Sänd mina rötter regn

Andreas Johansson Heinö har sett en debatt om integrationspolitik:

Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

Och ja, jag anser fortfarande att Sverigedemokraterna är ett parti som blandar friskt bland åsikterna och tar det som de tycker passar (inte sällan för stunden).

Vi har ju Hanlon’s razor: ”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.” Och om det inte finns, så skapar jag en ny variant nu: ”Never attribute to malice that which can be adequately explained by laziness.”

Detta i samband med den undersökning som SvD låtit genomföra om hur många som vill att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Övriga medier påstår samma sak, att 1 av 10 inte vill ha något samarbeta. Samtidigt som det anges att den närmare siffran är 13 procent, vilket förstås snarare är 1 av 8.

En debatt som bubblar upp till ytan lite då och då är ju hur medier ska ”handskas” med Sd. En idé vore väl att vara så noga som möjligt, eftersom det handlar om ett obstinat parti som på grund av alla möjliga och omöjliga fel hos andra utger sig för att vara offer. Sverigedemokraterna behöver ingen extra hjälp.

Uppdatering:
SvD:s rubrik säger nu 7 av 8.

I min rss-läsare står det ”SVD avslöjar” i samband med den här texten om att Sverige ska backa upp Baltikum i händelse av krig där. Fast så värst avslöjande är det väl inte, till och med jag (som är måttligt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik) har ju kommenterat det tidigare. Då med anledning av en debattartikel i just SvD.

~

Jag är inte så mycket för julen. Inte så mycket för politiker heller. Särskilt inte sverigedemokratiska sådana. En annan åsikt är att politiker bör hålla sig borta från YouTube om de försöker sig på att vara seriösa, för de framstår gärna som något helt annat. Allt detta i kombination blir Julintervju med Jimmie Åkesson i fyra delar. Nej, jag stod inte ut så värst länge. Vilket jag uppenbarligen inte var ensam om eftersom första delen just nu har 9101 visningar, medan del två har 2616. 1765 vilsna själar har stått ut ända till slutet.

~

Min julaversion innebär dock inte att jag undviker att skaffa julklappar till systersönerna. Kanske 3- och 1-åringen blir extra glada över årets julklapp, en rapport om fairtrade. Möjligtvis får jag skaffa dem något annat, och ge rapporten till mig själv.

Apropå Sverigedemokraterna – som ju vill tillbaka till lägereldarnas och sagornas tid – så fick jag för mig att läsa den redan famösa debattartikeln av Jimmie Åkesson. Trettioplus har skrivit ett inlägg med invändningar väl värd att läsas. Själv klurade jag på ett par saker i det här stycket i debattartikeln:

För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Jag går liksom bet redan på första påståendet där. Är det inte mycket möjligt att islam var den näst största religionen i Sverige redan för 20 år sedan? Kan inte riktigt komma på vilken religion som skulle ha varit större, judendomen har vad jag vet aldrig varit särskilt stor även om den varit i Sverige länge. På samma sätt är det väl inte helt orimligt att vi redan för 20 år sedan hade offentligt finansierade omskärelse. Hade det varit 1949 och inte 1989 som det handlat om så hade det möjligtvis funnits någon sorts poäng, men ”1949 var allt bra” kanske inte funkar så bra i valet 2010.

Andra påståenden i stycket har ju redan bemötts i SvD. Uttalandet från Brottsförebyggande rådet handlar som SvD skriver om en rapport från EU, TT hade en notis om rapporten i våras. Möjligtvis missar jag något här, men något säger mig att det blir lite knepigt att koppla ihop våldtäkter och islam:

Den höga frekvensen av våldtäkter i Sverige är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester.

Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, ”fri sexualitet” och ”rätten till ett sent nej” ger helt enkelt fler våldtäkter, enligt studien.

Uppdatering:
Aftonbladet: Fel, fel, fel, Åkesson

Partiledaren skriver också att ingen för 20 år sedan kunde ana att islam skulle vara Sveriges näst största religion. Men det var den redan då.

– Det kan du förvisso ha rätt i, det har jag inte ens brytt mig om att kolla upp.

Pajas.

Karin Eriksson i Expressen:

Karlsson på Takets familjebild är oklar.

