Familjepolitik är för mig en ganska så olustig sak (enbart snäppet trevligare än amningspolitik). Möjligtvis för att mina första tankar går till barnbegränsning och tvångssterilisering. Men det är också området som sådant, där det grundläggande syftet är att peta i människors liv. Det hindrar inte kommunitarister som Elise Claeson från att skriva att ”Sverige är familjepolitikens, socialismens och genusfeminismens lilla lekstuga” precis efter det att man jublat över ett förslag från Tories om att gifta ska ges skattelättnader. Det har väl aldrig varit mer uppenbart än så att för kommunitarister så är inte frågan om det ska finnas en lekstuga, utan om hur lekstugan ska inredas.
Claeson tycker att vi inte ska motarbeta människonaturen, utan samarbeta med den. Nåja, nu finns det förstås delar av vår natur som jag gissar att även Elise Claeson tycker att vi ska förtrycka. Men alldeles oavsett hur det är med den saken så ska vi som inte är giftastypen ändå uppmuntras att gifta oss. Som sagt, kommunitarismens inställning till minoriteter är inte så värst charmig. Och lika uppenbart igen så har inte Elise Claeson något egentligt problem med att skapa en ny människa som ska passa in i en utopi, så länge det är just hennes egna utopi det handlar om.
Det som jag först reagerade på i Claesons artikel var detta
Trots att svenska skatter och bidrag gynnar singellivet, frodas kärnfamiljen och civilsamhället.
Förutom det något bisarra med att ställa singelliv som motsats till civilsamhället så undrar jag på vilket vis påståendet stämmer. Jag kanske helt enkelt sökt på fel saker, men jag har inte hittat så värst mycket om hur skatter och bidrag påverkar parbildning. Är det möjligtvis den gamla och avskaffade sambeskattningen som spökar? I vilket fall som helst tycks parbildning vara positivt för inkomster. Åtminstone för män. Kvinnor däremot får lägre inkomst, vilket förmodligen har en hel del med att barnafödande och göra. Och på den punkten vet vi ju att Claeson förespråkar att mammorna ska ta hand om barnen.
