Sänd mina rötter regn

Det är visst tänkt att Riksdagen imorgon ska rösta om ett erkännande av folkmordet i Armenien. Och jag kan inte förstå varför, eftersom det knappast är Riksdagens sak att ta beslut om sådana saker. Nu är det visserligen så att folkmord är en folkrättslig fråga, men det är också en historisk fråga. Därför är det minst sagt lustigt att en av dem som undertecknat motionen också vill avskaffa Forum för levande historia, och det kan ju noteras att också vänsterpartister är drivande i frågan om ett erkännande. Men Vänsterpartiet kanske har ändrat sig i frågan om FFLH.

Däremot är det inte så konstigt att utskottets betänkande i stort sett bara tar upp den folkrättsliga aspekten:

Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden. Enligt utskottets uppfattning är fri forskning, fri tillgång till fakta och fri debatt utgångspunkter för en försoningsprocess som måste komma till stånd på många håll i det gamla osmanska imperiet. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Utskottet välkomnar att utrikesministern framfört synpunkter med denna innebörd till företrädare för den turkiska regeringen.

Detta är strax efter som utskottet noterat att ”ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord”. Men också att ”Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet”, så det tvivelaktiga i statlig historieskrivning finns där. Om än inte som princip.

På SVT Debatt skriver idag Pierre Karatzian från Armeniska Riksförbundet i Sverige att Moderaterna blockerar ett erkännande.

Läser man Utrikesutskottets betänkande 2010:UU09 så framgår det tydligt att ett erkännande av folkmordet 1915 har stöd av en majoritet i Riksdagen. Men Utrikesutskottet väljer ändå att yrka avslag, på bland annat motionen 2008/09:U332 som kräver ett erkännande, med hänvisning till existerande överenskommelse inom Alliansen.

Efter att den rödgröna oppositionen deklarerat att man vid ett regeringsskifte kommer att erkänna folkmordet 1915 skulle det räcka med att stöd från ett borgerligt parti för att få en majoritet i riksdagen redan den 11 mars. Men de särskilda yttranden som har anförts till betänkande visar att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern skulle kunna rösta för ett erkännande om det inte var för existerande överenskommelse under denna mandatperiod.

Lägger man ihop ett och ett så framkommer det ganska tydligt att det är Moderaterna och antagligen UD med utrikesminister Carl Bildt som håller tillbaka ett erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

Fast lite mer komplicerat än så är det nog. Två kristdemokrater, Annelie Enochson och Lennart Sacrédeus, och Folkpartiets Fredrik Malm undertecknade motionen om ett erkännande, och i betänkandets särskilda yttrande nämns det att dessa partier driver frågan.
Vad Folkpartisten och Kristdemokraterna i Utrikesutskottet, som inte är de som undertecknat motionen, skriver är följande:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord.

Centerpartisten Kerstin Lundgren använder samma formuleringar, och lägger till att ”Detta ställningstagande kan därmed inte heller tolkas som ett förnekande av [folkmordet].” Och alla dessa företrädare skriver också att det kan bli en annan bedömning i framtiden.

Att det finns en överväldigande majoritet för ett erkännande är nog högst osäkert. Det verkar inte som att riksdagspolitikerna gått kvinna och man ur huse för att underteckna motionen, och man måste förstås ta hänsyn till vad den där överenskommelsen egentligen säger (och om den tagits fram med folkmordet i Armenien i åtanke) för att avgöra Moderaternas roll. Personligen är jag mest irriterad över att det krävs en överenskommelse för att politiker ska avstå från att besluta om folkrättsliga frågor som också har med historieskrivningen att göra.

