Sänd mina rötter regn

Jag skrev ju i söndags om Piratpartiet och att vissa partier inte verkar vara alltför intresserade av att göra anspråk på deras väljare. Ett exempel var att allianspartiernas ungdomsförbund bjöd in till seminarium och rapportsläpp, där de de enda utomstående deltagarna kom från Antipiratbyrån och datorspelsbranschen.

Bambuser-ström och rapport finns på Ungallians hemsida. Jag har bara läst rapporten (som är kort, och innehåller inte alltför mycket substans), och det verkar som att jag kanske var onödigt pessimistisk. Ett inte så lite Bastiat-inspirerat avsnitt:

De nya företagen är beroende av att människor använder nätet, konsumerar teknik och vågar digitalisera sina hem. Det man ser av IPRED är bättre villkor för upphovsrättsinnehavarna, det man inte ser är problemen för HiFi-utvecklare, skärmtillverkar, hårddiskproducenter, återförsäljare av hemmabiosystem, bredbandsleverantörer med flera. Och det man absolut inte ser är hur ändrade nätvanor skulle slå mot till exempel mindre musikproducenter, oupptäckta artister, producenter av nättjänster och företags möjligheter att hitta kunder.

Den sämsta politiken gentemot företagare och entreprenörer är att addera merkostnader eller risk som inte går att få avkastning på. Just nu sker både och. Pålagor på internetleverantörerna i form av lagringskostnader driver upp kostnaderna och priset måste betalas av konsumenterna. Den föreslagna lagstiftning är såväl dålig som politiskt instabil och skapar därmed osäkra spelregler, det vill säga risken blir högre. Problemet med dessa merkostnader och risker är att det också försvårar och förhindrar konkurrens. När inträdelsekraven blir högre och risktagandet större blir det svårare med nyetableringar. Etableringstider som tidigare var år är nu minuter. Samhällsintresset har ändrats. Utbudet är annorlunda.

Och förslag på reformer:

• En modern och teknikneutral lagstiftning som inte försvårar uppkomsten och användningen av ny teknik.
• En låg platt kulturneutral moms för stimulera utvecklandet och försäljningen av digitala verk.
• En moderniserad upphovsrätt som ökar konkurrensen på digitala marknaden.
• En ny särskild entreprenörsspecifik bolagsform med lägre krav på revision och aktiekapital för snabbstartade nätprojekt med en lägre bolagsskatt de första åren.
• Stärkt skydd för integriteten i grundlagen.

Jag är väl inte helt övertygad om att alla förslagen är bra, eller nödvändig. Det där med teknikneutralitet är till exempel lite luddigt, det används ofta utan att man egentligen anger vad som avses. De påpekar i rapporten att upphovsrättens skyddstid är mycket längre än patentens, och att motivet för detta är att immaterialrätten har sin grund i samhällsintresset och inte äganderätten (vän av ordning skulle kunna hävda att även äganderätten grundas på samhällsintresset, men poängen är förstås att immaterialrätt inte är en äganderätt). Jag skulle i och för sig påstå att en ansenlig del av skillnaden i skyddstider beror på en rejäl dos av lobbying från upphovsrättsorganisationer och andra särintressen. I alla fall, i den mån det behövs patent och upphovsrätt så är det faktiskt möjligt att skyddstiderna ska vara olika. Områdena har inte samma förutsättningar, och alltså så är det långt från självklart att den optimala skyddstiden skulle vara samma. Dessutom skulle man kunna definiera teknikneutralitet som något som ger samma utkomst, till skillnad från teknikneutral i betydelsen samma skyddstid, så att även denna ordning är teknikneutral.

Sammanfattningsvis så tycker jag inte att Ung Allians är helt ute och seglar. Men det blev inte heller så värst intressant.

Den där lilla härvan kring Piratpartiets primärval dök upp samtidigt som partiet självt egentligen ville fokusera på något annat, dvs valets resultat. Riksdagsgrupp, som de lite lustigt har valt att kalla det. De ska förstås gå in i valrörelsen och kommunicera en tro på att de kommer in, men det skulle vara intressant att veta vad de egentligen tror på för resultat.

