Sänd mina rötter regn

Det här med Bengt Westerbergs lön är en ganska så intressant fråga. Han får alltså, som arbetande ordförande i Röda Korset, 68 500 kronor i månaden. En summa som medlemmarna nu ska se över.

Man kan ju faktiskt tänka sig att Westerbergs lön är motiverad, trots att han arbetar för en hjälporganisation. Bengt Westerbergs bästa egenskap torde vara att han är Bengt Westerberg, något som kommer väl till användning i organisationer som sysslar med sociala frågor.

Så man måste förstås ta hänsyn till att Westerberg kan få erbjudanden från andra organisationer att arbeta för dem, vi får inte bortse från konkurrenssituationen här. Den eftertraktade effekten är att en sådan som Westerberg bidrar med tillit och inflytande, och kan på så vis öka donationerna till Röda korset. Kanske till och med så pass mycket att lönen på 68 500 är motiverad.

Vi kan alltså analysera Röda korset som om det vore vilket företag som helst. Problemet är förstås att vi i Sverige är bisarrt intresserade av vad andra människor tjänar, och är man anställd i en hjälporganisation gäller det extra mycket. Alldeles oavsett om lönen i ett första skede är motiverad, så kommer den i förlängningen minska förtroendet för Röda korset och man väljer att ge sina pengar till en annan organisation. Westerbergs lön i sig påverkar alltså hur effektiv hans arbete blir, inte för hans egna beteende nödvändigtvis blir påverkat utan beroende på hur andra betraktar honom.

Personligen tycker jag inte på något vis att den andra effekten, ”arbetar man inom X ska man inte ha så hög lön”, är oproblematisk. För den har väl en tendens att också dyka upp i samband med vårdfrågor, då vårdyrken kan utmålas som ett kall för att försvara att budgetproblem förhindrar lönehöjningar.

~

CUF:s Magnus Andersson argumenterar för sänkta ingångslöner för ungdomar. Vilket är högst rimligt, vi har höga trösklar in på arbetsmarknaden. Men de får också kritik, från sådana som SSU:s Jytte Guteland som väljer att tolka sänkta ingångslöner som sänkta ungdomslöner. Eftersom vi har en ungdomsarbetslöshet så finns det förstås en överlappning, men egentligen är det så klart inte samma sak.

Gutelands förslag på lösning är ganska mycket en återgång till den gamla socialdemokratiska politiken. Lite kunskapslyft, men också:

Vi SSU:are vill också att staten investerar sig ur krisen genom att en satsning på ”välfärdsjobb för unga”. Idén bygger på att staten ger kommunerna möjlighet att anställa unga under 25 år att utföra viktiga uppgifter i välfärden som inte blir gjorda idag. Många skolor, fritidsgårdar och ålderdomshem skulle kunna utvecklas genom detta och samtidigt bekämpar det arbetslösheten.

SSU vill också att Sverige genomför gröna investeringar i den svenska infrastrukturen: miljardsatsningar på miljonprogrammen, utbyggnad av järnvägen och satsningar på höghastighetståg. Det är smarta satsningar för jobben, välfärden och klimatet.

Nu kan man förstås tänka sig att det är ett mer långsiktigt problem, det räcker inte med kortsiktiga investeringar utan det kräver snarare en förändring i grunden. Och chansen är minimal att de satsningar för jobb, välfärd och klimat tillsammans är smarta, det kommer t.ex. bli fantastiskt dyra jobb.

Förra året frågade Ekot ungdomsförbunden vad de ville göra åt ungdomsarbetslösheten. Då sade Jytte Guteland så här:

Företag som anställer unga arbetslösa ska få 90 procent av ungdomarnas lön betalda av staten, under ett år.

Så uppenbarligen vet Guteland att det är ett problem med ingångslönerna. Men hon väljer idag att ignorera det.

Från SvD igår, i en artikel om Svenskt Näringsliv och Sacos rapport om integration och arbetsmarknad.

Svenskt Näringsliv tror mer på att stöpa om strukturen på den svenska arbetsmarknaden.

–Sverige har relativt få arbeten inom tjänste- och servicesektorn. Men det är där många nya invandrare har chansen att få ett första jobb, säger Christer Ågren.

Läget är ett helt annat i exempelvis Storbritannien, påpekar han.

