Sänd mina rötter regn

Second Opinion publicerar en intervju med hovreporter Roger Lundgren, han menar att hovrapporteringen i Sverige är glättig och tramsig. Och anledningen till det är enligt Lundgren är att journalisterna i Sverige hatar kungahuset.

Vilket inte låter särskilt rimligt. Hade det varit hat så hade vi väl sett mer av den riktiga granskning som Lundgren efterfrågar. Journalister som ställer frågor om korv visar snarare att de är ointresserade av kungahuset.

Nu hade jag förmodligen inte tagit med det här om det inte vore så att jag nämnt Roger Lundgren tidigare. Han medger i intervjun att att är monarkist, och dessutom inte granskande själv. Vilket visade sig förra gången då han menade att staten kunde betala för prinsessbröllop eftersom Svensk Handel hade klurat ut att det skulle bli ökad souvenirförsäljning och fler hotellnätter. Nåja, det är ju till största delen en omfördelning mellan olika branscher. Nu bidrog Roger Lundgren mest med att det blev glättigt, och tramsigt.

~

För ett tag sedan skrev Författarförbundets Mats Söderlund i DN och ville ha fasta bokpriser. Jag ifrågasatte idén här, och idag meddelar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att det inte blir något sådant.

~

Två forskare vid IFAU har utvärderat privata arbetsförmedlingar.

Arbetssökande som fick hjälp av en privat förmedling klarade sig i genomsnitt lika bra som de som gick till Arbetsförmedlingen. Utrikes födda hos privat arbetsförmedling hittade dock jobb snabbare. Ungdomar verkar ha förlorat något på att byta förmedling. Det visar en utvärdering gjord av IFAU.

P3 Nyheter rapporterar också om det.

En del – alldeles för många – har sett den här schweiziska minaretfrågan som någon sorts stadsbyggnadsfråga. Vissa har till och med helt förnekat att det skulle handla om ett ingrepp på religionsfriheten. Det ska bli intressant att se vilken spinn de kan få på det här.

Fler aktioner mot muslimer planeras nu i Schweiz efter det omstridda minaretförbudet. Slöjförbud och stopp för islamska begravningsplatser hör dit.

~

Region Skåne planerar visst att sluta köpa konst. Enligt uppgift så har de samlat på sig 30 000 konstverk, och det börjar bli för mycket. I stället ska regionen börja dela ut stipendier i stället. Vilket inte uppskattas av konstnärerna, eftersom köp av konstverk är pensions- och föräldrapenninggrundande. Till skillnad från stipendier.

Men det är inte bara dåligt för konstärerna, utan även för samhället. Åtminstone enligt Lennart Alves och Björn Carlemalm.

Inköpsstoppet får dessutom följder i flera andra led; ett sålt verk är ofta resultatet av en lång produktionskedja där bland annat inköp av material, inramning och galleristens provision ingår. Att upphöra med inköp av konst berör således fler än konstnären.

Finns det en psykologisk förklaring till detta alltför välkända felslutet? Det dyker ju upp om och om igen. I alla fall, även om pengarna kommer i form av ett stipendium så får det följder i flera led. Om än inte nödvändigtvis samma som i fallet med konstinköp. För pengarna kommer ju att användas på något vis. Dessutom så förmodar jag att konstnärerna inte kommer att upphöra med att måla tavlor, som går att sälja till andra än regionen. Vilket innebär att både de led som Alves och Carlemalm nämner inte kommer att gå lottlösa i vilket fall som helst, och inte heller konstnären. Om det nu inte är så att de tavlor som regionen hittills köpt egentligen är värdelösa och osäljbara, men så illa antar jag att det inte är.

Jag har mer än en gång blivit beskylld för att ha ett överdrivet förtroende för företag, bara av den anledningen att jag tycker att det där med marknader är en smart sak. Det har jag alltid tyckt vara udda, för jag anser ofta att företag är bakåtsträvande, att det de sysslar med är skadligt och att de som Adam Smith påpekade mer än gärna träffas för att göra upp på andras bekostnad.