Det ser ju lite mörkt ut, och själv tror jag att det är någonstans där i närheten som de kommer att hamna. EU-valet ska de titta för mycket på, eftersom viktiga faktorer därifrån försvinner. Dels ett lågt valdeltagande samtidigt som deras huvudfrågor var aktuella som gjorde att partiets mobilisering var högre. Men också det, vilket jag vill minnas att Peter påpekat i något sammanhang, att väljarna kan ”slänga bort” röster i EU-valet. I riksdagsvalet kommer de hem till fållan igen.

Man kan ju tänka sig att ett partis styrka kan mätas i övriga partiers vilja att flytta över i deras åsikter. Min minnesbild är att det talades ganska mycket om stärkt integritet och moderniserad upphovsrätt i samband med EU-valet, även bland de övriga partierna. Nu i kommande riksdagsval då? Än så länge hyfsat tyst. Men en indikation är förstås att Karl Sigfrid verkar puttas ner några steg på riksdagslistan.

En annan är att när Ung Allians anordnar seminarium om integritet och morgondagens upphovsrätt så ska alliansens ungdomsförbund diskutera frågorna med Henrik Pontén, Christofer Sundberg, Fredrik Wester och Pär Strömbäck. Nu har jag förstås inte läst rapporten som kommer att presenteras, men med tanke på urvalet (antipiratbyrån och spel-branschen) som tycks vara ganska förtjust i dagens ordning och mer därtill så kanske man inte ska hoppas för mycket på de ungdomsförbunden. Och som sagt, det verkar inte som att de ser någon anledning till att göra anspråk på Piratpartiets röster.

Uppdatering:
Nej, jag hade inte läst Johan Richters inlägg. Great minds, ni vet.

• Ars Technica: 100 years of Big Content fearing technology—in its own words
  For the last hundred years, rightsholders have fretted about everything from the player piano to the VCR to digital TV to Napster. Here are those objections, in Big Content’s own words. Av Nate Anderson.
• The New Yorker: You’ve Got Mail
  Varför är utpressning illegalt? Av Lizzie Widdicombe.
• Här hade jag tänkt tipsa om en intressant artikel i Vetlanda-Posten, om ett mord som utfördes i Nässjö för 40 år sedan. Enligt artikeln var offret en kommunistkritiker som verkade för ett fritt Serbien, och mördaren ska ha arbetat å Jugoslaviens vägnar. Men eftersom tidningen inte finns på nätet så blir det som det blir. Herenco är inte den smartaste tidningskoncernen.

Jag vet inte om man ska ta det här inlägget av Rick Falkvinge på allvar. Utifrån något japanskt förslag om DRM så vill han att vi funderar på hur samhällsfarliga företag ska stoppas.

Det räcker inte med att de självdör med tiden: som ansvarstagande politiker behöver vi se till att de inte kan orsaka samhället mer skada. Vi behöver helt enkelt skynda på förloppet lite, så att de inte kan ställa till så mycket elände i sina dödsryckningar.

Hans egna förslag:

De företag som var målsägande vid Pirate-Bay-rättegången i tingsrätten 2009, deras juridiska ombud, de juridiska ombudens företag, och alla uppräknade företags registrerade VD och styrelseledamöter efter den 31 mars 2010, får en extra årlig punktskatt på 30 miljoner. Vi kan kalla lagen Lex Brontosaurus.

Dödsryckningar och obekymrad framfart på en och samma gång, det måste väl vara Lex Zombie? Dessutom ganska så oseriöst.

En maffias verksamhet är förbjuden eller förbjuds, den beläggs inte med straffskatt. I en rättsstat får målsägande och dess ombud inte betala böter i efterhand om tingsrätten har givit dem rätt. Man överklagar, undersöker om det är förenligt med gällande rätt och gillar man inte resultatet så får man försöka ändra lagen så att det inte händer igen.

