Sänd mina rötter regn

Om man som Katrine Kielos enbart är ytligt intresserad av vad ens politiska motståndare faktiskt anser så kan man skriva följande:

”Nyliberalismen är död”, deklarerar [Phillip Blond] vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.

På vilket vis är det märkligt? Är det inte allmängods att en anledning till att vänster/höger-skalan inte är överdrivet relevant beror på att det som kallas för högern består av människor som klumpas ihop, och för all del klumpar ihop sig själva, trots att de inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt. Om liberalismen, och särskilt då den med prefixet ny (som självklart aldrig definieras), går emot den kommunitarism och distributism som Phillip Blond omfamnar, och det gör den, så kommer vi förstås höra från den brittiska högerns chefsideolog att nyliberalismen är död. Precis som vi hört från Roland Poirier Martinsson att liberalismen är död.

Kielos framstår som inte så lite förtjust i Phillip Blonds kritik mot (ny)liberalismen (och det går att diskutera Blonds bild av utvecklingen de senaste 30 åren, den är inte enbart något att konstatera), och vill då distansera honom från både Göran Hägglunds ”verklighetens folk” och Roland Poirier Martinsson. Om den distanseringen funkar i praktiken är däremot en annan sak. En central del av Hägglunds utfall mot kultureliten var förstås att den ägnar sig åt sådant som den moraliska majoriteten struntar i; gemenskapen har mycket lite utrymme att ge till de minoriteter som avviker. Individualismen är ju falsk. Den kritik mot feminism som Blond anför är på så vis inte så mycket en annan del hos honom som just kommunitarism med distributism och den ekonomiska politik som det sistnämnda medför. Det är inget problem i sig, båda idéerna är centrerade runt gemenskaper. Att det sedan inte blir så värst underhållande i slutänden är däremot ett stort problem.

~

Det här låter inget vidare:

De senaste månaderna har allt fler gårdar i Venezuela förstatligats. Ofta är det just exportvarorna som står i fokus för statens intresse: kakao, kaffe och andra varor som skickas utomlands och inte bidrar till det för president Chávez viktiga målet: att Venezuela ska bli självförsörjande på livsmedel.

Ändå är Venezuela varje dag längre från just det målet: de gårdar som tas över för att där ska odlas majs, ris och andra basvaror förfaller ofta och läggs ner. Mer och mer mat importeras från andra länder. Men på tv:n rullar reklamfilmer som visar hur bönderna tar över marken varpå gårdarna frodas under lien.

Jag tror aldrig att den kubanska diktaturen erkänt det i ord, men kanske mer i handling. Fidel Castro som politisk inspiration kanske skulle vara en god idé här, åtminstone om Venezuela lärde sig av de misstag som begicks på Kuba efter revolutionen. Den jordreformen funkade inget vidare, de långsiktiga planerna var inte i närheten av att uppfyllas. Tilltron till politisk styrning av jordbruket i dessa länder är fortfarande naiv.

Det kanske inte är helt välkänt att socialistiska/kommunistiska länder hade ett alternativt sätt för att beräkna hur mycket som producerades. En anledning var att när Sovjetunionen sparkades igång så var det där med nationalräkenskaper fortfarande i sin linda, och knappt det, men det var också så att bruttonationalprodukt var något som ogillades av ideologiska skäl. Så länder som blev socialistiska långt senare, t.ex. Kuba, valde den variant som på engelska kallas för Material Product System. Det är ett skäl till varför det är knepigt att historiskt jämföra BNP-siffror från fd sovjetstater med övriga världen.

Med andra ord är den här artikeln [via Alltid varför] inte särskilt överraskande:

President Hugo Chávez wasn’t pleased with data released this week that showed the Venezuelan economy tumbling into a recession. So the populist leader came up with a solution: Forget traditional measures of economic growth, and find a new, ”Socialist-friendly” gauge.

”We simply can’t permit that they continue calculating GDP with the old capitalist method,” President Chávez said in a televised speech before members of his Socialist party on Wednesday night. ”It’s harmful.”

Mr. Chávez’s comments came shortly after data showed Venezuela’s gross domestic product — a broad measure of annual economic output — fell 4.5% in the third quarter from the year-earlier period. It was the second consecutive quarterly decline, and observers have questioned how Mr. Chávez will be able to generate growth without high oil prices.

Ja, om man inte gillar resultaten så kan man ju alltid ändra beräkningssättet. Det är ju inte en ovanlig lösning. Nu har jag förstås inte lyssnat på allt Chavez har sagt, men gissningsvis så hade han inte samma idé när Venezuela visade på höga tillväxtsiffror. Och det är sådant som gör att vi inte tar Hugo Chavez på allvar, om Kajsa Ekis Ekman undrade.

