Den där Hayek vs Keynes-låten var ju en succé. Här kommer en annan som är lika underhållande. Too Late to Apologize: A Declaration
Har inte hittat texten någonstans, så ni får lyssna noga. Denna är förstås originalet.
Vår gamle bekant Hunger i USA visade sig igår, TT har översatt en artikel från Reuters. En bekant på det viset att jag skrivit om saken både här och där, och som vanligt brukar det bli lite fel på kommunikationen. För begreppen som används – hunger, matosäkerhet och så vidare – definieras på ett sätt som det sedan bortses från. Rubriken ”37 miljoner amerikaner hungrade 2009″ har inte ens täckning i artikeln, och än mindre i den ursprungliga informationen:
A landmark study released today from Feeding America, the nation’s largest domestic hunger-relief organization, reports that more than 37 million people, one in eight Americans — including 14 million children and nearly 3 million seniors — receive emergency food each year through the nation’s network of food banks and the agencies they serve. The findings represent a staggering 46 percent increase since the organization’s previously released study in 2006.
[...]
More than one in three client households are experiencing very low food security—or hunger—a 54 percent increase in the number of households compared to four years ago.
Man kan ju tycka att uppgiften att 37 miljoner hungrade samtidigt som de fick mathjälp är något ologisk.
~
Apropå mat så uppmärksammar FP Passport att McDonalds har funnits i Ryssland i 20 år nu. Underhållande bildsättning.
Expressen: Det är synd om Obama
Guantánamolägret har visserligen inte stängts, men Obama har förbjudit tortyr.
Det fanns väl fler saker som går att diskutera i det där försvarstalet. Men man ställer ganska låga krav om förbud mot tortyr – en självklarhet! – ställs mot en stängning av Guantánamolägret som inte genomförts.
Fast problemet är djupare än så, Jacob Sullum uttryckte det utmärkt för exakt ett år sedan:
Guantanamo is not so much a place as a state of mind. It’s an attitude that says: We know who the bad guys are, and we’re not about to let anyone endanger national security by second-guessing us.
Som symbol för en vriden politik så är det utmärkt att lägret läggs ner. Ju förr desto bättre. Men det vore ännu bättre om den vridna politiken läggs ner, och på den punkten är det inte lika ljust.
The United States was a better place on September 10th, 2001. We should not forget what happened the next day. Nor should we forget the wrongs the United States has subsequently done. That September 10th is long gone. But there will always be another one. Whether we will live in a 9/10 or a 9/11 world is a choice we have, and it is a choice we continue to make.
Den som följt den här bloggen – och häromdagen passerades 5-årsdagen, låt vara att det varit mycket från och till på sistone – känner till att jag motsätter mig det amerikanska handelsembargot gentemot Kuba. Förutom att jag anser det vara felaktigt av principiella skäl, det stider mot frihandeln, så är det för mig uppenbart att det inte uppfyller sitt syfte att leda till ett demokratiskt Kuba utan att det snarare är kontraproduktivt. Det är enkelt för den kubanska diktaturen att fantisera ihop effekten av embargot (eller blockaden som Kuba föredrar att kalla det) och gömma sig bakom sådan amerikansk ”krigsföring” mot det kubanska folket.
Därför håller jag helt och hållet med Amnesty när de går ut och kräver att embargot bör avskaffas. Men den rapport om embargots konsekvenser som de också släpper och som mer eller mindre helt friskriver den kubanska staten från ansvar kan jag inte alls ställa mig bakom.
Amnesty publicerar idag en rapport : The US embargo against Cuba: Its impact on economic and social rights”. Rapporten visar hur USA:s embargo mot Kuba, som varit i kraft sedan 1962, framför allt påverkar miljoner kubanernas möjligheter att få tillgång till mediciner och medicinsk teknologi.
- Detta är det perfekta tillfället för president Obama att distansera sig från en gammal policy som inte fungerar och istället skicka ett starkt budskap till USA:s kongress om behovet av att lyfta embargot, säger Irene Khan, Amnesty Internationals generalsekreterare.
