Sänd mina rötter regn

Expressen skriver om kommunalskatter i en ledare idag, och poängterar bland annat det här med de stora skillnaderna mellan olika delar av Sverige.

Socialdemokraterna och Thomas Östros gör ett stort nummer av ”orättvisan” i beskattningen mellan löntagare och pensionärer på grund av jobbskatteavdraget. Men hur ställer sig då S till de stora skillnader i inkomstbeskattning som beror på var man råkar bo i landet? I konsekvensens namn borde Östros kräva en nationell kommunskattenivå.

Lilla S-styrda Ragunda kommun i Jämtland toppar även nästa år den svenska skatteligan med 34,17 kronor och det moderata Vellinge med sina 28,89 kronor, fortsätter att ha lägst skatt. Det skiljer alltså 5,28 kronor mellan dessa två ytterligheter och flera tusentals kronor om året för en pensionär beroende på var i landet man bor.
Men inget parti kräver någon nationell enhetlig skattenivå av kommunalskatterna, då det i praktiken vore lika med en skrotning av kommunpolitikernas makt. En makt som redan är kraftigt begränsad på grund av alla statliga regelverk man måste följa. Därför är det extra glädjande att Sigtunas socialdemokrater har vågat besluta om en skattesänkning.

Fast jag skulle nog säga att vi en gång försökte oss på en sådan politik. När vi idag talar om skatteutjämning så handlar det om inkomst- och kostnadsutjämning mellan kommunerna. Det infördes någon gång i mitten av 90-talet. Men i slutet av 70-talet så var idén snarare att jämna ut just skattesatserna. Problemet var att det funkade sisådär, eller egentligen inte alls. Kommunerna fick pengar från staten så att de med höga skatter skulle sänka, problemet var att de i stället utökade verksamheten. Några år senare var det till och med ännu större skillnader mellan kommunerna än vad det var när reformen genomfördes. Kjell-Olof Feldt skrev om det i budgetpropositionen 1986/87:100 (utdrag här nedanför, klicka för större version).

~

Det är få idéer inom skattepolitikens område som är så utskällda som Laffer-kurvan. Det är också få idéer inom skattepolitikens område som är så missförstådda som just Laffer-kurvan. Egentligen är det en mycket gammal idé, och dessutom en självklarhet. Den egentliga frågan är var på kurvan ett visst land befinner sig, till höger eller vänster om toppen.

En annan vanlig men felaktig idé är att det räcker med att beskatta t.ex. ett företag, och så är det företagen som också betalar skatten i slutänden. I själva verket måste man ta i beaktande hur priskänsliga aktörerna är, och det faktum att det inte är företag som sådana utan människor som betalar skatt. Så en beskattning av företag kan falla på konsumenter, ägarna eller de som arbetar i företagen.

Igår upptäckte jag bloggen Worthwhile Canadian Initiative och de har ett mycket bra inlägg som tar upp både Laffer-kurvan och det här med skatteincidens. Och för tre månader sedan tipsade Marginal Revolution om en artikel som beräknar var kurvan befinner sig i några olika länder.

Att man inte kan döma en bok efter titeln stämmer inte. På biblioteket sprang jag förbi en bok med titeln Folkhemsbyggare och tänkte ”måste läsas”. Och ja, den måste läsas. Henrik Björcks bok är en liten guldgruva. Det säger jag trots att jag har långt kvar att läsa.

Bland annat får man veta hur något som startades av ”sociala ingenjörer” vid företagen, intressekontor, som skulle underlätta för arbetarna och som ogillades av Socialdemokraterna 40 år senare blev till det som kallades för källskatt.

Men idag är det söndag, och då krävs något mer lättsamt. Som en sångtext om källskatten, från 1947:

Ja, så gick det till när jag fick korgen utav min skatt,
av lagarna jag ej förstår ett skvatt!
Men jag är inte den som ger tappt så där med ens!
‘Med skatt vid källan och så kärlek till
försäkrar jag man märker knappt skattens existens’,
försökte jag och tänk, att då slog hon till!

Texten av Karl-Lennart, musiken är Vic Mazzys My Dreams Are Getting Better All the Time. Och lite för att understryka hur genial sångtexten är, jämför rad 4 och 5 med denna motion från ett par Moderater:

Partierna i Allians för Sverige gick till val på att ge människor och företag större makt över sin tillvaro. Nu har dessa partier majoritet i riksdagen.

En grundförutsättning för att kunna diskutera förändring är att utgå från en gemensam verklighetsuppfattning. Den som inte uppfattar ett problem vill ju inte åtgärda det. Och trots att vem som helst kan räkna ut att skattetrycket är över 60 procent tror ändå många att det är under 50 procent, många tror på nedåt 30 procent. Det har visats i flera undersökningar. Ju lägre vi tror att skatterna är, desto mindre tror vi ju att de behöver sänkas. Om vi inte lyckas bryta den vanföreställningen kommer vi aldrig att få mandat för förändring.

