Sänd mina rötter regn

Enligt uppgift så har Gunilla von Hall läst både företagsekonomi och nationalekonomi, så man hade väl kunnat hoppas att sådana här jämförelser inte skulle förekomma i något hon skrivit.

Då polisen kom tillbaka till högkvarteret landade en ny rapport på deras bord från affärsinnehavarnas förbund Confesercenti. ”AB Maffian stärker sin ställning som Italiens främsta företag”, fick de veta. Fjolårets finanskris påverkade inte maffian, snarare tvärtom. De fick ökade möjligheter till låneocker, kunde värva billig arbetskraft bland nytillkomna arbetslösa och tvätta pengar genom att köpa upp egendomar, aktier och krisdrabbade företag billigt. Maffians ”vinst” förra året uppgick till 800 miljarder kronor, enligt rapporten.

De alltmer slokörande maffiapoliserna fick också veta att maffians verksamhet står för omkring sju procent av landets BNP och växer stadigt, samt att deras omsättning uppskattas till 1400 miljarder kronor.

Jag har inget problem med jämförelsen maffian som företag. Snarare så kan jag mycket väl tänka mig att det hjälper till att förstå maffian bättre. Jag har nämnt det vid ett par tillfällen tidigare, och hänvisat till William Baumol*.

Problemet är snarare att man allt som oftast i det här sammanhanget (och också annars när företag kritiseras) sätter igång och jämför med länder och dess bruttonationalprodukt. Jag tror det blir klurigt att räkna ut maffiornas förädlingsvärde, och förädlingsvärdet är förstås det som BNP utgår från. Med andra ord så blir alla jämförelser mellan omsättning och BNP missvisande. Samtidigt kan man notera att det ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som samma jämförelse görs mellan de största vanliga italienska företagen, Eni eller Assicurazioni Generali, och BNP.

Men det största problemet är att det egentligen inte fångar maffiornas inflytande i de regioner där de är som mest framträdande; Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Apulien och Sicilien. Det är också de mest fattiga regionerna, vilket förmodligen hänger ihop med att maffiorna påverkar väldigt många i det vardagliga livet – vilket inte minst visas av Roberto Savianos Gomorra.

* En av mina favoritartiklar. Den har funnits på nätet tidigare, men nu verkar den ha försvunnit. Jag har en kopia liggandes någonstans, hojta till om ni är intresserade så kan jag leta reda på den.

Folkpartiet hade i helgen ett riksmöte i Västerås, och presenterade åtgärder som syftar till att främja forskningen. Och man kan bli deprimerad för mindre. Inte nödvändigtvis förslagen i sig, men det går att se dem som symptom på det mer övergripande problemet.

Det pressmeddelande som skickades ut tidigare idag hade ett Jan Björklund-citat som rubrik, ”Sverige ska stå överst på forskningsprispallen”. Det är lite småskumt redan det, men inte mycket att orda om jämfört med inledningen av den rapport som det länkas till:

Våra konkurrenter blir fler och vassare
Världsekonomin håller på att komma igen efter en djupdykning värre än allt annat vi varit med om sedan 1930-talets depression. Många är de länder som i återhämtningen ser en möjlighet att vinna ny terräng i den globala konkurrensen.

Hittills har Sverige dragit nytta av globaliseringen. Gamla marknader har växt. Nya har öppnats. Våra internationella företag har kunnat flytta tillverkning till länder med lägre kostnad samtidigt som vi i hög grad lyckats behålla ledning och forskning på hemmaplan.

Men nu upplever vi ytterligare en våg av omvandlingstryck mot vårt näringsliv. Nationer som Kina och Indien gör stora och långsiktiga satsningar på utbildning och forskning i akt och mening att gå ifrån en ekonomisk utveckling baserad på bara lågpristillverkning. Men också länder som vi länge har konkurrerat med gör stora insatser för att bli än mer attraktiva för riskvilligt kapital och för människor med attraktiv kunskap.

Det är förstås inget nytt med det här, Andreas Bergh kommenterade från Almedalen för några år sedan ett folkpartistiskt seminarium med att Fp ofta framställer globaliseringen som en tävling. Och i grunden är den lika vanliga som misslyckade tanken att länder konkurrerar på samma sätt som företag gör det. Det är så klart inte heller något folkpartistiskt påhitt, man kan peka på Kalla kriget. Eller kanske till och med merkantilismen.