Uppdatering:
Sakine Madon skriver på Newsmill att det är skamligt om Sverige inte erkänner folkmordet. Jag håller inte med, och övertygas varken av hennes beskrivning av utskottets yttrande eller argument. Jämför

Alliansen verkar inte vara överens; KD och FP har lagt ett särskilt yttrande där det som ägde rum kallas för folkmord. Att utrikesutskottet inte vill att riksdagen ska erkänna folkmordet står däremot klart, i ett rörigt betänkande radar man upp tomma argument. Ett är att eftersom folkmordet inträffade före 1948 års konvention går det inte att erkänna. Men i så fall skulle Sverige inte heller erkänna Förintelsen som ett folkmord, eftersom Förintelsen begicks innan folkmordskonventionen trädde i kraft.

med

I betänkande 2007/08:UU9 konstaterade utskottet, i likhet med vad som anförts i flera betänkanden tidigare under 2000-talet, att händelserna inträffade vid tiden för första världskriget och innan den nuvarande turkiska staten upprättades. Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. Folkmord betraktas inom modern folkrätt som ett brott som medför ansvar, oberoende om en stat är part till relevanta konventioner eller inte. Folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Andra relevanta juridiska instrument inkluderar stadgarna för tribunalen för Rwanda och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Frågan om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av juridiska instanser. Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.

Påståendet att Folkmordskonventionen inte heller skulle erkänna Förintelsen som ett folkmord är besynnerligt med tanke på att just Förintelsen var anledningen till konventionen kom till.

Man kan också jämföra Sakines

Det råder oenighet bland experter och ”det behövs ytterligare forskning”, är ett annat påstående. Men det finns inga seriösa forskare – historiker och folkrättsexperter – som förnekar folkmordet. Arkiven i varje större europeiskt land innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om att det var en utrotningskampanj som ägde rum under första världskriget. I tidigare riksdagsdebatter har frågan ”Vilka seriösa forskare förnekar folkmordet?” ställts många gånger, utan att få ett svar. Det finns nämligen inget att svara.

med betänkandets

Utskottet vill i likhet med tidigare understryka att det är viktigt att de massakrer som drabbat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs förutom öppenhet också förutsättningslös historisk forskning. Utskottet vill understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Enligt turkiska myndigheter är de osmanska arkiven nu öppna för oberoende forskare. Utskottet vill understryka betydelsen av full öppenhet i alla relevanta arkiv, också i andra länder.

Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet.

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.

Sakine tar över huvud taget inte upp frågan om Riksdagen ska fatta beslut i folkrättsliga frågor, vilket ju alltså var utskottets huvudsakliga invändning. Frågan om historieskrivningen bemöter hon med följande:

”Men ska svenska politiker verkligen ta ställning till historiska händelser?” är en intressant fråga som ställs. Då ska man ha klart för sig att frågan om folkmordet redan är politiserad. I Turkiet riskerar människor fängelse, eller livet som i journalisten Hrant Dinks fall för tre år sedan, för att tala om det. Det är i den kontexten ett markerande ska ses. Att erkänna ett folkmord är inte detsamma som att inte låta folkmordsförnekare eller kritiker att yttra sig. Här har Sverige en sund inställning till yttrandefrihet, som inte minst våra EU-parlamentariker bör sprida till Centraleuropeiska länder.

För det första, att frågan är redan är politiserad är ingen anledning till att man ska delta i det spelet. För det andra är det väl ingen som påstår att ett erkännande skulle hindra andra från att yttra sig. Problemet är, alltså precis som i fallet med Forum för levande historia, att staten sanktionerar en viss syn på en historisk händelse. Det är i princip ingen skillnad från att staten t.ex. sanktionerar en viss religion (som sker i successionsordningen). Man kan diskutera i vilken utsträckning staten kan vara neutral, men det är absolut inte samma sak som att den aktivt väljer att inte vara det.

Uppdatering 11 mars:
Moderaten Gustav Blix svarar på SVT Debatt, låter ganska mycket som det gjorde i utskottets betänkande. Vänsterpartiet har ett pressmeddelande där Hans Linde uttalar sig:

Vänsterpartiet anser att det inte är politikers eller riksdagens uppgift att skriva historia, däremot har vi ett ansvar att förhålla oss till historiska faktum för att offren ska få upprättelse och för att dessa brott inte ska återupprepas.

Man kan självklart förhålla sig till historiska faktum utan att fatta riksdagsbeslut i frågorna, det ena har inte det minsta med det andra att göra. Uppenbarligen är påståendet att riksdagen inte bör skriva historia enbart tomma ord.