Sedan källskattereformen genomfördes 1947 dras preliminärskatten från lönen utan att vi ser den, i alla fall inte om vi är löntagare. Innan dess fick man gå och betala in själv och genomgå en kännbar skilsmässa från sina surt förvärvade slantar. Det är efter källskattens införande som Sverige blivit ett nästan världsunikt högskatteland. Frågan är om det hade varit politiskt möjligt med fullt synliga skatter.

Som avslutning kan vi ju passa på att sjunga sången. Här är My Dreams Are Getting Better All the Time med Les Brown Orchestra och Doris Day från 1945. Det passar utmärkt med svensk text till.

Avdelning Som man ropar i skogen får man svar:

Novus Opinion har på [oppositionens] uppdrag frågat ett representativt urval av 1 000 svenskar om de anser att det är rätt att dessa fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar minst, i stället för att investeras i skumbananer. Hela 66 procent svarar ja.

Ekot har ett inslag om omfakturering, dvs att man ändrar vilken vara ett kvitto avser så att ett privat köp i stället ingår i näringsverksamhet. I inslaget har de exempel där en privat resa till New York blir en tjänsteresa, och ett inköp av jeans blir inköp av arbetskläder.

Detta förfarande påstås kosta skattebetalarna 77 miljoner kronor per år. Jag är ganska säker på att det inte gör det. Uppenbarligen är det några skattebetalare som slipper betala dessa 77 miljoner. I den mån som andra får betala mer i skatt på grund av detta, och det har jag nog svårt att tänka mig, så är det en omfördelning av skatter inom gruppen skattebetalare. I annat fall är det staten som är motpart, och de skatteintäkter de förlorat har skattebetalarna tjänat.

Dessutom måste man förstås ta hänsyn till hur stor del av de där inköpen som hade gjorts om det skett vitt för att avgöra det totala värdet. Det är inte säkert att staten förlorar 77 miljoner egentligen (på samma sätt som att skivbolagen inte kan räkna med att varje nedladdning motsvarar ett skivinköp), det framgår inte om siffran är korrigerad för detta.

Både Tv4 och SVT hakar på med inslag om detta, där de kommer med samma påståenden. Mer källkritik anbefalles.

Uppdatering:
E24, Privata Affärer och Dagens Industri drar till med samma sak som Ekot. Hur svårt kan det vara?

Lag (1982:1200) om skatt på videobandspelare

1 § Skatt (videoskatt) skall erläggas till staten enligt denna lag vid
omsättning eller uthyrning inom landet eller vid införsel till landet av
videobandspelare, inbegripet videotuners och videomonitorer med inbyggd
utrustning för inspelning eller återgivning av videosignaler, ur
tulltaxenr 85.21 eller 85.28 tulltaxelagen (1987:1068). Lag (1987:1243).

2 § Skatt utgår med 600 kronor per videobandspelare.

Samtidigt infördes kassettskatten. Bägge skatterna avskaffades i början av 90-talet, men kassettskatten kom förstås tillbaka i form av privatkopieringsersättningen (och en massa underligheter).

Varför det behövdes en särskild skatt på videobandspelare har jag inte lyckats klura ut, vad jag vet fanns det inte någon motsvarande skatt på ljudbandspelare. I början av november 1982 lade den nytillträdda socialdemokratiska regeringen en proposition, Prop. 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. Där förklarar de bland annat varför de devalverade med 16%, den sk superdevalveringen, och de skriver också om en obligatorisk avsättning i en investeringsfond (20% av företagens vinster, det låter som löntagarfonden men den infördes ett år senare). Plus att de då också hittade plats för lite andra småsaker, som den där skatten på videobandspelare. Men så mycket till argumentation kring varför skatten behövs går inte att hitta, det gör det inte heller i den budgetproposition som kom 1,5 månad senare.

Vad man däremot hittar är bedömningar av hur många videobandspelare som säljs. Siffrorna för 1981 och -82 anges till 165 000 per år, och att det förmodligen kommer att sjunka 1983 (även utan skatten, får man förmoda). Det får mig att misstänka att det var en sådan där punktskatt som syftar till att dra in pengar till staten. Budgetåret 1983/84 budgeterade man intäkter på lite drygt 200 miljarder, samtidigt som utgifterna var på ungefär 290 miljarder. Så det saknades inte direkt hål att täppa till.

Fast så fasligt mycket pengar drar ju inte skatten in ändå, i budgetpropositionen beräknar man att den ska ge intäkter på 80 miljoner kronor. Med tanke på att det också var tid för videovåldsdebatt så skulle man ju i stället kunna tänka sig att det var en punktskatt som syftade till att styra konsumtionen, mindre videovåld genom färre videobandspelare.

Slutsatsen kanske är att man ska se skatten på videobandspelare som ett stycke svensk, obegiplig kulturhistoria.

Hanne Kjöller skriver om händelsen i Karlskrona, där en kvinna hittades död i sin servicebostad, efter sex veckor.

