Sänd mina rötter regn

Nu tänker jag ge mig ut på djupt vatten, eftersom jag varken är juridiskt bevandrad eller någon expert på socialförsäkringar. I alla fall så har det twittrats en del om anhörigstöd till HIV/AIDS-drabbad, och det påstås att bara de som fått smittan genom blodtransfusion eller inomäktenskapligt sex får sådant stöd.

Personligen tyckte jag att det lät mest som en faktoid, och när jag till sist blivit tipsad om den relevanta lagtexten så står jag nog fast vid det.

4 § En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har rätt till ersättning för tid då han avstår från förvärvsarbete i samband med vården. En närstående har rätt till ersättning då han vårdar någon som vid behandling av honom inom den svenska hälso- och sjukvården har fått infektion av hiv (humant immunbristvirus) genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter. Detta gäller även om den som vårdas fått infektion av hiv genom smitta av en sådan person, om de är eller varit gifta med varandra eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden och om smittan ägt rum innan den först smittade fått kännedom om sin infektion.
Om vårdaren får oreducerade löneförmåner under tid då han bedriver studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av föreskrifterna om ersättning enligt denna lag, i den mån vårdaren går miste om löneförmånerna. Lag (1993:333).

[...]

6 § /Upphör att gälla U:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 60 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (1994:318).
Ändrad gm SFS 1993:333, ikraft 1993-07-01, överg.best.
Ändrad gm SFS 1994:318, ikraft 1994-07-01

6 § /Träder i kraft I:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 100 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (2009:1049).

Till att börja med kan det ju nämnas att några vänsterpartister motionerade i ämnet för några år sedan.

Min första tolkning var att det i princip handlar om två olika grupper. Alla svårt sjuka, där ingår förstås HIV-smittade, har rätt till 60 dagars närståendestöd. Det är fjärde paragrafens första mening. De som HIV-smittats genom blodtransfusion har däremot rätt till 240 dagar, det är andra och tredje meningen i samma paragraf.

Läser man propositionen (främst avsnitt 2.1 och 2.2) bakom paragrafen så framgår det att den utökade tiden är att betrakta som ett skadestånd. Det framgår också av Socialförsäkringsutskottets betänkande till motionen:

Beträffande frågan om närstående till en person som smittats av hiv skall ha rätt till 240 dagars ledighet oavsett orsaken till infektionens uppkomst kan nämnas att den utökade vårdtiden föranleddes av att personer genom smitta vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården fått en infektion av hiv. Bland de skadeståndskrav som restes av de smittade var bl.a. att det skulle vara möjligt för anhöriga att vårda den smittade utan att förlora inkomst. På förslag av egeringen beslutade riksdagen om förlängning av vårdtiden vid vård av en sådan hiv-smittad person till 240 dagar (prop. 1992/93:178, bet. 1992/93:SfU17, rskr. 1992/93:335). Utskottet, som noterar att den utvidgade vårdtiden föranletts av det ansvar hälso- och sjukvården haft för aktuella personers livssituation, finner inte skäl att föreslå en utvidgning av vårdtiden för vård av andra grupper än de avsedda.

Personligen tycker jag att det är högst rimligt att de som smittades vid blodtransfusion ska ges skadestånd. Sedan kan man förstås ha tankar kring på vilket sätt det sker, men jag ser inget principiellt problem med att denna grupp bland annat ges längre anhörigstöd. Och jag ser inget sexmoraliserande och rasistiskt bakom det.