Sänd mina rötter regn

Isobel Hadley-Kamptz om liberalismen. Mycket bra. Även om det finns några saker som jag inte håller med om, möjligtvis för att jag traskar på i gamla spår. Till exempel:

Ens autonomi måste hävdas både mot staten och mot privat maktutövning. Ett stort företag eller en familj har lika stora möjligheter att förtrycka genom övermakt som en myndighet har.

Själv tror jag förstås att det där med statens våldsmonopol fortfarande är relevant, på något vis. Företag, familjer och andra sammanslutningar av människor har möjlighet till övermakt. Men lika stor möjlighet som staten? Det har jag svårt att se. Jag tycker snarare att företag och familjer har aldrig så stor makt som när de får stöd i sitt maktutövande från just staten.

Fast lite mer övergripande är att jag har lite problem med det här med autonomi. Nu framgår det inte riktigt vad som avses i sammanhanget. Autonomi som oberoende har jag svårt att se hur det ens skulle vara möjligt (att något är svårt att uppnå betyder förstås inte att man bör avstå från att sträva mot det), medan jag tror att en mer lösare definition skulle funka bättre.

Uppdatering:
Isobel skriver att artikeln är nedbantad och ett första steg, och då kan man förstås inte räkna med att allt är klart och tydligt. I alla fall, Mothugg-Johan har en del relevanta inlägg.

Louise har ett bra inlägg om det där med autonomi som oberoende, något som jag själv bara berört i korta ordalag tidigare.

Uppdatering 2:
Niclas kommenterar.

I samband med Mosa Sayeds doktorsavhandling om sharia-lagar så har det framförts en del argument, mestadels mot, av skiftande kvalitet. Till exempel så tycker jag inte att Dilsa Demirbag-Sten är så värst övertygande, i Svenska Dagbladet idag.

Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män.

Juridiska fakulteten på Uppsala universitet har uppenbarligen inte sett några problem med att Sayeds slutsatser strider mot grundlagens bestämmelser om alla medborgares lika värde, och om att man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.

Man kan givetvis ha synpunkter på gällande svensk lag och det ligger inom den akademiska friheten att kunna formulera också kontroversiella utsagor. Men eftersom Sayeds avhandling inte gäller juridiska teknikaliteter utan är ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, så borde han kanske ha hänvisats till en annan institution där han hade kunnat renodla de normativa argumenten – en filosofisk eller teologisk institution, till exempel.

Men varför? Det spelar rimligtvis ingen som helst roll för argumentet exakt vid vilken fakultet som avhandlingen läggs fram. Eller har den rättsvetenskapen någon särskild plikt att upprätthålla inte bara gällande lagar, utan också de underliggande värderingarna? Värderingar som inte tycks vara mindre luddig än några andra och som även de kan hittas inom filosofin eller teologin. Det blir ju inte enklare att av att det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att slutsatsen är öppen och att man faktiskt drar slutsatser efter sitt egna arbete, och inte på förhand. Ska man då förvisas för att slutsatserna är fel? Det tycks ändå vara lite sisådär med försvaret för den akademiska friheten, och vill man vara ogin skulle man kunna jämföra med länder med en mer religiöst inspirerad akademi.

Niclas skrev förra veckan om avhandlingen, och presenterade två olika liberala ståndpunkter. Dels den substantiella liberalismen som inte kan acceptera några icke-liberala lagar, och dels den proceduriella där icke-liberalism accepteras om den sker på frivillig basis. Dilsa förespråkar uppenbarligen den förstnämnda versionen, men jag skulle säga att den står på ganska skakig grund om det enda försvaret för den är en hänvisning till grundlagen.

Själv lutar jag mer åt det proceduriella hållet, och ser det mer förenligt med det experimenterande som tillåts ske i ett öppet samhälle. Dagens arvsregler är redan underliga som de är, och inte nödvändigtvis liberala, så varför arv baserade på sharia skulle vara så värst främmande förstår jag inte riktigt.

Dessutom inbillar jag mig att ett samhälle där invandrare har en möjlighet till större grad av egna val, och inte möts av ständiga pekpinnar, är en trevligare konstruktion och kanske enklare leder till integration. Ja, det finns förstås en viss bestämd grund att stå på men jag tänker inte låtsas som att en särskild ordning för arv tillhör den. Och jag finner det inte alltför otroligt att i ett samhälle där idéer tillåts konkurrera så kommer de dåliga att få mindre utrymme.

Saken är den att en sådan ordning inte skulle behöva betyda någon egentlig särlagstiftning (säger jag utan att ha någon egentlig juridisk expertis), utan det borde kunna gå lika bra genom att eliminera de bestämmelser som finns som anger hur arv ska gå till och låta alla att välja själva vilka som ska ärva. T.ex. till hundar, även när det finns barn och barnbarn.

Om man som Katrine Kielos enbart är ytligt intresserad av vad ens politiska motståndare faktiskt anser så kan man skriva följande:

”Nyliberalismen är död”, deklarerar [Phillip Blond] vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.

På vilket vis är det märkligt? Är det inte allmängods att en anledning till att vänster/höger-skalan inte är överdrivet relevant beror på att det som kallas för högern består av människor som klumpas ihop, och för all del klumpar ihop sig själva, trots att de inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt. Om liberalismen, och särskilt då den med prefixet ny (som självklart aldrig definieras), går emot den kommunitarism och distributism som Phillip Blond omfamnar, och det gör den, så kommer vi förstås höra från den brittiska högerns chefsideolog att nyliberalismen är död. Precis som vi hört från Roland Poirier Martinsson att liberalismen är död.

Kielos framstår som inte så lite förtjust i Phillip Blonds kritik mot (ny)liberalismen (och det går att diskutera Blonds bild av utvecklingen de senaste 30 åren, den är inte enbart något att konstatera), och vill då distansera honom från både Göran Hägglunds ”verklighetens folk” och Roland Poirier Martinsson. Om den distanseringen funkar i praktiken är däremot en annan sak. En central del av Hägglunds utfall mot kultureliten var förstås att den ägnar sig åt sådant som den moraliska majoriteten struntar i; gemenskapen har mycket lite utrymme att ge till de minoriteter som avviker. Individualismen är ju falsk. Den kritik mot feminism som Blond anför är på så vis inte så mycket en annan del hos honom som just kommunitarism med distributism och den ekonomiska politik som det sistnämnda medför. Det är inget problem i sig, båda idéerna är centrerade runt gemenskaper. Att det sedan inte blir så värst underhållande i slutänden är däremot ett stort problem.

~

Det här låter inget vidare:

De senaste månaderna har allt fler gårdar i Venezuela förstatligats. Ofta är det just exportvarorna som står i fokus för statens intresse: kakao, kaffe och andra varor som skickas utomlands och inte bidrar till det för president Chávez viktiga målet: att Venezuela ska bli självförsörjande på livsmedel.

Ändå är Venezuela varje dag längre från just det målet: de gårdar som tas över för att där ska odlas majs, ris och andra basvaror förfaller ofta och läggs ner. Mer och mer mat importeras från andra länder. Men på tv:n rullar reklamfilmer som visar hur bönderna tar över marken varpå gårdarna frodas under lien.

Jag tror aldrig att den kubanska diktaturen erkänt det i ord, men kanske mer i handling. Fidel Castro som politisk inspiration kanske skulle vara en god idé här, åtminstone om Venezuela lärde sig av de misstag som begicks på Kuba efter revolutionen. Den jordreformen funkade inget vidare, de långsiktiga planerna var inte i närheten av att uppfyllas. Tilltron till politisk styrning av jordbruket i dessa länder är fortfarande naiv.

Det har blivit en intressant debatt om den där danska lymmellagen, och idag träder DN:s ledarsida in på banan. Fast jag tycker nog att Johannes Åman trampar ordentligt snett.

