Jag är åtminstone inte integrerad ordentligt. Om det är ett problem eller inte är en annan sak. Det som fick mig att komma fram till detta är Maciej Zarembas senaste artikel, som handlar ganska mycket om Sverigedemokraterna.
Nu räcker det ju med att sverigedemokrater uttalar sig för att man ska avfärda dem som nötter. Jag tycker nästan att Zaremba är lite väl snäll som inte ifrågasätter detta, vilket definierar vem som är svensk
”Man skall ha svenska värderingar”, säger Åkesson. ”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.”
Det går förstås inte att beskriva något som går att kalla ”vår syn”, eftersom det finns så många olika åsikter. Personligen delar jag definitivt inte majoritetens syn på demokrati, och jag delar absolut inte Sd:s syn på förhållandet mellan män och kvinnor. Men det är petitesser i sammanhanget, viktigare är att vad som är svenska värderingar i sig är en värdering. Det är intressant, men inte särskilt konstigt, att Åkesson inte nämner synen på invandring när han ger sig på definitionståget. Partiet tar på sig rollen som sanningsägare i frågan, samtidigt som de ser sig som outsiders. Men det är inte självklart att Sverigedemokraternas egna värderingar är att betrakta som svenska, om man skulle ge sig på att specificera värderingarna närmare.
I själva verket är det inte ens självklart att ”man är svensk om man har svenska värderingar” i sig är en svensk värdering. Särskilt inte när man börjar fylla orden med mening.
Fast det är nog så att jag blir osvensk långt innan Sverigedemokraterna börjar att yra, jag skulle inte ens säga att jag lever upp till vår integrationsministers kriterium.
Var skall vi placera denne Kejal på integrationsskalan? Enligt Nyamko Sabuni, integrationsministern, är frågan fel ställd. Det är inte vi som har makt att placera, menar hon. ”Integrerad”, säger Sabuni, ”är man när man sjunger ’Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden’ – inte i Kongo – och faktiskt menar det.”
Jag sjunger inte nationalsången. I viss mening vill jag förstås leva i Sverige, på så vis att jag inte röstat med fötterna och tagit mig härifrån. Men samtidigt så har jag ingen ytterligare preferens att bo och dö just i Sverige, jämfört med att bo och dö i något annat land. Jag är svensk på det viset att jag fysiskt befinner mig här, men i övrigt betraktar jag mig som kosmopolit. Och därmed också som osvensk, vad det verkar.
Den som undrar varför jag inte sjunger nationalsången kan ju alltid läsa texten, alla verserna, och inte enbart lojt sjunga med.
