Sänd mina rötter regn

I höstas gjorde jag en förutsägelse. Egentligen var det två, men den första delen kan vi ta och strunta i:

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Jag har hittat en artikel från TT som nämner att planinvasionen var ett lagbrott. I övrigt verkar det vara tyst. Inget om att polisen ska försöka identifiera de personer som orsakade ”tumult”.

Så olika sporter bedöms olika. Men det visste vi ju redan. Som sagt var ju planinvasioner en tradition i samband med SM-finalen, utan att det hojtades om lagar.

Jag väljer att tolka det som att Björn Forsell lever kvar i en tid då fjolla betydde ”flicka eller kvinna som saknar stadga i karaktär och intellekt”. Då är förstås den manliga hockeyn lika fjollig, hade de haft lite mer stadga i karaktär och intellekt så kanske Tre Kronor hade lyckats vinna mot Slovakien.

Från Grönköpings Veckoblads oktobernummer:

HalteAkademien AB, se där namnet å den nya privata småskola, som just etablerats här i Grönköping av driftiga affärsmän. Friskolan i fråga har redan godkänts av Kgl. Skolverket, som fäst särskild vikt vid att densamma drivs med förlustintresse.

Och så följer förstås en vanvettigt rolig artikel. Lika rolig är den andra artikeln på samma sida, om den stackars Evald Ruda som vann 60 meter på skolmästerskapet men som nu av tvåan anklagas för att vara tjej.

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Precis som jag ignorerade det 1991 och 1992, då Vetlanda vann och jag var på plats. På den tiden fanns det förstås ingen lag som sade att det var förbjudet. Jag vet inte om det spelade någon större roll, just då ville jag bara fira med laget som jag följt sedan jag var sex år (och sett förlora två finaler). Och jag var ännu inte straffmyndig.

Nu ska det här inte utmynna i någon allmän uppmaning att springa in på planen efter det att erat favoritlag har åstadkommit något stort. För det är ju, som sagt, olagligt numera. Men det är ändå lustigt att just sådana planinvasioner hade man länge överseende med, både inom bandyn och inom fotbollen. Jag försöker påminna mig om när det inte hände senast, men misslyckas. Inte heller kan jag påminna mig om att det skrikits om att lagar måste införas (möjligtvis med Arne Hegerfors som undantag, men han räknas inte).

Snarare så tillkom lagen, vad jag vet, när människor tog sig in på plan under matchens gång. Och det gör man förstås inte med något gott syfte.

Min lilla spaning här handlar om att reaktionerna efter det att AIK-supportrar tog sig in på Gamla Ullevi förra helgen, det har mötts med ett mycket större fördömande än tidigare händelser av samma slag. Likadant efter gårdagen då djurgårdare sprang in på planen (de hade undvikit att ramla ur, inte mycket att fira om ni frågar mig), men det har förstås minst lika mycket med att göra att några idioter tyckte det var lämpligt att ge spelare ur motståndarlaget stryk.

Bortsett från misshandeln igår, är det möjligtvis så att exakt samma handling bedöms olika beroende på om det finns en lag som förbjuder den eller inte? Alltså att det inte är handlingen i sig som är det avgörande, utan om politikerna tyckte det krävdes lagstiftning. Om det är på det viset, så är det ganska intressant. Och lite otäckt, eftersom det verkar som att det går att skapa en opinion i efterhand enligt devisen att när X är förbjudet så är det enbart kriminella som kommer att ägna sig åt det. Fast än så länge är jag osäker på hur stor del av detta som är ett mediefenomen, och hur mycket det speglar verkliga åsikter hos folket.

Det där med odds kan vara svårt:

Mitt i ett larmande Gamla Ullevi stod IFK-tränaren Stefan Rehn ganska lugn.

-Jag ger aldrig upp men visst blev oddsen mindre och mindre, säger Rehn.

Hade han spelat på oavgjort?

Det är inte ofta det bli körsång här på bloggen, men idag får medlemmar ur Det Kongelige Teaters operakör den äran.

I Åre är det en liten skidtävling som någon tar på alldeles för stort allvar:

I Sverige lämnade lämnade Frida Hansdotter återbud och Anja Pärson hade sedan tidigare meddelat att hon inte skulle komma till start, sliten efter en lång säsong.

-Det är vissa som väljer att ligga hemma och sova, medan jag kör för nationen, rasar Hans Olsson i SVT.

En halv promille av den svenska befolkningen tackar dig så hemskt mycket, det blir säkert någon kunglig medalj av något slag.

Relaterat:
Blir det krigsrätt?

Skapar Facebook-gruppen Idrottsintresserade mot idrottsgalan.