Jag har alltid tyckt att det skriker ”ful gubbe” om Karlsson. I alla fall, i somras fördes en liten debatt i lokaltidningen där en insändare ansåg att Astrid Lindgren var en manshatare (ytterligare en referens här, Bo Grapenskog verkar inte vara helt okänd). Detta eftersom männen i Lindgrens böcker var vimsiga och tokiga. Det tycks mig vara en ganska så udda tolkning. Poängen är förstås att det går att läsa in en hel del i de flesta texter, men det gör inte alla tolkningar lika rimliga. Vilket Björn Wiman påpekar med anledning av Sverigedemokraterna och Bröderna Lejonhjärta, i Expressen.

Vi visste ju sedan tidigare att Sverigedemokraterna gärna gör sig själva till åtlöje när de vågar sig på att tänka ett steg längre än vad de vanligtvis gör. Så det finns förstås en poäng i att om Sd vill inspireras av en bok som utspelar sig ”lägereldarnas och sagornas tid” – hallå, liksom en drake! – så är det passande för partiet.

SR: Ny jobbpolitik ska locka väljare till SD

På Sverigedemokraternas landsmöte i Ljungbyhed i Skåne fattade nu på förmiddagen partiet beslut om en ny arbetsmarknadspolitik. Partiet gör en vänstersväng och lovordar den svenska modellen och vill bland annat höja a-kassan.

Nu framgår det inte av idédokumentet exakt vilken förändring de vill göra, men för min del låter det ganska mycket som det har gjort tidigare. Trots vad vänstern har påstått om Sverigedemokraterna – ibland med hjälp av selektiva och missvisande citat – så har det varit ett parti som plockat friskt bland åsikterna och låtit som ett tvärsnitt av de övriga partierna. Något som påpekades av Louise Persson och mig i Neo för två år sedan.

Att de nu vill höja a-kassan kan t.ex. ses mot bakgrunden att i det förra idédokumentet (som verkar vara borttaget från hemsidan, men den finns fortfarande i google-cachen) om arbetsmarknadspolitiken inte vill sänka ersättningsnivåerna, något som var på tapeten 2006. Det resulterade ju också i förändrade ersättningsgrader och -perioder. En höjning nu är alltså ingen överraskning, och de är fortfarande inne på flexicurity.

Uppdatering:
Även Sydsvenskan är inne på spåret om en vänstersväng.

Jag är åtminstone inte integrerad ordentligt. Om det är ett problem eller inte är en annan sak. Det som fick mig att komma fram till detta är Maciej Zarembas senaste artikel, som handlar ganska mycket om Sverigedemokraterna.

Nu räcker det ju med att sverigedemokrater uttalar sig för att man ska avfärda dem som nötter. Jag tycker nästan att Zaremba är lite väl snäll som inte ifrågasätter detta, vilket definierar vem som är svensk

”Man skall ha svenska värderingar”, säger Åkesson. ”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.”

Det går förstås inte att beskriva något som går att kalla ”vår syn”, eftersom det finns så många olika åsikter. Personligen delar jag definitivt inte majoritetens syn på demokrati, och jag delar absolut inte Sd:s syn på förhållandet mellan män och kvinnor. Men det är petitesser i sammanhanget, viktigare är att vad som är svenska värderingar i sig är en värdering. Det är intressant, men inte särskilt konstigt, att Åkesson inte nämner synen på invandring när han ger sig på definitionståget. Partiet tar på sig rollen som sanningsägare i frågan, samtidigt som de ser sig som outsiders. Men det är inte självklart att Sverigedemokraternas egna värderingar är att betrakta som svenska, om man skulle ge sig på att specificera värderingarna närmare.

I själva verket är det inte ens självklart att ”man är svensk om man har svenska värderingar” i sig är en svensk värdering. Särskilt inte när man börjar fylla orden med mening.

Fast det är nog så att jag blir osvensk långt innan Sverigedemokraterna börjar att yra, jag skulle inte ens säga att jag lever upp till vår integrationsministers kriterium.

Var skall vi placera denne Kejal på integrationsskalan? Enligt Nyamko Sabuni, integrationsministern, är frågan fel ställd. Det är inte vi som har makt att placera, menar hon. ”Integrerad”, säger Sabuni, ”är man när man sjunger ’Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden’ – inte i Kongo – och faktiskt menar det.”

