Sänd mina rötter regn

I och för sig påpekade Bob Hunds Thomas Öberg en gång att man gör val varje dag, om det så är att vända blad i tidningen. Men en del val görs ju mer sällan.

Häromdagen var jag och köpte tidningen i en servicebutik inte så långt ifrån där jag bor. Medan jag stod och väntade på att innehavaren skulle lämna ut ett paket åt en annan kund – de har också paketutlämning åt Posten – så fastnade min blick på hyllan bakom disken. Där stod ett gäng med receptfria läkemedel. Min omedelbara reaktion var inte en önskan att ta en överdos av Zyx utan en inte så liten, och möjligtvis fånig, förtjusning över det faktum att det numera finns alternativ till Apoteket. Jag tror i och för sig att jag sett receptfria läkemedel på den lokala stormarknaden, men det kändes inte riktigt som samma sak ändå.

Och idag dök det upp ett brev om att det är dags att välja vårdcentral. De hade förstås nudgat och gjort ett förval åt mig, men jag tyckte en annan vårdcentral verkade bättre och den får det bli.

På något vis känns det trevligt att jag har möjligheten att inte bara att välja vilka partier jag inte ska rösta på, utan också kan välja var jag köper medicin och blir behandlad vid sjukdom. Tack för visat intresse.

Apropå reformer så skrev jag om Daniel Castillos doktorsavhandling för ett tag sedan. Han har studerat korruption när stat möter privata företag, med fokus på Systembolaget. Avhandlingen kom trevligt nog med posten förra veckan, och efter att ha fått undan lite annan läsning så har jag nu börjat så smått. Blogginlägg dyker upp när jag är färdig. För övrigt är halva nöjet att läsa avhandlingar att man allt som oftast får tips om annan intressant litteratur, vilket redan har uppfyllts av det jag läst hittills.

Det dök upp ett pressmeddelande om en ny doktorsavhandling från Stockholms universitet. Pressmeddelandet väckte några frågor, så jag gav mig ut på en jakt för att se om avhandlingen kunde laddas ner från nätet. Dessvärre verkar inte så vara fallet. I stället puffar man för att boken kan köpas.

Här kan man ju tänka sig en vinkel, att när man redan betalat så vore det trevligt om alla avhandlingar kunde finnas för nedladdning. Oavsett om de går att köpa eller inte.

Eller så kan man fundera över separationen mellan staten och privata intressen, när universitetet gör reklam för bokförsäljning. Är det möjligtvis ett led i att man introducerat nya möjligheter för privata intressen att erhålla privilegier och inflytande över statlig verksamhet? Kanske bör jag tvivla på tipset från Stockholms universitet?

Ett tredje alternativ är att det jag tänkte på i första stycket. När man som Daniel Castillo skriver en avhandling om ”reformer som har syftat till att marknadsanpassa statens verksamheter”, är då Systembolaget ett bra exempel? Vad betyder marknadsanpassning i detta sammanhang? Vilket vin som passar till gös tycks vara lite futtigt. Ligger det inte nära till hands att den makt som ett statligt monopol innebär bjuder in till den korruption som studerats, lite mer än eventuella reformer? På vilket vis är det oförutsett?

För att få reda på dessa frågor måste jag ju köpa avhandlingen. Damn you, Stockholms universitet!

Ja, jag vet att man inte bör ta Göran Rosenberg på allvar. Men eftersom DN gör det så kan det väl vara en idé att kommentera hans senaste alster:

Det avreglerade marknadsparadis som den nyss stakade ut vägen till har själv-
destruerat, och den reglerande stat som nyss var problemet har blivit lösningen. I länder där nyliberalismen i ett kvartssekel varit statsbärande ideologi har bankväsendet de facto förstatligats, finansmarknaderna ställts under statligt förmyndarskap och globala storföretag ställt sig i kö för statliga räddningsoperationer.

Och med nyliberalism menas här? Den som det visste. Niclas Berggren skrev om begreppet för ett tag sedan, utifrån tanken att det används som ett allmänt skällsord för att beteckna sådan politik som man inte gillar. Om det sedan är en bra beskrivning av ideologin eller en förd politik spelar inte så stor roll, det handlar om posering och säger mest om den som använder begreppet.