Saken är den att jag har samma inställning till staten, och att den har en förmåga att göra saken ännu värre än vad företag någonsin kan. Marknader är alltså inte en optimal lösning, och kanske inte ens den näst bästa. Men om de är den tredje bästa, så hamnar staten allt som oftast någonstans bortåt femte, sjätte.

Ibland undrar jag om inte de som säger sig ogilla företag och kommersialism i själva verket har en mer välvillig inställning än vad jag har. Som när Författarförbundets Mats Söderlund i DN vill ha fasta bokpriser. Tanken är att man ska monopolprissättning på böcker, och att detta sedan ska leda till en hel mängd kulturella fördelar. Wikipedias artikel om fasta bokpriser är ganska informativ, den innehåller bland annat ett citat från den här artikeln:

The cultural merits ascribed to [fixed book price agreements] have almost reached mythical proportions.

Vilket också framgår av Söderlunds artikel. Personligen misstänker jag att man nog inte bör förvänta sig något gott när företag får sådana befogenheter. Det är till exempel inte självklart att förlagen kommer att använda intäkterna på avsett sätt. Söderlund menar att bokbranschen gör rekordvinster, men att problem ändå föreligger. Varför det plötsligt skulle bli bättre med fasta bokpriser framgår inte.

Som Marja Appelman påpekar både i A Handbook of Cultural Economics och på annat håll så framstår fasta bokpriser som ett ganska så grovt policyinstrument. Man ska alltså ha en åtgärd som gäller för alla böcker (eller åtminstone huvuddelen) för att lösa ett problem som gäller för en mindre del. Det låter inte överdrivet effektivt. Vill man ha en kulturpolitik för att underlätta för ”smal” litteratur så är det en bättre idé att satsa specifikt på det och lämna övrig litteratur utanför.

En invändning mot fasta bokpriser är att det motarbetar utvecklingen av alternativa försäljningsställen, t.ex. internetbokhandlar. Det är för mig inte uppenbart att Söderlunds idé är nödvändig i en miljö där sådan infrastruktur är utbyggd. Men så kan jag ju inte heller säga att jag har något särskilt intresse av att bevara små boklådor, hur trevliga de än må vara.

På något vis lyckades jag irra mig in på Allt om barn, förmodligen för att DN länkade till artikeln som jag läste, den om att Svenskar sämst på att nätkolla barnen.

Enligt en internationell studie har svenska föräldrar sämst koll på vad barnen gör på nätet.

Nu är jag ju barnlös och tycker att den vinkeln inte är den bästa. Det skulle ju kunna vara så att svenska föräldrar har bäst koll på vad barnen gör, om man också tar hänsyn till avvägningen att även barn kan tänkas vilja vara i fred ibland. Eller att det inte är riktigt hälsosamt med ständig övervakning. Nåväl, som av en händelse så länkar Aob också till ett webbtest där man kan ta reda på vilken föräldratyp man är; Hönsiga Herman, Sunda Sofia eller Vårdslösa Vera? Så som frågorna är ställda så är det svårt att inte bli Sunda Sofia, men poängen är att det som gäller AFK också kan gälla för nätet. Annars blir det bara vanlig internetskräck.

Uppdatering:
Aftonbladets artikel är något bättre, där får man veta att ”36 procent av de tillfrågade föräldrarna [...] har spionerat på barnens internetanvändande genom att läsa deras mejl eller via cookies kontrollera vilka hemsidor barnen har besökt.”

~

Jag nämnde för ett tag sedan att jag har en liten artikel i senaste numret av Neo om det där projektet Vandalorum, ett museum i Värnamo som förmodligen inte borde se dagens ljus i den form så som det nu är tänkt. Men jag har glömt att rapportera om de senaste goda nyheterna, trots att ni alla är intresserade. Ni borde åtminstone vara intresserade, eftersom ni kan få hjälpa till med att betala:

Det är i en ny kulturutredning som nu är ute på remiss och som ska läggas fram för riksdagen i höst, som det föreslås att inflytandet över kulturen i Sverige ska flyttas från Stockholm ut i landet. Så om kommuner, landsting och andra som sysslar med kultur i Jönköpings län för fram Vandalorum som ett enigt förslag i förhandlingarna med staten om kulturpengar, så ökar möjligheten för Vandalorum i Värnamo.