För ett tag sedan så läste jag en artikel om nyhetsbevakningen av latinamerika. Den var visserligen inte alltför lång och utredande, men där gjordes en jämförelse mellan rapporteringen om Venezuelas Hugo Chavez, Bolivias Evo Morales och Brasiliens Lula da Silva. Tyvärr hittar jag inte artikeln nu (jag tror det var någon korrespondent i latinamerika som skrivit den). Poängen var att i alla tre länderna så pågår något sorts vänsterprojekt, men bevakningen av Venezuela skiljer sig åt jämfört med bevakningen av Brasilien och Bolivia. För det fokuseras mer på Chavez egenskaper som president än vad det fokuseras på Lulas och Morales personer.

Och för min del så framstår det som en korrekt observation. Eller åtminstone tillräckligt intressant att man bör ha det i åtanke när man läser Kajsa Ekis Ekmans gnäll om svenska mediers bild av Venezuela. Om Chavez framstår som löjlig och galen, kan det möjligtvis ha med att göra att han gör sitt allra bästa för att framstå som just sådan? Det kan knappast uteslutas.

Själv välkomnar jag en nyhetsförmedling fokuserad på utvecklingen i landet. För den skulle visa att det är väldigt mycket snack, och mycket lite verkstad.

Uppdatering:
Det var ju ett inlägg på Världenbloggen jag tänkte på. DN, med andra ord.

Det är trots allt mycket få journalister eller andra bedömare som tycker det är rimligt att driva med ledare som har kamp mot fattigdom och orättvisa på sin agenda. Lackmustestet är att se hur andra, retoriskt måttfullare, vänsterledare beskrivs i nyhetsspalterna. Bolivias Morales, Brasiliens Lula, ja, rent av Kubas diktator Raúl Castro – alla slipper de löjet.
Eller jämför mediebilden av den spanska vänsterledaren Zapatero med mediebilden av hans kollega på andra sidan Medelhavet, högerledaren Silvio Berlusconi. Den förra respekterad, den senare ibland parodiskt självupptagen och omodern – och följaktligen utsatt för en hel del raljans i medierna.
Saklighet är en journalistisk dygd, och vi bör tänka oss för när det kliar i rubrikfingrarna. Men uppblåst retorik, var den än framförs, ber om att bli driven med.

Fredrik Segerfeldt skrev ett inlägg häromdagen med anledning av att Hugo Chavez skulle förstatliga risproduktionen, den rimliga frågan som Fredrik var att den åtgärden måste väl ändå även vänstern kritisera. Men förutom några kommentarer så har det varit tyst, så jag tar och lyfter upp frågan här.

Ungefär samtidigt så publicerade Second Opinion en artikel av Karim Jebari där rubriken påstår att ”DN:s opinionsjournalistik färgar vår bild av latinamerikanska ledare”.

Alltså om man läser DN, och i synnerhet Nathan Sachar, så får man en uppfattning om att Chavez är en auktoritär ledare medan Uribe är en stark men god ledare. I själva verket är Uribe långt mer omstridd, och har betydligt mer plumpar i sitt protokoll. Skillnaden som tycks styra DN:s rapportering är att Uribe är en högerman, nära allierad med USA, katolska kyrkan och Colombias feodala godsägare. Chavez är istället vänster, kritisk mot USA, och allierad med Iran och Ryssland. Detta innebär att Chavez framställs, i nyhetsdelen, som en skurk samtidigt som Uribe som en hjälte och stark ledare.

Personligen läser jag inte Nathan Shachar (Jebari stavar genomgående fel till hans efternamn) särskilt ofta, så jag vill påstå att han inte påverkat min uppfattning om Hugo Chavez. Och om Uribe har jag ingen uppfattning.

Att Chavez har auktoritära drag är för mig uppenbart, och den åsikten bygger inte på någon åsiktsjournalistik utan på vad Hugp Chavez sysslar med. Att kasta ut människorättsorganisationer som kritiserar Venezuela och att förstatliga företag till höger och vänster är ganska goda indikationer, och bara exempel. Dessutom skadar det ju inte att Chavez inte har alla pingviner på flaket, han fattar ju uppenbarligen inte vad han håller på med:

Han anklagar de två livsmedelsföretagen för att inte följa prisregleringen i Venezuela och säger att de är skyldiga till bristen på ris i landet.

