Sänd mina rötter regn

Folkpartiet hade i helgen ett riksmöte i Västerås, och presenterade åtgärder som syftar till att främja forskningen. Och man kan bli deprimerad för mindre. Inte nödvändigtvis förslagen i sig, men det går att se dem som symptom på det mer övergripande problemet.

Det pressmeddelande som skickades ut tidigare idag hade ett Jan Björklund-citat som rubrik, ”Sverige ska stå överst på forskningsprispallen”. Det är lite småskumt redan det, men inte mycket att orda om jämfört med inledningen av den rapport som det länkas till:

Våra konkurrenter blir fler och vassare
Världsekonomin håller på att komma igen efter en djupdykning värre än allt annat vi varit med om sedan 1930-talets depression. Många är de länder som i återhämtningen ser en möjlighet att vinna ny terräng i den globala konkurrensen.

Hittills har Sverige dragit nytta av globaliseringen. Gamla marknader har växt. Nya har öppnats. Våra internationella företag har kunnat flytta tillverkning till länder med lägre kostnad samtidigt som vi i hög grad lyckats behålla ledning och forskning på hemmaplan.

Men nu upplever vi ytterligare en våg av omvandlingstryck mot vårt näringsliv. Nationer som Kina och Indien gör stora och långsiktiga satsningar på utbildning och forskning i akt och mening att gå ifrån en ekonomisk utveckling baserad på bara lågpristillverkning. Men också länder som vi länge har konkurrerat med gör stora insatser för att bli än mer attraktiva för riskvilligt kapital och för människor med attraktiv kunskap.

Det är förstås inget nytt med det här, Andreas Bergh kommenterade från Almedalen för några år sedan ett folkpartistiskt seminarium med att Fp ofta framställer globaliseringen som en tävling. Och i grunden är den lika vanliga som misslyckade tanken att länder konkurrerar på samma sätt som företag gör det. Det är så klart inte heller något folkpartistiskt påhitt, man kan peka på Kalla kriget. Eller kanske till och med merkantilismen.

Rent ekonomiskt så problemen att jakten på konkurrenskraft passar ganska dåligt ihop med teorin. Och praktiken också, även om det är knepigt att utvärdera eftersom det är ett buzz-word som är svårdefinierat. Men det största problemet är egentligen politiskt, Paul Krugman kallade idén för ”a dangerous obsession” [pdf] just med tanke på den politiska sidan. Retoriken har en tendens att bli självuppfyllande. Ur ett liberalt perspektiv bör man nog akta sig, eftersom nationalismen är inbyggd i systemet. Folkpartiet däremot svingar sig glatt i den nationalistiska lianen.

En möjlighet borde vara, om nu andra länder satsar stort på forskning och utveckling, att öka möjligheterna för kunskaps- och teknologiöverföring. Det perspektivet verkar inte Fp bry sig så mycket om, när liknande saker tas upp handlar det om samarbete mellan universitet och företag inom Sverige. Att globalisera forskningen och på så vis dra nytta av andra länders satsningar verkar däremot vara otänkbart.

När man i rapporten tar upp sådant som genomförts så nämns ESS och MAX IV i Lund. Nu är det kanske inte helt uppenbart att det har varit några bra idéer. Åtminstone inte om man råkat läsa Olof Hallenstens bloggande i saken. Får man vara lite krass så känns det mest som en statusjakt där den faktiska nyttan inte är lika stor. På så vis passar det ganska bra ihop med det nationalistiska temat, en satsning på storslagna projekt som går att visa upp för andra. Det delikata i detta sammanhang är att det tycks som annan forskning får stryka på foten för att ESS och MAX IV ska byggas och drivas.

Där kan man alltså tänka sig att konkurrenskrafts-tänkandet parat ihop nationalism med det som i stort sett alltid kommer samtidigt, dåliga ekonomiska prioriteringar. Krugmans artikel blir här nästan lustigt relevant, eftersom han bland annat skriver

The most obvious if least worrisome danger of the growing obsession with competitiveness is that it might lead to a similar misallocation of resources. To take an example, recent guidelines for government research funding have stressed the importance of supporting research that can improve U.S. international competitiveness. This exerts at least some bias toward inventions that can help manufacturing firms, which generally compete on international markets, rather than service producers, which generally do not. Yet most of our employment and value-added is now in services, and lagging productivity in services rather than manufactures has been the single most important factor in the stagnation of U.S. living standards.

När Folkpartiet i rapporten rabblar sektorer handlar det om elektronik, läkemedel och fordon. Uttryckligen Ericsson, AstraZeneca, Volvo, Saab och Scania. Även om Krugmans bild av USA 1994 kanske inte stämmer överens med Sverige 2010 så känns ändå poängen relevant, ett så ensidigt fokus på tillverkningsindustrin är inte så värst framåtblickande. Inte så värst förtroendeingivande heller för den delen.