Jag sjunger inte nationalsången. I viss mening vill jag förstås leva i Sverige, på så vis att jag inte röstat med fötterna och tagit mig härifrån. Men samtidigt så har jag ingen ytterligare preferens att bo och dö just i Sverige, jämfört med att bo och dö i något annat land. Jag är svensk på det viset att jag fysiskt befinner mig här, men i övrigt betraktar jag mig som kosmopolit. Och därmed också som osvensk, vad det verkar.

Den som undrar varför jag inte sjunger nationalsången kan ju alltid läsa texten, alla verserna, och inte enbart lojt sjunga med.

Jag funderade på att skriva ett inlägg om sverigedemokraten som satt i grannkommunen Sävsjös fullmäktige. Han jobbar i Norge, med oljeplattformar tror jag, och skrev sig där på grund av pensionspengarna. Då blev han också av med mandatet i fullmäktige, något som förvånade honom. Alltså skulle han skriva sig i Sävsjö kommun igen, för att få tillbaka platsen, men det funkar inte. Så nu måste någon annan sverigedemokrat ta den platsen, vilket inte är det enklaste eftersom det från början inte fanns någon sverigedemokratisk lista i Sävsjö.

Det var förresten den historien det. Ett parti med pajaspolitiker. Från botten, till toppen:

SDU-ordföranden Erik Almqvist förnekar bestämt att han stulit SR-journalistens handväska med den dolda videokameran.
- Jag vet ingenting om det. Jag har ingenting att dölja, säger han.

[...]

Sveriges Radio säger att de har timtals filmat och bandat från den här resan.
- Oj, det låter väldigt spännande. Jag vet inte vad som skulle vara så komprometterande. Jag vet inte vad det skulle handla om.
- Däremot kan jag säga att jag tycker att det är extremt anmärkningsvärt om det är så att en journalist från statlig, offentligt finansierad media ljuger för ungdomar, en del av dem minderåriga, utger sig för att vara deras kompis, umgås med dem i månader för att sedan filma dem i smyg när de är på en privat utlandsresa.
- Inget annat parti skulle utsättas för nåt sånt, dessutom strider det mot EG-rätten och vi kommer att agera juridiskt.

• Johan Ingerö: Socialdemokratiska rökridåer
  Om migrationspolitik och Sd
• Röda Nejlikan: Tre saker om ESS som Sydsvenskan missat (eller vägrar bry sig om)
  Om den här saken.
• Forbes: Leaders Go Left, But Economists Get Back To Basics
  In trying times, even protectionists go free market. Av William Easterly.

Heh…

Gammeldans förespråkar partiet dock. Ett förslag om att kommunala kulturskolor ska ha traditionella gammeldanser på programmet antogs. Svenska sådana förstås.

– Det finns oerhört många gamla fina gammeldanser som glöms bort.

Att gammeldans kanske känns lite mossigt och omodernt för ungdomar i dag tror han inte.

– Varför ska det finnas så väldigt många utländska danser som erbjuds och inte några svenska? Om det finns de som går på muslimsk folkdans varför skulle de inte gå på svensk?

Och ”muslimsk folkdans”, vad är det?

Jag har sagt det förut, de politiska partierna är värdelösa när det gäller att debattera med Sverigedemokraterna. Arbetarrörelsen är inte mycket bättre. Av Per Gudmundsons ledare att döma så är det ingen ljusning på den fronten, åtminstone inte från Socialdemokraternas sida.

Sedan något dygn sprids på nätet vad som kallas ”Hemligt: Socialdemokraternas strategidokument mot Sverigedemokraterna”. Det är 36 sidor om att bemöta sd.

Dokumentet är äkta, bekräftar Mats Johansson i s-arbetsgruppen för demokratidebatt, och tillägger att s internt har en nyare version, som dock inte skiljer sig på något dramatiskt sätt från den läckta. Men den vill han inte visa.

Det är begripligt. Om detta är vad s har att komma med så har debatterna redan förlorats.

Per nämner det också på bloggen.