Karim Jebari är etisk konsult och ”undervisar i vetenskaplig metod och medicinsk etik vid KTH”. Han vet förstås vad confirmation bias innebär, det är inte bara Hugo Chavez kritiker som dras med det problemet.

~

Det verkar fortfarande vara osäkert hur det där bröllopet ska betalas, men frågan diskuterades i alla fall i Nyhetsmorgon idag. Eftersom Gudrun Schyman var med så blev det ganska så pladdrigt. Tyvärr missade jag början och fick inte reda på vem den tredje deltagaren (förutom Schyman och Paul Ronge) var förrän han påstod att Svensk Handel har räknat ut att staten kommer få in miljarder, och därför kunde staten betala kalaset. Det var inte någon ekonomireporter på Tv4 som diskuterade – fast det hade nog inte varit en garant för någonting, när jag tänker efter – utan Tv4:s hovreporter Roger Lundgren.

Vilket säger något. Förmodligen måste man vara betagen i kungahuset för att över huvud taget bli hovreporter. Inte bara för att man måste ha en fäbless för överklasslallare, utan också för att lallarna själva har makt över vilka som får audiens. Det kanske borde studeras hur det påverkar hovjournalistiken, den som finns är i bästa fall ofrivilligt kritisk. Och ofrivilligt humoristisk. Något säger mig att Lisa Magnussons chanser att bli hovreporter inte är så stora – inte för att jag vet om hon ens skulle vilja bli det – men det skulle förmodligen bli mycket bättre än det som finns nu. Dessutom skulle det vara roligt på riktigt.

Till sist en hälsning till kungen, angående betalningen av bröllopet:

Jag tycker det är viktigt att se framtiden an i ljusa färger. Att vara pessimistisk hjälper ingen, varken Dig själv eller andra. Men det gäller att ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.

Du visste väl att det citatet skulle komma tillbaka och bita i det kungliga arslet?

Human Rights Watch har publicerat en rapport om Venezuela. Om man inte råkar vara helt förblindad av Hugo Chavez så kommer det inte som en överraskning att det är lite si och så med mänskliga rättigheter i Venezuelas.

It has been 10 years since Hugo Chávez was elected president of Venezuela and set out to overhaul the country’s largely discredited political system. His first major achievement, the enactment of a new constitution in 1999, offered an extraordinary opportunity for the country to shore up the rule of law and strengthen the protection of human rights. The 1999 Constitution significantly expanded human rights guarantees by, among other things, granting Venezuela’s international rights obligations precedence over domestic law. It also created a new Supreme Court and sought to provide this court with the institutional independence it would need to serve as the ultimate guarantor of these fundamental rights.

But this historic opportunity has since been largely squandered. The most dramatic setback came in April 2002 when a coup d’état temporarily removed Chávez from office and replaced him with an unelected president who, in his first official act, dissolved the country’s democratic institutions, suspending the legislature and disbanding the Supreme Court. Within 40 hours, the coup unraveled, Chávez returned to office, and the constitutional order was restored. But while this derailment of Venezuelan democracy lasted less than two days, it has haunted Venezuelan politics ever since, providing a pretext for a wide range of government policies that have undercut the human rights protections established in the 1999 Constitution.

Discrimination on political grounds has been a defining feature of the Chávez presidency. At times, the president himself has openly endorsed acts of discrimination. More generally, he has encouraged his subordinates to engage in discrimination by routinely denouncing his critics as anti-democratic conspirators and coup-mongers—regardless of whether or not they had any connection to the 2002 coup.

Det är ju inte ovanligt att omvälvande händelser leder till inskränkningar i de mänskliga rättigheterna. 11 september och kriget mot terrorismen är ett uppenbart exempel, som ju också fått efterverkningar i Sverige.

Så vad gör då Hugo Chavez när han får kritik? Håller med och lovar bot och bättring?

Inte alls. Han sparkar ut HRW:s företrädare ur Venezuela, och anklagar dem för att lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Kanske det var för att – som Foreign Policy påpekar – ge Human Rights Watch rätt på ett lite mer handfast sätt, vad vet jag.

Uppdatering:
Se också NY Times.

Två intressanta saker som jag hittade hos Cato@Liberty. Först så känner några sydamerikanska länder att de behöver råd om hur de ska lösa matkrisen. Problemet är att den de frågar om råd är Venezuelas president, Hugo Chavez. Rimligtvis ska han stå som exempel för hur man inte ska göra.

Sedan så har de snappat upp en undersökning där man frågat muslimer i mellanöstern om den amerikanska politiken i regionen. Här är några resultat: