Sänd mina rötter regn

Jag önskar (fast inte så mycket) att jag befann mig i Stockholm på onsdag.

Klimatlyft ger jobb

Vänsterpartiet håller ett seminarium om hur klimatpolitik skapar jobb.

Tid: 17 februari kl. 09.00-12.00
Plats: Riksdagen Ledamotshuset L4-17, ingång Mynttorget 2

På plats finns företrädare från bland andra LO, WWF och Svensk Vindenergi. Någon kan väl tänka sig att påpeka att jobbskapande klimatpolitik är något dåligt, eftersom det visar på hur ineffektiv politiken är? Ju fler jobb, desto högre kostnad. Men det är väl att önska sig för mycket.

Kommun- och Finansmarknadsminister Odell har en artikel på DN Debatt. Valrörelse är det, som sagt, och därför kan även en minister välja att positionera sitt partis politik när det egentliga syftet är att presentera regeringens förslag på reformer inom finansmarknaden:

Krisåtgärderna innebar ett nödvändigt ingrepp i den fria marknadsekonomin för att slå vakt om jobben och tillväxten. Samtidigt är jag som kristdemokrat övertygad om att statliga ingrepp i längden är skadliga för den ekonomiska utvecklingen. Därför måste det vara en prioriterad fråga att avveckla stödåtgärderna och släppa fram sunda marknadskrafter så att de åter kan bidra till tillväxt och välfärd.

Om Odell, som kristdemokrat, är trovärdig är en annan sak. Som Mattias Svensson skrev i Neo förra året så verkar de vara mer intresserade av att bli av med stämpeln som förbudsparti än att avskaffa förbuden.

I alla fall, de förslag som anslås på anslagstavlan är en blandning av sådant som är helt okej och ganska ointressant. En sparandeform med full rösträtt låter bättre för ägandestyrningen än det institutionella ägandet, men jag undrar om det verkligen gör så mycket i verkligheten. Obligatorisk flytträtt tror jag däremot lite mer på, det kommer att sätta mer press på förvaltarna. Brummer & Partners lät genomföra en opinionsundersökning förra året [pdf], och 93% av de tillfrågade ville ha lagstadgad flytträtt. Fast det mest spännande, men möjligtvis ändå inte så överraskande, var kanske att ”55 procent av alla tillfrågade tror att det idag råder full flytträtt”.

~

Andreas Hatzigeorgiou nämndes här i höstas, då hans artikel om invandring och utrikeshandel också blev en debattartikel i Svenska Dagbladet. En liknande studie, om Spanien, redovisades förra veckan på VOX:

Immigration is increasingly recognised by economists as a key factor in promoting trade. This column presents evidence from Spain suggesting that doubling the number of immigrants leads to a 10% increase in exports to their country of origin. The effect is even bigger for countries which are culturally different. This is an important and rarely considered benefit from immigration.

~

Chris Blattman tipsar om en artikel [pdf] som sak publiceras i American Economic Review senare i år.

First, higher temperatures in poor countries lead to large, negative impacts on the growth of their exports. Depending on the dataset and specification, we find that a poor country being 1 degree Celsius warmer in a given year reduces the growth of that country’s exports by between 2.0 and 5.7 percentage points. We find no effect on rich countries.

[...]

Second, we examine the industrial breakdown of the impacts of temperature. We find substantial loci of negative impacts on agricultural exports and light manufacturing exports, with little apparent effects on heavy industry or raw materials production. While the negative impact on agricultural exports is consistent with the primary thrust of the climate-economy literature, the negative impact on manufacturing may be more surprising. It is, however, consistent with a long-standing literature emphasizing that factory workers are less productive when it is hot…

[...]

[T]he impact on exports suggests that – even though we estimate no direct impacts of higher temperatures on rich countries – rich countries may nonetheless be affected since their imports will decline. Climate change may therefore decrease welfare in rich countries not by affecting production directly, but by raising prices and reducing quantities of goods imported from poorer countries.

Jan Eliassons debattartikel i DN om klimatmötet i Köpenhamn och framtiden är intressant läsning. På så vis att det som puffas för i rubriken, ”FN kan fatta beslut om klimatet utan enhällighet”, inte direkt får den utredning som behövs.

I FN eftersträvas alltid enhälliga resolutioner. Men det är ingen helig regel. Under Sveriges ordförandetid i FN antogs till exempel resolutionen om det nya mänskliga rättighetsrådet efter en omröstning (mer än 170 röster för, 3 emot och 4 som avstod). Detta förfaringssätt är alltså också en möjlighet i klimatförhandlingen för att förhindra att några få länder kan kortsluta hela processen. Detta har för övrigt också antytts av Mexikos president, som är värd för nästa års viktiga uppföljningsmöte.

Jag kanske missar vad Eliasson är ute efter i sin artikel, men nog är det en inte så liten skillnad mellan att FN instiftar nytt råd för mänskliga rättigheter och att FN:s medlemsländer ska vara bundna av ett klimatavtal? Särskilt som det där rådet i praktiken är blaha, blaha. Det ska sägas att att Eliasson har fel i siffrorna om hur många länder som avstod och hur många som var emot, det var 4 länder i den sistnämnda gruppen och 3 i den förra. De som avstod från att rösta var Venezuela, Iran och Vitryssland. Mer relevant är väl då att USA, Marshallöarna, Palau och Israel röstade emot. Någon som tror på en verksam klimatresolution som inte USA går med på?

Och om länderna inte lyckades komma överens i Köpenhamn, varför skulle de då göra det på vis som Eliasson önskar? Det är ju ändå exakt samma aktörer som övertygas. Och exakt samma problem som ska tröskas igenom på nytt. I The Guardian igår hade Mark Lynas en intressant betraktelse från mötet i Köpenhamn (Thomas tipsade om den, tack så mycket) där han lägger väldigt mycket av skulden för haveriet på Kina.

Copenhagen was a disaster. That much is agreed. But the truth about what actually happened is in danger of being lost amid the spin and inevitable mutual recriminations. The truth is this: China wrecked the talks, intentionally humiliated Barack Obama, and insisted on an awful ”deal” so western leaders would walk away carrying the blame. How do I know this? Because I was in the room and saw it happen.

Då känns det mer relevant att tolka Eliassons artikel utifrån perspektivet ”Varm FN-vän värnar om FN”.

Det är angeläget att söka behålla FN-formatet för klimatförhandlingen. Detta kräver att substansbehandlingen och mötesordningen utformas så att meningsfulla resultat kan uppnås. FN riskerar annars att betraktas som irrelevant och helt ställas åt sidan. Det vore djupt ironiskt, ja tragiskt, om inte världsorganisationen spelade en central roll i en global ödesfråga.

Om det är en global ödesfråga så kan man väl tycka att det vore än mer tragiskt om den inte löstes, FN:s inblandning spelar väl enbart roll om det är något som absolut krävs för en överenskommelse.

Uppdatering:
Apropå Mark Lynas artikel så kan det ju vara intressant att jämföra det han skriver

This further strengthened China’s negotiating hand, as did the complete lack of civil society political pressure on either China or India. Campaign groups never blame developing countries for failure; this is an iron rule that is never broken. The Indians, in particular, have become past masters at co-opting the language of equity (”equal rights to the atmosphere”) in the service of planetary suicide – and leftish campaigners and commentators are hoist with their own petard.

med Mikael Löfgrens och Andreas Malms artiklar i DN.

Uppdatering 25 december:
Det här får väl ses som den officiella kinesiska genmälet till det com bland andra Lynas skriver om, jag tycker den är lite intressantare än vad som framgår av TT-Reuters notis. Detta stycket var till och med lustigt:

China, at the conference, also made some concessions to show its sincerity and the spirit of cooperation. For example, China backed off and conceded the target of limiting global warming to a maximum 2 degrees Celsius over pre-industrial times be written into the Copenhagen Accord.

De ville alltså från början inte ha ett mål om att begränsa uppvärmningen till 2 grader, men det gick senare med på det. För min del så ligger det närmare till hands att de själva håller med om kritiken som riktats mot Kina.

DN: Brown varnar för klimatmisslyckande

- Om vi skulle misslyckas med att nå en överenskommelse så kan det utlösa en ekonomisk katastrof som bara kan jämföras med den effekt som två världskrig och den stora depressionen hade på ekonomin, sa Brown när han två dagar för tidigt kom till Köpenhamn på tisdagen.

Brown gör bedömningen att den globala uppvärmningen, om den tillåts fortsätta, skulle komma att minska det egna landets inkomster med omkring tjugo procent.

Mötet slutar på fredag, det blir en väldigt tråkig julhelg med ekonomisk depression och allt vad det medför. Självklart inte. För Brown ”glömmer” att redogöra för prognosens tidshorisont, gissningsvis 100 år. En nedgång på 20% under ett eller ett par år slår förstås mycket hårdare än något lägre tillväxt utslaget på ett sekel. Och den där minskade tillväxten ska jämföras med de åtgärder som kommer att genomföras, vilket blir den välkända avvägningen mellan kostnader nu och intäkter i framtiden.

Men klimatpolitiken har väl aldrig varit någon vän av nyanser.

Vår vän Niclas brukar ju ifrågasätta varför folk går och röstar, när det är så att man som enskild väljare inte har något egentligt inflytande över valutgången. Personligen anser jag att det i stort sett är en korrekt frågeställning, men att det finns tillfällen då det inte är så bortkastat. Eller så är det bara ett sätt för mig att rationalisera mitt senaste val, riksdagsvalet 2006. Den enda anledningen till att jag röstade då var att det fanns en kandidat som, åtminstone på förhand, var tilltalande och som kunde behöva min personröst. I slutänden var det ändå så att marginalen till tvåan var tillräckligt stor ändå, jag tror att det var minst några hundra personröster som skiljde. Plus att det politiskt blev ett litet fiasko. Jag kommer inte göra om misstaget och rösta nästa år.

Psykologen Satoshi Kanazawa har tre blogginlägg hos Psychology Today där han tar upp varför folk röstar. I det första inlägget ifrågasätter han rationaliteten i röstandet (dock tycker jag inte att en och annan av hans invändningar håller), i det andra börjar han nysta i ett svar och i det tredje presenterar han en intressant förklaring.

~

Jag nämnde ju häromdagen James Hansens debattartikel om cap and trade. Den var väl inte helt klockren. Econospeak har en mycket pedagogisk genomgång av alternativen cap and trade och koldioxidskatt. Jag vågar nog drista mig att säga att om Hansen tar med osäkerhet i modellen, så skulle han luta mer åt cap and trade än vad han gör i dagsläget.

Var det något som kom ut efter debaclet med Marian Radetzkis och Nils Lundgrens klimatartikel i Ekonomisk Debatt så var det väl att det återigen visade att man ska ha ordentligt på fötterna innan man ger sig in och kommenterar en annan vetenskaplig disciplin än den där man själv är verksam. Och där verkar det ju som att det fanns en del brister.

Man kan ju tycka att ekonomer borde inse värdet av det där med specialisering och att det kan finnas specifik kunskap inom olika forskningsområden. Och det är ju inte så att det saknas uppgifter för ekonomer när det gäller klimatpolitiken; som sagt så är ju hela klimatfrågan väldigt bred med uppgifter för naturvetare, samhällsvetare, teknologer och filosofer att ta tag i.