Det menade centerpartiets kulturpolitiske talesman, riksdagsman Anders Åkesson, när han besökte Värnamo på tisdagen:

- En av de bärande punkterna i utredningen är att öka det regionala bestämmanderätten och minska den nationella makten över kulturpolitiken, säger Anders Åkesson (C).

Eftersom de lokala politikerna redan är frälsta, så är även er frälsning nära.

Hos FP Passport kan man se bilder på när Richard Branson deltar i det där flykting-jippot jag nämnde förra veckan. Uppenbarligen en traumatisk upplevelse.

Världsarv är jag inte så förtjust i. Eller snarare, idén att godtyckligt göra upp en lista över saker som på något vis behöver statligt skydd stör mig på samma sätt som en statlig kanon inom litteratur eller vad som helst. Nu har man också fått för sig att det behövs en lista på immateriella världsarv, och eftersom länderna får nominera hej vilt så spekuleras det i att det svenskaste av svenska är ”Midsommar- och luciafirande, Vasaloppet och traditionen att lägga in surströmming”. I rest my case.

SvD skriver om ”köpta” professorstitlar i form av adjungerade professurer. Att företag är med och betalar ser jag inte som ett problem i sig, däremot är det ett problem om de ses som riktiga professorer (Stefan Fölster är ett ett exempel). Lars Calmfors är med på ett hörn i artikeln, han tog upp problemet i Ekonomisk Debatt 1997. Där påpekar han också att det finns skillnader mellan olika områden, en adjungerad professor inom naturvetenskap och teknik kan ofta ha mer kunskaper inom sitt specialområde än vad en riktig professor har. Inom t.ex. nationalekonomi så är det förmodligen inte så, även om det finns gränsfall (jag minns att jag haft kurslitteratur som var författad av ekonomer från ett försäkringsbolag och Riksbanken, då handlade det om finansmarknader). Jakob Heidbrink skriver också om SvD:s artikel och har några invändningar.

Peter Wennblad har ju haft ett stående inslag i Neo där han tar upp diverse konstigheter under rubriken Sagolika Sverige. Eftersom Peter numera befinner sig på Gotland så ockuperar jag det inslaget i senaste numret*.

Mitt lilla bidrag handlar om Vandalorum, ett museum som är tänkt att byggas utanför Värnamo och som jag nämnde här på bloggen för några år sedan. Då såg det ut som att det inte skulle bli något, men nu är det på gång igen.

Nu råkar det ju vara ett museum som det handlar om, men det är för den delen ingen ”avskaffa kulturpolitiken”-artikel. Jag hade haft samma inställning om det hade varit något annat, förmodligen dödfött, projekt som kostat hundratals miljoner kronor, med syftet att sätta en ort på kartan. Det tycks mig som sådana bevekelsegrunder gör att politiker och andra mister förmågan att kritisera.** Det gäller både höger och vänster, för övrigt. Nu råkar jag ju dessutom bo i Jönköpings län, och har anknytning till Värnamo genom min pappa, så det rör mig personligen.

Det här med namnet Vandalorum dyker upp på ett hörn också. Pontus Hultén som var inblandad i projektet en gång i tiden trodde att Vandalerna kommer från Sverige. Det gjorde de med största sannolikhet inte, men det hindrade dem inte från att ha en utställning med namnet Den sanna historien om Vandalerna. Och att försvaras:

