Nu satsas miljarder på en framtid bortom den egna utvinningen. Siktet är inställt på att bli Nordeuropas gasnav – en handelsplats för den snabbt växande efterfrågan och Europas lika snabbt sjunkande egen utvinning.

Och då måste vi förstås nämna Holländska sjukan. Det nämns i artikeln att gasfyndigheter hittades i Holland för 50 år sedan. Samtidigt blev den holländska tillverkningsindustrin mindre konkurrenskraftig. Teorin säger att exploateringen av gasfyndigheterna gjorde så att den holländska Gulden ökade i värde, och de tillverkade varorna blev dyrare. Numera har vi ju ekonomisk integration i form av EU och EMU så jag tror nog inte att problemet är särskilt stort.

~

Det har förstås skrivit massor av saker om DN:s artikel om FRA, gräsrötter och PR-byråer. Och det sägs mer idag efter det att DN:s ledarsida har hakat på. Som Johanna visar så är tidsperspektivet i artiklarna skevt, den här frågan dök ju upp redan 2007. Inte strax före omröstningen förra året. Som komplement funkar Aftonbladets artikel från mars 2007, där de skriver att bloggare är kritiska till FRA-lagen. Man måste ju komma ihåg att den enda anledningen till att det röstades om FRA-lagen i somras var att frågan minoritetsbordlades ett år tidigare.

Så det handlar förstås inte om att några PR-byråer står bakom rörelsen mot FRA, när de dyker upp på scenen långt efter frågan väckts. Däremot har de uppenbarligen hjälpt till. Men frågan man måste ställa sig är om det är ett problem. Som jag ser det så har vi här ett – liksom inom upphovsrätten – ett ”collective action problem”. Små organisationer har ett försprång jämfört med enskilda medborgare, extra mycket om det handlar om statliga myndigheter. På så vis har de lättare att få sin vilja igenom, på majoritetens bekostnad. Det PR-byråerna har biddragit med är att överkomma incitaments-problemen som är inblandade när stora grupper ska organisera sig.

1971 kämpade Stockholms befolkning för att bevara almarna. Nu orkar vi inte ens masa oss iväg till Sergels Torg för att demonstrera mot att staten skall övervaka all vår elektroniska kommunikation. Det är nästan mer skrämmande än kabelspaningslagen i sig.

Idealister diskuterar vad FRA får göra, materialister vad FRA kan göra. Regeringens företrädare fortsätter envetet att tala i metaforer – vad som på modern kanslisvenska kallas ”teknikneutralitet” – men protestvågen har tränat upp en immunitet mot sådana undanmanövrer. En ny motståndsvåg inom regeringspartierna har under hösten förtydligat det konkreta innehållet i sitt krav: kablarna ska inte kopplas in!

Styrkan i FRA-motståndet är just kombinationen av idealism och materialism, eller om man så vill juridik och teknik. Fram växer en ny förståelse av nätets politik.

Uppdatering:
Rasmus kommenterar på bloggen.

Uppdatering 2:
Karl Palmås, Mark Klamberg och Christopher Kullenberg har en intressant artikel i Expressen. Herr Palmås kommenterar här.

Det senaste numrets omslag har jag inte hittat annat än i oläsbar storlek, så jag citerar:

FRA-lagen

18 juni 2008 är den mörkaste dagen
i svensk demokrati!
Den borgerliga alliansen beslöt
att var och en av oss
ska avlyssnas och registreras
på Internet
utan brottslig misstanke.

Hitler, Stalin och Mao Tse Tung
skulle inte kunnat önska något bättre!

Nu fattas det bara att nazisterna
kommer in i Riksdagen
för att hålla koll på var och en av oss
som vägrar att anpassa sig till fascisternas
stöveltramp.

Nog för att det finns anledning att vara upprörd av det mesta kring FRA-lagen, både lagen i sig och hur den drivits igenom. Men jag ser inte på vilket vis det skulle bli bättre av att ta till grova överdrifter.

Det verkar vara ett nyvaket intresse för FRA-lagen hos Elektrikerförbundet och Elektrikern, det kanske är därför som Thomas Bodströms övervaknings-planer inte nämns. Om nu någon fått för sig att socialdemokraterna är att lita på i denna fråga.

