Det är tur att jag redan sitter, för det här kom som en chock. Menar dessa politiker att andra politiker misstolkar – medvetet! – vad som sägs. Otänkbart.
Att de sedan inte förtydligar utan bara tillbakavisar, det är väl olycksfall i arbetet. Socialförsäkringen är den nya invandringspolitiken, debatten leder till fördumning. Särskilt när det är valrörelse.
Om man skulle få för sig att försöka beskriva det där som regeringen, och kanske framför allt Moderaterna, kallar för arbetslinjen så skulle man behöva uppehålla sig ett tag kring vissa centala meningar och begrepp som används i olika sammanhang. Som ”det ska löna sig att arbeta”, vilket är samma sak som det mer formella incitament för arbete.
Nästa steg vore kanske att försöka beskriva vad det innebär i praktiken, och då skulle man behöva ge sig in på sådant som ersättningar i socialförsäkringen och skattepolitik.
Eller så kan man, som Lena Andersson, strunta i det första, och därmed ignorera kopplingen mellan incitament och skattepolitiken.
I vissa lägen framträder sakernas tillstånd klara och odiskutabla, och nyspråket skrumpnar. Då finns inget sätt ens för Per Schlingmann, nya moderaternas lingvistiska innovatör, att ompaketera fakta. Givetvis ville ingen att livet skulle bli hemskt för de svårt sjuka. Det var inte avsikten.
Men det blir så om språket används till manipulation av tanken och inte till att främja dess klarhet. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak.
Nya moderaterna motiverar allt de gör med att man lever i utanförskap om man inte försörjer sig fullt ut. På den premissen följer med Orwellsk logik att av sjukdom försvagade personer som klarar av att arbeta endast halvtid med det avancerade arbete de är utbildade för måste söka heltidsjobb i vilken bransch som helst (jobb som oftast inte existerar). Annars är de i utanförskap. Men man är ju inte utanför om man på halvtid får göra nytta på sitt specialområde! Däremot kostar det skattepengar att staten betalar andra halvan, men det är som sagt något annat.
De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska.
Okej att minskat utanförskap och sänkta skatter inte är samma sak – har någon ens påstått det? – men om de båda delarna hänger ihop då? En inte helt oäven tanke är att sådant som Andersson medger är lite provocerande hänger ihop med att skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta har varit (och kanske fortfarande är) för liten. Det handlar inte nödvändigtvis om att de som är i behov av socialförsäkringar ska få det sämre i absoluta tal, mer att skillnaden ska vara större så att det blir en försämring i relativa tal. Vi kan till och med göra en lat liten hänvisning till Rawls. Och vem vet, på lite längre sikt är det väl inte helt omöjligt att det också påverkar de som har det dåligt ställt på ett positivt sätt. Personligen har jag inget emot dynamiska effekter, och det finns för min del inte så fasligt mycket som säger att socialförsäkringssystemet är det mest effektiva användningsområdet för dessa pengar.
En annan intressant sak i Lena Anderssons artikel är detta.
Överutnyttjandet får vi försöka stävja genom pedagogik och kontinuerlig etisk självrannsakan: att påminna varandra om att hederlighet är en förutsättning för att den generella välfärden ska vara möjlig.
Vilket påminde mig om det Chris Dillow skrev häromdagen. När det gäller skatter så talar högern gärna om incitament, men när det gäller brott så hänvisas det mer till multikulturalism och gener och mycket lite till incitament. Nu var det nog i och för sig så att Dillow avsåg ytterkanten av högern med just de exemplen, går man längre mot mitten men fortfarande håller sig på högersidan så är det snarare taskig moral som det hänvisas till.