I det här fallet är det dessutom skrattretande yrvaket. Eftersom det uppenbarligen är USA som det syftas på, är det verkligen någon som kan påstå att landet har varit ett avreglerat marknadsparadis? Inte någon som har följt med i diskussionerna om krisens orsaker. Finansmarknaderna har redan varit under statligt förmyndarskap, det är ett av de många problemen i sammanhanget. Att komma några månader efteråt och skrika nyliberalism är vrida klockan tillbaka till fördumning.

Oavsett hur detta gått till, och varför, och vart vi är på väg, handlar det om en ideologisk kollaps av episka mått. Och om vägs ände för den politisk-ekonomiska världsbild som ibland kallats The Washington consensus, och ibland rätt och slätt ”den enda vägen”, och som legat till grund för globaliseringen i dess hittillsvarande form och som dominerat det ekonomiska och politiska tänkandet i västvärlden sedan början av 1980-talet.

Det är förstås möjligt att Rosenberg får rätt, så länge han och hans ideologiska fränder får bestämma. Men det är en god idé att påpeka att Washington Consensus handlar om vilken politik krisdrabbade u-länder bör föra, inte vad som bör göras när länderna väl är utvecklade. Jag kan tänka mig att en del ändå är beredda att kasta ut en sådan utvecklingspolitik på grund av finanskrisen, men i grunden har de inte nödvändigtvis med varandra att göra. Men då har man verkligen inte förstått det man yttrar sig om.

Själv skulle jag säga att det enbart skulle förvärra problemen i u-länderna, mer makt åt staten i ett land där staten är en stor del av problemet låter inte det minsta som en god idé.

Fundamentet i denna världsbild har varit föreställningen att marknaden regleras bäst när den får reglera sig själv, att marknaden reglerar det mesta bättre än staten, att allt fler av samhällets verksamheter med fördel kan bedrivas på marknaden, att allt fler offentliga verksamheter med fördel kan privatiseras och konkurrensutsättas, att statens roll i samhället bör minska och marknadens öka, att det som synes bäst för individen också är bäst för samhället.

Praktiken har inte alltid följt ideologin, och alla har inte formulerat ideologin på samma sätt, och långtifrån alla som praktiserat den har bekänt sig till den, men ingen annan ideologi har tillnärmelsevis haft samma makt över formuleringen av vår tids problem och förskrivningen av vår tids lösningar.

Jag inser att det är ett futilt försök att argumentera mot Rosenberg, det går inte att övertyga. För Rosenberg har definierat världen som nyliberal, och finns det några problem så beror den på nyliberalismen.

Det jag sysslar med just nu är förstås att jag visar ”färdighet i konsten att bortförklara ideologins problem med verklighetens brister”. Men ändå, det är som om historien aldrig inträffat. Avreglering implicerar rörelse och riktning, det går inte att bortse från att de liberaliseringar som genomförts de senaste decennierna tog oss från en ordning där i stället staten hade ett stort inflytande, sågs som den drivande kraften. Både i industrialiserade och underutvecklade länder. Någonstans så visade det sig att det inte var helt oproblematiskt, Sverige är ett ganska gott exempel, och eftersom just staten var en del av problemet så kunde man tänka sig områden där marknadslösningar var mer lämpligt än den politik som redan fördes. Det gör det inte till nyliberalism, det gör det inte till avreglerade marknadsparadis och det gör inte så att man kan anta att det gamla problemen försvunnit. Förlåt jämförelsen, för min del så låter det som när marknadsreformer beskylldes för matbristen i Nordkorea.

Göran Rosenberg kan förstås tycka att vi har rört oss för långt från den gamla ordningen. Men han gör inte sig själv en tjänst när han yrar om nyliberalism.