–Det är en otrolig skillnad när det gäller utbudet av tjänster. Enda stället i Sverige med samma koncentration av skrädderier och kemtvättar är faktiskt Östermalm i Stockholm.

Angående de recept som ställs mot varandra, ”fler servicejobb och lägre ­ingångslöner eller mer utbildning i ”yrkessvenska” och en specialiserad arbetsförmedling”, så går det lika bra med en kombination. Jag ser ingen anledning till konfrontation där. Geronimo Unias nätverksperspektiv är också viktigt.

Samuel Engblom, TCO, om ungdomsarbetslöshet och LAS.

Den mest aktuella sammanställning av forskningsläget kring ungdomsarbetslöshetens orsaker är nationalekonomen Oskar Nordström Skans rapport ”Varför är den svenska ungdomsarbetslösheten så hög?” skriven för regeringens Finanspolitiska råd 2009. Han drar följande slutsats vad gäller arbetsrätten som förklaring till den höga ungdomsarbetslösheten:
”Det är svårt att på allvar hävda att arbetsrätten är en betydande faktor för den förändring [av ungdomsarbetslösheten] som vi sett under den senaste tioårsperioden: Detta helt enkelt därför att det inte har reformerats i någon större utsträckning.”

Faktum är att rättsutvecklingen, både i form ADs praxis och genom förändringar av reglerna för tidsbegränsade anställningar, under hela den period då den relativa ungdomsarbetslösheten har ökat har gått i en liberaliserande riktning.

Oskar Nordström Skans, för Finanspolitiska rådet [pdf].

Det svårt att på allvar hävda att arbetsrätten är en betydande faktor för den förändring vi sett under den senaste tioårsperioden: Detta helt enkelt därför att den inte har reformerats i någon större utsträckning. Arbetsrätten kan dock spela en viktig roll i termer av att förstärka betydelsen av andra förändringar. Strikta regler för uppsägningar av fastanställda kan till exempel öka viljan att hellre anställa studenter på tillfälliga kontrakt än att fastanställa färdigutbildade ungdomar. Det är också möjligt att betydelsen av en strikt arbetsrätt har ökat med de växande minimilönerna eftersom kostnaden av en felrekrytering ökar om inte lönerna kan differentieras (se t.ex. Skedinger, 2008).

Ja, jag tycker det är festligt att Engblom valde att citera de två första meningarna i stycket men inte resten. Precis som SSR så tycks TCO ha en förmåga att bortse från indirekta effekter av LAS. Engblom diskuterar däremot tidsbegränsade anställningar, men avfärdar det bland annat genom att hänvisa till provanställningar. Men är det det verkligen relevant att det finns en juridisk uppdelning mellan tidsbegränsad anställning och provanställning, om de i praktiken kan användas på liknande sätt? Jag är inte övertygad. Vågar man tänka tanken att TCO:s något ”korta” analys, som inte tar hänsyn till andra effekter av lagen, beror på att det är en jurist som skrivit rapporten.

Tillbaka till det som Engblom citerar ur Nordström Skans rapport. Poängen är förstås att ungdomsarbetslösheten har ökat sedan slutet av 90-talet, men eftersom det inte skedde någon större förändring av arbetsrätten då så kan det inte vara arbetsrättens direkt som påverkat. Samtidigt tror jag inte att ens den mest rabiate LAS-motståndaren skulle påstå att inget kan upphäva lagens efterverkningar. Titta på den där grafen igen, de senaste 35 åren så har ungdomsarbetslösheten varit som lägst i periodens början och i slutet av 80-talet. Det vill säga efter överbryggningspolitik och kreditexpansion som båda ledde till kostnadskriser och i det sistnämnda fallet en ordentlig krasch. Med andra ord räcker det inte med att se lagen ur ett juridiskt perspektiv, utan man måste ta den också i ett ekonomiskt sammanhang. Poängen är alltså att det som Engblom citerar inte är någon relevant invändning mot de som vanligtvis kritiserar LAS, att när man rensar bort sådant som med viss självklarhet överskuggar arbetsrätten så kan LAS ha en betydelse på marginalen. Och marginalen är inte försumbar.

Så IF Metall och Teknikföretagen har kommit överens om lönesänkningar. Påstås det. Fast är det så? I stället för att att bli arbetslösa – och där ägna sig åt ledighet eller utbildning – ska de nu ägna sig åt ledighet och utbildning, men fortfarande vara anställda. Skillnaden är, vad det verkar, att ersättningen ska vara 80% under hela perioden, och att det inte finns något tak.