Uppdatering igen:
Dilsa Demirbag-Sten har en artikel i Expressen. Jag blir inte så lite förbryllad över det här med att liberaler lägger så stor vikt vid ett riksdagsbeslut, att det är en skam för Sverige om det blir ett nej. I sakfrågan är det förstås irrelevant, det blir varken mer eller mindre ett folkmord för att riksdagen säger sitt. Men det är också knepigt att få ihop med en liberal syn på innebörden av nationen Sverige eller den svenska staten.

Sakine påstår att ett tigande är att ta ställning. Det kan jag inte hålla med om. Särskilt inte om det faktiskt anges varför man inte tar ställning, och ganska så tydligt anger en riktning i sakfrågan.

Expressen är däremot inne på rätt linje i sin ledare.

Och uppdatering ytterligare en gång:
Det blev ett ”ja”. Nu har man alltså ställt sig på Turkiets sida, på så vis att man tyckte att det var något som staten skulle ha en åsikt om. Nötter.

Det kan förstås vara ett skämt, men ibland ser man att de mest insnöade bland de konspirationstroende hänvisar till frånvaro av bevis som indikation för att det faktiskt föreligger en konspiration. Att vissa omständigheter inte föreligger trots att de borde göra det visar bara att konspirationen varit framme och städat undan.

Så också inom det svenska rättsväsendet, vad det verkar:

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Maciej Zaremba följer upp förra årets artikelserie.

Hanna Wagenius skriver hos Neo om att döma ut straffskalans maxstraff, och att det finns en poäng med att inte göra det mer än när det verkligen behövs. Jag fastnade för det här:

Vad gäller just narkotikasmuggling så dömde domstolen tidigt ut ett maxstraff för smuggling av ett kilo kokain (har jag för mig, det kan ha varit heroin också), vilket leder till att ”branschen” har, ska vi säga, drabbats av stordriftsfördelar. Ska du smuggla kan du lika gärna smuggla så mycket du bara kan – straffet blir i alla fall inte värre.

Det påminde om det här gamla inlägget. Minskar man skillnaderna i straff mellan olika brott som i övrigt betraktas som olika grova så finns det en risk att även det grövre brottet kommer att begås. Den gången användes våldtäkt och kidnappning som exempel. Om offret, huvudvittnet så att säga, kan mördas utan att det spelar alltför stor roll för det eventuella straffet så ökar det sannolikheten att även mord begås i samband med t.ex. våldtäkt.

Och då kan man förstås fundera på om inte också de nuvarande straffen för narkotikabrott i sig leder till ökat våld.

DN:

Under de drygt tre åren med samhällstjänst kan kvinnan fortsätta att studera, men mellan klockan 14 och 17 varje dag ska hon infinna sig på biblioteket i Natal för att ägna sig åt ett arbete kring de svenska verken ”Aniara” av Harry Martinson och ”Troll och människor” av Selma Lagerlöf.

För att ha försökt att smuggla 2,3 kg kokain ut ur Brasilien. Det finns två intressanta saker här, dels straffet i relation till normalstraffet som är hyfsat många år i fängelse. Och dels att normalstraffet är så pass hårt, när brottet är att smuggla narkotika från Brasilien och inte till landet (och detsamma gäller förstås andra länder i Sydamerika).

Nu tänker jag ge mig ut på djupt vatten, eftersom jag varken är juridiskt bevandrad eller någon expert på socialförsäkringar. I alla fall så har det twittrats en del om anhörigstöd till HIV/AIDS-drabbad, och det påstås att bara de som fått smittan genom blodtransfusion eller inomäktenskapligt sex får sådant stöd.

Personligen tyckte jag att det lät mest som en faktoid, och när jag till sist blivit tipsad om den relevanta lagtexten så står jag nog fast vid det.

4 § En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har rätt till ersättning för tid då han avstår från förvärvsarbete i samband med vården. En närstående har rätt till ersättning då han vårdar någon som vid behandling av honom inom den svenska hälso- och sjukvården har fått infektion av hiv (humant immunbristvirus) genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter. Detta gäller även om den som vårdas fått infektion av hiv genom smitta av en sådan person, om de är eller varit gifta med varandra eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden och om smittan ägt rum innan den först smittade fått kännedom om sin infektion.
Om vårdaren får oreducerade löneförmåner under tid då han bedriver studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av föreskrifterna om ersättning enligt denna lag, i den mån vårdaren går miste om löneförmånerna. Lag (1993:333).