Rent ekonomiskt så problemen att jakten på konkurrenskraft passar ganska dåligt ihop med teorin. Och praktiken också, även om det är knepigt att utvärdera eftersom det är ett buzz-word som är svårdefinierat. Men det största problemet är egentligen politiskt, Paul Krugman kallade idén för ”a dangerous obsession” [pdf] just med tanke på den politiska sidan. Retoriken har en tendens att bli självuppfyllande. Ur ett liberalt perspektiv bör man nog akta sig, eftersom nationalismen är inbyggd i systemet. Folkpartiet däremot svingar sig glatt i den nationalistiska lianen.

En möjlighet borde vara, om nu andra länder satsar stort på forskning och utveckling, att öka möjligheterna för kunskaps- och teknologiöverföring. Det perspektivet verkar inte Fp bry sig så mycket om, när liknande saker tas upp handlar det om samarbete mellan universitet och företag inom Sverige. Att globalisera forskningen och på så vis dra nytta av andra länders satsningar verkar däremot vara otänkbart.

När man i rapporten tar upp sådant som genomförts så nämns ESS och MAX IV i Lund. Nu är det kanske inte helt uppenbart att det har varit några bra idéer. Åtminstone inte om man råkat läsa Olof Hallenstens bloggande i saken. Får man vara lite krass så känns det mest som en statusjakt där den faktiska nyttan inte är lika stor. På så vis passar det ganska bra ihop med det nationalistiska temat, en satsning på storslagna projekt som går att visa upp för andra. Det delikata i detta sammanhang är att det tycks som annan forskning får stryka på foten för att ESS och MAX IV ska byggas och drivas.

Där kan man alltså tänka sig att konkurrenskrafts-tänkandet parat ihop nationalism med det som i stort sett alltid kommer samtidigt, dåliga ekonomiska prioriteringar. Krugmans artikel blir här nästan lustigt relevant, eftersom han bland annat skriver

The most obvious if least worrisome danger of the growing obsession with competitiveness is that it might lead to a similar misallocation of resources. To take an example, recent guidelines for government research funding have stressed the importance of supporting research that can improve U.S. international competitiveness. This exerts at least some bias toward inventions that can help manufacturing firms, which generally compete on international markets, rather than service producers, which generally do not. Yet most of our employment and value-added is now in services, and lagging productivity in services rather than manufactures has been the single most important factor in the stagnation of U.S. living standards.

När Folkpartiet i rapporten rabblar sektorer handlar det om elektronik, läkemedel och fordon. Uttryckligen Ericsson, AstraZeneca, Volvo, Saab och Scania. Även om Krugmans bild av USA 1994 kanske inte stämmer överens med Sverige 2010 så känns ändå poängen relevant, ett så ensidigt fokus på tillverkningsindustrin är inte så värst framåtblickande. Inte så värst förtroendeingivande heller för den delen.

Nu är Folkpartiet förmodligen inte i farozonen för det problem som Krugman varnar än mer för, att denna ideologi kan leda till handelskonflikter eller handelskrig när länder inte anser sig kunna konkurrera. Men att de hjälper till och pushar på för detta perspektiv är ändå ett problem i sig.

Det här är intressant, på så vis att det låter underligt och att man nog vill ha mer information. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har tagit sig till USA för att be Obama om att ta hedge-fonder i örat.

Papandreou hänvisar till rapporter om att några amerikanska fonder har använt skuldkrisen till att i maskopi med varandra attackera euron. Papandreou varnar för följderna av ett sådant agerande.

[...]

- Samvetslösa marknadsaktörer tjänar miljarder varje dag genom att spekulera i ett grekiskt misslyckande att klara finansiella åtaganden, sade Papandreou.

Vilket kanske kan kallas att skjuta budbäraren. Om nu fonder har blankat, det vill säga sålt värdepapper de inte äger för att spekulera i kursnedgång*, så skulle det finnas en motkraft om en stor del av marknaden ansåg att det inte alls ser så mörkt ut. Man kanske skulle kunna tänka sig att det faktiskt ser ganska mörkt ut.