Uppdatering:
Har nu läst strategidokumentet, finns att hitta hos piraterna. Jag reagerade på några saker som Gudmundson inte nämner. T.ex. så påstås Sverigedemokraterna ha etnopluralism på sin dagordning, det vet jag inte om jag tycker att det stämmer. För det första är etnopluralismen mer inriktad på ras och etnicitet än vad Sverigedemokraterna är (även om det finns tillfällen då företrädare trillar över kanten). För det andra så skulle jag nog säga att det är mer kulturchauvinism över partiets politik än att alla kulturer har samma värde, men att de ska vara åtskilda.

På sidan 12 gör de analys av SD:s väljare. På något vis ska punkterna 1 och 3 hänga ihop, ”deras väljare är demografiskt ”våra” men placerar in sig själva till höger” och ”deras väljare orienterar sig inte i första hand efter en höger-vänsterskala utan är ”ointresserade”.” Det är möjligt att det funkar om man betonar ”i första hand”, men annars vet jag inte hur de tänker.

Men framför allt finns det anledning till att fundera på deras invändningar mot Sverigedemokraterna, och då framför allt påståendet att de skulle vara arbetarefientliga. Det bygger på att Sd vill reformera arbetsrätten genom att ”avskaffa MBL, skära ner LAS, begränsa konflikträtten och ge arbetsgivarna betydligt större inflytande.” Men varför skulle det vara arbetarefientligt? Det förutsätter förstås att en sådan politik skulle vara dålig för arbetare, som grupp, och det tål att diskuteras. Men i sammanhanget får man inte glömma bort att det – som påpekats – är ganska mycket av den arbetsrätt som Danmark har inom ramen för s.k. ”flexicurity”. Är även den danska politiken arbetarefientlig?

Det finns företrädare för Socialdemokraterna som omfamnar flexicurity. Inte för att jag har lust med att skriva under på att deras bild är korrekt så beskrev Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo flexicurity som den nordiska modellen. Av någon anledning så nämndes det inte så mycket om det område där den svenska politiken inte är så flexibel, arbetsrätten. För min del så tycker jag det är uppenbart att Sverigedemokraterna inspirerats av den danska modellen med flexibel arbetsrätt och höga ersättningsnivåer. Om Socialdemokraterna vill utmåla den politiken som arbetarefientlig så bör de nog ta sina danska partikamrater i örat, och fundera på vad de själva vill.

Det sistnämnda är lite av kärnan här. Strategidokumentet innehåller mer eller mindre välvalda argument mot Sverigedemokraterna, men mycket lite av ståndpunkter för sin egen politik. Frågan om invandringens kostnad visar problemet ganska bra. Den första invändningen, att Sd bollar runt många olika siffror och därför är svåra att lita på, är bra. Men den andra invändningen är, som Gudmundson nämner, att invandring alltid har bidragit positivt till Sveriges ekonomi. Förutom att det blundar för problemen så är deras exempel inget vidare. De skriver att ”en femtedel av de företag som startades år 2005 [var] grundade av personer med utländsk härkomst”, men det är ganska så intetsägande. En anledning till att starta företag är nämligen att man inte får ett vanligt arbete, s.k. nödvändighetsentreprenörskap (till skillnad från möjlighetsentreprenörskap), och om det är den sortens företag som startas så är det problematiskt. (Och lustigt är det när siffrorna för transportbranschen och restauranger nämns specifikt, som för att cementera bilden av invandrare som taxichaufförer och pizzabagare.)

I stället kunde de ju hänvisat till vilken politik de själva vill föra, och varför den är bättre än sverigedemokraternas. Men det förutsätter förstås att de kan erkänna att problemet existerar. Varför de inte vill det är för mig en gåta, är det för att socialdemokratin ska utmålas som främlingsfientliga? Men det finns inget problem här som är specifikt för invandrare. Ungdomar, sjuka och andra med låg produktivitet har också svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Man kan argumentera för att anledningen till det finns i den svenska modellen, och jag hoppas att det ”bara” är av den anledningen som de inte vill erkänna problemet.

De kunde också ägnat sig åt att skärskåda Sverigedemokraternas argument mer ingående. Om de bara tog Sd på lite mer allvar, och inte fokuserade på de korkade inslagen, så skulle de nog upptäcka att det finns intressantare frågor som kräver svar. Som till exempel exakt vilken politik Sverigedemokraterna vill föra och vilka konsekvenser det skulle få i realiteten. Alltså inte hur politiken skulle se ut om de tilläts drömma utan vad partiet faktiskt kan åstadkomma.