Socialminister Göran Hägglund skriver om omreglering av Apoteket. Det hela låter ganska förutsägbart:

Läkemedel är en viktig del av den behandling som patienter erbjuds inom hälso- och sjukvården. Det är bokstavligt talat en fråga om liv och död att alla människor på ett säkert sätt får tillgång till rätt läkemedel, i rätt dos vid den tidpunkt då de behöver dem.

Därför ska receptbelagda läkemedel bara få säljas på apotek som fått tillstånd av Läkemedelsverket och har personal med adekvat utbildning. Regeringens förslag innebär att en eller flera farmaceuter ska vara närvarande i apoteket under öppethållandet. Varje apotek ska också ha en läkemedelsansvarig farmaceut med tillräcklig kompetens och erfarenhet för uppgiften, som ska se till att verksamheten uppfyller de krav som gäller.

[...]

Men eftersom vi inte med säkerhet kan förutsäga exakt hur det kommer att bli på den svenska marknaden vidtar vi en rad åtgärder för att säkerställa tillgängligheten i glesbygd.

Vi föreslår, enligt norsk modell, att nya aktörer på marknaden i samband med att de tar över apotek också åläggs ett ansvar för apotekstäckningen i landet. Detta ansvar bör regleras i avtal som gäller för tre år i taget.

Förutsägbart på så vis att det följer den ordning som infördes i början av 90-talet när andra av statens verksamheter omreglerades. Det vill säga, öppna upp för konkurrens, men inför omfattande regleringar som säger hur verksamheten ska bedrivas.

Liksom Apoteket AB blir kvar så blev Televerket till Telia, Statens Vattenfallsverk blev Vattenfall AB, Postverket blev Posten och SJ delades upp och blev till Banverket och SJ (AB), aktörer som fortfarande finns kvar på marknaden. Man har också ställt krav på en grundläggande service, bland annat när det gäller verksamheten i glesbygd, på samma sätt som man avser att göra med försäljning av läkemedel. Och precis som på taximarknaden kommer man att ställa krav på de anställda. Först var det lämplighetsprövning, senare infördes också taxiförarlegitimation. Och i fallet med apoteken ska det alltså finnas en farmaceut anställd.

Det hela är så pass förutsägbart att jag kan ta och citera mig själv, när jag kommenterade en debattartikel skriven av Apotekets styrelseordförande och vd där det argumenteras för att monopolet ska behållas. Skillnaden är att det då handlade om receptfria läkemedel:

Om detaljhandeln fick tillstånd att sälja receptfria läkemedel med mindre än ett krav på att ha farmacevter/receptarier anställda så vore det i allra högsta grad sensationellt. Likaså om läkemedelsverket inte skulle ha något att säga till om. Det är ju inte så att en vanlig livsmedelsaffär kan sälja sina varor utan någon som helst översyn idag, varför skulle regleringarna vara färre om de började konkurrera med Apoteket?

Fast då ska det förstås sägas att jag fick fel (upptäcker jag till min fasa), det krävs inte farmacevtisk utbildning för att sälja receptfria läkemedel (om det nu inte hänt något i lagstiftningskedjan, det känner jag inte till).

Det som möjligtvis är nytt, fast kanske ändå inte någon överraskning, är att man nu också kommer att använda sig av prisreglering, åtminstone på receptbelagda läkemedel. Jag försöker att komma ihåg om någon av 90-talets omregleringar innehöll något liknande, men kan inte komma på något exempel. Skillnaden är att då handlade det ganska mycket om reformer som syftade till en mer effektiv prissättning (ibland tråkigt nog uttryckt som lägre priser), vilket inte är fallet med Apoteket där man i stället hänvisar till tillgänglighet.

Till sist vill jag påpeka att omreglering är en mer mer lämplig beteckning för det som sker än avreglering, så jag är nöjd med att Hägglund använder det förstnämnda. Enligt min mening så har fler regleringar införts efter det att statens verksamhet konkurrensutsatts, detta för att se till så att de olika ekonomiska och politiska målen ska tillgodoses.

Några (vet inte vilka) skriver på Brännpunkt idag om att ”Privata vårdföretag missköts”. Det händer säkert. På samma sätt som den offentliga vården missköts.