Att polis fängslar fredliga demonstranter är något vi annars förknippar med diktaturer. Men en sådan parallell missar något väsentligt. Skillnaden mellan diktaturen och rättsstaten ligger inte främst i vilka befogenheter polisen har utan i hur dessa regleras och kontrolleras.

Även i rättsstater använder polisen våld, och det måste den ibland göra för att skydda samhället och de rättsprinciper som detta vilar på.

Nyckelfrågan är därför inte om det bland de gripna funnits fredliga demonstranter. Den handlar i stället om proportionalitet.

Därefter hänvisas det till Göteborg och Genua 2001, och slutsatsen är att

Varken den danska lymmellagen eller polisens massgripanden är därför i sig tvivelaktiga. Om polisen förtjänar klander beror på om den i det konkreta fallet gjort en rimlig bedömning av läget.

Men så enkelt att skilja form från innehåll är det ju inte. För mig framstår det som uppenbart, även av Åmans beskrivning, att lymmellagen är ett fall där grundläggande rättssäkerhet sätts åt sidan. Den godtycklighet som i och med dessa lagar finns inbyggda i systemet blir inte bättre bara för att den är reglerad och att den är kontrollerad i efterhand. Och ska lagen vara verksam så kan inte kontrollen vara alltför begränsande. Det är alltså lagen i sig som är problemet, inte om det är en diktatur eller en påstådd rättsstat som stiftat den.

Jag tycker också att det är intressant att Åman hänvisar till att det ska skydda samhället och rättsprinciperna. Det är för min del lika problematisk som att övervaka för att skydda rikets säkerhet, då riket förstås inbegriper exakt samma människor som ska övervakas. I det här fallet urholkar man rättssäkerheten för samma människor som rättsprinciperna är till för. Och principerna ska självklart vara just principer, inte något man kan ha när allt är trevligt utan något som ska finnas allra mest när det stormar. Vilket för oss tillbaka till det där med diktatur eller rättsstat (eller snarare ett samhälle uppbyggt på liberal grund), undantagstillstånd ska inte vara normaltillståndet.

Till sist, lite som en bisak, Åman inleder med att i Sverige så har den danska polisen ibland framhållits som mer smidig och mindre konfrontativ än den svenska. Jag har inte haft anledning att studera den saken så värst ingående, men för min del så har det snarare verkat vara precis tvärtom.

Det bästa jag läst idag, från Isobel. Bland annat:

Ändå denna vrede. Ändå denna tystnad kring det som händer i Danmark, som händer just nu och som på ett alldeles grundläggande plan handlar om de medborgerliga rättigheter dessa pirataktivister säger sig värna om. Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?

Läs också Messerschmitts inlägg.

Innan idag tipsade jag om Johannes Forssbergs ledare om den danska lymmellagen. Lisa Magnusson skriver också om lagen, i Aftonbladet, och jämför med den brittiska ASBO-lagen.

Johannes nämner i sin artikel Dick Erixon som är förtjust i lagen, och Dick går på sedvanligt vis i spinn.

Att tidningen på detta sätt stryker politiskt våld medhårs är djupt oroväckande. Tidningen är inte längre liberal, utan anarkistisk. Vad är nästa steg? Historien ger fruktansvärda svar. Efter vandalism följer politiska mord. Kommer Expressen att tycka det är “idiotiskt” att mörda politiska motståndare, men uttrycka avsky för att polisen jagar mördarna — de har ju bara givit uttryckt sitt samhällsengagemang?

Det kan ju vara värt att påminna att Dick är ordförande i en förening som kallar sig för Medborgarrättsrörelsen. Här kan man läsa mer om MRR, men av det som Dick Erixon skriver så verkar rörelsen snarare vara ett slag med batongen. Det är skam när medborgarrätt heter repression, godtycklighet och inskränkt frihet.

Uppdatering:
Johannes kommenterar här.

