Sänd mina rötter regn

Ska man verkligen börja en artikel om hemundervisning genom att införa en definition av demokrati som gör begreppet mycket luddigt? Den inkvoterade Roland Poirier Martinsson:

För länge sedan frågade jag filosofen Bengt Hansson om hans definition av demokrati. Han svarade, ”Att människor har rätt att bestämma över sin vardag”. Det var ett egensinnigt och bra svar. Istället för att ta fasta på konstitutionella aspekter eller demokratin som process eller maktöverföring, naglade Bengt fast folkstyret vid dess nödvändiga grund. Konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring kan inte vara exempel på demokrati. De är medel att uppnå demokrati, att säkra människors rätt att bestämma över sin vardag. Mot det målet bör sedan metoderna mätas.

Men nu finns det ju mängder av begrepp som också kan beskriva rätten att bestämma över sin vardag. Frihet, till exempel. Alltså kan man ju tänka sig att ordet demokrati behöver en mer konkret innebörd, där man tar upp sådant som konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring. Inte minst eftersom demokrati traditionellt, och RPM är ju vanligtvis bisarrt förtjust i traditioner, beskriver det som händer när människor (demos, typ) träffas för att komma överens i sammanhang som inte nödvändigtvis har med vardagen att göra. Och det visar att det finns spänningar mellan olika perspektiv.

Som han använder ordet blir det nu ytterligare en anledning att tolka demokratiskt som ”bra” och odemokratiskt som ”dåligt”, utan att specificera närmare vad som är problemet och vad det ens har med demokrati att göra.

Vi vet ju att Roland har problem med ord. Det är inte utan att man undrar vad det är för stackars barn som tvingats att bli undervisad av honom.

Uppdatering:
Sedan kan man förstås läsa Mårten Schultz om sakfrågan.

Uppdatering 2:
Roland ringde precis och ville att jag skulle ta bort omnämnandet av hans barn, att det var osmakligt. Det står honom förstås fritt att anse det, och under andra omständigheter hade jag kunnat lyssna på vad han sagt. Tyvärr fick jag inte förklara att jag ansåg hans artikel, och mycket annat som han skrivit, var korkad och att han personligen nog borde ta mest illa upp, han lade på med orden ”jag tänker inte argumentera”. Nu är jag förstås tillräckligt obstinat för att inte lyssna på människor som kräver saker utan att vilja lyssna själva. Och jag påminner om att han är chef för Timbros medieinstitut, det upphör inte att förvåna.

Det dök upp ett pressmeddelande om en ny doktorsavhandling från Stockholms universitet. Pressmeddelandet väckte några frågor, så jag gav mig ut på en jakt för att se om avhandlingen kunde laddas ner från nätet. Dessvärre verkar inte så vara fallet. I stället puffar man för att boken kan köpas.

Här kan man ju tänka sig en vinkel, att när man redan betalat så vore det trevligt om alla avhandlingar kunde finnas för nedladdning. Oavsett om de går att köpa eller inte.

Eller så kan man fundera över separationen mellan staten och privata intressen, när universitetet gör reklam för bokförsäljning. Är det möjligtvis ett led i att man introducerat nya möjligheter för privata intressen att erhålla privilegier och inflytande över statlig verksamhet? Kanske bör jag tvivla på tipset från Stockholms universitet?

Ett tredje alternativ är att det jag tänkte på i första stycket. När man som Daniel Castillo skriver en avhandling om ”reformer som har syftat till att marknadsanpassa statens verksamheter”, är då Systembolaget ett bra exempel? Vad betyder marknadsanpassning i detta sammanhang? Vilket vin som passar till gös tycks vara lite futtigt. Ligger det inte nära till hands att den makt som ett statligt monopol innebär bjuder in till den korruption som studerats, lite mer än eventuella reformer? På vilket vis är det oförutsett?

För att få reda på dessa frågor måste jag ju köpa avhandlingen. Damn you, Stockholms universitet!

