Jag reagerade på det här:
Organisationen Roks pekar ut Värmland som den värsta regionen för så kallad hustruimport. Nu önskar sig länet en samordnande roll för kartlägga män som gång på gång gifter sig med utländska kvinnor.
– Vi ber regeringen om att få ett preciserat uppdrag för att hitta åtgärder för att minska hustruimporten. Problemet har blivit tydligt nu när vi har fått siffror presenterade för oss, säger landshövdingen i Värmland, Eva Eriksson.
Problemet i dag är att man saknar kunskaper om vilka männen är som upprepade gånger gifter sig med utländska kvinnor. Bland annat för att de utnyttjar Migrationsverkets så kallade tvåårsregel, som säger att kvinnan ska utvisas om relationen avslutas inom två år.
Om det är så att många av de kvinnor som kommer till Sverige blir utsatta för våld och andra kränkningar så är det väl just våldet som är problemet, inte att de kommit till Sverige. Utgångspunkten borde fortfarande vara att man har rätt att migrera hit, och man får gifta sig om man så vill.
Fast om man stannar vid den analysen, som borde vara en självklarhet, så missar man att den där notisen ger fel bild av vad Roks är ute efter. Det handlar nämligen inte direkt om män som upprepade gånger gifter sig med utländska kvinnor. En del får organisationen ta på sig själva, eftersom de valt att introducera ett begrepp, fruimport, som de inte alltid preciserar närmare. Då ligger det närma till hands att andra som för uppgifterna vidare lyckas förvränga meddelandet.
Läser man Roks rapport, som verkar ha publicerats för ett halvår sedan, så blir budskapet ett annat.
Roks har valt att introducera begreppet fru-import för att beskriva situationen när en svensk man gifter sig med en utländsk kvinna som lever under svåra förhållanden i syfte att utnyttja henne för hushållsarbete och/eller sexuellt. (Andra benämningar som figurerar i sammanhanget är ”köpefru” eller på engelska ”post-order wife”.) Självklart finns det förhållanden mellan svenska män och utländska kvinnor som inte har något med detta att göra. Denna rapport handlar enbart om de kvinnor som Roks kvinnojourer har kommit i kontakt med, vilket alltså är de som dels utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld och dels sökt stöd på jouren.
Det vanligaste scenariot som möter jourerna är att kvinnan kommit till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv för sig och ofta sin familj eller släkt. Mannen kan ha lovat henne ett jobb eller att försörja henne och hennes anhöriga. Väl i Sverige visar sig situationen vara en annan: mannen utsätter henne för våld och andra kränkningar och isolerar henne från omgivningen. Ofta hotar han kvinnan med att han kan få henne utvisad om hon inte gör som han vill och ljuger om hennes rättigheter. Att tvingas att åka tillbaka till hemlandet är i många fall inget lockande alternativ för kvinnan eftersom hon där riskerar att bli utstött av familj och vänner. Ofta har dessutom anledningen till att kvinnan lämnat sitt hemland varit brist på försörjning. En del kvinnor väljer därför att gå tillbaka till mannen och ”stå ut”. De som bryter relationen innan de fått permanent uppehållstillstånd löper stor risk att utvisas då deras skäl för att vistas i Sverige är anknytningen till mannen.
Därefter nämner man att själva begreppet kan förstärka offerroll, men att importerad ska förstås som en handling och inte en identitet. Min invändning är, även här, att det fokuserar för mycket på passerandet av landsgränser när det egentliga problemet är ett annat.
De åtgärder som rapporten vill se är dels att diverse myndigheter blir bättre på det de sysslar med, att det ska bli enklare för dessa kvinnor att beviljas fortsatt uppehållstillstånd och att alla som beviljas uppehållstillstånd ska få bättre information om rättigheter och skyddsnät. De vill också diskutera Migrationsverkets möjligheter, t.ex. att göra seriositetsbedömningar, slagningar i belastningsregister och att ge avslag om misstanke om våld föreligger.
Så slutsatsen är att det nog inte var så illa som den där notisen kunde få en att tro.