Det brukar sägas ibland att i framtiden kommer vi se tillbaka och undra vad vi egentligen sysslade med förr. Förmodligen, men det är precis lika möjligt att vi kommer att fortsätta att begå gamla och samtida misstag.

För nog har vi väl insett vid det här laget att det där med religionsfrihet är en ganska så bra uppfinning som är värd att bevara. Likväl går schweizarna och röstar emot minareter. Och vad det verkar har det även oroväckande stort stöd i Sverige.

Logiken i beslutet är besynnerligt. Islam är förtryck, alltså ska vi göra som i länder där islam är statsreligion och inskränka religionsfriheten. Dessutom finns det de som på fullt allvar använder muslimska länder som argument för ett förbud, här är ett exempel, och undrar över hur kyrkor behandlas i dessa länder. Samma människor som ställer sig bakom det schweiziska beslutet gnäller inte alltför sällan över mångkultur, men de gör det inte nu när Schweiz importerar det allra sämsta.

Vilket förstås pekar på att det där som brukar kallas för kritik mot den islamska kulturen enbart är ett svepskäl. Problemet är snarare att islam associeras med människor från Afrika och mellanöstern, och det är den gamla vanliga rasismen som visar sig. Valda delar av deras kultur ser de inga problem med, utan är snarare något som omfamnas när det passar.

Steget vidare från detta är att vi på allvar bör diskutera svenskt införande av konstitutionsdomstol, och stärkt grundlag. Som det är idag så är det väl Europadomstolen det närmaste vi har av sådan, som i Åke Green-fallet, men det är knappast tillräckligt.* Nu är ju de politiska partierna i Sverige, särskilt inte de på vänsterkanten, överdrivet förtjusta i sådana domstolar eftersom det minska politikernas makt och därmed demokratin. För min del är det självklart, och det schweiziska beslutet är enbart ett nytt exempel, att vi bör hålla koll även på demokratin.

* Vad jag förstår så fungerar Europakonventionen som lag även i Schweiz, det ska bli intressant att få reda på vad det betyder för minaret-beslutet.

Uppdatering:
Mer hos Neo (Mattias Svensson), Amanda Brihed och Sagor från livbåten.

Uppdatering 2:
Martin Ådahl skriver bra på Newsmill.

Uppdatering 3:
Den alltid like intressante Jason Kuznicki (som också bloggar här) skriver om det hos Cato. Chris Dillow har också alltid tankeväckande perspektiv.

• Sydsvenskan: Ett virus för vänstern
  Per Svensson om liberalismen.
• Nätkulturer: Faran är inte över
  Elza Dunkel om en föreläsning på Åland. Påminner om när Piratpartiet träffade ECPAT och Rikskriminalen.

Häromdagen ifrågasatte jag varför en del liberaler var så förtjusta i Fremskrittspartiet, när det är ett parti som inte går att lita på. Johan Norberg som också var på mötet har idag ett längre inlägg där han är inne på samma sak:

Med det sagt är jag ändå förvånad och oroad över de positiva och överslätande kommentarer jag läser från några andra deltagare vid lunchen, som om partiet vore ett liberalt hopp. Det ger nästan känslan att deras motvilja mot partier som Danskt Folkeparti bara handlar om att de inte är ekonomiskt liberala.

Invandringsfrågan är inte vilken fråga som helst, som man kan kompromissa om hur som helst. Det är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden. Den charmiga och retoriskt skickliga Jensen försökte under mötet få det till att hon egentligen är för fri invandring, men att det inte fungerar med dagens bidragssystem.

Sorry, men jag går inte på den. I så fall kunde ju Frp ha kombinerat en kamp för friare invandring med en annan integrations- och bidragspolitik, eller i alla fall behålla dagens system. Nu kräver de i stället att invandringen ”begrenses kraftig” enligt partiprogrammet, de vill praktiskt taget stänga Norges gränser och skicka asylsökare till läger i Afrika.