Alldeles oavsett om det ska ses som en uppmaning att komma med mer konstruktiva förslag eller inte så är frågeställningen redan från början snedvriden. Och alldeles oavsett så är jag rädd att Falkvinges egna lösningförslag säger alldeles för mycket om hur han tänker för att det ska vara bekvämt med Piratpartiet i riksdagen.

För ungefär 10 år sedan roade jag mig med att följa Rugby-VM när det visades på Eurosport. Det lämnade inga bestående intryck, om man bortser från den dans – haka – som det nya zeeländska laget utförde inför varje match.

Andra som använder sig av haka är – uppenbarligen – Royal Shakespeare Company, i deras uppsättning av Så tuktas en argbigga. Dum idé, tycker maorierna:

The show, which features Stephen Boxer and Michelle Gomez, opened last week at the Novello Theatre in central London.

It begins with a group of men on a stag party falling out of a strip club and performing a dance inspired by the traditional Maori challenge, the Ka Mate haka.

The dance is best-known for being performed at the opening of rugby test matches involving the All Blacks. In the Taming of the Shrew, it ends with the performers dropping their trousers to show the audience their bare behinds.

The rendition has outraged Maori groups, who say it denigrates their culture.

It comes just over a week after the New Zealand government ruled that the Ngati Toa tribe officially owns the Ka Mate haka, which was written to celebrate the escape from death in an 1820s battle of its chief, Te Rauparaha.

The ruling has paved the way for millions of dollars in compensation to be paid for the commercial exploitation of the dance, and could end up costing the Royal Shakespeare Company.

Mer hos Hit & Run.

Uppdatering:
Det här är ännu konstigare.

Last week, ChessBase was apparently ‘forced to cease Internet broadcasting of the Topalov-Kamsky match’. As we noted in our report on the first match game, live broadcasting of the chess moves in this match without permission was prohibited by the Bulgarian Chess Federation (although they didn’t seem to have a problem with Chessdom’s, Crestbook’s, ICC’s and TWIC’s live coverage). This has led to heated discussions on this site. The key question here is: can you copyright a chess move at all?

Via Marginal Revolution.

SVT:s vd Eva Hamilton skriver på Brännpunkt idag, hon efterlyser lagstiftning så att SVT kan lägga ut sitt arkiv på internet. Det handlar förstås om upphovsrätt:

En förutsättning för att SVT kan presentera Jonas Gardells hyllade drama De halvt dolda, K Specials film om Olle Ljungström eller Melodifestivalen är att en musiker, en regissör, en begåvad dramaförfattare eller en skådespelare faktiskt får betalt för att jobba. Att de får ersättning för användandet av upphovsrätten till sina verk.

[...]

SVT:s arkiv är en skatt. Där finns föreställningar från den gamla tv-teatern, Humle och Dumle, upphetsade ordväxlingar från 1970-talets kärnkraftsdebatter och Svansjön i många olika versioner.

Vi väntar fortfarande på lagstiftningen för att kunna möjliggöra detta.

Hösten 2007 uppvaktade SR:s dåvarande vd Kerstin Brunnberg och jag justitie- departementet för att få de legala verktygen för att kunna tillgängliggöra och därmed återanvända SVT:s och SR:s programarkiv. Ett sådant verktyg är en avtalslicens, rätten för till exempel Copy Swede att representera alla upphovsmännen, deras dödsbon och anhöriga, som fortfarande ska ha betalt varje gång deras verk sänds i repris eller läggs ut på internet.

Fast det mest intressanta är inte vad som står i artikeln, utan vad som inte står. Här finns lagförslaget som blev resultatet av Hamilton och Brunnbergs uppvaktande.