Namnet Vandalorum är Pontus Hulténs idé. En idé han fick då han stod framför Drottning Kristinas grav i kryptan Peterskyrkan Rom.
Drottning av ”Svear, göters och venders”.
Venders är = Vandalorum på latin. [Från början hette det Rex Slavorum och syftade på de slaviska vender som bodde vid Östersjön. Det blev senare till Rex Vandalorum, som är de germanska vandalerna.]
Pontus gjorde även utställningen ”Den sanna historien om Vandalerna” en av de första stora postmoderna utställningarna i Sverige. Ett underbart ”michmasch” av olika historiska föremål som ställdes ut i Värnamo år 2001.
Alla vetenskapligt skolade historiker gick i taket. Detta var innan man förstod vad postmodernism är för något. Det finns ingen skolad historiker som en skulle andas att det finns någon ”sanning” i historien, där finns enbart tolkningar. Jag såg utställningen och förundrades över att detta var tillåtet att göra. (Vid tidpunkten för utställningen var jag historiestuderande vid Växjö universitet.) För Pontus är allt möjliget! [Trots att han är död?]
Läs även vad Lars Rydbeck FD, docent i nytestamentlig filologi skriver och förfasar sig över. Han förstod inte att detta var konst! http://aigis.igl.ku.dk/2003,2/LR-Vandal.pdf

Det finns ingen sanning, bara tolkningar, men det var den sanna historien om Vandalerna som berättades. Om inte konst så konstigt, och det påminner alltför mycket om en historia om Hunnerna som Martin Rundkvist skrev om på sin blogg för ett tag sedan.

* Artikeln finns inte med i innehållsförteckningen där, men jag tyckte då mig se den när jag bläddrade igenom numret.
** Jag undrar om någon har forskat på det här med city branding och hur effektivt det är i ett förlängt perspektiv, alltså om det gör städerna mer attraktiva för arbetsgivare, arbetstagare, investerare, turister och så vidare. Något att ta reda på kanske.

Lag (1982:1200) om skatt på videobandspelare

1 § Skatt (videoskatt) skall erläggas till staten enligt denna lag vid
omsättning eller uthyrning inom landet eller vid införsel till landet av
videobandspelare, inbegripet videotuners och videomonitorer med inbyggd
utrustning för inspelning eller återgivning av videosignaler, ur
tulltaxenr 85.21 eller 85.28 tulltaxelagen (1987:1068). Lag (1987:1243).

2 § Skatt utgår med 600 kronor per videobandspelare.

Samtidigt infördes kassettskatten. Bägge skatterna avskaffades i början av 90-talet, men kassettskatten kom förstås tillbaka i form av privatkopieringsersättningen (och en massa underligheter).

Varför det behövdes en särskild skatt på videobandspelare har jag inte lyckats klura ut, vad jag vet fanns det inte någon motsvarande skatt på ljudbandspelare. I början av november 1982 lade den nytillträdda socialdemokratiska regeringen en proposition, Prop. 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. Där förklarar de bland annat varför de devalverade med 16%, den sk superdevalveringen, och de skriver också om en obligatorisk avsättning i en investeringsfond (20% av företagens vinster, det låter som löntagarfonden men den infördes ett år senare). Plus att de då också hittade plats för lite andra småsaker, som den där skatten på videobandspelare. Men så mycket till argumentation kring varför skatten behövs går inte att hitta, det gör det inte heller i den budgetproposition som kom 1,5 månad senare.

Vad man däremot hittar är bedömningar av hur många videobandspelare som säljs. Siffrorna för 1981 och -82 anges till 165 000 per år, och att det förmodligen kommer att sjunka 1983 (även utan skatten, får man förmoda). Det får mig att misstänka att det var en sådan där punktskatt som syftar till att dra in pengar till staten. Budgetåret 1983/84 budgeterade man intäkter på lite drygt 200 miljarder, samtidigt som utgifterna var på ungefär 290 miljarder. Så det saknades inte direkt hål att täppa till.

Fast så fasligt mycket pengar drar ju inte skatten in ändå, i budgetpropositionen beräknar man att den ska ge intäkter på 80 miljoner kronor. Med tanke på att det också var tid för videovåldsdebatt så skulle man ju i stället kunna tänka sig att det var en punktskatt som syftade till att styra konsumtionen, mindre videovåld genom färre videobandspelare.

Slutsatsen kanske är att man ska se skatten på videobandspelare som ett stycke svensk, obegiplig kulturhistoria.