Sedan kan man förstås ha invändningar emot deras exempel på misskötsel. De nämner att ”hälften av företagen lämnar ingen årsredovisning till Bolagsverket”, utan att ange hur många av företagen som är skyldiga att göra det. De skriver att ”En tredjedel redovisar låga eller inga pensionsinbetalningar för sina anställda”, utan att, återigen, ange hur många av dem som är skyldiga att göra det. Jag förmodar att det syftas på tjänstepension, och den är ihopkoplad med kollektivavtalen (och de klagar också på att ”drygt 60 procent” saknar kollektivavtal). Samtidigt, vill man att Sveriges Kommuner och Landsting ska ta itu med just den biten så gäller det nog att det inte kastas sten i glashus med tanke på den pensionsskuld som just kommunerna och landstingen har.

Enligt artikeln har de undersökt 146 företag verksamma i Täby och i Nacka. Det hade varit intressant att veta vad som kännetecknar dessa företag, är det aktiebolag? Handelsbolag? Enskilda företagare eller halvstora företag? Det påverkar förstås graden av misskötsel om det visar sig att författarnas klagomål inte ens är relevanta från första början.

Hvad åter reformer och förbättringar angå, så bekänner jag gerna, att jag af dem är en varm vän. Som skolpengen till exempel. Men – och det har påpekats här tidigare – så verkar inte den borgerliga regeringen vara lika förtjust i den reformen som jag är. Vilket kan tyckas vara något underligt med tanke på att det var den förra borgerliga regeringen som införde skolpengen.

En poäng är förstås att skolpolitiker och byråkrater inte nödvändigtvis vet bäst när det gäller hur undervisningen ska organiseras. Därför kan det vara en god idé om varje enskild skola får gott om utrymme för att bestämma själva. Och om de lyckas, belönas med en ökad elevtillströmning.

Tyvärr är inte skolpolitiker lika övertygade om att de inte nödvändigtvis vet bäst. Lyckligtvis har Messerschmitt satt igång en liten spontan kampanj. Här skriver hon brev till Lotta Edholm.

…när ett enkelt pressmeddelande kan få en att vilja läsa en doktorsavhandling i socialantropologi.

Vad gör ett pensionssystem? På vilka sätt och med vilka teknologier fungerar ett nationellt pensionssystem som styrverktyg gentemot medborgarna? Hur reagerar medborgarna på denna styrning? Svaren ges i en ny avhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet.

Anette Nyqvists avhandling i socialantropologi öppnar upp det orange kuvertet och tar en detaljerad och kritisk titt på de aktörer och teknologier som var inblandade i att skapa, och är involverade i administrationen av, Sveriges ”nya” allmänna pensionssystem. Avhandlingen intresserar sig också för hur pensionssystemet tas emot av medborgarna.

Centralt för studien är de nya styrformer som växer fram i en pågående omdaning av välfärdsstaten, där värderingsgrunder, praktiker och språk hämtat från marknadens arena ges allt större utrymme och betydelse även inom staten.

- Sveriges nya pensionssystem ses här som en ‘politisk teknologi’ med makt att omdana samhället genom medborgarna. Min studie visar hur olika sammankopplade teknologier inom det nya pensionssystemets konstruktion frambringar processer som avpolitiserar pensioner och förflyttar betydande ansvar till enskilda medborgare, säger Anette Nyqvist.

Ett allmänt pensionssystem gör, liksom de flesta statliga åtgärdspaket, många saker, varav några innebär att styra befolkningen i vissa riktningar. Studien belyser vilka aktörerna som är inblandade i olika stadier och nivåer i policyprocessen är, vad de gör och hur de gör det. Genom att kartlägga policyprocessen – och de aktörer, praktiker och teknologier som är inblandade i den – sätts här fokus på hur nya styrformer fungerar och vad de gör.

Eftersom ni blev lika sugna på att läsa avhandlingen som jag blev så kan ni gå i samlad tropp och ladda ner den här. Tyvärr är pdf-filen ganska stor, men det är nog inte som stör när vi sedan använder den som lektyr vid lägerelden.