I princip hände samma sak i Sverige hösten 1992. Envetet höll politikerna och Riksbanken hårt i den fasta kronkursen, det hade de inte behövt att göra om det inte fanns en underliggande kris som gjorde att en mer ”verklig” kronkurs var lägre än den fasta. Den där räntan på de famösa 500 procenten var ju inte för nöjes skull.

Hösten 2008 förbjöds blankning i vissa länder, efter att det använts för att spekulera mot banker. Man behöver inte vara alltför minnesgod för att komma ihåg att en finanskris gjorde att banker hade stora problem, vilket vissa människor utnyttjade. Det var inte blankningen i sig som var problemet, det var enbart en reaktion på mer grundläggande orsaker.

Däremot är det möjligt att spekulationerna snabbar på förloppen. Men det innebär att det är verkligen dags för grekerna (och andra länder i Europa) att ta tag i sina problem. På samma sätt som att vi skulle gått över till rörlig växelkurs i Sverige mycket tidigare än vad vi gjorde. Det är inte budbärarna som är problemet.

* Liten anekdot: en vän till mig arrangerade ett par föredrag om ett datorprogram som skulle hjälpa en med Teknisk analys. Något som inte intresserade mig varken före eller efter, men det var i alla fall gratis fika. Program-konstruktören förklarade att det var mycket enkelt, man skulle blanka när det så passade enligt de grafer som programmet tog fram. Fast jag tror inte att någon frågade honom varför han ägnade tid åt att kränga datorprogram om det nu var så enkelt att tjäna pengar med hjälp av teknisk analys och blankning.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Vad lär vi oss av det här?

Ny forskning visar för första gången att jämlikhetsbegrepp, att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad, är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning. Det är amerikanska forskare som mätt hur hjärnan reagerar på jämlikhet och ojämlikhet. Det visade sig att det i den mänskliga hjärnan finns ett inbyggt starkt motstånd mot ojämlikhet.

Artikeln finns i Nature, mer info hos Science Daily.

[Colin] Camerer, too, found the results thought provoking. ”We economists have a widespread view that most people are basically self-interested, and won’t try to help other people,” he says. ”But if that were true, you wouldn’t see these sort of reactions to other people getting money.”

Still, he says, it’s likely that the reactions of the ”rich” participants were at least partly motivated by self-interest — or a reduction of their own discomfort. ”We think that, for the people who start out rich, seeing another person get money reduces their guilt over having more than the others.”

Det ligger i linje med det som Lars Bergström skrev i en artikel som Marcus tipsade om hos Niclas Berggren.

En sorts experiment som man ofta hänvisar till i dessa sammanhang är så kallade ultimatumspel. Man har då två försökspersoner, X och Y, som får dela på en summa pengar. Spelet består i att X först föreslår hur summan ska delas, det vill säga hur mycket X ska få och hur mycket Y ska få. Därefter ska Y antingen godta eller förkasta X:s förslag. Om Y godtar förslaget får var och en den summa som X har föreslagit. Om Y förkastar förslaget, så får varken X eller Y något alls. Det visar sig att Y oftast förkastar förslag som innebär att han får mindre än 25 procent av pengarna. Av detta har man dragit slutsatsen att ”det gängse antagandet om egenintresse” i ekonomisk teori inte stämmer. (Ty även en mindre summa borde ju vara bättre än inga pengar alls.)

En sådan slutsats förefaller dock alldeles felaktig. Ty ultimatumspelet är här de.nierat i rent objektiva termer – utfallen anges ju i penningsummor – men antagandet om egenintresse i ekonomisk teori syftar närmast på de antaganden om rationellt beteende som görs i spelteori och beslutsteori, och dessa har ingen direkt koppling till objektiva utfall. De handlar i stället om aktörernas subjektiva bedömningar eller värderingar av de objektiva utfallen. Man antar att dessa kan beskrivas av en så kallad nyttofunktion för varje aktör.