Till sist, och lite till Socialdemokraternas försvar, så är jag inte det minsta övertygad om att övriga riksdagspartier skulle kunna åstadkomma strategidokument som är så mycket bättre. Tyvärr är nog inte nivån högre, rent generellt.

Uppdatering 2:
Läs också Louise kommentar.

Uppdatering 3:
Jonas Morians inlägg är väl på något vis symptomatiskt, socialdemokraterna har inte mycket till idéer. Och så de här dumheterna:

Men Gudmundson går också i Sd:s fälla när han hänvisar till den av partiet så omhuldade professors Jan Ekbergs beräkningar om invandringens kostnader. Faktum är att Ekberg i just SvD tagit bestämt avstånd från hur Sd använt hans siffror.

Att Sverigedemokraterna skulle vara förtjusta i Jan Ekbergs beräkningar är ett befängt påstående. Det enda positiva de brukar ha att säga om honom är att han åtminstone kommer fram till att invandringen är en kostnad, i övrigt brukar de önska sig bra mycket större siffror än vad Ekberg kommer fram till. Det är snarare Lars Jansson som är den sverigedemokratiska favoriten. Och till skillnad från Jansson så har Ekberg vetenskaplig grund och trovärdighet, att kritisera Gudmundson för att han använder sig av Ekberg är smått bisarrt. Jonas Morian kanske kan svara på vilken forskning man ska använda sig av när den mest trovärdiga avfärdas genom guilt by hallucination.

Vissa diskussioner kommer man förmodligen få föra i all oändlighet. Jag gav mig in i en sådan för 5-6 år sedan, och den poppar fortfarande upp lite då och då. På den tiden deltog jag på ett debattforum på nätet, och sådana forum är som de är, deltagarnas åsikter är sällan representativa för befolkningen som helhet. Det var många nyliberaler och personer på vänster- och högerskalans ytterkanter.

Vid den här tidpunkten publicerade en herre vid namn Lars Jansson en artikel på SvD Brännpunkt. Artikelns budskap, att invandringen kostar Sverige 267 miljarder per år gick verkligen hem bland de invandringskritiska på forumet. Det hjälpte inte mycket att han fick mothugg av de som forskat i ämnet.

Själv skaffade jag boken, Mångkultur eller välfärd?, som Lars Jansson gav ut – en recension finns här – och det visade sig ganska så snart att företagsekonomen Jansson inte hade grundläggande kunskaper i nationalekonomi. Kort därefter hittade jag också till Louise Perssons hemsida och hennes inlägg i debatten. Dit hittade även Lars Jansson själv, men diskussioner med honom blev korta och fruktlösa.

Trots bristerna så har Janssons siffror fortsatt att föras fram som den verkliga kostnaden för invandringen. Inte minst av sverigedemokrater. Men på senare tid har det verkat som Sverigedemokraterna har velat distansera sig från Lars Jansson.

Eller har de det? Louise och jag diskuterar det i en artikel som publicerades i Skånska Dagbladet igår. Men eftersom artikeln inte finns på nätet så lägger vi ut den på våra respektive hemsidor, här finns Louise inlägg, se till att läsa det. Det hela är en uppföljning på Tony Johanssons krönika i samma tidning från augusti, och Lars Janssons svar.

~

Till nästa val är det inte osannolikt att Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Frågorna stockar sig kring hur det är möjligt att ett parti, vars enda plattform är motståndet mot invandringen, nått en sådan framgång. Svaret är komplext, men framför allt handlar det om att Sverigedemokraterna har fått alldeles för lite sakligt mothugg i den offentliga debatten. Det i sig har medfört att en av Sverigedemokraternas mest omhuldade idéer fortfarande lever sitt eget liv, den idé som mest övertygar de inre lägren och nya potentiella väljare, själva grunden för framgången. Nämligen idén att invandringen och välfärd kostar svenskar enorma massor av pengar och hotar den svenska välfärden och att det bara är att önska bort invandrarna. Idén har under flera år haft dragkraft av Lars Janssons ”uträkningar”. Att hans ”akademiska auktoritet” haft syftet att övertyga mindre vetenskapligt kräsna individer är inte oviktigt i sammanhanget.