Kvinnan hade vid en biståndsbedömning 1999/2000 ansetts vara berättigad till service. Hon hade flyttat in i servicebostaden, men under alla år där tydligt och bestämt tackat nej till all kontakt. Och vad ska man göra då? Strunta i hennes rätt till självbestämmade i sitt eget hem? Klampa in lite då och då i alla fall? Kanske slå in dörren om det skulle behövas? Det är en människas privata bostad vi talar om – inte ett rum på en vårdinrättning.

[...]

Men vad är det som har gått snett och vad är det som aldrig kan få hända? Att människor dör? Att de dör hemma och inte i en sirenskrikande ambulans? Eller att ingen frågar efter dem sex veckor efter att de dött?

[...]

Vi har i Sverige en märklig syn på både livet och döden. Överlevnad efter det ena och det andra samt hög medellivslängd tycks på något vis vara våra enda indikatorer på livskvalitet, som om det vore antalet år och inte hur man levde dem som var det viktiga. Och om någon som kvinnan i Karlskrona dött ensam och dessutom mitt i Omsorgs-Sverige, ja, då måste det ju vara någon som gjort något fel.

TT rapporterar från Poznan där EU försöker komma överens om ett stimulanspaket. På slutet ramlar en gnutta klimatpolitik in:

Sverige har fått igenom att en större del av EU:s utsläppsminskningar än vad som ursprunglingen föreslogs, ska kunna göras genom klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Men de investeringarna måste ske i de allra fattigaste länderna.

EU-parlamentarikern Anders Wijkman (kd) är en av flera som är kritisk till denna linje.

- EU:s regeringar försöker nu fly undan sina klimatmål genom att skjuta nödvändiga utsläppsminskningar utomlands, säger han.

Jag har haft anledning att ifrågasätta Wijkman på det här området tidigare, och får en anledning att göra det igen. Häromveckan nämnde jag en rapport från Naturvårdsverket, de har räknat fram de svenska utsläppen sett till konsumtion i stället för produktion. Det visade sig att skillnaden var 25 procent, man underskattar utsläppen om man bara ser till vad som händer i Sverige. Vad det handlar om är att en ganska stor del av det vi konsumerar är sådant som vi importerar, och som därför leder till utsläpp i utlandet. För mig är det ganska uppenbart att en mer effektiv klimatpolitik måste ta med det i beräkningarna. Var man sedan hamnar är en annan sak, men jag ser ingen som helst anledning till att påstå att man flyr från sina åtaganden om man ser till så att utsläppen minskar även i fattiga länder. Det är snarare tvärtom.

I den där ”jag har gått och blivit kristen”-intervjun med Anders Borg så nämndes även värnskatten, och att Borg inte har lust att avskaffa den.

Återigen talar han om fördelningspolitik. Att avskaffa värnskatten skulle få betydande negativa konsekvenser, enligt Anders Borg.
– Om man tar bort värnskatten ger man en mycket stor lättnad till en väldigt begränsad och välbeställd grupp.

IFAU publicerar idag en rapport om just värnskatten:

Värnskatten leder till lägre arbetsinkomster

En ny studie från IFAU visar att mäns arbetsinkomster minskar om marginalskatten höjs för höginkomsttagarna. Ett slopande av värnskatten har sannolikt relativt små effekter på skatteintäkterna.

Högre skatt på arbete kan påverka arbetskraftsdeltagande och arbetad tid men också arbetsinsats, viljan att ta på sig nya arbetsuppgifter och incitament för vidareutbildning eller flyttning. Alla dessa anpassningar leder till förändrade arbetsinkomster.

Skattereformer under 1990-talet

En viktig skatteförändring i Sverige under 1990-talet var införandet av den så kallade värnskatten 1995, dvs. höjningen av den statliga skatten från 20 till 25 procent. En annan förändring var införandet av två marginalskatteintervall för den statliga skatten år 1999 (20 respektive 25 procent). Rapportförfattarna studerar hur högre marginalskatter för höginkomsttagarna påverkar individernas arbetsinkomster.

Negativa effekter på mäns arbetsinkomster

Resultaten visar att värnskatten har negativa effekter på mäns arbetsinkomster: mäns arbetsinkomster minskar på lång sikt med mellan 1 och 3 procent om marginalskatten för höginkomsttagare höjs med 5 procentenheter. För kvinnor finns inga statistiskt säkerställda effekter.
Relativt små effekter på statens finanser

Ett avskaffande av värnskatten har en direkt negativ effekt på statsinkomsterna. I den mån reformen leder till ökat arbetsutbud kommer den direkta effekten att motverkas av växande inkomster och därmed större skattebas. När skattebasen växer ökar också intäkterna från arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt. Resultaten i rapporten tyder på att ett avskaffande av värnskatten har relativt små effekter på statsfinanserna.

Greg Mankiw i New York Times:

The most basic lesson about corporate taxes is this: A corporation is not really a taxpayer at all. It is more like a tax collector.