[...]

6 § /Upphör att gälla U:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 60 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (1994:318).
Ändrad gm SFS 1993:333, ikraft 1993-07-01, överg.best.
Ändrad gm SFS 1994:318, ikraft 1994-07-01

6 § /Träder i kraft I:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 100 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (2009:1049).

Till att börja med kan det ju nämnas att några vänsterpartister motionerade i ämnet för några år sedan.

Min första tolkning var att det i princip handlar om två olika grupper. Alla svårt sjuka, där ingår förstås HIV-smittade, har rätt till 60 dagars närståendestöd. Det är fjärde paragrafens första mening. De som HIV-smittats genom blodtransfusion har däremot rätt till 240 dagar, det är andra och tredje meningen i samma paragraf.

Läser man propositionen (främst avsnitt 2.1 och 2.2) bakom paragrafen så framgår det att den utökade tiden är att betrakta som ett skadestånd. Det framgår också av Socialförsäkringsutskottets betänkande till motionen:

Beträffande frågan om närstående till en person som smittats av hiv skall ha rätt till 240 dagars ledighet oavsett orsaken till infektionens uppkomst kan nämnas att den utökade vårdtiden föranleddes av att personer genom smitta vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården fått en infektion av hiv. Bland de skadeståndskrav som restes av de smittade var bl.a. att det skulle vara möjligt för anhöriga att vårda den smittade utan att förlora inkomst. På förslag av egeringen beslutade riksdagen om förlängning av vårdtiden vid vård av en sådan hiv-smittad person till 240 dagar (prop. 1992/93:178, bet. 1992/93:SfU17, rskr. 1992/93:335). Utskottet, som noterar att den utvidgade vårdtiden föranletts av det ansvar hälso- och sjukvården haft för aktuella personers livssituation, finner inte skäl att föreslå en utvidgning av vårdtiden för vård av andra grupper än de avsedda.

Personligen tycker jag att det är högst rimligt att de som smittades vid blodtransfusion ska ges skadestånd. Sedan kan man förstås ha tankar kring på vilket sätt det sker, men jag ser inget principiellt problem med att denna grupp bland annat ges längre anhörigstöd. Och jag ser inget sexmoraliserande och rasistiskt bakom det.

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Precis som jag ignorerade det 1991 och 1992, då Vetlanda vann och jag var på plats. På den tiden fanns det förstås ingen lag som sade att det var förbjudet. Jag vet inte om det spelade någon större roll, just då ville jag bara fira med laget som jag följt sedan jag var sex år (och sett förlora två finaler). Och jag var ännu inte straffmyndig.

Nu ska det här inte utmynna i någon allmän uppmaning att springa in på planen efter det att erat favoritlag har åstadkommit något stort. För det är ju, som sagt, olagligt numera. Men det är ändå lustigt att just sådana planinvasioner hade man länge överseende med, både inom bandyn och inom fotbollen. Jag försöker påminna mig om när det inte hände senast, men misslyckas. Inte heller kan jag påminna mig om att det skrikits om att lagar måste införas (möjligtvis med Arne Hegerfors som undantag, men han räknas inte).

Snarare så tillkom lagen, vad jag vet, när människor tog sig in på plan under matchens gång. Och det gör man förstås inte med något gott syfte.

Min lilla spaning här handlar om att reaktionerna efter det att AIK-supportrar tog sig in på Gamla Ullevi förra helgen, det har mötts med ett mycket större fördömande än tidigare händelser av samma slag. Likadant efter gårdagen då djurgårdare sprang in på planen (de hade undvikit att ramla ur, inte mycket att fira om ni frågar mig), men det har förstås minst lika mycket med att göra att några idioter tyckte det var lämpligt att ge spelare ur motståndarlaget stryk.

