Den olustiga experimentlustan
tisdag, februari 2nd, 2010Niclas skrev häromdagen ett inlägg om experimentell politik. I Sverige är enhetstanken så framträdande att helst, särskilt när den offentliga sektorn är inblandad, ska exakt samma sak ske över hela landet. Förra året gick t.ex. Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann ut och yrkade på lagstiftning så att alla fick samma vård.
Men är det verkligen bra? Niclas poäng är att ett sådant tänkande förutsätter att vi redan vet vilket som är det bästa sättet att organisera en viss verksamhet. Om det däremot råder osäkerhet, och det gör det förstås, så är det bättre med en decentraliserad beslutsordning där mindre enheter har möjlighet att pröva på nya saker. Detta synsätt är lyckligtvis inte helt utraderat inom den offentliga sektorn:
Ibland förutsätter man automatiskt att om det finns skillnader så finns det orättvisa. Men om man har ett system där man inför samma behandlingar samtidigt överallt riskerar det att bli väldigt statiskt. Om man tillåter att man prövar olika behandlingar på olika håll kan man få en momentan orättvisa men samtidigt kan det leda till att hela kollektivet får en snabbare positiv utveckling, säger Roger Molin, biträdande avdelningschef på avdelningen för vård och omsorg och hälsa vid Sveriges Kommuner och landsting.
Samtidigt finns det förstås läge att staten slår fast vissa grundförutsättningar. Skulle ett landsting få för sig att det t.ex finns plats för pseudovetenskapliga dumheter (exempel) så kan man önska sig att en övergripande myndighet säger nej.
Detta resonemang är inte minst relevant i anslutning till folkpartisten Torkil Strandbergs debattartikel i SvD. Landskrona vill införa frivilliga drogtester i skolan, men Skolverket säger nej och hänvisar till integriteten. Landskrona är inte ensamma, i Nässjö har man redan börjat trots Skolverkets invändningar.
Eftersom Strandberg är lokalpolitiker och Skolverket en statlig myndighet så argumenterar Strandberg efter linjen att här kommer staten och vill förhindra förbättringar. Nåja, att det är en förbättring är ju knappast uppenbart men Strandberg argumenterar inte så mycket som han förutsätter.
Den absoluta majoriteten tycker att kameraövervakning på vissa platser är motiverat för att stävja våld och kriminalitet. Högstadieeleverna och deras föräldrar väljer själva om de vill delta i drogtesterna. Och de allra flesta svenskar föredrar rimligtvis webbpublicering av misstänkta brottslingar, framför risken att dessa brottslingar även fortsatt går fria.
Misstänkta brottslingar är alltså brottslingar. Och Skolverkets invändning är att frivilliga drogtester kanske inte är så värst frivilliga, då ”elever alltid är i beroendeställning till skolan”. Som tur är har dagens elever lite mer nyanserade uppfattningar än vad politikerna har:
Ann-Marie Andersson går andra året på Brinellgymnasiet och har blandade känslor inför testerna.
– De kan väl vara bra för att man ser vilka som gör sådant. Men det kan också vara dåligt för att man inkräktar på en annan persons privatliv. Säger man nej så kan man få misstanken att man gör det även om man kanske inte gör det så det kan vara lite både och, säger Ann-Marie Andersson.
Angående det här med kameraövervakning så tycks det vara oklart vilken effekt den verkligen har. Men även om man går efter den forskning som visar att det minskar brottsligheten så är inte Torkild Strandbergs argumentation alltför imponerande.
I detta de statliga myndigheternas värv är ordet ”integritet” ett av de mest missbrukade. För vilken integritetskränkning kan vara större än att utsättas för ett, ofta grovt, brott samtidigt som samhällets företrädare på område efter område begränsar instrumenten för att komma åt brottsligheten? Staten tycks konsekvent hamna i samma båt som brottslingarna, som våldsverkarna och som de människor som fullt medvetna om konsekvenserna säljer narkotika till barn i yngre tonåren. På andra sidan står vi som vill bygga det trygga närsamhället.
Men även om ett brott i sig innebär en större kränkning av integriteten så innebär det ju inte att övervakningen i sig också är en kränkning. I detta sammanhang måste det vägas mot varandra, men det är inte Strandberg intresserad av att göra. Både när det gäller kameraövervakningen och när det gäller drogtesterna så minimerar han de negativa effekterna av de åtgärder som han själv vill införa genom ett enkelt påstående om att det ena är värre än det andra.
Dessutom fular han till hela diskussionen genom att placera motståndarna i samma båt som brottslingarna, som om det inte fanns något utrymme för resonabla människor att ha en annan åsikt. Men så är också tonen i Strandbergs framställning att han står för ljus och frälsning, och hans motståndare för mörker. Då finns det inget utrymme för nyanser.
I princip skulle man kunna tänka sig Strandbergs idéer som en experimentell politik, där man undersöker vad som funkar bäst. Men då är ju också frågan om inte staten faktiskt borde ha en möjlighet att sätta en miniminivå på experimenterandet. Niclas skriver bland annat att ”I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt”, och att det vore bättre om man erkände sin okunnighet. Detta gäller även för Torkild Strandberg, även när han pläderar för ett lokalt perspektiv gentemot staten.
Uppdatering:
Det meddelas att drogtesterna på Brinellgymnasiet har anmälts till JO.