Nu är Folkpartiet förmodligen inte i farozonen för det problem som Krugman varnar än mer för, att denna ideologi kan leda till handelskonflikter eller handelskrig när länder inte anser sig kunna konkurrera. Men att de hjälper till och pushar på för detta perspektiv är ändå ett problem i sig.

I Åre är det en liten skidtävling som någon tar på alldeles för stort allvar:

I Sverige lämnade lämnade Frida Hansdotter återbud och Anja Pärson hade sedan tidigare meddelat att hon inte skulle komma till start, sliten efter en lång säsong.

-Det är vissa som väljer att ligga hemma och sova, medan jag kör för nationen, rasar Hans Olsson i SVT.

En halv promille av den svenska befolkningen tackar dig så hemskt mycket, det blir säkert någon kunglig medalj av något slag.

Relaterat:
Blir det krigsrätt?

På Newsmill kommenterar Merit Wager moderaternas förslag som presenterades i DN idag. Till att börja med håller jag med henne om att rubriken är värdelös, som vanligt. Men det där med att ”i Sverige gäller svensk lag” finns ju inte bara med i ingressen utan också i själva artikeln, så det kan väl knappast DN lastas för.

Förslaget att kalla tillbaka medborgarskap är, som Jakob Heidbrink uttrycker det, en härdsmälta. Merit Wager däremot tycker att det ska vara en självklarhet, varför framgår inte riktigt. Men det hänvisas till att andra länder har en liknande lagstiftning, för min del så tyder sådant på att det är lite si och så med argumenten. Ett förslag ska givetvis genomföras på egna meriter, inte för att andra länder har liknande lagstiftning. Särskilt som det snarare verkar som att det är ett onödigt förslag:

Några länder som återkallar medborgarskap under sådana premisser är Danmark, Finland, Kanada, Nederländerna , Norge, Storbritannien och Tyskland. I Danmark infördes återkallelsemöjligheten när sökanden lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter år 2002. Fram till år 2006, som jag har uppgifter till, har ett medborgarskap återkallats i Danmark. I Kanada har återkallelsemöjligheten använts 50 gånger sedan 1977, i Storbritannien, som införde regeln 1948 har på 60 år endast tio återkallelser av medborgarskap gjorts. Finland införde regeln år 2003 och fram till 2006 hade den aldrig tillämpats. (Uppgifterna kommer från Betänkande om utredning av omprövning av medborgarskap, SOU 2006:2).

Är det inte mer så kan vi väl lika gärna strunta i det. Fast det handlar väl inte så mycket om juridik som medborgarskapet som en symbol. Med Merit Wagers ord:

Så länge vi har ett system i världen som bygger på nationalstater så måste också medborgarskapet respekteras.

Det kryper lite i mig när jag läser moderaternas debattartikel. Inte bara för att språket osar lite unket, utan också för att den där nationalismen kommer fram igen. Jag är svensk, av födsel och ohejdad vana. Men det är inte mer än så heller. Formaliserad lojalitet mot något som sägs vara mitt land säger jag helst nej till.

Som tur är har jag aldrig avkrävts svar på frågan om Israel har rätt att existera. Den frågeställningen är ju ändå ganska så vanlig. Det tursamma i sammanhanget är att jag ännu inte klurat ut vad det betyder att ett land har rätt att existera. Det verkar som att de flesta utgår från att det finns en sådan rätt, och jag undrar var den kommer från och vad det betyder.

I sak har det inget som helst att göra med Israel per se. Även om det i stort sett alltid är just Israels rätt att existera som ifrågasätts eller som ska erkännas. Jag skulle vara lika osäker på den faktiska innebörden även i det fall det var Sverige, Argentina, Schlaraffenland eller något annat lands existens det handlade om. Frågan kan alltså diskuteras utan att för den skulle nämna något land vid namn, det är principen som är den intressanta.

Jag har ju redan tidigare ifrågasatt begreppet rikets säkerhet utifrån ett individualistiskt perspektiv, och jag misstänker att det är något liknande som spökar även denna gång. Så om någon liberal/individualist hade lust att ge en bra förklaring till innebörden av ett lands rätt att existera så vore det trevligt. Annars tänker jag betrakta frågan som felställd.

När ekonomer räknar på hur en stimulansåtgärd påverkerar den inhemska ekonomin så tar man hänsyn till det som kallas för marginell importbenägenhet. Lyckligtvis gillar vi att importera och exportera, men det ställer till problem för politikerna när de måste förklara varför en del av pengarna försvinner utomlands. Alltså händer det att politikerna bestämmer lite lätt nationalistiskt att pengarna ska konsumeras och investeras i det egna landet, för att skydda inhemska arbeten.

Så är det också med det amerikanska stimulanspaketet som Barack Obama lagt fram:

President Barack Obamas nya stimulanspaket sågas av den svenska järnladyn Elisabeth Nilsson, vd för branschorganisationen Jernkontoret.