Läs hela artikeln, slutsatsen är

Då finns det heller ingen anledning att tro att man inom experimentell ekonomi har lyckats visa att det är något fel på grundläggande postulat inom ekonomisk teori. Vad man har visat är på sin höjd att folk inte enbart bryr sig om pengar. Men det har väl heller ingen trott.

Men det var egentligen Niclas inlägg som jag tänkte hänvisa till. För det är, som han påpekade då, inte uppenbart vilka slutsatser man ska dra. För om man tänker sig att denna genetiska programmering stämmer bättre överens med ett samhälle baserat på små grupper där alla träffas och känner varandra – och inte så bra med dagens samhälle där gemenskapen i bästa fall är föreställd – så kanske man ska vänta med använda detta resultat politiskt. Med andra ord, vår uppfattning om social rättvis kan vara en atavism.

Vi kan väl åtminstone lämna Olof Palme utanför.

Uppdatering:
Henrik Torehammar tog upp det här i Brunchrapporten, och intervjuade Johan Ingerö. Det kändes som det var lite hastigt påkommet. I alla fall så fick Ingerö frågan om den här studien skulle dyka upp i valrörelsen, och det är väl inte helt otänkbart om man också ser till att boken Jämlikhetsanden snurrar runt lite här och där (jag har inte läst den, men dess meriter tycks ju kunna diskuteras). Johan verkade vara mer osäker och nämnde något om det var ett tag sedan sådana perspektiv fanns med, jämförde med skallmätning. Det tycker jag själv var en ganska så stor överdrift, biologismen är snarare ständigt närvarande inom familjepolitiken. Det går väl i princip att peka på vilken konservativ som helst.

Uppdatering 2:
Robert Östling på Ekonomistas kommenterar.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet.

Jag undrar om det är Martin Ingvars kommentar i Vetenskapsradion som de gått efter.

– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien.

Ett ”basalt, inkodat motstånd” skulle väl kunna tolkas på det sätt som Vetenskapsradion gjort.

Det tycks finnas skilda uppfattningar kring om detta är en ”50-årsvinter” eller inte. Och häromdagen hörde jag mina föräldrar spekulera kring när det senast var så mycket snö. Jag tror att de kom fram till att det var någon gång på 70-talet. Själv har jag inget minne av att de tidigare har känt ett behov av att skotta av snön från taket. Men så stor anledning att klaga finns det inte här, även om snöröjningen har lämnat en del i övrigt att önska, fast det kanske beror på att kollektivtrafik i stort sett enbart existerar på morgonen och eftermiddagen. Dessutom är bussar knappast lika känsliga som tåg.

En anledning till att det är lite si och så med kollektivtrafiken är förstås att det skulle vara slöseri med resurser med en mer utbyggd busstrafik under tider när det ändå inte är så många som åker. På samma sätt som det förmodligen är slöseri med resurser att göra sig beredd för exakt alla vintrar. Det betyder förstås inte att planeringen kan skötas hur som helst, ibland verkar det som att aldrig så lite vintersnö kommer som en stor överraskning, men det är inte uppenbart att full beredskap mot den väderlek som råder just nu hade varit en bra idé. Vilket också påpekas av Expressen (nu med länk, jag skyller på samma senilitet som gjorde att jag hällde upp två koppar med kaffe):

I nollvisionens land på jorden kommer det garanterat att utredas mycket noggrant hur liknande kaos ska kunna undvikas i framtiden. Sanningen är dock förstås att naturens makter även i fortsättningen ibland kommer att vara lite mäktigare än vad någon räknat med.

En annan trist sanning är att få saker i livet är gratis. Om vi i hela Sverige skulle investera i transportsystemen för att de ska klara enstaka extrema vinterförhållanden optimalt så innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla dessa miljarder kan i stället användas bättre någon annanstans.

Så det här med att alla skyller på varandra är en sorglig historia.

Uppdatering:
Tony Gustafsson, ”chef för Försvarsmaktens vinterenhets utbildningsavdelning i Arvidsjaur”, säger HTFU.

Lars Magnusson har en intressant understreckare i Svenska Dagbladet med anledning av en bok av Boyd Hilton. Den kanske inte helt revolutionerande tesen är att idéer inte styr ekonomin så mycket som de kommer efter och styr upp. Det bärande exemplet i texten är att frihandelsreformerna i England på 1840-talet inte berodde så mycket på att frihandelsidéerna hade övertygat utan snarare att sänkta tullar var en nödvändighet för att motverka spannmålsbrist genom ökad import.

