Sänd mina rötter regn

Kalle Kniivilä om demonstrationerna och polisen i Ryssland:

Polisen gjorde också sitt för att sätta käppar i hjulen för demonstranterna. Exempelvis i Archangelsk vid Vita havet greps alla organisatörer några timmar innan den tillåtna demonstrationen skulle äga rum, under en vanlig förevändning. Sex av oppositionsledarna fick veta att de liknade en rånare som nyss hade stulit en mobiltelefon medan ytterligare en av någon anledning misstänktes för stöld av en bärbar dator. Alla släpptes senare.

Även den ryska polisen måste givetvis ha en formell anledning för att gripa någon och för att kontrollera någons identitetshandlingar på gatan. Det enklaste sättet att komma runt den besvärliga lagparagrafen är att hävda att personen i fråga liknar en efterlyst brottsling. Det argumentet räcker både för kontroll av id-handlingarna och ett gripande för närmare kontroll av identiteten.

SvD:s Karoline Eriksson om filmen Änglavakt:

Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands.

SvD: Lugna Laos

Det är både utegångsförbud och musikförbud i Luang Prabang efter klockan tolv på natten. Dansa får man bara göra på två ställen i stan. Det mesta stänger redan vid tio. Gatorna är öde och inte en själ syns till.

[...]

Det är svårt att tro att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder. Det räcker dock att cykla utanför stadens gräns för att bli varse misären. Luang Prabang visar upp en lyckad fasad av välstånd, mycket tack vare bistånd landet fått från Unesco under senare år.

[...]

Buddhismen och socialismen verkar i alla fall så här på ytan vara en lyckad kombination.

Det var förstås inte första gången som det outvecklade Laos får framstå som något positivt. Isobels artikel om resejournalistiken är fortfarande relevant. Mer djuplodande turistböcker är inte nödvändigtvis bättre.

En gång i tiden, när jag var ung yngre, så var jag en ganska stor motståndare till användande av matte inom nationalekonomin. Inte för att jag själv var dålig på matematik, jag skulle snarare säga att jag hade ganska bra koll (inom rimliga gränser, förstås), utan på grund av min uppfattning av hur den användes. Så här efteråt så känns det som jag kastade ut barnet med badvattnet, även om det förstås fortfarande går att diskutera överdriven formalisering inom nationalekonomin.

Att ha Alfred Marshall som vägledning (se citatet under biography) är nog inte helt fel, och idag ramlade jag över ett annat relevant citat, av Philip Wicksteed. George Bernard Shaw hade enligt uppgift förkastat algebra redan som ung efter att ha börjat med antagandet a = b och kommit fram till 1 = 2 genom att han använt just algebra. Det är inte utan att man undrar hur det gick till. Nåväl, Wicksteeds kommentar:

“Mr Shaw arrived at the sapient conclusion that there “was a screw loose somewhere”– not in his own reasoning powers, but — “in the algebraic art”; and thenceforth renounced mathematical reasoning in favour of the literary method which enables a clever man to follow equally fallacious arguments to equally absurd conclusions without seeing that they are absurd. This is the exact difference between the mathematical and literary treatment of the pure theory of political economy.”

Edmund Conway: What the economic crisis needs is ‘The Wire’

What this crisis needs is something like The Wire. You will have heard others drone on about this phenomenal programme elsewhere so I won’t go on about it too much (though you must see it). But its achievement, to my mind, is, twofold: firstly to tell the story of a whole spectrum of characters, showing no-one, whether it is the gangster, the politician or the policeman, as truly one-dimensional. But secondly and even more importantly, to show that each member of society, despite their own ambitions and agency, is captive to forces way beyond their control. “It’s all part of the game”, as the characters say a couple of times.

Bruce Schneier:

I wish that, just once, some terrorist would try something that you can only foil by upgrading the passengers to first class and giving them free drinks.

Jag kunde haft en lång utläggning om att det som brukar kallas för avsaknad av moral lika väl kan benämnas annorlunda moral, och jämföra med påståendet att Teknikmagasinet är humorlösa. Men det hade varit alldeles för tråkigt.