Bortsett från misshandeln igår, är det möjligtvis så att exakt samma handling bedöms olika beroende på om det finns en lag som förbjuder den eller inte? Alltså att det inte är handlingen i sig som är det avgörande, utan om politikerna tyckte det krävdes lagstiftning. Om det är på det viset, så är det ganska intressant. Och lite otäckt, eftersom det verkar som att det går att skapa en opinion i efterhand enligt devisen att när X är förbjudet så är det enbart kriminella som kommer att ägna sig åt det. Fast än så länge är jag osäker på hur stor del av detta som är ett mediefenomen, och hur mycket det speglar verkliga åsikter hos folket.

I somras fick jag förmånen att ta reda på om Bryan Caplan existerar i verkligheten. Det gör han. Och han är mycket fascinerande. På ”galen professor”-viset. Sent på kvällen efter avslutningsmiddagen tog vi och ytterligare en man sällskap tillbaka till hotellet, och under vägen är det någon som ropar ”mormoner!” efter oss. Uppenbarligen såg vi ut som det, där vi gick. Vilket Bryan lakoniskt kommenterade med ”men mormoner går ju parvis”.

I alla fall, i ett blogginlägg häromdagen nämnde han värnplikt och skrev en sak som borde föras fram oftare.

Only a democratic fundamentalist would imagine that the right to vote is more important than the right to say ”No” to a job offer.

Det är en sak som förbryllat mig när det amerikanska valsystemet kritiserats, invändningen att i vissa delstater så fråntas fångar rösträtten. Nog för att det finns problem med tillämpningen, vad jag vet så blir man i ett fåtal stater permanent fråntagen rösträtten, men rent principiellt så ser jag inga direkta problem. Vi har alltså människor som begått brott, och som när de sätts i fängelse redan fråntas en mängd rättigheter. Jag kan inte se varför just fråntagen rösträtt skulle vara på fel sida av den gräns vi sätter när det gäller lämpliga straff.

Jag har förstås inte läst allt, men det tycks mig som att de flesta reaktioner mot Per-Anders Petterssons fängelsedom är något problematiska. Pettersson räddade alltså en kvinna genom att slå en man som tog strypgrepp på henne. Han räddade henne genom att slå förövaren två gånger. Med en domkraft. Andra gången så att tinningen sprack.

Nog för att vi har, och bör absolut ha, en nödvärnsrätt. Men det innebär ju inte att vi ska undvika att diskutera hur mycket våld som är berättigat, att någonstans dra en gräns och att om den gränsen passeras strunta i att ge ett straff. Ryggradsreaktionen, som här och som i fallet med pappan i Rödeby, att den som försvarar sig själv eller någon annan automatiskt har rätt är alldeles för enkel.

Jag skulle säga att det finns liknande situationer där vi, förhoppningsvis, skulle dra öronen åt oss och säga att vi inte bör använda våld för att försvara oss. Det klassiska exemplet är tortyr mot någon som kan avstyra ett attentat som skulle döda ett stort antal människor. Vanligtvis får det illustrera frågan om ändamålet helgar medlen. Och personligen tycker jag att det är en utgångspunkt att det inte gör det. Även i fallet med Per-Anders Pettersson.

Uppdatering:
Mårten Schultz skriver om det idag på Expressens debattsida. Och på Juridikbloggen.

Mårten Schultz reagerar på TT:s notiser om en händelse i grannkommunen som har avhandlats i de lokala nyheterna. I en jakt efter några bensintjuvar så kvaddades tre polisbilar. Jag kan inte säga att jag följt historien närmare, men hittills har det vad det verkar mest handlat om att poliser behöver bättre körutbildning. Men det här är kanske lite intressantare:

Enligt preliminära beräkningar från Kammarkollegiet som SVT Jönköpingsnytt tagit del av blir polisens kostnad för de skadade bilarna 540 000 kronor.

Mårtens kommentar:

TT ägnar sig åt en egen liten law and economics-kalkyl i SvD och DN. Resultatet är en journalistisk dikeskörning: Självklart skall inte rättsväsendet värdera om det skall utreda brott beroende på vad det kostar.

Är det verkligen så självklart att man inte ska göra det? Även för rättsväsendet är resurserna knappa (en del skulle säga att de är extra knappa), och det krävs avvägningar. Och som jag skrev i fallet med lagstiftning så får vi ta hänsyn till stigande marginalkostnad och avtagande marginalnytta.

