Niclas Berggren ställer en intressant fråga med anledning av Jimmie Åkessons debattartikel.
Om han hade haft rätt i det han skriver, skulle det ha utgjort tillräckligt skäl för att motsätta sig invandring till Sverige? Sverigedemokraterna svarar förstås ja. Men vad svarar övriga? Jag svarar nej.
Jag svarar också nej. Vilket förstås kräver en något längre utläggning än så.
Först så kan jag ju nämna att jag, och det har ju indikerats tidigare, inte är det minsta övertygad om Åkessons beskrivning. Eller för den delen att allt av det han nämner ens är några problem.
Än mindre är jag övertygad om att problemet är invandring. Snarare så är det ett besynnerligt avhumaniserat perspektiv där problem som rimligtvis måste återföras till att omständigheter, idéer och handlingar som rör människor i stället kommer att centreras kring landsgränser. Vilket förstås kommer att träffa fel. Mer om det senare.
I problembeskrivningen utgår vi alltså från nationen (med dess näraliggande nationalism). Men landsgränser är i sig godtyckliga, och nationen en myt.
Nationen är ingen konkret realitet, utan en idé. Den är bara av ett annat slag än de primära sociala former som klanen, stammen, byn och staden utgör. Ingen av de faktorer som förklarar dessa grupper, etnicitet, territorialitet, religion, språk är tillräckliga för att begripliggöra nationen. [...] Eftersom nationen inte är någon direkt iakttagbar storhet, uppstår den inte annat än genom de känslor och attityder som man tillskriver den och som den väcker i kraft av att vara en idé. en föreställning av det kollektiva vara individerna tillsammans formar. Det handlar, med andra ord, definitivt om en myt.*
Vi har också att göra med det som Benedict Anderson kallade för den föreställda gemenskapen. Nationen ses som en sluten gemenskap trots att vi knappast träffar varandra ansikte mot ansikte.
Via det tryckta ordet lam personer som annars inte känner varandra uppleva att de bor i samma homogena och tomma tids- och rumsdimensioner och föreställa sig (imaginera) att de har något gemensamt med människor som de aldrig kommer att träffa, människor som redan är döda eller ännu inte födda.**
Nationen är alltså konstruerad, baserad på en mytbildning som berättar för oss om vilken identitet som nationen och dess invånare har. Samtidigt bygger den lika mycket en myt om vilka vi inte är, uttryckt som egenskaper som tillskrivs de som inte tillhör nationen, de andra. Det var ingen slump att Jimmie Åkesson skrev en debattartikel som tog upp det negativa i något som anses vara osvenskt, för att ge en bild av Sverige som motsatsen till detta.
Tokmoderatens inlägg om blekingar kan ju ses som ett lustigt litet skämt i ljuset av Åkessons debattartikel. Inte desto mindre så pekar det också på den irrationella politik som gör att korsande av landsgränser bannas, men där korsandet av landskaps-, läns-, kommungränser – lika godtyckliga de – lämnas fritt.
Tillbaka till det avhumaniserade perspektivet. Att tala om invandring döljer det som borde vara uppenbart, att det i slutänden handlar om verkliga människor. Det är förstås enklare att säga sig vara emot invandring, i stället för att vara emot invandrande människor. Ett mer individualiserat betraktelse skulle för det första ge vid handen att man skulle vara tvungen att se eventuella problem på dess korrekta nivå. Om en raggare från Nässjö kommer till min hemstad och är allmänt odräglig på det sätt som raggare tenderar att vara, så är inte problemet det som Volvo-raggarna från Vetlanda fick för sig. Nämligen att en kommungräns passerades, och att de fick konkurrens. När en Vetlanda-bo nu sitter häktad i en helt annan del av landet för att han begått ett rån så är inte problemet att han passerade en hel del drös med gränser innan.
På samma sätt är det lika lämpligt att ta itu med problemen när de faktiskt uppstår även när det handlar om människor som tar sig över landsgränser. Och där spelar själva landsgränsen ingen som helst roll. För att ta ett exempel inom ett område som jag själv ägnat lite tid åt, det där som för det mesta kallas för invandringens kostnad. Det är så klart inte invandringen i sig kostar något. Som jag påpekat gång efter annan så är det snarare ett problem med arbetsmarknaden om någon som kommer hit går arbetslös. Lika lite som vi skyller på korsandet av landskapsgränser om en skåning inte hittar jobb efter flytt till Närke så är det inte flytten i sig som är problemet om en thailändare inte hittar jobb i Sverige. I stället bör vi skärskåda arbetsmarknadspolitiken. Vilket görs alldeles för sällan när det handlar om invandrare, t.ex. i den debatt som förts på sistone om LAS och ungdomsarbetslösheten har det sagts mycket lite om invandrare (och här finns det möjligen en debattartikel om just den saken som väntar på att bli skriven).
Att tala om invandrare är inte heller det oproblematiskt, eftersom en invandring också kräver en utvandring. Någon som tar sig till Sverige tar sig, och det kan vara minst lika viktigt, från något annat land. Detta döljs också när det talas om invandring.*** Alltså är det bästa att tala om migranter. Men en Sverigedemokrat skulle förstås aldrig säga sig vara emot migration, än mindre migranter, eftersom det förstås också skulle ta med de svenskar som flyttar utomlands. Är inte sådana människor som inte vill bo i mytens storslagna Sverige också ett problem, om det nu är ett problem att människor flyttar hit? Det kanske man kunde få en sverigedemokrat att svara på.
* Georges Burdeau, Encyclopedia Universalis. Citerad i Valloner – järnets människor, Florén och Ternhag (red).
** Den globala nationalismen, Hettne, Sörlin och Östergård.
*** För att vara besatta av vad de som tar sig till Sverige sysslar med så lyckas Sverigedemokrater vara väldigt ointresserade av förhållanden i andra länder.