För min del så låter det mer som höjd arbetslöshetsersättning än sänkta löner.

Det kallas för ett undantagstillstånd, vilket förstås inte låter så trevligt. Men ljuspunkten är, precis som i fallet med Scania i Oskarshamn, att kopplingen till företagen behålls. Alltså kan det tolkas som en tillfällig nedgång, de ser en möjlighet till återgång i arbete.

Nu lär ju inte alla bli nöjda. Det finns mer spektakulära korkade förslag på banan:

Storföretagens “affärsplaner” är ingen lösning för arbetare och låginkomsttagare. Det som istället behövs är en arbetarrörelsens egen krisplan. Några punkter i en sådan bör vara:

* Förstatliga bilindustrin utan kompensation – Ingen miljardrullning till storbolagen.
* Inga uppsägningar – Arbetstidsförkortning utan lönesänkning. Det är bättre att behålla människor med deras kunskap i företagen än att kasta ut dem i arbetslöshe
* Ställ om bilindustrin till samhällsnyttig och klimatanpassad produktion.
* En ponny till alla!

Okej, ponnyn kanske var mitt tillägg. Men det kostar ju inget att önska sig lite extra när man ändå är igång.

Uppdatering:
PJ Anders Linder är inne på samma spår (också som ledare 3 mars). Inte minst det här citatet är viktigt:

Under motsvarande andel av ordinarie arbetstid ska arbete inte utföras.

Om arbete utförs så ska det vara till ordinarie lön, den sänkta ersättningen gäller enbart vid ledighet och utbildning.

Uppdatering 3 mars:
Svante Nycander var med i Nyhetsmorgon idag. Han tyckte inte att uppgörelsen var historisk på så vis att nedgång i arbetstid är en åtgärd som genomförts tidigare, och påpekade att det inte handlar om någon lönesänkning. Nycander varnade för att det kunde leda till inlåsningeffekter och deltidsarbetslöshet.

Och i Ekot:

Men Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ordförande för Finanspolitiska rådet under finansdepartementet, tror inte det. Uppgörelsen är snarare en bra lösning under rådande förhållanden, säger han.

– Alternativet som jag ser det är ju att man friställer folk och att de blir arbetslösa med en lägre ersättning än som det nu är frågan om. Det jag tror att en del kan vara rädda för nu, är om man skulle få en generell lönesänkning så att man får en deflationsspiral där både löner och priser faller.

– Det skulle inte vara bra, men det är ju inte vad det är frågan om. Det här handlar inte om generella lönesänkningar utan det är fråga om att anställda som får gå ner i arbetstid får en motsvarande nedjustering av sin löneinkomst, säger Lars Calmfors.

Det är inte lätt att veta vad Sven Otto Littorin fick för utbildning när han köpte sin MBA-examen. Jag är inte helt säker på att det hade med ekonomi att göra. Fackföreningen Unionen har genomfört en undersökning och kommit fram till det föga överraskande resultatet att det är människor med låg produktivtet som i första hand får gå när företag skär ner på personalen.

I en enkät uppger 39 procent av Unionens fackklubbar att företagen helst vill säga upp visstidsanställda, äldre och långtidssjukskrivna.

Cecilia Fahlberg tycker att undersökningen vittnar om ett allt hårdare klimat på arbetsmarknaden, att de som inte är tillräckligt produktiva först får lämna när ett företag drar ner på personalen.

Littorin är visserligen inte överraskad, men han tycker att det är ett problem. Till skillnad från en situation där företagen är välgörenhetsinrättningar, inte gör så bra ifrån sig som de kunde ha gjort och där incitamenten för utbildning är försvagade (däremot kan efterfrågan på Fairfax University möjligtvis öka). Det låter inte riktigt som det skulle vara bra för ekonomisk återhämtning.

Om politiker vill uppnå andra mål än de som företagen har så får politikerna själva ta ansvar för det. Det är knappast företagens fel.