Andra exempel som nämns är Storbritannien och USA, mer specificerat i det förstnämnda fallet att det inte var nyliberalismen som sådan var orsaken till förändringar i den ekonomiska politiken från 70-talet och framåt utan att den keynesianska politiken följdes av ekonomiska turbulens, samtidigt som Bretton-Woods övergavs.

Här är också Sverige ett mycket relevant exempel, bra beskrivet av Lars Jonung för drygt tio år sedan. Ibland, om man till exempel får för sig att lyssna på Dan Josefsson och andra delar av vänstern, så kan man tro att de politiskt-ekonomiska reformerna som genomförts här inte hade någon annan anledning än att den politiska eliten plötsligt gick och blev nyliberal. Den så kallade eftersläpningen, vanligtvis beskrivet med att Sverige tappat placeringar i OECD:s välståndsliga, är en myt och egentligen tuffade den svenska ekonomin på starkt.

I den verkliga världen, beskriven av Jonung, så var det däremot inte så enkelt. Även Sverige ställdes inför ekonomiska problem och politiken för att möta blev en experimenterande lärprocess. Först kontraktion som svar på en överhettning, varpå nästa problem under första oljekrisen ledde till överbryggning och senare kostnadskris med devalveringscykel som följd. Efter detta insågs värdet av en mer uppstyrd ekonomisk politik baserad på normer i stället för diskretionära åtgärder. Oberoende centralbank, inflationsmål och liknande för långsiktighet snarare än den kortsiktiga finans- och penningpolitik som rådde.

Om man sedan ska beskriva det, som Magnusson gör, att ideologierna var ”av mycket underordnad betydelse” eller om det räcker med enbart underordnad är en vidare fråga. När det insetts att den inslagna vägen inte är en bra lösning så tittar man förstås på alternativa idéer, och vanligtvis finns det mer än en. Åtminstone i teorin, i praktiken är det så klart så att vissa idéer är vid en viss tidpunkt mer på modet än andra och har större chans att förverkligas. Nog var det så att de reformer som genomfördes i Sverige inte var självklara på något vis, inte alltför avlägset var ju t.ex. löntagarfonderna som var en del av en alternativ ordning och annat synsätt. Vad man väljer beror förstås också på hur man beskriver det man går ifrån. Till exempel så krävde politiken på 70-talet att politikerna hade större överblick än vad som egentligen är möjligt, och det problemet måste de förstås ta hänsyn till när en ny riktning stakades ut.

Så personligen skulle jag snarare säga att det finns en växelverkan mellan ekonomin och idéerna, än att det ena skulle vara mycket underordnad.

Uppdatering:
Efter lite fundering så undrar jag hur bra Magnussons argument egentligen är.

Det är alltså oron för hungersnöd och sociala protester som tvingar fram en ny ekonomisk politik. Ibland beskrivs förändringarna som en enkel konsekvens av ett liberalt ideologiskt genombrott där Adam Smith och Robert Cobden fungerar som intellektuella inspiratörer. Men så är knappast fallet. På 1840-talet är det de liberala whigs som går emot reformerna, medan det är den konservative Peel (som för övrigt hatar Cobden) som genomför dem.

Men eftersom argumentet handlar om att frihandel skapar harmoni och välstånd, Cobden var liksom Frederic Bastiat en av harmoniliberalerna, så blir det ganska knepigt att försöka få till en skiljelinje här. Frihandeln skulle enligt Cobden motverka det som var på väg att hända, och uppenbarligen fick den linjen uppslutning. Nog för att det var någon massrörelse för frihandel, ett ”intellektuellt landskap som tror på framtiden och det ekonomiska framsteget”, men det är i mitt tycke ett lite väl hårt krav.

• Danne Nordling: Sverige klarade sig hyggligt jämfört med utlandet
  Om OECD och välståndsligan. Dessutom vill jag ju minnas att Andreas Bergh brukar påpeka att skillnaderna mellan vissa länder är små, varför inte alltför stora förändringar kan leda till ändrade placeringar i ligan.
• A Fistful of Euros: The last man in East Germany
  ”What must it have been like to be a Stasi case officer in the autumn of 1989? What did they do?”