I radio- och TV-företagens arkiv finns mycket material bevarat som kan vara intressant att återanvända, exempelvis genom att sända ut det på nytt eller genom att tillhandahålla det över Internet. Det kan dock vara svårt att identifiera samtliga rättighetshavare och skaffa nödvändiga tillstånd för den nya användningen. En stor del av materialet är gammalt och ofta är många olika slags rättighetshavare involverade, exempelvis upphovsmän, skådespelare, musiker m.fl. Rättigheterna kan också ha gått i arv till ett flertal arvingar.

För att förenkla möjligheterna till rättighetsklarering för återanvändning av material i radio- och TV-företagens arkiv föreslås i promemorian att det i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) förs in en avtalslicensbestämmelse för sådan användning. Bestämmelsen ger möjlighet att ingå ett kollektivt avtal om användning av ett verk mellan å ena sidan en organisation som företräder ett flertal svenska rättighetshavare på området och å andra sidan ett radio- eller TV-företag. Avtalet binder även rättighetshavare utanför den avtalsslutande organisationen och ger därmed rätt att använda även verk av sådana upphovsmän.

Bestämmelsen gör det alltså lättare att få till stånd ett avtal om återutnyttjande i sådana fall när det är svårt att hitta alla rättighetshavare.

En organisation, alltså Copyswede, ska ges rätt att företräda alla rättighetsinnehavare. Varje enskild innehavare har inget att säga till om, de tvångsansluts. På så vis löser man SVT från det ena problemet, att hitta de upphovsmän som ska ha betalt. Det får i stället Copyswede göra. Där löser man problemet genom att inte lösa det, för gissningsvis så kommer det bli på samma sätt som med fördelningen av privatkopieringsersättningen. Det vill säga att ersättningen fördelas individuellt, så länge det är ekonomiskt försvarbart. De stora rättighetsinnehavarna kan räkna med att få ersättning. De små, not so much.

Men det var som sagt det ena problemet. SVT har det ju inte så gott ställt, där är det omflyttning eller uppsägning som gäller. Så även om det upphovsrättsliga biten löser sig så som Eva Hamilton vill så har de inga pengar att betala ut. Men så är de ju också ute efter nya inkomstkällor:

Snälla Beatrice Ask: sätt fart på detta arbete! Och fatta sedan gärna kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths hand och verka för att det nya tv-avtalet, som ska träda i kraft 2010, också innehåller ekonomiska förutsättningar så att vi kan betala upphovsmännen när vi lägger ut programmen på webben.

Det är förstås förslaget om att man ska betala tv-avgift för datorer, som beräknas dra in en miljard per år. Någon som vågar sig på en gissning, hur stor del av den summan kommer att gå till ersättning för material som hamnar på nätet och hur mycket kommer att gå till SVT:s ordinarie verksamhet?

Hamilton skriver också:

Utan sådana förutsättningar kommer Pirate Bay och den illegala nedladdningen att kunna fortsätta lura skådespelare, artister och manusförfattare på både pengar och rätten till deras verk.

The Pirate Bay har rimligtvis inte så mycket med saken att göra, och jag är inte övertygad om att det skulle påverka fildelningen i någon större utsträckning (mer än att det kommer finnas mer material att fildela, vilket i och för sig inte är en liten sak). Men det lustiga är att det system som SVT vill ha kommer att innebära samma sak som det TPB anklagas för, skillnaden är att SVT har lagligt stöd.

Uppdatering:
Rasmus skriver om Copyswede och privatkopieringsersättningen här.

SvD:s ledarredaktion, för ett par konstiga påståenden i ett blogginlägg där de tycker att piraterna borde förklara sig:

Sigfrids förslag anknyter till diskussionen om och filosofin bakom The Pirate Bay. Den är på sitt sätt en frisk fläkt och handlar förstås om mycket mer än det simpla ”gratis är gott”. Man ifrågasätter upphovsrätten och vill ha ett så fritt flöde av information som möjligt. Visionen är ett nytt scenario där upphovsrättsskyddat material uppgår i någon sorts gemensamt ägande – creative commons – där allas skapandekraft kan bidra och blomma. Remixa en låt. Göra satir av en tv-debatt.