För ett tag sedan nämnde jag Jesper Högströms intervju med moderaten Mats Johansson om borgerlig bildning, och skrev att om Folkpartiet dyker upp så kan jag tänka mig att ha synpunkter. Det blir idag det, då Cecilia Wikström har utfrågats. Och för min del så är det snarare brist på bildning som visas:

Hon uttrycker sig i känsloladdade slagord och självdramatiserande anekdoter snarare än i analyser och procentsiffror, och hon har en viss benägenhet att se invändningar och reservationer som futtig negativism. Småaktigheter bör inte tillåtas skymma visionens ljus.

Nu är jag förstås en simpel bloggare utan inflytande, men det förklarar åtminstone varför mina invändningar mot den politik hon önskar föra har lämnats obesvarade. Och det förklarar varför kritiken mot hennes analyser och procentsiffror inte heller besvarades. Det är ju futtig negativism. Själv kallar jag det rationellt och kritiskt tänkande.

Eller om det inte alls särskilt liberala förslaget om litteraturkanon:

– Mitt förslag hade inget med elitism att göra. Det är en rättvisefråga att var och en ska ha något att förhålla sig till eller ta avstånd från. Att man inte stängs ute från det kulturella arvet.

Ja ja, det ska visst vara ”frustrerande luddigt” och ”med nödvändighet någonting existentiellt och aktivistiskt snarare än något intellektuellt och analytiskt”. Men om man tänker sig att ord faktiskt betyder något, att det inte enbart är fluff? Som till exempel att det ligger bra nära elitism när några utvalda ska utse en av staten sanktionerad litteraturkanon, till skillnad från en sådan kanon som flyter runt ganska bra på egen hand (kalla det för kanon genom spontan ordning, eller vad som helst). Om vi för stunden godtar det här som en rättvisefråga, varför behöver staten bli inblandad i något annat än den skolpolitik som den redan är inblandad i? Ja, jag vet, jag är futtigt negativ igen.

Något helt annat, the Atlantic har satt ihop en liten illustration för den som funderar på varför den isländska ekonomin (förlåt) har torskat. Inledningen:

”All financial innovation involves … the creation of debt secured in greater or lesser adequacy by real assets,” wrote the economist John Kenneth Galbraith in 1993. And “all crises have involved debt that, in one fashion or another, has become dangerously out of scale in relation to the underlying means of payment.”

• Reason: The Food Miles Mistake
  Saving the planet by eating New Zealand apples, av Ronald Bailey
• Expressen: Mats i skolan
  Jesper Högström intervjuar moderaten Mats Johansson, om kulturpolitik. En och annan underlighet, som att valet på kommunal nivå mellan bättre sjukvård och mer kultur är en konstruerad motsättning. Det förutsätter att pengapåsen aldrig sinar. På marginalen, när sista kronan ska spenderas, är det alltid ett val som måste göras. Men sådana realiteter kanske är ekonomism, vad vet jag. Nåväl, det är första artikeln i en serie om borgerligheten och bildningen. Om nu Folkpartiet avhandlas så kan jag tänka mig att ha synpunkter igen, det har jag haft förut.

Sanna Rayman i SvD:

Bilden här intill visar andelen av statsbudgeten som har lagts på kultur under tvåtusentalet. Notera att staplarna inte rasar efter 2006. Rasar gör däremot kulturdebatten.

Sanna kommenterar den s.k. skuggutredningen. Det finns också en debattartikel just i Svenska dagbladet idag där det klagas över att Försvarsmakten ska lägga ner två (av fem) musikkårer.

Konsekvenserna av de planerade åtgärderna blir förödande. Risken att ett rikt och levande svenskt kulturarv går förlorat är överhängande.

Varför det är en risk framgår dock inte, det utvecklas inte. Själva problemet verkar vara att försvarets musikverksamhet i Göteborg och Karlskrona läggs ner, för att flyttas till Stockholm.

Visst, det är jättelångt att marschera från Stockholm till södra Sverige så man kan väl inte förvänta sig att någon musikkår någonsin tar sig dit. Och inte kan väl de professionella musikerna nedlåta sig till att bli ersatta av några av de där 32 musikkårerna som hör till Hemvärnet, de är ju amatörer hela bunten.