Men det kan ju vara värt att notera att övertrampen inte är enkelriktade. Igår hade James Hansen, en av världens ledande klimatforskare, en debattartikel i New York Times om cap and trade. Nog för att Hansen har rätt till en åsikt, men sådär värst upplyst är den inte. Han gillar inte cap and trade, utan vill ha en koldioxidskatt. Men på det stora hela är varianterna egentligen ganska lika, och det som Hansen framför är sådant som är direkt fel eller har med den politiska processen att göra. Om ni inte tror mig så kan ni ju alltid lyssna på John Whitehead på Environmental Economics. Eller han den där Paul Krugman, som sammanfattar:

Things like this often happen when economists deal with physical scientists; the hard-science guys tend to assume that we’re witch doctors with nothing to tell them, so they can’t be bothered to listen at all to what the economists have to say, and the result is that they end up reinventing old errors in the belief that they’re deep insights. Most of the time not much harm is done. But this time is different.

Krugman anser att ett cap and trade-program är det enda som är möjligt just nu. Det kommer inte vara tillräckligt, det kommer inte vara bra. Men det går att ändra i framtiden. Då kanske man får nöja sig med det näst bästa, men framför allt inte stjälpa genom att komma med missriktad kritik.

Johan Ingerö skrev häromdagen om ledarsidor och ansåg att i framtiden så är det frågorna som är det viktiga, inte åsikterna. Här ville han lyfta fram Svenska Dagbladet, med den relativt nyanställda trion Gudmundson, Rayman och Wennström, och skriver att ”det är modet inför framtidens snåriga frågor som gör SvD-ledarna intressanta”.

Här vill jag framhålla en annan trio som också befolkar SvD, dels den dynamiska duon Roland Skytte och dels Elise Claesson. Men där handlar det allt som oftast om 50-talets snåriga frågor.

~

Kjell Aleklett skriver på DN Debatt utifrån ett peak oil-perspektiv om de klimatscenarier som IPCC använder.

År 2000 publicerade FN:s klimatpanel IPCC 40 olika framtidsscenarier där utsläpp från olja, naturgas och kol specificerades. Under de senaste nio åren har dessa scenarier varit ledstjärnan för världens klimatforskare och IPCC motiverar varför de skall följa dem: ”Utsläppsscenarierna är en beskrivning av möjliga snarare än önskvärda framtidsscenarier. De representerar relevanta, rimliga, alternativa framtider.” Trots att utsläpp från fossila bränslen varierar stort ansåg man att alla scenarier var lika sannolika.

[...]

Vi kan nu visa att de allra flesta scenarier är osannolika och framför allt är de som man brukar kalla Business as usual helt orealistiska.[...]

Slutsatsen blir att den kolanvändning som IPCC rekommenderat klimatforskare att utgå från när man beräknar framtidens skräckscenarier är orealistisk. Frågan är varför dessa gigantiska utsläpp över huvud taget finns med bland möjliga scenarier. IPCC har ett stort ansvar för att tusentals klimatforskare runt om i världen ägnat år av forskning till att beräkna temperatur­ökningar för scenarier som är helt orealistiska. Konsekvensen är att mycket stora forskningsresurser slösas bort till ringa gagn för någon.

Jag har nämnt de där scenarierna här, här och här. Men framför allt är det denna sida jag går till när jag undrar över klimatscenarierna.

Här bör det väl kanske påpekas att business as usual är det scenario som är det mest pessimistiska. Så personligen tycker jag att det är något av ett weak man-argument. I vilken fall som helst så har Manicore en poäng i sin kommentar att det nog är relevant ändå.

A first conclusion that can be drawn from all this is that none of the scenarios corresponds to a world where halting as quickly as possible human induced climate change is at the forefront of any public policy. It is also essential to note that none of these scenarios envisions a brutal breaking down in the current trends (caused by a nuclear war, a massive outbreak, etc), by nature difficult to predict ! These scenarios represent only various exercices of trend extension, with a couple of elementary parameters adjusted a little lower or a little higher. Some will criticize this way to proceed, but as the future is by nature hypothetical, there is hardly a spare possibility. The most important thing is to know precisely ”what’s in the box”, not to discuss wether the box is really among the most probable objects we will face.