~

Ekonomhistorikerna på Stockholms universitet ska anordna en konferens, ”En lösning på trippelkrisen: Tjugohundratalets omvandling av ekologi, energi och ekonomi.” Väldigt spännande, om man skulle vilja veta vad bland andra Andreas Malm och Johan Ehrenberg har att säga. Jag vet inte om den engelska titeln – ”A Green New Deal for Sweden?” – ska få oss att tänka på New Deal. Det var i alla fall det jag kom att tänka på. Och att det finns en hel del som tyder på att New Deal-politiken förlängde depressionen.

Om vi bortser från den ganska så roliga felskrivningen i ingressen – ”[a]gerandet följer en arbetsmarknadsmodell som utvecklats av LO och präglat svensk arbetsmarknadspolitik under ett halvt decennium” – så gör Thomas Linnala en ganska så bra poäng i sin artikel. Vad hade Rehn och Meidner gjort med Saab?

En central del av den solidariska lönepolitiken var att företag med låg produktivitet skulle slås ut, och i stället skulle arbetet flyttas över till företagen som klarade sig. På så vis skulle man uppnå strukturomvandling.

Man kan diskutera i vilken utsträckning den faktiska politiken följde den ordningen. Stöde till teko- och varvsindustrin är för min del ordentliga avsteg från principen. Jag vill också påstå att den solidariska lönepolitiken har fått mindre utrymme i takt med att lönebildningens roll har minskat. Inte desto mindre hänvisas det fortfarande till Rehn och Meidner, inte minst från LO:s håll.

Metall och Socialdemokraterna påstår att det är ett svek av regeringen att inte försöka rädda Saab. Några fackföreningsföreträdare skriver på DN Debatt och försöker få det till att Saab är en vilande papegoja. Det finns väl inget som tyder på att så är fallet. Vad som krävs är en politik för arbete, och inte för specifika jobb.

När man läser gamla budgetpropositioner så hittar man en del lustigheter, en del underligheter och inte så lite av sådant som är aktuellt även idag. Till det sista hör också det här, från budgeten för år 1988/89:

Det året beräknades arbetslösheten vara oförändrad, vilket innebar 1,9%. Vilket förstås syftade på den öppna arbetslösheten, sedan är det ju några procentenheter ytterligare som ingår i olika arbetsmarknadsåtgärder. Nedan är ett diagram från budgeten för år 1983/84, jag är inte helt säker på om proportionerna under den tidsperioden som anges var samma som under slutet av 80-talet, men jag tror inte att det är helt off.

I samband med 90-talskrisen så ökade andelen arbetslösa rejält, för att efteråt gå ner till en nivå som ändå ligger bra mycket högre än vad den gjorde i slutet av 80-talet. Och problemet för vissa grupper på arbetsmarknaden kvarstår förstås, vilket Per Skedinger skriver om i Expressen idag:

Höga löner försvårar för lågutbildade, ungdomar och invandrare att komma in på arbetsmarknaden, skriver Per Skedinger, docent i nationalekonomi:
”De svenska minimilönerna tillhör de högsta i världen och främjar därmed inte sysselsättningen.”
”Ett starkt anställningsskydd försämrar framför allt möjligheterna för ungdomar och invandrare, medan personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden gynnas.”

Här är hans rapport till Globaliseringsrådet, den verkar hänga ihop med det working paper som jag tipsade om för ett tag sedan. Det (o)lustiga är att det inte är några direkta nyheter, samma år som Kjell-Olof Feldt publicerade den där budgetpropositionen som jag citerade så gav Assar Lindbeck och Dennis Snower ut en skrift om inside/outside-hypotesen (de hade dessutom publicerat artiklar ett par år tidigare). Per Skedinger visade också för några år sedan (bloggat) att de svenska minimilönerna internationellt sett är höga.* Trots det så har inte mycket hänt för att lösa problemet, nu som för 20 år sedan så handlar de flesta av politikernas lösningar om mer utbildning. Den borgerliga regeringen har ju försökt med sänkta arbetsgivaravgifter, något som de själva påstår ha gett bra resultat men det går att ifrågasätta.

Skedinger föreslår att man i stället ska införa en riktig lagstadgad minimilön, han menar att en sådan lön förmodligen skulle hamna på en lägre nivå än den som kollektivavtalen anger. Även om en sådan lösning är mer politiskt realistisk än det jag skulle önska – ingen minimilön alls – så är jag ju inte alls säker på Skedingers modell är så värst realistisk den heller. Jag misstänker att om en lagstadgad minimilön kommer till stånd så skulle kollektivavtalen ändå vara i detaljerna. En del av problemet med insiders och outsiders har ju inte bara med förhandlingspositionen på arbetsmarknaden att göra, i Sverige handlar det rimligtvis också om att inte minst LO-kollektivet också har politiskt inflytande. Den borgerliga regeringen verkar inte vara alltför villiga att föra en bra politik på det här området, att en regeringen ledd av Socialdemokraterna skulle göra det ser jag som uteslutet.