- USA:s embargo är omoraliskt och bör hävas. Det hindrar miljoner kubaner från att få nödvändiga mediciner och behandling med medicinsk utrustning som är avgörande för deras hälsa.
Att embargot drabbar befolkningen är väl inte så konstigt, eftersom det snarast är poängen med den sortens åtgärder (till skillnad från sådana embargon som riktar in sig på den politiska ledningen). Men nog måste den kubanska staten ha någon roll att spela?
The imposition of the embargo does not exempt the Cuban government from its obligations to respect, protect and fulfil human rights. While the embargo affects the capacity of the Cuban government to progressively work towards the realization of some economic, social and cultural rights, the government must provide the greatest protection of these rights, to the maximum of its available resources. In doing so, it must not discriminate and it must prioritize the most vulnerable groups in society.
Därefter övergår man till att rabbla upp Kubas uppfyllande av milleniemålen, och påståendet att i den mån som de inte kommer att uppnås så beror det på embargot.
Men det är åtminstone två saker som glöms bort här.
1. Kuba har inte gjort alltför mycket för att se till så embargot avskaffas. Det är snart 50 år sedan det första embargot infördes, och nog för att USA har varit ganska bra på att vara fientliga (Grisbukten…) men någonstans borde man väl kunna inse att det har hänt ganska mycket under den tiden. Förutom när det gäller demokratin på Kuba, där den största fienden ganska länge har varit Fidel Castro och hans paranoia. Det illustreras ganska väl av Amnestys rapport, eftersom alternativet att demokrati införs förbises nästan helt och hållet förutom när den redogör för den amerikanska lagstiftningen. När frågan dyker upp, kortfattat under det avslutande avsnittet ”Recommendations”, så låter det så här:
The US President has the authority to lift the embargo, with Congressional approval, only if certain conditions are met within Cuba, namely that a transitional government is in place and that a democratic process is established. However, the President can also send a clear message to Congress on the necessity of adopting a new approach towards Cuba in line with the foreign policy of his administration and in compliance with 17 successive resolutions from the UN General Assembly calling for the lifting of the embargo, and similar calls from the Inter-American Commission on Human Rights.
Alltså ingen rekommendation om att Kuba på sin sida tar steget och inför demokrati, vilket förmodligen eller åtminstone med hyfsat stor sannolikhet skulle leda till att embargot avskaffas. I stället riktar Amnesty in sig på att Barack Obama ska använda sin politiska makt och utöva påtryckningar. Det är inte alls olämpligt, snarare tvärtom, men den lösningen är uppenbarligen mycket ensidig.
2. Rapporten bortser helt och hållet från att det kubanska ekonomiska systemet, socialismen, är en ekonomisk katastrof. Det senaste problemet på det här området är bristen på toalettpapper, men det är långt från den första bristvaran (systemet kollapsade ganska snart efter Castros maktövertagande) och förmodligen är det inte heller den sista. Alldeles oavsett om USA har ett embargo eller inte så kommer Kuba ha ett problem med att få tag på tillräckligt med hårdvaluta för att kunna importera de varor som behövs. Den kubanska staten har redan idag massiva skulder och får förlita sig på byteshandel med och bistånd från diktaturens vänner. Det enda i rapporten som på något vis hintar om att det skulle finnas problem är detta:
The tightening of the US embargo during the 1990s exacerbated the economic crisis in Cuba as the country had lost the economic support from the Soviet Union. This affected the capacity of the Cuban health system to deliver to the population the same standards of health care as before the economic crisis.
En standard som redan då var låg och inte mycket att skryta med.
Ett land som hamnar i ekonomisk kris när ekonomiskt stöd utifrån försvinner, nog måste det väl ringa en varningsklocka här? Uppenbarligen inte. Ta er återigen en titt på det andra citatet ovanifrån, där det ska framhållas att Kuba inte är utan ansvar. De anför att embargot påverkar den kubanska statens kapacitet att se till så att målen uppnås, men bortser från att den kapaciteten beror än mer på den kubanska diktaturens ekonomiska politik. Det är en anmärkningsvärd blindhet inför det stora problemet på Kuba.
