Anders R Olsson skriver i DN om medierapporteringen om våld.
Att muslimer ständigt förknippas med våld har medieforskare visat i otaliga studier. Problemet har debatterats på konferenser och seminarier i femton år. Mediechefer har i omgångar utövat självkritik. Nya riktlinjer har dragits upp. Lösningen har på senare år blivit dels att tydligare skilja mellan olika sorters muslimer: sunnimuslimer, shiamuslimer, moderata muslimer, islamister, militanta islamister, talibaner, al-Qaida-grupper och så vidare, dels att publicera den sorts förnuftiga analyser och långa reportage om människor i Västasien och Nordafrika som endast en bråkdel av mediekonsumenterna orkar eller hinner ta del av.
Därmed har man med gott samvete kunnat fortsätta att nyhetsrapportera om en värld i vilken muslimsk tro hör ihop med våld som Bill med Bull. Kristna, judar eller ateister däremot, definieras aldrig i religionstermer när de utövar våld.
När USA i strid med folkrätten ockuperar Afghanistan och Irak är det alltså inte afghaner eller irakier som gör motstånd utan muslimer. I nyhetsrapporterna om dessa krig finns inga människor som försvarar sitt oberoende eller sin kultur.
Intressant. Men jag skulle gärna vilja ha en hänvisning till någon eller några av de här otaliga studierna (jag har nog gnällt om det tidigare, när det i en debattartikel hänvisas till en studie så bör man nog nämna vilken det är). Min uppfattning är att det är minst lika ofta som det bara benämns som t.ex. en självmordsbombare än att attentatsmannen skulle vara muslim (det kan ju vara knepigt i efterhand att veta) så länge inte en viss grupp tar på sig dådet. Och i det sistnämnda fallet kan ju grupptillhörighet komma åtminstone implicit.
~
Jag har inte barn, och tänker inte heller skaffa. Så det är väl min allmänna oginhet som spelar in, när jag läser om sådant här så brukar jag alltid vilja veta lite mer från andra sidan.
Det började med att Emma fick en arbetspraktik via arbetsförmedlingen på en bondgård i Skåne, tanken var att om alla var nöjda så skulle praktiken övergå till en heltidsanställning.
– Jag var själaglad, jag berättade för alla att äntligen skulle jag få en anställning. Jag har mest haft korta vikariat tidigare.
Emma och hennes sambo hade inte planerat skaffa barn just då, men Emma blev gravid och fick missfall. Emma stannade hemma ett par dagar från jobbet, eftersom att hon mådde dåligt både fysiskt och psykiskt efter missfallet.
– Så då berättade jag för min arbetsgivare om missfallet, jag ville att han skulle veta varför jag inte kunde jobba just då.
Emma berättar att arbetsgivaren var väldigt förstående, till en början. Men ungefär en vecka efter att hon berättat om missfallet fick hon veta att det inte skulle bli någon anställning för hennes del.
– Han sa ju rakt ut att om ni planerar att skaffa barn inom de närmaste åren så vågar jag inte anställa dig.
Så, varför vågade han inte det? Det verkar ju inte som att anledningen är att han hatar både mammor och barn, utan att möjligtvis att det kanske kommer att påverka honom själv i hyfsat stor utsträckning. Då skulle ju det kunna vara relevant i sammanhanget. Det är inte någon nyhet att att vissa välfärdsstatliga inrättningar har en del icke avsedda konsekvenser.
~
Till sist, Jonas Vlachos undrar om man verkligen blir intelligent av att träna eller om det egentligen är tvärtom.
Peter Klein om en hyfsat berömd doktorsavhandling:
There is no discussion of social-science applications — in fact, no discussion of any applications other than poker.
När jag skriver min doktorsavhandling, någon gång i framtiden, så ska den också bli 27 sidor lång. Möjligtvis något mer.
Det här är en fascinerande grej:
En hankönad schimpans på ett zoo utanför Gävle har planerat hundratals stenkastarattacker på besökare. Detta visar på att schimpansen är mer lik människan än vad man tidigare trott.
Det var skötarna på Furuvik Zoo, öster om Gävle, som upptäckte att schimpansen varje morgon samlade på sig en massa stenar som han senare skulle kasta. Stenbitarna hade han konstruktivt lärt sig att slå loss från betongen som utgör en del av inhägnaden.