Problemet i det här fallet är inte att det är en rättsekonomisk övning så mycket som journalistik byggd på en god dos populism. En rättsekonom skulle förmodligen med hänvisning till alternativkostnader påpeka att de 540 000 kronorna inte ska jämföras med värdet på bensinen utan snarare vad de där människorna mer kunde tänkas ställa till och kanske framför allt vad som skulle hända om polisen rent allmänt struntade i att vara poliser. Men det blir inte lika klatschiga inslag i TV och notiser från TT av det.

En sådan analys kan förstås ge vid handen att i det här fallet var en dum idé. Men det är omöjligt att veta på förhand i det specifika fallet, och då får man snarare ägna sig att klura på riktlinjer för när man ska ta upp en biljakt. Jag förmodar att det redan finns, och att det ligger bakom någon sorts rättsekonomi bakom.

Den grundläggande tanken bakom rättsekonomin anser jag vara sund (jag är ju trots allt ekonom), och jag tror att Mårten skulle hålla med mig om att det vore att ta i att sända ut Nationella insatsstyrkan efter en vanlig snattare.

Hyresgästföreningens Barbro Engman i SvD:

Tänk om riksdagen skulle sätta det i system. Alla lagar som går att kringgå ska avskaffas. Borde inte den mest självklara reaktionen vara att förstärka lagarna så de fungerade effektivt? Det var ju precis så regeringen resonerade när de i samma fråga skärpte möjligheterna till att tvångsförvalta hyreshus. För att skydda hyresgästerna från oseriösa värdar. Man undrar varför regeringen inte är konsekventa.

Jag har inte följt debatten, och i sak vet jag inte så mycket. Men bakom varje sakfråga så döljer sig principfrågor. Som i det citerade stycket, är det helt självklart att man bör skärpa en lag om den i dagsläget är lätt att kringgå? Vi måste komma ihåg att nyttan med en viss lag ska jämföras med kostnaden. Om förvärvslagen idag inte medför någon nytta alls är det ingen större idé att behålla den. Och om en mer ingående lagstiftning har en liten nytta jämfört med den extra kostnaden så bör den nog inte införas.

Det är relativt enkelt att ropa efter hårdare lagar, särskilt när det handlar om våldsbrott. För vem är i normalfallen inte emot våld och vill att det stoppas? Till ganska liten kostnad går det att stoppa rätt så mycket våld, men efter hand så blir det dyrare och dyrare utan att det gör någon större effekt. För att tala ekonomspråk så ökar marginalkostnaden samtidigt som marginalnyttan avtar. Det är en anledning till att nollvisioner allt som oftast är meningslösa annat än som retorik, skulle man verkligen genomföra en sådan så skulle det kosta väldigt mycket.

Så i den här frågan kan ju regeringen faktiskt gjort bedömningen att en skärpt förvärvslag inte ger mycket tillbaka jämfört med de problem som samtidigt skapas (gissningvis lär inte området föra med sig ett genombrott när det handlar om fria luncher). Och att det var det omvända som gällde i frågan om tvångsförvaltning. Det är inte frånvaro av konsekvens det handlar om, bara att Hyresgästföreningen inte ska få lagstiftning som de gillar till vilken kostnad som helst. Det är en princip så god som någon, och som borde efterföljas även när det handlar om marknadshyror.

• Jakob Heidbrink: Men rättsväsendets uppgift är en annan än Socialstyrelsens
  Om barnläkarmålet.
• Foreign Affairs: The Other Climate Changers
  Why Black Carbon and Ozone Also Matter, av Jessica Seddon Wallack och Veerabhadran Ramanathan
• Expressen: Rasismkortet överutspelat
  ”Jag tycker bara att det är slött, ovärdigt, lite korkat”, av Erik Helmerson

• Reason: Obama Is No Radical
  But maybe we’d be better off if he were, av Jesse Walker
• Mårten Schultz: Rättigheter, inte batongliberalism
  ”Den liberala rättspolitiken 2009 har satt på sig uniform och knaprar anabola steroider.”
• SvD: Kina vågar ännu inte möta sina kritiker
  Understreckare av Johan Lagerkvist. Läs också Hans Engnells kommentar.