Och allt detta är inte heller särskilt förvånansvärt, för Amnestys rapport framhåller en studie om embargot från American Association for World Health från 1997 som drogs med precis samma problem och fler därtill. Det verkar inte ha hänt så mycket de senaste 12 åren.
Nog för att embargot bidrar med ekonomiska och sociala problem, eftersom det är påtryckningsmedel så kan man ju tänka sig att det själva poängen. Eftersom det inte fungerat så kan man ju knappast heller anse att det är ett effektivt påtryckningsmedel, och bara av den anledningen bör det avskaffas. På något vis lyckas Amnesty analysera det amerikanska embargot nästan helt och hållet utanför sitt sammanhang, som om det unilaterala i embargopolitiken skulle säkerställa att det i verkligheten handlade om något ensidigt. Den överlägset största plågan på Kuba är den kubanska staten, och det borde den också få stå till svars för.
Amnesty står fria från politiska ideologier, jag vill tillägga att det gäller i den utsträckning som det är möjligt givet organisationens verksamhet. Om det är denna frihet som får dem att bortse från socialismen i ett land där socialismen är grundlagsfäst låter jag vara osagt, alternativet skulle vara inkompetens.
Om den bisarra världen, som är USA, där Helena Sandklef har varit på besök. För många gånger, verkar det som. Och om den bisarra världen, som är Sverige (eller möjligtvis Tyskland) där Försäkringskassan räknar ner pensionen om man råkade befinna sig i ett ghetto under andra världskriget och får ersättning för det.
En annan bisarr sak är att Sloped Curve besvarade Olle Wästbergs debattartikel om den svenska kronan fyra dagar innan den publicerats. Det finns några saker i Wästbergs artikel som jag funderade på, som det här påståendet:
Förklaringen till den tämligen lättsinniga synen på kron- kursen är att devalveringar så ofta varit ett sätt att lösa Sveriges problem genom att lyfta över dem på andra.
[...]
I stället för att ta itu med höga kostnader, felaktig industristruktur, för lite nyföretagande och låg effektivitet sänkte Sverige genom devalveringar priset på våra exportprodukter.
Fast samtidigt så investerades ganska mycket prestige efter superdevalveringen i att det skulle vara den allra sista devalveringen. Anledningen var att erfarenheterna av devalveringarna inte var särskilt goda, och det var också därför som man klängde fast vid kronan 1992. Superdevalveringen skulle vara en sista kickstart, och sen fick det vara bra. Samtidigt drog socialdemokraterna igång på ”den tredje vägen” som var en politik inriktad på utbudssidan av det snitt som Wästberg syftar på.
Apropå superdevalveringen så undrar jag hur det här kunde komma förbi både Wästbergs tangentbord och redaktörens penna:
När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1984 genomförde den sin superdevalvering med 16 procent.
Det var förstås i oktober 1982, när socialdemokraterna tillträdde efter valet. En lustig sak* är att de nordiska finansministrarna ”råkade” träffa varandra på Arlanda på morgonen den 7 oktober det året. En devalvering skulle naturligvis påverka de andra länderna, och Feldt ville veta vad de ansåg. Våra grannar lyckades få ner devalveringen till 16 procent (från 20 som det var tänkt, frågan är om den siffran hade inbyggd prutmån), men det var ändå ganska så rejält.
På det ekonom-historiska mötet som var i Uppsala nu i helgen så presenterade Benny Carlsson och Göran Ahlström ett papper om superdevalveringen och IMF, som ska läsas. Fast jag är minst lika intresserad av Isabelle Dussauge och Julia Peraltas artikel om ”Att styra medborgaren”, får försöka få tag på den.