Det intressanta i denna följetong är att Lars Jansson vägrar både erkänna och vidkännas kritik mot hans modell, hans försvar tycks bestå i att upprepa exakt samma saker som om utnötning är bästa försvar. Vi har sett det förr. Däremot verkar SD tagit något slags intryck, i alla fall verkar de ha medietränats. Inte för att de verkar ha förstått den kritik som finns, men snarare förstått att det fungerar bara så långt i offentlighetens ljus att hänvisa till Janssons skriverier, det tarvar nämligen också att man kan försvara dem. Därför slingrar sig SD:s partiledare Jimmie Åkesson nu förtiden offentligt med att det inte är hans uppgift att ha kläm på siffror, det är forskarnas uppgift. Därför har SD:s hemsida bantats i valda delar på texter som baserar sig på Jansson, så att det skulle kunna se ut som om SD inte tar ställning. Ändå är det paradoxalt nog just Jansson som SD ständigt återkommer till och hänvisar till. I ett av de senare numren av SD-kuriren (2008:76) imponeras SD återigen av slutsatsen att ”välfärden vittrar sönder” på grund av invandringen, och skriver att Janssons bok skulle innehålla stor lärdom, att den behållit sin aktualitet genom åren och att beräkningssättet kan stå som modell för framtida studier. Så talet om att SD inte tar ställning är naturligtvis bara ett spel för gallerierna när de bli ansatta på grund av Jansson, för att slippa diskutera tokigheterna i den.

Det kan därför vara på sin plats att förklara varför Janssons beräkningar och slutsatser inte håller. Som Tony Johansson redan påpekat i en replik till Jansson (Skd 2008-09-05) så vilseleder Jansson sina läsare grovt genom att låta förstå att hans siffror på något vis beskriver vad invandringen kostar. Dessutom blir det direkt förvirrande när han försöker jämföra sina bruttosiffror med nettosiffror tagna från Jan Ekbergs transfereringsanalys.

Anledningen att Jansson inte beskriver ”invandringens kostnader” är för att han helt enkelt skojat ihop en modell som han vill kalla för ”solidaritetsmodellen”, den beskriver hur fördelningen av de offentliga utgifterna ser ut mellan svenskar och invandrare. På så vis är det som Johansson också noterat, att svenskar då kostar en himla massa miljarder de med. Det har inget som helst att säga om vad invandringen kostar Sverige och svenskarna. Motiveringen till att använda en sådan modell brukar Jansson hävda är demokratisk. Förvisso är det så att det är demokratiskt bestämt att alla människor som är bor och lever i Sverige ska solidariskt bära kostnaderna för välfärdsprojektet Sverige, men av det följer inte att dessa kostnader är något som beror på invandringen.

Ska man försöka sig på en uppskattning av vad invandringen kostar måste man utröna vilka kostnader som är konsekvenser av invandring. Problemet är att Janssons solidaritetsmodell inte alls tar hänsyn till vilka kostnader som uppstår på grund av invandring och vilka kostnader vi har oavsett hur stor invandringen är. Till exempel gör han ingen skillnad på kostnaden för att en invandrare går arbetslös, och en invandrares andel av kostnaderna för rikets styre. Den sistnämnda kostnaden – där t.ex. kungahuset, riksdag och regeringen ingår – påverkas av vårat statsskick, och inte av invandringen. För att tala ett språk som Jansson borde förstå så gör Jansson ingen skillnad på om kostnaderna är fasta eller om de är rörliga i förhållande till invandringen.

Det kan gott påpekas att SD själva varit rätt förvirrade över vad Janssons siffror ska innebära, hans bruttosiffra har ibland förståtts och presenterats som en nettosiffra (ur Faktabanken på SD:s hemsida, numera borttagen). Bara det är talande. Att Åkesson vill svära sig fri eller att hans medarbetare spridit förvirringens ljus är väl en sak, men den återkommande relationen mellan Jansson och SD tarvar ett politiskt ansvar att stå till svars, det är sådan granskning som alla politiker får stå ut med. Vad som försiggår i Lars Janssons huvud orkar vi inte längre gissa, men det är uppenbart att SD verkar tro att det går att äta kakan och ha den kvar.