Det är en smidig och följsam tes som kan tilltala såväl liberaler som socialister. De förra gillar frihetsbiten, de senare tjusas av det gemensamma ägandet. Bakom drömscenariot är det emellertid lite tomt. Remixa och modifiera i all ära, men ska det inte också skapas något nytt då och då? Och förutsätter inte detta nyskapande någon sorts fungerande marknad?

Fast creative commons är inte så mycket ifrågasättande av upphovsrätt som ett försök till reform. I grunden skiljer det inte sig inte så mycket alls från vanlig upphovsrätt, skillnaden är att den som står bakom verket medger vissa rättigheter för andra att använda det, givet att de uppfyller kraven. Till exempel kan upphovsmannen ge tillåtelse att man får göra vad som helst med verket, så länge det inte sker kommersiellt (vilket förstås inte låter sig definieras särskilt enkelt). Men det är väl ändå att skapa något nytt? Kung Fu Kenobi’s Big Adventure – för att använda ett gammalt exempel – använder visserligen välbekanta teman, men nog är det något nytt alltid. Annars kan vi ju ta och definiera bort allt som är remixat och modifierat, kan vi börja med det som bygger på Odysseus?

Och exakt vad marknad har med saken att göra vet jag inte riktigt. Utbyte, att dela med sig, är centralt inom fildelning (per definition) och också inom remixkulturen. Så uppenbarligen finns det ingen direkt motsättning. Stötestenen i så fall är väl de privilegier som ges, monopol på idéer och annat immateriellt. Sådant som brukar beskrivas som ägande.

Så jag kan inte annat än hålla med om att diskussionen är evigt fast i nuet. Den är också fast i falska föreställningar om vad ”piraterna” vill.

Uppdatering:
Läs också Blogges inlägg.

Uppdatering 2:
De förtydligar sig, inte. De argumenterar fortfarande mot avskaffad upphovsrätt trots att ståndpunkten ändå är ganska marginell.

Möjligtvis är det jag som är lättroad idag, men den här bilden var väldigt rolig. Kanske kan sälja in den hos de här nissarna?

Och ja, sammanhanget var ju lustigt det också.

Ska ni bara läsa en sak idag så är det Rasmus Fleischers artikel i Expressen:

För exakt 75 år sedan grundades skivbolagslobbyn Ifpi. I födelsedagspresent från svenska regeringen kräver de en ny lag, som ska ge just dem rätten att utkräva och registrera abonnentuppgifter, i sin kamp mot fildelningsnätverk.

[...]

Låt oss gå tillbaka till 1930, en tid inte helt olik vår egen:
Världsekonomin hade störtat i kris, samtidigt som nya medier gjorde artisterna arbetslösa. Ja, den gången var katastrofen på riktigt. Uppemot hälften av alla Sveriges yrkesmusiker som hade arbetat på biograferna blev arbetslösa när ljudfilmen tog över. Musikernas fackföreningar i hela västvärlden framförde ett enat krav på skyddslagar, i syfte att värna den levande musiken som man fruktade helt skulle ersättas av ”mekanisk musik” från högtalare.
Frågan togs upp av Internationella arbetsorganisationen (föregångare till FN-organet ILO). Under hela 1930-talet ägnades där stor möda åt att förbereda en internationell konvention, i syfte att ge musikernas fackförbund kontroll över användandet av högtalarmusik, exempelvis på kaféer och restauranger, där arbetstillfällen fortsatte att försvinna.

Världskrisen hade även påverkat skivbolagen, som sålde betydligt färre skivor jämfört med det sena 1920-talets korta guldålder, vilket bolagen skyllde på möjligheten att lyssna på gratis musik via radio. Över världen sammanslöt sig skivindustrin för att kräva skyddslagar som skulle garantera dem ett nytt intäktsflöde från radiosändarna.

Plus ça change, eller vad det heter. Mer på bloggen. Och sen kan ni ju också läsa Peter när han frågar om fildelning.