Ja, det är jag som är bitter över svensk cykelrapportering igen. Lance Armstrong gjorde comeback idag på en tävling i Australien, Tour Down Under, en tävling som inleds med ett criterium (som visserligen inte ingår i själva tävlingen, men deltagarna måste vara med) och som sedan följs av 6 etapper. Kan inte säga att jag är särskilt entusiastisk när det gäller Armstrongs comeback, men nu var det ju inte jag som fick bestämma och då blir det som det blir.

Idag var det alltså ett criterium som gällde, det innebär att man kör ett visst antal varv på en ganska kort bana och det brukar vara snabbt och spektakulärt. I Adelaide var det 30 gånger 1,7 kilometer, och Armstrongs 64:e plats var enligt SVT en besvikelse. Han gjorde en ”svag comeback” och ”slät figur”.

Jag vet inte vad de hade inbillat sig att han skulle göra för resultat, Armstrong har en helt okej spurt men han ger sig inte in i en sådant som krävs för att vinna ett criterium. Som han själv beskrev det:

”It wouldn’t be my first choice, but it might not be a bad thing. I’ve looked at the map of the course and it looks pretty straight forward. I believe it’s changed a bit since last year when there were a lot of different turns. So it looks on paper to be something you can roll around a little easier on.

”It sort of goes full circle, I mean I started back in the late ’80s doing criteriums in the United States. So we’re back into it. The main thing is to try and stay out of trouble, stay out the front and avoid the drama.”

Hade det handlat om ett tempolopp eller en etapp med ett större, avgörande berg så hade en 64:e plats varit svagt. Men inte det här. Har de inte bättre koll än så här så kan de likaväl strunta i att rapportera något, särskilt som Armstrongs deltagade är den enda anledningen till att tävlingen nämns. Det sägs inget om att den svenske mästaren, Jonas Ljungblad, var med, hans 52:e plats var dessutom sämre än vad man kunde ha hoppats på.

Och det är ungefär så seriösa som vi kommer att vara här idag.

NFL har jag aldrig fastnat för, även om jag brukar titta på Super Bowl. Däremot försöker jag att någorlunda följa college-lagen, och i natt spelas den stora finalen mellan Florida Gators och Oklahoma Sooners. De får tyvärr klara sig utan att jag tittar, av någon anledning så anpassar de inte speltiderna efter mig.

Nu är det som så att man inte kvalificerar sig för finalen genom ett vanligt slutspel, utan genom ett hyfsat intrikat rankingsystem. Därför hittar man Sooners och Gators i final, och inte Utah Utes som denna säsongen är obesegrade.

En del tycker att politikerna ska lösa det problemet (om det nu är ett problem), och om det skriver Radley Balko hos ESPN. Även om ni är totalt ointresserade av allt som har med amerikansk fotboll att göra så handlar det förstås också mer generellt om sport och politik. Personligen är jag inte alls intresserad av att se dopade idrottsmän – min inställning må vara av ett mer romantiskt slag – men för den delen tycker jag inte att politiker ska stifta lagar i frågan. Det kan lösas på annat vis.

I vilket fall som helst, money quote från artikeln::

These people cheat at democracy. They’re hardly the ones to enforce fairness and abiding by the rules on the playing field.

Det där med idrottsnationalism är ju en intressant sak. Jag brukar förstås sitta och sucka åt Sveriges sätt att spela, åtminstone så länge det handlar om en sport jag bryr mig om. Fotboll, absolut. Curling, not so much. Men det är ju ändå, inser jag, ganska primitivt.

Fast jag nöjer mig med att det kunde vara värre. Till exempel tycker jag absolut inte att det är någon plikt att ställa upp i ett svenskt landslag, eller ett landslag av någon annan nationalitet heller för den delen. Och jag bryr mig rätt lite om vilka som spelar i landslaget så länge de är tillräckligt kompetenta.

När det gäller den första punkten är jag alltså ingen Jan Majlard. Mannen som ger pekoralet ett idrottsligt ansikte:

I alla fall förr sades det att Finlands sak är vår. Det är klart att Tre Kronor nu borde inta samma tuffa ton som vårt östra grannland i hockey­konflikten. Det skulle få en avhoppare som Johan Davidsson att bekänna färg.

Man behöver inte gå i marskalk Mannerheims fotspår i fältherrens imponerade villa i Helsingfors för att förstå att finnar är tuffare än svenskar.

Finnar uppfostras att gå rakt på sak. Att säga som det är. Läs svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och njut av uppriktigheten.

Således är det icke förhandlingsbart att HV 71:s tre finnar skulle få permis i Karjala Cup.

Liknande kompromisslöshet hade nog Rickard Fagerlund uttryckt om han varit kvar vid rodret. Någon dj-vla ordning måste det vara i ett förbund.

Det är en landslagsturnering i ishockey det handlar om. Sådana som det går 27 på dussinet av. Inget djävla krig.

Och förresten, när det gäller den andra punkten så är jag ju ingen Jan Majlard där heller.