Det uppseendeväckande är att Santino, som schimpansen heter, samlade ihop stenarna när han var befann sig i ett lugnt sinneslag. Själva stenkastningen började flera timmar senare när han i ett aggressivt tillstånd ville visa besökarna vem som bestämde.
Och självklart finns det ett huligan/extremist-skämt här någonstans, ni får konstruera ett själva. Jag noterar att aporna på Furuvik har en egen blogg – än så länge är det inte aporna själva som bloggar – och att det visst inte är någon jättenyhet, senaste inlägget är från januari då DN skrev om saken.
Kom inte särskilt osökt att tänka på Tage Danielssons saga, ”Sagan om apan som tänkte i flera led”. Så den får ni av mig, det är bara att klicka på bilderna här nedanför.
Sådant här tycker jag är lustigt:
Det invasiva folkslag som har vänt upp och ner på samhällen vid bland annat Svarta havet har tidigare befarats kommit till Sverige. Forskare vid Stockholms universitet har under hösten undersökt spridningen av folkslaget och funnit att samhället innehöll ett helt annat folkslag som aldrig förr hittats i Sverige.
Okej, det var inte vad de skrev egentligen.
Den invasiva kammaneten som har vänt upp och ner på marina ekosystem i bland annat Svarta havet har tidigare befarats kommit till Östersjön. Forskare vid Stockholms universitet har under hösten undersökt spridningen av kammaneten och funnit att proverna innehöll en helt annan art som aldrig förr hittats i Östersjöns vatten.
Nu är det ju visserligen officiell policy att uttrycka sig så. Men ändå, som icke-biolog kan jag inte låta bli att fascineras över perspektivet.
Råkade titta på Smålandsnytt nu på morgonen och fick reda på att de denna veckan tar upp alternativa behandlingsformer inom vården. Gårdagens inslag om motion på recept (börjar 8.30 in i sändningen) var inte alltför konstig, men ser man till det som visades nu på morgonen så är det något helt annat med det som visas ikväll. En akupunktör som sysslar med kinesisk akupunktur ogillar att hennes verksamhet inte subventioneras av landstinget eftersom det saknas vetenskapligt stöd, när landstinget subventionerar annat som inte heller har det.
Det är ju bra att det används, eftersom allt som är bra ska användas, tycker jag. Men det är ju synd att det bara är vissa terapier som får vara med. Varför får inte vi vara med, till exempel. Därför att folk… det här med ljusterapin… att folk mår bra av det och då ser man det. Ja, folk mår bra av akupunktur, kraniosakral terapi, zonterapi och många andra terapier också.
Sen var inslaget slut, jag hoppas verkligen att det blir en mer kritisk ansats ikväll.
Jag råkar vara introvert, och det här intresserade mig (även om avhandlingens abstract var hyfsat svårbegriplig):
I en av avhandlingens delstudier har Lea Forsman med hjälp av magnetresonanstomografi avbildat och jämfört hjärnan hos utpräglat introverta och extroverta personer. Resultaten visar att introverta personer har större hjärnvolym i stora delar av hjärnbarken.
- Volymen är särskilt stor i delar som man vet är inblandade i att hämma aktivt och utåtriktat beteende och i delar som aktiveras när vi tänker på andra människor. Det kan återspegla att inåtvända personer är mer försiktiga, de funderar mer över sociala situationer innan de handlar, säger Lea Forsman.
Det finns ett gammalt musikerskämt som säger att skillnaden mellan en trummis och en trummaskin är att den sistnämnda behöver man bara säga till en gång så vet den vad den ska spela. Det kanske är helt fel ute:
Också graden av intelligens gav utslag i takthållningstestet. Ju högre intelligens desto bättre lyckades studiedeltagarna hålla en jämn takt. Men medan neurotiska personer var mer instabila i tempo, var lägre intelligens kopplat till små oregelbundenheter på millisekundnivå mellan intervall.
Hos FP Passport kan man se bilder på när Richard Branson deltar i det där flykting-jippot jag nämnde förra veckan. Uppenbarligen en traumatisk upplevelse.
Världsarv är jag inte så förtjust i. Eller snarare, idén att godtyckligt göra upp en lista över saker som på något vis behöver statligt skydd stör mig på samma sätt som en statlig kanon inom litteratur eller vad som helst. Nu har man också fått för sig att det behövs en lista på immateriella världsarv, och eftersom länderna får nominera hej vilt så spekuleras det i att det svenskaste av svenska är ”Midsommar- och luciafirande, Vasaloppet och traditionen att lägga in surströmming”. I rest my case.