Nu skall jag ut på lagret och slita åt mig ett lämpligt vapen att straffa vår inköpschef med.

Det var ingen som hade lust att gissa vem som skrivit raden

Allt som någonsin har utförts i helighetens namn har varit åt helvete.

Ledtråden var att han förärats en staty, som inte är vacker, och rätt svar är Tage Danielsson.

I boken Postilla anpassar han den kyrkliga världen efter femdagarsveckan, och har därför skrivit predikningar för den där dagen som blir över. Var och en tillägnade ett viss ämne, den första är De heliga kornas söndag. Och ofta förvånansvärt aktuellt. Som i en annan bok, en som heter just Bok, där Danielsson har exempel på olika sorters texter. Så dagens citat blir den ledartext som han skrivit åt Dagens Nyheter (och detta var alltså 1963):

Rättning mot mitten!

Det är ju inte så lätt alla gånger att skriva ledare med kläm i när man tycker så där lite mittemellan. Det blir ju mera stuns i formuleringarna om man har en riktig övertygelse så där. Ibland tycker man det skulle vara skönt med någon ärkerevolutionär åsikt, eller ärkereaktionär, gärna det, bara man fick sjunga ut ordentligt och inte sitta och småjamsa i största allmänhet. Tingsten var ju bra på det viset att han tog ju i väldigt när han skrev så det blev riktigt intressant ibland, men det är ju inte alla som har den gåvan. Nu kör vi ju mest lite allmänmänskligt material om hur det har ändrats allting och att livet är mångfasetterat i vissa avseenden och så där, och det blir kanske inte så roligt att läsa alla gånger, men då har vi ju i gengäld en tuschteckning bredvid texten med någon lustighet om Sydafrika eller så, och på så sätt får ju läsaren i alla fall sin dagliga dos av andligt stimulantium.

Men lätt är det inte att i alla lägen hålla liberalismens fana så där lagom halvhögt.

Vi gör det till en liten tävling, vem skrev följande?

Allt som någonsin har utförts i helighetens namn har varit åt helvete.

Ledtråd kommer senare, om det behövs.

Uppdatering:
Okej, en ledtråd då. Personen i fråga är tillägnad en (inte alltför vacker) staty i staden där han föddes.

Älskade dumburk:

Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.

Det blir två från dagens debattartikel av Assar Lindbeck. Och jag påminns om varför jag vill att han tar mer plats i samhällsdebatten.

Sänkta ingångslöner för nyanställda, exempelvis yrkesoerfarna ungdomar, är en mer kontroversiell men troligen viktigare metod att öka möjligheterna för outsider att få jobb. Ur välfärdssynpunkt måste det vara bättre att en tidigare arbetslös får ett jobb till en lön som ligger klart under dagens insider-löner än att fortsätta att vara arbetslös till en hypotetisk lön som ligger högre.

Det här inlägget tar upp minimilöner och insiders/outsiders.

Hyresregleringen, och den därmed skapade bostadsbristen i expanderande orter, har bidragit till att hålla nere rörligheten på arbetsmarknaden, och därmed till att hålla uppe arbetslösheten. Den enda långsiktigt möjliga metoden att komma till rätta med bostadsbristen är att successivt övergå till marknadshyror. (Det vore en fördel om en sådan reform kommer till stånd medan det fortfarande finns några hyreslägenheter kvar i stadskärnorna i expanderande tätorter). Att det visat sig så svårt att avveckla denna socialt och fördelningspolitiskt tvivelaktiga reglering sammanhänger med att inte bara arbetsmarknaden utan också hyresmarknaden har sina insider, nämligen den majoritet av hyresgäster som har förstahandskontrakt på hyreslägenheter.

Här inbillar jag mig att detta inlägg, med tillhörande kommentarer, kan vara relevant.

Det var visserligen ett tag sedan, men eftersom Chris Dillow citerade sig själv nyligen så tar jag den nu.

The function of representatives in representative democracy, it seems, is take all the idiocies of public opinion, and when these are insufficient, to then add some of their own.