Kommun- och Finansmarknadsminister Odell har en artikel på DN Debatt. Valrörelse är det, som sagt, och därför kan även en minister välja att positionera sitt partis politik när det egentliga syftet är att presentera regeringens förslag på reformer inom finansmarknaden:

Krisåtgärderna innebar ett nödvändigt ingrepp i den fria marknadsekonomin för att slå vakt om jobben och tillväxten. Samtidigt är jag som kristdemokrat övertygad om att statliga ingrepp i längden är skadliga för den ekonomiska utvecklingen. Därför måste det vara en prioriterad fråga att avveckla stödåtgärderna och släppa fram sunda marknadskrafter så att de åter kan bidra till tillväxt och välfärd.

Om Odell, som kristdemokrat, är trovärdig är en annan sak. Som Mattias Svensson skrev i Neo förra året så verkar de vara mer intresserade av att bli av med stämpeln som förbudsparti än att avskaffa förbuden.

I alla fall, de förslag som anslås på anslagstavlan är en blandning av sådant som är helt okej och ganska ointressant. En sparandeform med full rösträtt låter bättre för ägandestyrningen än det institutionella ägandet, men jag undrar om det verkligen gör så mycket i verkligheten. Obligatorisk flytträtt tror jag däremot lite mer på, det kommer att sätta mer press på förvaltarna. Brummer & Partners lät genomföra en opinionsundersökning förra året [pdf], och 93% av de tillfrågade ville ha lagstadgad flytträtt. Fast det mest spännande, men möjligtvis ändå inte så överraskande, var kanske att ”55 procent av alla tillfrågade tror att det idag råder full flytträtt”.

~

Andreas Hatzigeorgiou nämndes här i höstas, då hans artikel om invandring och utrikeshandel också blev en debattartikel i Svenska Dagbladet. En liknande studie, om Spanien, redovisades förra veckan på VOX:

Immigration is increasingly recognised by economists as a key factor in promoting trade. This column presents evidence from Spain suggesting that doubling the number of immigrants leads to a 10% increase in exports to their country of origin. The effect is even bigger for countries which are culturally different. This is an important and rarely considered benefit from immigration.

~

Chris Blattman tipsar om en artikel [pdf] som sak publiceras i American Economic Review senare i år.

First, higher temperatures in poor countries lead to large, negative impacts on the growth of their exports. Depending on the dataset and specification, we find that a poor country being 1 degree Celsius warmer in a given year reduces the growth of that country’s exports by between 2.0 and 5.7 percentage points. We find no effect on rich countries.

[...]

Second, we examine the industrial breakdown of the impacts of temperature. We find substantial loci of negative impacts on agricultural exports and light manufacturing exports, with little apparent effects on heavy industry or raw materials production. While the negative impact on agricultural exports is consistent with the primary thrust of the climate-economy literature, the negative impact on manufacturing may be more surprising. It is, however, consistent with a long-standing literature emphasizing that factory workers are less productive when it is hot…

[...]

[T]he impact on exports suggests that – even though we estimate no direct impacts of higher temperatures on rich countries – rich countries may nonetheless be affected since their imports will decline. Climate change may therefore decrease welfare in rich countries not by affecting production directly, but by raising prices and reducing quantities of goods imported from poorer countries.

SvD: Lugna Laos

Det är både utegångsförbud och musikförbud i Luang Prabang efter klockan tolv på natten. Dansa får man bara göra på två ställen i stan. Det mesta stänger redan vid tio. Gatorna är öde och inte en själ syns till.

[...]

Det är svårt att tro att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder. Det räcker dock att cykla utanför stadens gräns för att bli varse misären. Luang Prabang visar upp en lyckad fasad av välstånd, mycket tack vare bistånd landet fått från Unesco under senare år.

[...]

Buddhismen och socialismen verkar i alla fall så här på ytan vara en lyckad kombination.

Det var förstås inte första gången som det outvecklade Laos får framstå som något positivt. Isobels artikel om resejournalistiken är fortfarande relevant. Mer djuplodande turistböcker är inte nödvändigtvis bättre.