Jag har under sommaren tagit del av en stor mängd kommentarer från personer negativa till lagen. Även detta har varit värdefullt då det gett mig en god uppfattning om hur de ledande motståndarna resonerar. Sommarens diskussioner har gjort att min bild av debattläget börjar bli rätt tydlig. Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

”Rikets säkerhet” är ett luddigt begrepp, registreringsnummer är inte så roliga, det vore önskvärt med starkare banksekretess och jag tycker nog att man bör se skeptiskt på myndigheternas kontroll.

Kanske registrering kunde vara ett lämpligt straff för oss som är överdrivet intresserade integritet?

[Via Rasmus (vars inlägg ni bör läsa)]

FRA skriver sina egna regler. De är misstänkta för intrångsförsök i andra myndigheters databaser, vägrar lämna ut offentliga uppgifter och förre överdirektören Anders Wik har råkat medge för Rick Falkvinges bandspelare att FRA bryter mot grundlagen genom den spaning i etern som redan sker.
I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.
Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.
I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.

[...]

Eftersom moderaterna blev folkhemspartister utbröt ett hela havet stormar. Folkpartiet såg chansen att bli gamla moderater och då såg centern sin chans att bli liberalt. För oss gammalliberaler såg det i förstone inte så farligt ut. Det finns alltid någon kvar att rösta på, och när Maud Olofsson plötsligt försvarade den fria rörligheten blev det för många oväntat centern. Men problemet med denna typ av allt hastigare metamorfoser är att partierna inte längre har tålamod med de veteraner som har insikten om vad som är evigt och omöjligt att kompromissa med. En kommunikationsstab kan snabbt få fram den liberala färg som är helt rätt denna höst, men den kan inte ta fram magkänslan och ryggraden.

Läs också Evelina Wahlqvists och Christopher Kullenbergs svar på Stig Berglings debattartikel.

Hotet är inte Ryssland. Det är vårt avskaffande av demokratiska rättigheter som kommer att göra oss illa.

Av utrikespolitiska skäl har varken regeringen Persson eller Reinfeldt redovisat den ryska kopplingen – inget land vill erkänna att de tjuvlyssnar på grannen.

Det är väl fullt möjligt att det är den enda bedömningen de gjort när de valt att inte berätta fullt ut vad lagen handlar om. Jag hyser nämligen ingen förhoppning om att den borgerliga regeringen inser att det gör lagen ännu sämre, utifrån de linjer, integritet och ”rikets säkerhet” som debatten förts.

De underrättelser som Sverige samlar in om det allt starkare Ryssland blir hårdvaluta i den byteshandel som sker med andra västländer.

–Ytterst handlar det om att skydda svenska människoliv. Vi vet idag mycket om vårt närområde och Ryssland, andra länder vet mer om sitt. Vi måste hålla kvar vår höga kunskapsnivå för att ha något att byta med, exempelvis som när vi sände trupp till Tchad i Afrika i våras. Då bytte vi med de som har information om det området och vet mycket om Tchad, förklarar en av SvD:s källor.

Det handlar alltså inte om att Ryssland skulle vara något direkt hot mot den svenska befolkningen. Inte heller att ryssarna skulle veta något om ett hot mot oss, i stil med att FRA vill få tag på överskottsinformation.

I stället handlar det alltså om skydd när Sverige skickar ut soldater på äventyr runt om i världen. Det gör vi förstås alldeles frivilligt, det är ingen som tvingar oss till att göra det. Och så har vi fått en förklaring till varför Afghanistan nämndes i FRA-sammanhang. Men kopplingen till vår säkerhet blir ypperligt svag. (Man kan ju fundera på vilket som gör risken störst, att inte övervaka eller att ha militär närvaro i andra länder.)

När svenska soldater förolyckas utomlands så är det förstås en tragedi för de anhöriga. Men det är också något som politikerna som fattar beslutet får betala för. Och här kan man se det som att de vill pytsa över sin egen kostnad, den politiska, på övriga samhället. Vår integritet, mot politikernas makt. Tack så mycket.

Uppdatering:
Blogge är inne på ungefär samma spår. Läs också Leif Nixons inlägg hos Opassande och Johan Ingerö.