Sänd mina rötter regn

För ett tag sedan skrev jag om underhållningsvåld i samband med att kristdemokraten Anders Bergsten ville förbjuda Grand Theft Auto, eftersom det enligt Bergsten uppmanar till våld. Och Johan Folin skriver om det i en ledare idag i Södermanlands nyheter.

Som av en händelse har myndigheterna i Thailand i dagarna förbjudit just GTA, efter det att en 18-årig man dödat en taxichaufför. Enligt Ny Teknik och SvD, med hänvisning till Reuters, så ville han testa om det gick att råna en taxi lika enkelt i verkligheten som det är i spelet. Reuters skriver att han var en ”obsessive player”.

Och då kanske det är läge att förbjuda spelet. Eller inte. AFP skriver

Police said the teenager had become incensed when he could not afford to play the game, which encourages gamers to kill and steal cars in order to accrue points.

Så problemet verkar vara att han inte kunde spela GTA. Vad jag förstått så var det en online-version på ett internet-café som han spelade, och då måste man förstås betala för den tid som man spelar.

In a statement, Mr Chino told police: ”I needed money to play the game every day. My parents give me only 100 baht a day, which is not enough. I am also fed up with them fighting. They are civil servants and do not make good money.”

Amporn Benjapolpitak of the Mental Health Department, doubted that the video game was entirely to blame for Mr Polwat’s behaviour.

Ms Amporn yesterday interviewed Mr Polwat’s friends and teachers at school and found that he had suffered from heightened anxiety.

”I don’t think excessive playing of the game is the sole cause. There must be other causes too,” she said.

Och till sist så citerar jag mig själv:

Om vi nu godtar att man i GTA uppmuntras att döda människor (jag är inte säker på att det är en korrekt beskrivning, men det var några år sedan jag spelade GTA så jag ska inte säga något bestämt) så är jag ändå inte övertygad om att det är problemet. Vi visar i den verkliga världen – nästan uteslutande – att det är fel att döda andra. Rimligtvis måste det krävas att den som finner sig uppmuntrad och tror att mord är en godtagbar handling även utanför datorspelens värld har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Och just det torde vara det underliggande – och det större – problemet.

En gammal stofil drar ut på korståg mot datorspel igen. I Expressen skriver kristdemokraten Anders Bergsten och vill förbjuda Grand Theft Auto IV. Inte för att det låter som att han spelat det (det har inte jag heller, men jag har spelat tidigare versioner av GTA):

Det som är mindre trevligt är att GTA IV uteslutande bygger på våld och sex. I den nya versionen kan spelarna besöka strippklubbar, ragga upp prostituerade och sedan döda dem, dra ut på organiserade morduppdrag. Här kan spelaren identifiera sig med kriminella och drogmissbrukare och agera därefter. Våldet är omotiverat, extremt överdrivet och uppenbarligen beroendeframkallande. En ung manlig spelare skriver på nätforumet gamingeye.com: ”Ta en minigun, ställ dig mitt i gatan, meja ner ett tiotal fotgängare och gå sedan därifrån som om inget hade hänt. Folk skriker, och är man inte nöjd så kan man leta upp en motorsåg och stycka upp liken, eller sno en bil och färga hela gatan röd med blod”.

Förklarligt nog struntade Bergsten i att citera de sista meningarna i stycket:

Detta är inget man behöver göra för att klara spelet och man får ingen nämnvärd belöning för det heller, men alla som spelat spelet har säkerligen provat på att göra det ändå. Bara för att det går. Bara för att det är förbjudet. Och för att man aldrig i hela sitt liv ens skulle kunna tänka sig att göra samma sak i verkliga livet.

Det passar väl inte så bra ihop med Bergstens beskrivning av spelet och hans vilja att förbjuda det. Men föga förvånande så är han inte så intresserad av det faktiska förhållandet mellan datorspel och våld. Bergsten nämner att svenska experter är skeptiska till slutsatsen att tilltagande våld beror på spridningen av våldsamma datorspel. Fast det spelar ingen större roll, för han vill ”sända en signal att man inte uppmuntrar ens i spelform att ta livet av andra människor.”

Om vi nu godtar att man i GTA uppmuntras att döda människor (jag är inte säker på att det är en korrekt beskrivning, men det var några år sedan jag spelade GTA så jag ska inte säga något bestämt) så är jag ändå inte övertygad om att det är problemet. Vi visar i den verkliga världen – nästan uteslutande – att det är fel att döda andra. Rimligtvis måste det krävas att den som finner sig uppmuntrad och tror att mord är en godtagbar handling även utanför datorspelens värld har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Och just det torde vara det underliggande – och det större – problemet.

Lika rimligt är det att vi knappast kan tillåta oss att stanna vid att förbjuda datorspelsvåld. Vi har förstås hört uppmaningar mot video- och serietidningsvåld, medan t.ex. bokvåldet fått ett fritt spelfält. Vill Bergsten var konsekvent så finns det en hel hel för honom att göra.

Jag kände inte för att gå ut och döda någon efter att ha spelat Grand Theft Auto. Inte heller ville jag köra bil som en dåre efteråt. Och nu när Anders Bergsten uppmuntrar oss till att införa censur så klarar jag av att inse att även det vore en mycket dålig idé.

Uppdatering:
Johanna Nylander skriver förstås bra om det här. Dessutom publicerade Sudhir Venkatesh en artikel om GTA IV hos Slate i förra veckan. Namnet är förmodligen bekant för den som läst Freakonomics, där refereras hans forskning om drogsäljande gäng i Chicago.

This may sound strange, but I found that Grand Theft Auto actually offered a less sensational portrait of gangland and ghetto streets than the one put out by most cops, politicians, policymakers, and even academics. There is nuance in the game that exceeds most of the conventional portraits of American cities; the game goes beyond a black-and-white tale of innocent law abiders fending off the obnoxious criminals. Not that I’m suggesting that we turn to GTA IV to solve the gang problem or that we should we make it required viewing in our high schools. The game is a carnival of violence, deceit, and cruelty that makes you slightly nauseated after playing for only a few hours—I had to periodically rest and play a Neil Diamond song just to calm down. But I have to admit that I was surprised a video game had such a well-developed, fine-grained understanding of human nature.

Uppdatering 2:
Idag svarar Orvar Säfström.

Uppdatering 3:
Daniel Ekman och Joakim Andersson.