Klausulen om att paketets projekt bara får använda stål från USA är protektionism, anser hon.

Tre miljoner amerikanska jobb ska räddas. Det handlar om skattesänkningar, men också om stora infrastruktur- och bostadsbyggen för sammanlagt 825 miljarder dollar.

Den version av Obamas stimulanspaket som godkändes av representanthuset i Washington i onsdags har en klausul som säger att projekten som får del av stödet bara får använda järn och stål från USA.

Och i senaten, där paketet nu ligger, filar man på ännu bredare så kallade ”Buy American”-regler.

- Det är väldigt olyckligt att man formulerar sig så här. Det tyder på protektionistiska strömningar. Vi har sett det tidigare i USA, säger Elisabeth Nilsson, vd för de svenska ståltillverkarnas branschorganisation Jernkontoret.

- Vi oroade oss för detta när vi hörde den politiska retoriken under valrörelsen i USA, tillägger hon.

Att de icke-amerikanska företag som drabbas ogillar detta är lätt att förstå. Men så har frågat handelsminister Ewa Björling, och då blir det lite mer konstigt eftersom hon håller med varningen om ökad protektionism. För man hade ju kunnat önska sig att Björling då också hade frågats om Fredrik Reinfeldts vilja att vi ska köpa svenskt i julhandeln och det här med att stödpaketet till bilindustrin ska investeras i Sverige. För det är ju exakt samma sak som det USA sysslar med.

Uppdatering – 31 januari:
Samma sak med Ekots inslag. Angående den kinesiska valutans värdering så vill jag tipsa om den här artikeln.

Några har reagerat på Fredrik Reinfeldts påstående att

Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för attsäkra jobben i Sverige

Som Isobel, Andreas och Louise. Maria Rankka skriver om det på Newsmill:

Att vi som konsumenter skulle kunna ”shoppa Sverige ur krisen” genom att handla svenskt är en löjeväckande tanke. Hur tänkte statsministern? Det finns väldigt få hundraprocentigt svenska produkter idag. Trots det finns många jobb i Sverige.

Mycket som hör julen till – köttbullarna på bordet och Toys’R'Us-leksakerna i paketen – hade inte funnits om vi hade bestämt oss för att handla helsvenskt. Även om köttbullarna trillas i Sverige så är jordbruket beroende av oljeimport. Utan fabriker i Asien blir det inga leksaker, i alla fall inte till ett pris som vanliga familjer har råd med. Texten ”Made in China” är inte ett hot mot Sveriges välstånd. Det är en förutsättning.

Jag är väl inte helt övertygad om Reinfeldt egentligen menade det han sa, men det är förstås värt att ändå påpeka hur dumt det är. Det jag är mest rädd för är att de nya Moderaterna inte ser det som en bugg, utan en feature. Enligt Expressens Anna Dahlberg så skulle Moderaterna i EU-valet ha ”ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv”. Liknande nationalistiska yttringar kom även efter det att Norge bestämt sig för att välja bort JAS, också från regeringen, det var det verkliga bakslaget i den historien.

Det där med idrottsnationalism är ju en intressant sak. Jag brukar förstås sitta och sucka åt Sveriges sätt att spela, åtminstone så länge det handlar om en sport jag bryr mig om. Fotboll, absolut. Curling, not so much. Men det är ju ändå, inser jag, ganska primitivt.

Fast jag nöjer mig med att det kunde vara värre. Till exempel tycker jag absolut inte att det är någon plikt att ställa upp i ett svenskt landslag, eller ett landslag av någon annan nationalitet heller för den delen. Och jag bryr mig rätt lite om vilka som spelar i landslaget så länge de är tillräckligt kompetenta.

När det gäller den första punkten är jag alltså ingen Jan Majlard. Mannen som ger pekoralet ett idrottsligt ansikte:

I alla fall förr sades det att Finlands sak är vår. Det är klart att Tre Kronor nu borde inta samma tuffa ton som vårt östra grannland i hockey­konflikten. Det skulle få en avhoppare som Johan Davidsson att bekänna färg.

Man behöver inte gå i marskalk Mannerheims fotspår i fältherrens imponerade villa i Helsingfors för att förstå att finnar är tuffare än svenskar.

Finnar uppfostras att gå rakt på sak. Att säga som det är. Läs svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och njut av uppriktigheten.

Således är det icke förhandlingsbart att HV 71:s tre finnar skulle få permis i Karjala Cup.

Liknande kompromisslöshet hade nog Rickard Fagerlund uttryckt om han varit kvar vid rodret. Någon dj-vla ordning måste det vara i ett förbund.

Det är en landslagsturnering i ishockey det handlar om. Sådana som det går 27 på dussinet av. Inget djävla krig.

Och förresten, när det gäller den andra punkten så är jag ju ingen Jan Majlard där heller.