A second conclusion is that many of these scenarios imply cumulated consumptions of fossil fuels for the 21st century that are, for some fuels, way above today’s proven reserves. But, on the opposite, there are not that many scenarios for which the cumulated consumption of all fossil fuels goes beyond the ultimate reverves (what is in the ground but that we are not sure to be able to tract one day).

As it cannot be excluded, today, that we might be able to exploit the methane hydrates in the future, or gasify deep coal seams, it is therefore difficult to rule out some scenarios on the sole basis that they are not compatible with today’s proven reserves.

Det sistnämnda stycket är intressant, inte minst eftersom de, jag vet inte om Aleklett är en av dem, som hänger sig åt peak oil har en tendens att ignorera att prissättningen av naturresurser i sig ger incitament till att dels hitta reserver och dels att ta fram alternativ.

Jag vill minnas att jag ganska nyligen hörde att de flexifuel-bilar som sålts i Sverige de senaste åren sällan drivs med hjälp av det mer miljövänliga drivmedlet, eftersom det jämfört med bensin inte blir billigare i slutänden. Det lägre priset per liter ska paras ihop med färre antal mil per liter.

Detta tema, och många andra, tas upp i ett mycket informativt inlägg hos Environmental Economics om den havererade etanolpolitiken i USA. Något säger mig att det inte är mycket bättre i Sverige.

Och det är en anledning till varför jag är skeptisk till om det verkligen blir så mycket ut av Köpenhamnsmötet. Om de lyckas sy ihop ett klimatavtal så ska det ändå tröskas igenom politiskt, och då kommer så klart en hel mängd med särintressen få sin vilja igenom.

Det är förstås inte inte är gratis, ”Climate policy need not cost a lot, but imperfect implementation implies excess costs.” Vilket är viktigt att komma ihåg, inte bara när besluten fattas utan också när klimatproblemet kostnadsbedöms.

Uppdatering:
Chris Dillow kommer med en intressant iakttagelse utifrån ett buchananskt perspektiv. Om klimatfrågan är så viktig, hur kommer det sig att man har valt att lösa problemet med hjälp av möten, som det i Köpenhamn, och inte en världsstat?

Det kanske är rubriken som ställer till det för Per Grankvists debattartikel i SvD, rubriken säger nämligen att det är ”Lönsamt att ta klimatfrågan på allvar”. För min del så tycker jag att det verkar som att det inte är lönsamt, i annat fall hade det svårligen behövts incitamentssystem för att minska utsläppen.

Fast jag undrar om inte Grankvist ändå påstår något som speglar rubriken.

Eftersom frågan om utsläpp blivit politisk har svenska storföretag en därför viktig roll att spela inför Köpenhamn – de måste tala om för våra politiker att de inte tror att hållbarhet står i vägen för tillväxt. De måste påpeka att det faktiskt inte finns någon konsensus i näringslivet om att reglering är dåligt utan att regler som i detta fall skapar ett rättvisare system där alla aktörer får betala för sitt resursslöseri. Det är ett incitament som gör det lönsammare att jobba smartare och samtidigt minska sina utsläpp.

Nej, jag tror inte heller att det finns någon konsensus i näringslivet att regleringar med nödvändighet är dåligt. Mitt kanske mer cyniska perspektiv är att de skapar trösklar för etablering och på så vis gör att konkurrensen minskar. Därmed kan de företag som redan finns på marknaden tycka att regler är bra. Men i det här fallet handlar det ju om att se till så att företagen inte kommer undan kostnaderna för utsläpp. Det är klart att det kan vara lönsamt att klimateffektivisera om alternativet är att betala ännu mer pengar. Men jämfört med dagens situation så har jag väldigt svårt att se hur det skulle vara lönsamt.