Sifo har gjort en undersökning där de frågat 1000 personer vilket parti de känner störst förtroende för när det gäller jobben och arbetslösheten. Givet att frågan är så öppet så är undersökningen vid första anblick ganska ointressant. Med tanke på att sysselsättning vanligtvis är en av de viktigaste frågorna när det gäller partival så kan man ju räkna med att uppdelningen mellan blocken kommer att spegla den rådande opinionen. Ser man till partierna enskilt blir det annorlunda, det är nog ändå ganska få som röstar på Miljöpartiet eller Kristdemokraterna på grund av sysselsättningspolitiken. Då ser man nog snarare till att partierna har schyssta kompisar (Socialdemokraterna respektive Moderaterna).

Det intressanta är snarare på vilket vis resultatet presenteras, för den sammanlagda procentsiffran är långt från 100. I stället har de valt att ta med de 34% som var tveksamma eller som inte visste. Det tycker jag att man också borde göra i vanliga opinionsundersökningar gällande partisympatier. Att man inte gör det hänger förmodligen ihop med att i valet så räknas inte blankrösterna när mandaten fördelas. Själv hade jag inte haft något emot att se ett antal tomma stolar i riksdagen. Jag skulle i så fall till och med kunna tänka mig en kampanj för fler blankröster.

Mona Sahlin, igår:

Valåret 2010 är här. Om åtta månader står väljarna inför ett vägval. Två mycket tydliga och mycket olika regeringsalternativ står då mot varandra.

Nej. Två någorlunda otydliga och mycket lika regeringsalternativ står mot varandra. Otydligheten består i att det finns inte mycket till vision, utan mest om petande på marginalen där de faktiska skillnaderna mellan partiblocken är små. Men det är en uppenbar strategi att påstå att det är stora skillnader.

Politik är ett nollsummespel. Antingen vinner man, eller så blir det förlust. Som sagt så följer jag inte partiledardebatter mer än vad jag tvingas till, men intrycket tycks vara att den var aggressiv. Precis som i höstas. Finns det någon nifty statsvetenskaplig forskning som visar att när politikerna slåss om medianväljarna så blir tonen mer uppskruvad?

Uppdatering 22 januari:
Stina Morian är inne på ett liknande spår.

Det finns politiska skillnader mellan blocken, idéerna om hur samhället ska byggas är inte samma hos Moderaterna som hos Socialdemokraterna. De små partierna i varje block har också sina, unika, berättelser för hur de vill förändra samhället. Men skillnaderna minskar – alla partier närmar sig en pragmatisk mitt. Därför att orättvisorna i Sverige inte är så stora längre. Klyftorna är inte dramatiska. Och ibland känns det som att ju mindre skillnaderna är desto större blir orden.

SvD har en artikel om att det finns interna stridigheter i Piratpartiet. Det är nästan så att jag förväntar mig att det dök upp en människa tillsammans med ett kamerateam hemma hos Rick Falkvinge, räckte över en blomsterkvast och deklarerade att nu är Piratpartiet ett riktigt parti. Här finns det öppna brevet som är källan till artikeln, även om det finns ljuspunkter bland kommentarerna så är det mer än en som undrar varför skribenterna vill skada partiet. Återigen, precis som i ett riktigt parti.

Men det finns en sak i SvD:s artikel som jag personligen reagerade extra på, som inte verkar nämnas i alltför stor utsträckning på annat håll (förutom av Claes Krantz). Alltså, det problem som det mest fokuseras på är att partiledare Falkvinge, själv en av kandidaterna i primärvalet, hade koll på valresultatet under processens gång. Anledningen till detta var att

Enligt Rick Falkvinge stämmer det att han kontrollerade resultatet.

- Det beror på att jag byggde röstningssystemet själv. Det bidrog till att jag och en till kandidat i förväg fick veta hur vi låg till, och alltså fick mer information än de andra. I efterhand har jag talat med funktionärer och andra och förstått att det inte var bra och att det borde ha gått till på ett annat sätt, säger Falkvinge. [Min anm.]