Det här med att några liberaler blivit alldeles betagna i Fremskrittspartiets Siv Jensen är, milt sagt, något olustigt. Verkar som att det är läge att komma dragandes med Hip Hop-Yngve igen, varför man skulle lita på ett parti vars populism måste försvaras kan jag inte förstå. Att Jensen bland liberaler vill framstå som liberal är inte alls särskilt konstigt, men ska man tro henne? Enligt Aaron Israelsson säger Jensen att hon inte har några problem med arbetskraftsinvandring, men ser man till Fremskrittspartiets åsikter så är det uppenbart att det är en hel del förbehåll bakom det påståendet. Jag ser ingen anledning till varför någon som är liberal skulle lita på vad en företrädare från det partiet säger.

~

Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte har blivit Roland Skytte, och föräras en lovsång av Peter Santesson-Wilson.

~

Apropå den här Jan Guillou-historien med KGB så är jag förbryllad. Det kanske är för att jag föddes 1978, och mitt första minne av Guillou var när han var en av grabbarna på Fagerhult (och då mest för att mormor och morfar bor och bodde i Fagerhult, men ett helt annat ställe med samma namn). För min del så är han en halvkass machoförfattare med alldeles för höga tankar om sig själv och som man inte har någon anledning till att lyssna på, ett samröre med KGB gör varken från eller till.

• Reason: Are Property Rights Enough?
  Kerry Howley om (klassisk) liberal feminism, med efterföljande debatt.
• DN: Den svartsynta liberalismen
  Svante Nycander om ”liberalismens fäder [som] djupt pessimistiska om människan”. Är inte övertygad om tolkningen av Locke, det vill jag se en utveckling av. Mothugg-Johans inlägg om Skräckens liberalism är behandlar ungefär samma sak som Nycander, men ställer den mot panglossliberalism. Läs också Björn Östbrings kommentar till Nycanders artikel.

Peter Santesson-Wilson skrev häromdagen ett litet inlägg om att man kanske borde argumentera bättre mot Bert Karlsson när han går ut och förespråkar diktatur än att bara peka finger. Min första tanke var att det kändes som overkill. I en kommentar så utvecklar Peter och det känns mer som en rimlig idé att faktiskt ta debatten, även om jag inte var helt övertygad.

Övertygad blev jag däremot idag när jag läste Staffan Danielssons och Lennart Petterssons debattartikel och motion om burka och niqab. Där finns det knappt någon gräns för hur många floskler man kan stapla när man vill förbjuda sådana klädesplagg ute i offentligheten. Det sägs bland annat att i ett öppet samhälle kan man inte ha folk som inte visar ansiktet, och jag undrar när det öppna samhället blev till ett påbud ovanifrån om hur vi som individer ska bete oss från att ha varit ett påbud underifrån om hur staten ska se ut.

Det förvånar mig inte det minsta att Danielsson och Pettersson tillsammans med en tredje centerpartist vill förbjuda maskering vid demonstrationer. När Thomas Bodström föreslog samma sak under sin tid som justitieminister så ansåg han att det stärkte demonstrationsfriheten. Centerpartisterna inlägg är än mer udda än så.

Det finns för- och nackdelar med ett absolut förbud mot att dölja ansiktet vid demonstrationer men jag anser att fördelarna klart överväger. De är få människor som av säkerhet för sina egna liv, inte vågar visar sina ansikten och då finns ju trots allt möjligheten att avstå från att demonstrera.

Avstå från at demonstrera? Jag kan inte längre se någon anledning till att tvivla på att Peter hade rätt. Det är också läge att läsa den artikel som Nicklas Lundblad skrev för sju år sedan.

Och man kunde ju hoppas att centerpartisterna insåg att på samma sätt som folk kan avstå från att demonstrera, alltså den effekt som slätas över, så kan förbud mot burka och niqab leda till att man väljer, eller blir tvingad till, att avstå från offentligheten. Då har samhället blivit mer slutet, och det gynnar inte heller den jämställdhet som Danielsson och Pettersson talar om.