Ärligt talat så undrar jag vilken koll Grankvist, som trots allt är fd försäljnings- och marknadschef på Wayne’s Coffee, egentligen har på ekonomi. På grund av det här stycket:

Av världens hundra största ekonomier är 44 procent företag. Om Walmart vore ett land skulle man med 2 850 miljarder kronor i omsättning bli Kinas 8:e största handelspartner. Det säger sig själv att företag påverkar världen genom att förändra sitt sätt att köpa varor och fokusera på hållbarhet och tänka smartare. Som när Walmart krävde att alla kinesiska tillverkare skulle reducera förpackningsstorlekar som ett sätt att både spara pengar och resurser.

Om Walmart vore ett land skulle man inte mäta dess storlek utifrån omsättning utan med hjälp av förädlingsvärde, och jag har mycket svårt att tänka mig att företaget är i närheten av att vara Kinas 8:e största handelspartner (varför man nu skulle få för sig att mäta det med BNP och inte import/export vet jag inte). Dagens tips är att när någon jämför företag med länder så ska ni se efter så att inte äpplen jämförs med päron (notera att det inlägget handlade om påståendet att 51 av de 100 största ekonomierna är företag, idag är det uppenbarligen 44 som anges).

Jag skrev en gång om det som jag tyckte var osund skepticism mot klimatforskning och klimatpolitik, och som alldeles för många liberaler ägnar sig åt. Min misstanke var, och är, att man ogillar de lösningar på klimatproblemet som framförs, och väljer att också ifrågasätta den bakomliggande forskningen.

Kan man tänka sig att något liknande ligger bakom dagens debattartikel på Brännpunkt? En företrädare för Föreningen Svenskt Landsskapsskydd skåpar ut klimatforskningen, och drar slutsatsen att det är dumt att bygga en massa vindkraftverk ”innan sanningen hinner upp vetenskapen”.

Fast möjligtvis var det väl så att föreningen först och främst är emot vindkraftverk, för att föreningens huvuduppgift är ”att värna om att Sveriges vackra natur och kulturlandskap inte genom storskapliga exploateringar förvandlas till industrilandskap och därmed dålig livsmiljö för de människor som berörs”, och därefter letar argument som passar slutsatsen.

Föreningen har förresten en länklista, där man till exempel kan hitta till Rättvis vind i Holaveden. Ja, vem vill ha orättvis vind? Jag kommer att tänka på det danska partiet Sammanslutningen av medvetet arbetsskygga element, som gick till val och lovade medvind på alla danska cykelvägar. Fast de kanske inte var fullständigt allvarliga med sitt program.

Själv är jag en varm vindkraftsvän.

När jag efter några om och men tog mig för att läsa Freakonomics – boken som blev en inte så liten succé – så blev jag lite besviken. Det var väl i och för sig intressanta anekdoter, och något sorts budskap om att verkligheten är knepig och inte alltid intuitiv är förstås viktig. Men det var inte alltid så lätt att se vad vi faktiskt kunde lära oss av boken, det kändes inte som det vi fick lära oss var alltför relevant. Jag förstår Kieran Healy som jag citerade igår.

Så jag kan inte säga att jag ser fram emot att läsa uppföljaren SuperFreakonomics. Än mindre efter att ha läst det här:

Diagnosis, in brief: (1) they write about stuff they clearly don’t understand (2) they pick a catchy reverse-common-wisdom nugget as a headliner without the having the slightest interest in whether it is true or not (mind you, plenty of more respectable folk do the same) (3) they pick an expert to talk to, but since they don’t have a clue about the subject they don’t know how to pick a good expert, or even understand what the expert says (4) there is a grain of sense in there, but so badly wrapped in trash it is nearly unfindable.

• Jakob Heidbrink: Men rättsväsendets uppgift är en annan än Socialstyrelsens
  Om barnläkarmålet.
• Foreign Affairs: The Other Climate Changers
  Why Black Carbon and Ozone Also Matter, av Jessica Seddon Wallack och Veerabhadran Ramanathan
• Expressen: Rasismkortet överutspelat
  ”Jag tycker bara att det är slött, ovärdigt, lite korkat”, av Erik Helmerson