Där jag tycker att norrlänningar gnäller för mycket
torsdag, november 12th, 2009Sundsvalls Tidning skriver att det ska bildas ett nytt norrländskt parti. Och som sörlänning är det fascinerande, för en av punkterna är, så klart, att Norrland sugs ut.
På riksplanet vill de driva fram en mer genomgripande regionalisering än den som de tänkta storregionerna kan erbjuda.
– I stort sett är vi ute efter att till exempel fastighetsskatter och bolagsskatter ska gå tillbaka till kommuner och regioner, säger Sören Molander.
I det pressmeddelande partiet gick ut med i går var tonläget skarpt: ”Partiets medel för att nå sitt mål är att bryta den svenska statens närmast koloniala ekonomiska utnyttjande av regionen Norrland, vilket sker utan någon som helst protest eller opinionsbildning bland de valda riksdagspersoner som i dag representerar region Norrland i det svenska parlamentet”, skriver de i ett pressmeddelande.
– Det är precis det som det handlar om. Det är i Norrland vi bor och det är det vi ska vara rädda om, säger Arne Forsell.
Det inte så konstiga är att man sällan ser någon faktisk redogörelse för hur sådant ekonomiskt utnyttjande ser ut. Att Norrland betraktas som en klump trots att en stor del av landsdelen är hyfsat ointressant ur deras egna perspektiv är också underligt. Gissningsvis är nästa steg att gnälla över att människorna vid norrlandskusten får ta del av pengarna som kommer från inlandets naturresurser.
Rent ekonomiskt är det knappast ett starkt case de har. Delar man upp det på produktionsfaktorer så får de som arbetar förstås ersättning för det. De som investerar i kapital och de som lånar ut pengar vill förstås ha avkastning på sina pengar alldeles oavsett om de kommer från Norrland eller ej. Lite grovt tillyxat så återstår naturresurser, och där kan ersättning komma i form av jordränta. Men gissningsvis är jordräntan i sammanhanget relativt liten jämfört med avkastningen på arbete och kapital. Kanske till och med i närheten av den summa som Norrland får genom skatteutjämningssystemet (om man skulle vara på det humöret).
En intressant sak, om man råkar vara ekonom, är att Vincent Ostrom, Elinor Ostroms man, var med när Alaskas konstitution skrevs. Specifikt på avsnittet om naturresurser, de ägs gemensamt av Alaskas invånare och inte av delstaten. Och förmodligen är Alaska Permanent Fund relevant här.
Ur ett utvecklingsperspektiv så kan man fundera lite över resource curse här. Länder med stora naturresurser tenderar att ändå hacka ekonomiskt. En anledning kan vara att statens relativt enkla inkomstströmmar minskar incitamenten att skapa goda institutioner som krävs för ekonomisk tillväxt. Så ett hett tips: får ni för er att invadera ett land med stora oljetillgångar, t.ex. för att sprida demokrati, se till så att tillgångarna tillfaller befolkningen och inte staten.