Det där är ju inte seriöst alls, eventuella blomsterkvastar får vissna. Även om det är ett aldrig så välbyggt system så är det ett gigantiskt no-no att en av kandidaterna, ingen mindre än partiledaren, är den som står bakom röstningssystemet. Okej att Piratpartiet är ett nytt parti, men vissa saker finns det inga som helst försvar för. Om Falkvinge var den ende som hade tillräcklig kompetens, vilket jag i och för sig ifrågasätter, så hade det varit bättre att strunta i systemet än att kompromettera det och förlora i trovärdighet.

Vår vän Niclas brukar ju ifrågasätta varför folk går och röstar, när det är så att man som enskild väljare inte har något egentligt inflytande över valutgången. Personligen anser jag att det i stort sett är en korrekt frågeställning, men att det finns tillfällen då det inte är så bortkastat. Eller så är det bara ett sätt för mig att rationalisera mitt senaste val, riksdagsvalet 2006. Den enda anledningen till att jag röstade då var att det fanns en kandidat som, åtminstone på förhand, var tilltalande och som kunde behöva min personröst. I slutänden var det ändå så att marginalen till tvåan var tillräckligt stor ändå, jag tror att det var minst några hundra personröster som skiljde. Plus att det politiskt blev ett litet fiasko. Jag kommer inte göra om misstaget och rösta nästa år.

Psykologen Satoshi Kanazawa har tre blogginlägg hos Psychology Today där han tar upp varför folk röstar. I det första inlägget ifrågasätter han rationaliteten i röstandet (dock tycker jag inte att en och annan av hans invändningar håller), i det andra börjar han nysta i ett svar och i det tredje presenterar han en intressant förklaring.

~

Jag nämnde ju häromdagen James Hansens debattartikel om cap and trade. Den var väl inte helt klockren. Econospeak har en mycket pedagogisk genomgång av alternativen cap and trade och koldioxidskatt. Jag vågar nog drista mig att säga att om Hansen tar med osäkerhet i modellen, så skulle han luta mer åt cap and trade än vad han gör i dagsläget.

Det var visserligen ett tag sedan, men eftersom Chris Dillow citerade sig själv nyligen så tar jag den nu.

The function of representatives in representative democracy, it seems, is take all the idiocies of public opinion, and when these are insufficient, to then add some of their own.

I somras fick jag förmånen att ta reda på om Bryan Caplan existerar i verkligheten. Det gör han. Och han är mycket fascinerande. På ”galen professor”-viset. Sent på kvällen efter avslutningsmiddagen tog vi och ytterligare en man sällskap tillbaka till hotellet, och under vägen är det någon som ropar ”mormoner!” efter oss. Uppenbarligen såg vi ut som det, där vi gick. Vilket Bryan lakoniskt kommenterade med ”men mormoner går ju parvis”.

I alla fall, i ett blogginlägg häromdagen nämnde han värnplikt och skrev en sak som borde föras fram oftare.

Only a democratic fundamentalist would imagine that the right to vote is more important than the right to say ”No” to a job offer.

Det är en sak som förbryllat mig när det amerikanska valsystemet kritiserats, invändningen att i vissa delstater så fråntas fångar rösträtten. Nog för att det finns problem med tillämpningen, vad jag vet så blir man i ett fåtal stater permanent fråntagen rösträtten, men rent principiellt så ser jag inga direkta problem. Vi har alltså människor som begått brott, och som när de sätts i fängelse redan fråntas en mängd rättigheter. Jag kan inte se varför just fråntagen rösträtt skulle vara på fel sida av den gräns vi sätter när det gäller lämpliga straff.

I väntan på den företagare som flytt så tittade jag igenom S-WoPEc för att se om det fanns några intressanta artiklar att läsa. Det gjorde det. Som till exempel Lina Jonssons och Gunnar Lindbergs om Accident externality and vehicle size, ”The expected external accident cost is calculated and it is shown to increase rapidly with vehicle mass.” Eller Randi Hjalmarssons och Matthew Lindquists artiklar om sambandet mellan fäders och söners brott, och mer specifikt om rattonykterhet.

Men framför allt den artikel som blev morgonens sällskap, Mattias Nordins The effect of information on voting behavior.