Det finns säkert någon intressant rättssociologisk forskning som undersökt hur det funkar med lagar som är lika luddiga i tanken som i praktiken. Man kan ju misstänka att en lag där det som eftersträvas och sanktioneras är svårdefinierat och därmed blir svår att efterfölja leder till någon sorts urholkning. Det är ett sätt att se på Anders Borgs debattartikel i DN, där det meddelas att han ämnar stärka budgetens överskottsmål.

Överskottsmålets nivå ska säkerställa att vi har sparat i ladorna när krisen kommer. Tomma lador riskerar att drabba framför allt utsatta grupper i samhället, det vill säga de grupper som bäst behöver trygghetssystem och välfärdstjänster. Det kan vi inte acceptera. Därför ska vi skapa bra förutsättningar för överskott. Överskott ska dessutom bland annat säkra jämn fördelning av resurser mellan generationer och förhindra neddragningar och skattehöjningar som riskerar att försämra tillväxt- och sysselsättningsutveckling.

Finansdepartementets utvärdering visar att dagens överskottsmål på 1 procent som genomsnitt över en konjunkturcykel säkrar detta.

Vi har ju redan et överskottsmål, lika stort och under samma tidshorisont. Skillnaden är att nu ska det skrivas in i lagen. Men vad är en konjunkturcykel är kan ju vara lite knepigt. En metafysisk fråga, sa Pär Nuder. NBER roar sig med att peka ut konjunkturtopp och -botten för USA, men det sker förstås i efterhand. Det brukar ske tidigast ett halvår efteråt, och lika ofta efter mer än ett år. Det borde vara svårt att hitta en definition som inte går att tänja om man så önskar.

Så sannolikt blir det i likhet med utgiftstaket en riktlinje. Den står med i lagboken, men det händer inget särskilt (mer än att någon instans hytter med fingret) om den inte efterlevs.

Så vad är grejen? Politiker är knepiga. De kan säga en sak och sedan ändra sig, vilket lär oss att politiker inte är att lita på. Det ställer till med problem för deras trovärdighet, vilket påverkar effekterna av den politik de vill föra. Vill de avstyra kidnappningar genom att säga att de aldrig förhandlar med kidnappningar så gör de bäst i hålla sig till den regeln. Men det finns situationer där de har en del att vinna, inte minst personligen, på att ändå förhandla vilket gör att utfästelsen inte blir trovärdig. Det enda som hjälper kan vara att ha en lag som säger att förhandling med kidnappare inte får ske.

Liknande problem finns inom den ekonomiska politiken. Man kan tänka sig en situation där vi baserar våra beslut på förväntningar att statens budget är i ordning med en stabilare ekonomi som följd – säg att det handlar om en investering från vår sida – men där politikerna sedan skaffar oss ett stort budgetunderskott. Vår framtida investeringsvilja kommer att påverkas av politikernas avsteg från budgetbalansen. Med andra ord hänger den ekonomiska utvecklingen på att politiken är trovärdighet, och mest trovärdigt blir det om politikerna blir bundna till masten av lagar. Om sedan lagarna egentligen inte är så värst rigida spelar mindre roll, det viktiga är att rätt signal kommer. Det visar sig inte minst när det gäller utgiftstaket, där vi trots allt inte är så tvingade som det ofta låter att vi är.

Nu kanske inte det här med lagstiftat överskottmål är så värst revolutionerande. Det är snarare ytterligare en reform i en process som inleddes efter 90-talskrisen där en uppstramad budgetordning skulle få bort oss från den överbudspolitik som vi haft tidigare. Men det är ju lite intressant ändå att inte alla är så värst förtjusta i dessa reformer. Även här kan man tänka sig Lars Ohly som finansminister, för det hade varit spännande att se vilka dumheter han hade lyckats ställa till med.

Uppdatering:
Regeringen publicerar en utvärdering av överskottsmålet, förmodligen jätteintressant för alla.

”Fear the Boom and Bust” a Hayek vs. Keynes Rap Anthem

Russell Roberts bloggar på Café Hayek, mer låttext och info här.