SvD skriver om ”köpta” professorstitlar i form av adjungerade professurer. Att företag är med och betalar ser jag inte som ett problem i sig, däremot är det ett problem om de ses som riktiga professorer (Stefan Fölster är ett ett exempel). Lars Calmfors är med på ett hörn i artikeln, han tog upp problemet i Ekonomisk Debatt 1997. Där påpekar han också att det finns skillnader mellan olika områden, en adjungerad professor inom naturvetenskap och teknik kan ofta ha mer kunskaper inom sitt specialområde än vad en riktig professor har. Inom t.ex. nationalekonomi så är det förmodligen inte så, även om det finns gränsfall (jag minns att jag haft kurslitteratur som var författad av ekonomer från ett försäkringsbolag och Riksbanken, då handlade det om finansmarknader). Jakob Heidbrink skriver också om SvD:s artikel och har några invändningar.
Jag nämnde ju häromdagen att källmaterialet till den där Rosengårdsrapporten hade förstörts. Alltså går det inte att kontrollera att de slutsatser som rapporten drar är korrekta. Åtminstone inte direkt. Idag svarar Magnus Ranstorp och Lars Nicander från Försvarshögskolan på kritiken. De tar mest upp annan kritik som riktats mot studien, men nämner också förstörandet av källmaterialet:
”Det är fel att förstöra källmaterial från undersökningen då dessa ska underställas andra forskares kritiska granskning.” Ja, detta kan för det första stämma om det vore en doktorsavhandling, traditionellt forskningsprojekt eller artikel i en vetenskaplig tidskrift som ska ligga till grund för vetenskaplig meritering, men vi har här ett annat tillämpat forskningsuppdrag med regeringen – inte forskarsamhället – som beställare. Men även om det vore så att det var en traditionell forskningsrapport, så finns det här en olöst målkonflikt inbyggd med individsekretessen. Även om man tar bort namnen eller ger intervjupersonerna ett alias, så kan dessa ändå vara lätt identifierbara i sammanhanget – det finns kanske bara en skolsköterska på skolan i området. När det som i det här fallet dessutom flera av personerna tidigare blivit hotade och därför även har skyddade identiteter vore det mycket oansvarigt att riskera detta. I några fall har man vid sådana typer av forskningsprojekt tillsatt etiska råd som har till uppgift att granska vad som kan lämnas ut, men vad vi förstått av jurister är det inte ens då säkert att detta kan förhindra en utlämning enligt offentlighetsprincipen då universiteten och högskolorna fortfarande är myndigheter. Denna målkonflikt bör utredas vidare.
Då var det alltså inte tänkt som någon vetenskaplig forskning utan mer som någon sorts underrättelseverksamhet. Det är som Islamologi.se påpekade inte helt oproblematiskt med tanke på att Försvarshögskolan faktiskt är just en högskola.
Men deras försvar är ändå ganska så underligt, när de påstår att det skulle vara nödvändigt att förstöra materialet även om det handlade om vetenskaplig forskning. Nu är ju inte jag jurist, men vad jag vet så finns det ganska ordentliga bestämmelser när det hur data får lämnas ut. Det är personuppgiftslagen, sekretesslagen och etikprövning som kickar in. Påståendet att ”[i] några fall har man vid sådana typer av forskningsprojekt tillsatt etiska råd” är något suspekt eftersom det finns permanenta etikprövningsnämnder (en underlighet: enligt SFS går Försvarshögskolan under etikprövningsnämnden för Stockholms län, men det framgår inte av EPN:s hemsida och på FHS hemsida sägs det inte något om etikprövning) som har som uppgift att bland annat ta upp sådant. Nu är det säkerligen inte helt oproblematiskt, att det inte skulle saknas målkonflikter visar väl åtminstone Gillberg-affären. Men att man skulle riskera någons säkerhet finner jag otroligt, det är inte till vem som helst som källmaterialet hade lämnats ut, det hade varit tal om andra forskare som förstås hade ålagts att inte lämna ut uppgifterna hur som helst.
Med det sagt så finns det förstås en indirekt metod att kontrollera Rosengårdrapporten. Man kan göra en nya undersökningar och se om man kommer fram till samma sak. Men då handlar det alltså inte om att man granskar Försvarshögskolans slutsatser i sig, om de står på fast grund får vi inte veta.