This paper investigates how information affect voting behaviour. There exist a large literature suggesting that uninformed voters can use informational shortcuts or cues to vote as if they were informed. This paper tests this hypothesis using unique Swedish individual survey data on the preferences of both politicians and voters. I find that uninformed voters are significantly worse than informed voters at voting for their most preferred politicians. This suggests that uninformed voters can not make up for their lack of information using shortcuts. Furthermore, the errors uninformed voters make do not cancel out in large elections. Estimates suggest that the ruling majorities would have switched in almost 5% of Swedish municipalities had all voters been fully informed. The effects are estimated with both parametric and nonparametric estimation techniques. [Min anm.]

Om jag kastade en sko på min granne, skulle jag då få tre års fängelse? Självklart inte. Gissningsvis skulle jag få något i närheten av dagsböter. Hade jag bott i Irak och utsatt en granne där för samma sak så hade jag kanske fått hårdare straff än böter, men förmodligen inte något som är i närheten av 3 år i fängelse.

Däremot tyckte de att det var ett lämpligt straff för den irakiske sko-kastaren som hivade iväg sina skor mot George Bush. Jag vill fortfarande påstå att det hårda straffet är en indikation på att Irak har mycket långt kvar innan det är en demokrati. Grova straff enbart för att politiker är utsatta är ett problem.

Det bästa med den rojalistiska yran är att man får höra så lustiga argument där monarkin försvaras. Smålandspostens Marcus Svensson:

Det statskick vi har i Sverige kan förvisso verka motsägelsefullt ur ett snävt demokratiskt perspektiv. De flesta ställer nog upp på tanken att ingen människa av naturen är överordnad någon annan och att den politiska gemenskapens statskick och form därför måste utformas av medborgarna, i frihet. Men det hör också till varje folks rätt att fritt välja statsform, så länge den inte kränker någons naturliga rättigheter. Eftersom ingen har en naturlig rätt att bli statsöverhuvud, så innebär vår konstitutionella monarki inte heller någon kränkning av någons rätt. Så länge den svenska konstitutionella monarkin vilar på folkets samtycke är den därför också att klassa som en demokratisk institution. Få ifrågasätter i dag att kronprinsessan Victoria och prins Daniel, hertig av Västergötland, skulle utgöra något annat än en tillgång för den.

Någon naturlig rätt att bli statsöverhuvud har Victoria förstås inte. Men det är ju uppenbart att just hon och ingen annan har givits rätten att bli statschef. Att beslutet fattats på demokratisk väg gör inte saken bättre.

Något tillspetsat förstås, men det var inte heller så många som kubaner som ifrågasatte att Raul Castro skulle efterträda Fidel. Kuba är förstås ingen demokrati, de har inte fått välja. Lika lite som vi i Sverige har fått välja om vi vill ha den svenska varianten av monarki. Har det någonsin dykt upp som en ordentlig fråga i valet? Förstås inte, frågan är mer övergripande än så och skulle egentligen ha behandlats i folkomröstning. I Sverige har vi monarki av tradition, inte för att vi demokratiskt har bestämt det. Och hade vi bestämt det demokratiskt så hade det inte varit bättre, om man nu inte anser att makt är rätt.

Apropå Kuba så har Sverige begåvats med René Vázquez Díaz. Han är född på ön och är diktaturens vän. Så vi kanske ska strunta i vad han skriver om kulturutredningen, men terminologin utgör ändå ett humoristiskt inslag:

Kulturpolitiken ska inte motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta förslag från kulturutredningen utgör ett steg tillbaka i utvecklingen. Den ekonomiska krisen visar att utredarnas marknadsmässiga kultursyn är historielös, och den kan endast förklaras av utredningens demokratiska underskott.

Regeringen vågade inte tillsätta en traditionell parlamentarisk utredning där samtliga riksdagspartier var representerade. En sådan skulle ha fört en fördjupad diskussion om kulturutövarnas konkreta livsvillkor i ett samhälle som är hotat av marknadens tillkortakommande. Betänkandet verkar skrivet av politiska kommissarier istället för av fackmän.