Så om man råkar vara på det humöret skulle man kunna göra en jämförelse med det Lena Andersson skriver. Jag tänker inte jämställa över- eller felaktigt nyttjande av socialförsäkringar med tjuvar (även om det finns ett fåtal sådana fall), det betalas ju skatt och avgifter, men (det kommer alltid ett men) gissningsvis skulle Andersson inte bemöta kriminalitet med hänvisning till hederlighet i första hand. Utan kanske snarare fundera på om det inte är så att för vissa så är det så att kriminalitet lönar sig, för att incitamenten är på det viset. När det däremot gäller socialförsäkringarna så ska incitamentsproblemen kastas ut redan från början, till synes för att något annat skulle innebära att man är elak.
Nu tänker jag ge mig ut på djupt vatten, eftersom jag varken är juridiskt bevandrad eller någon expert på socialförsäkringar. I alla fall så har det twittrats en del om anhörigstöd till HIV/AIDS-drabbad, och det påstås att bara de som fått smittan genom blodtransfusion eller inomäktenskapligt sex får sådant stöd.
Personligen tyckte jag att det lät mest som en faktoid, och när jag till sist blivit tipsad om den relevanta lagtexten så står jag nog fast vid det.
4 § En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har rätt till ersättning för tid då han avstår från förvärvsarbete i samband med vården. En närstående har rätt till ersättning då han vårdar någon som vid behandling av honom inom den svenska hälso- och sjukvården har fått infektion av hiv (humant immunbristvirus) genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter. Detta gäller även om den som vårdas fått infektion av hiv genom smitta av en sådan person, om de är eller varit gifta med varandra eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden och om smittan ägt rum innan den först smittade fått kännedom om sin infektion.
Om vårdaren får oreducerade löneförmåner under tid då han bedriver studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av föreskrifterna om ersättning enligt denna lag, i den mån vårdaren går miste om löneförmånerna. Lag (1993:333).[...]
6 § /Upphör att gälla U:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 60 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (1994:318).
Ändrad gm SFS 1993:333, ikraft 1993-07-01, överg.best.
Ändrad gm SFS 1994:318, ikraft 1994-07-016 § /Träder i kraft I:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 100 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (2009:1049).
Till att börja med kan det ju nämnas att några vänsterpartister motionerade i ämnet för några år sedan.
Min första tolkning var att det i princip handlar om två olika grupper. Alla svårt sjuka, där ingår förstås HIV-smittade, har rätt till 60 dagars närståendestöd. Det är fjärde paragrafens första mening. De som HIV-smittats genom blodtransfusion har däremot rätt till 240 dagar, det är andra och tredje meningen i samma paragraf.
Läser man propositionen (främst avsnitt 2.1 och 2.2) bakom paragrafen så framgår det att den utökade tiden är att betrakta som ett skadestånd. Det framgår också av Socialförsäkringsutskottets betänkande till motionen:
Beträffande frågan om närstående till en person som smittats av hiv skall ha rätt till 240 dagars ledighet oavsett orsaken till infektionens uppkomst kan nämnas att den utökade vårdtiden föranleddes av att personer genom smitta vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården fått en infektion av hiv. Bland de skadeståndskrav som restes av de smittade var bl.a. att det skulle vara möjligt för anhöriga att vårda den smittade utan att förlora inkomst. På förslag av egeringen beslutade riksdagen om förlängning av vårdtiden vid vård av en sådan hiv-smittad person till 240 dagar (prop. 1992/93:178, bet. 1992/93:SfU17, rskr. 1992/93:335). Utskottet, som noterar att den utvidgade vårdtiden föranletts av det ansvar hälso- och sjukvården haft för aktuella personers livssituation, finner inte skäl att föreslå en utvidgning av vårdtiden för vård av andra grupper än de avsedda.
Personligen tycker jag att det är högst rimligt att de som smittades vid blodtransfusion ska ges skadestånd. Sedan kan man förstås ha tankar kring på vilket sätt det sker, men jag ser inget principiellt problem med att denna grupp bland annat ges längre anhörigstöd. Och jag ser inget sexmoraliserande och rasistiskt bakom det.