Vår avsikt är att presentera projektet ”Controlling the Citizens” [Medborgarkontroll], som är en delstudie inom projektet ”Precursors of the IT Nation: computer use and control in Swedish society, 1955-1985″.Huvudsyftet med projektet ”Medborgarkontroll”, är att belysa konstruktionen och implementeringen av datasystem avsedda för produktionen, sparandet och behandlingen av individdata inom den svenska offentliga sektorn under åren 1955-1985. Konkret kommer vi att genomföra två fallstudier: uppbyggandet av AMS-register över arbetslösa (1970-1980) och den nationella försöksverksamheten med hälsokontroller (1960- och 1970-talen). Vår utgångspunkt är att den datoriserade registreringen och behandlingen/användningen av data om den enskilde medborgaren utgör centrala kunskapsinfrastrukturer inom den då expanderande välfärdstaten. Vi vill således utforska hur etableringen, vidareutvecklingen och integrationen av dessa infrastrukturer i välfärdssystemet har bidragit till framväxten av ”övervakningsvälfärden” (”surveillance welfare”). Vår hypotes är att införandet av datoriserade system gjorde det möjligt för vissavälfärdsmyndigheter (t.ex. AMS, Medicinalstyrelsen) att omforma deras metoder för övervakning och kategorisering av medborgare. En ytterligare hypotes är att välfärdsmyndigheter fick genom införandet av datoriserade register etablera sina egna definitioner av sociala problem (såsom arbetslöshet) och statligt ansvar (såsom folkhälsa).
* Om man intresserar sig för sådant, och det gör man.
Tv4:s nyheter nu på morgonen har ett inslag om Barack Obamas stimulanspaket. Jag vet inte om det är samma som sändes igår kväll, i vilket fall som helst så innehöll det ett påstående som går att ifrågasätta. Även om man bortser från att de också menade att paketet skulle kosta 900 miljoner dollar (det kanske var jag som hörde fel, men det lät inte som miljarder).
Vad som sades var ungefär detta (jag får tyvärr inte spelaren att funka som den ska):
Paketet innehåller utan tvekan sådant som är röda skynken för republikanerna, som skattelättnader för låginkomsttagare, höjd arbetslöshetsersättning och satsningar på sjukvård och kollektivtrafik.
Man kan diskutera om republikanernas inställning bör beskrivas utifrån röda skynken. Ser man till det paketet innehåller så kan man ju vara emot vissa saker i största allmänhet. Men också för att man inte anser att det uppfyller sitt syfte, dvs att stimulera.
Men framför allt måste man ifrågasätta om republikanerna verkligen är emot skattesänkningar för låginkomsttagare. Så som skattesystemen ser ut så finns det en mängd olika sätt att ändra skatter, alla med olika effekt. Vad jag förstått så handlar inte republikanernas motstånd om principen, utan om det sätt som det sker:
The tax cuts that won committee approval included a $500 credit for workers making up to $75,000 per year. Couples with incomes up to $150,000 a year would receive a $1,000 credit. Individuals with incomes up to $100,000 and couples earning up to $200,000 would qualify for lesser tax breaks.
The Republican alternative envisioned a different approach.
It called for reducing the current 10 percent bracket to 5 percent, affecting a taxpayer’s first $8,350 in income, and lowering the existing 15 percent bracket to 10 percent, covering income from $8,351 to $33,950.
Inte mycket till rött skynke där.
Uppdatering:
Angående miljoner/miljarder så var det åtminstone rätt nu vid klockan 9.
…när Fidel Castro kritiserar ens handelspolitik.
Former Cuban leader Fidel Castro questioned U.S. President Barack Obama’s plans to seek energy independence and to impose “protectionist” trade policies, saying those measures would further weaken developing nations.
[...]
Obama’s decision to support the slogan “Buy U.S. Products,” is “extremely protectionist” and goes against the fundamentals of the World Trade Organization, the former Cuban leader wrote.
“All nations in the world, big or small, base their development dreams on the exchange of goods and services, of which without a doubt only the biggest and wealthiest have the privilege of survival,” he wrote in the editorial titled, “The Contradictions Between Obama Policy and Ethics.”
Relaterat:
A pox on both your houses