Det är nästan så att det är mer realistiskt att man hittar tillbaka till ett socialdemokratiskt förslag från 1984, har man tur så kanske till och med försvarshökarna blir glada:

*Notera dock att de minimilöner som det då syftades på var mininminivån i kollektivavtalen, som de facto funger som minimilön även om vi inte har en lagstadgad sådan.

Uppdatering – Ungdomsförbund tvistar om arbetslöshet:

De politiska ungdomsförbunden har väldigt olika syn på vad som behöver göras för att minska arbetslösheten bland unga människor. I Sverige är mer än var femte person under 25 år arbetslös.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU:s ordförande Jytte Guteland vill se storsatsningar för att häva arbetslösheten.

– Har vi råd att rädda bankerna då har vi råd att rädda den unga generationen. Det kostar betydligt mer om det blir som efter 90-talet, då tusentals människor aldrig riktigt kom tillbaka efter den tuffa arbetslöshetsperioden.

SSU vill bland annat se en nolltolerans för långtidsarbetslöshet bland ungdomar. Företag som anställer unga arbetslösa ska få 90 procent av ungdomarnas lön betalda av staten, under ett år.

Miljöpartiets ungdomsförbund tycker att man ska dela på jobben så att de räcker till fler. I

I ett första steg vill Grön ungdom sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan, för att på sikt kunna sänka till 30 timmar.

Ung Vänster vill slopa utgiftstaket i ekonomin och bland annat satsa pengar på att anställa fler i offentlig sektor.

Den som i stället tittar på alliansregeringens ungdomsförbund får helt andra svar på hur arbetslösheten bland unga ska kunna minskas. Niklas Wykman är ordförande för moderata ungdomsförbundet.

– Till att börja med, rejäla satsningar på företagsklimat, entreprenörskapsutbildningar i skolan och en känsla för svenska ungdomar att Sverige är inte färdigbyggt som land utan här ska vi utvecklas och komma med nya idéer. Sedan krävs också att politikerna vågar ta ansvar för den lagstiftning som finns och erkänna att Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen har många bra sidor, men också sidor som diskriminerar ungdomar. De effekterna måste man plocka bort.

Inte för att vara elak mot våra vänner på Statistiska Centralbyrån, men var inte det här något som vi redan visste?

Arbetsmarknaden osäker för arbetssökande

Man kan ju tänka sig att arbetsmarknaden är osäker för alla, men det jag tänkte mig här var att för arbetssökande är den osäker mer eller mindre per definition.

Nåväl, det kan noteras att det råder brist på byggutbildade med yrkeserfarenhet. Det tycks mig som att det finns ett problem med matchningen. Vi får se om de där miljarderna som arbetsförmedlingen skulle få för att förbättra just matchningen får någon effekt. Jag tar och påminner om några citat från långtidsutredningen:

Såväl företag som arbetstagare måste ständigt anpassa sig till nya förutsättningar. Arbetstagarna anpassar sig till omvandlingen främst genom att byta yrke eller arbetsgivare, medan geografisk rörlighet är mindre vanligt. För att öka den enskildas anpassningsförmåga behöver både den geografiska och yrkesmässiga rörligheten öka.

En välfungerande politik för att förbättra anpassningsförmågan i ekonomin måste ha en bred ansats och omfatta flera politikområden: arbetsmarknad, bostäder, forskning, infrastruktur, skatter, utbildning, m.m. Det finns ingen enkel enskild åtgärd som förbättrar anpassningsbarheten i ekonomin.

Jag tycker att dagens debattartikel i DN om långtidsutredningen låter ganska spännande. Inte så mycket för det huvudsakliga ämnet, utan för det som nämns på slutet lite i förbifarten. Att avgiftsbelägga högskolestudierna är förstås inte helt okontroversiellt, men jag tror det finns ännu större sprängkraft i två av de andra punkterna som förtydligas här:

- Verka för god anpassningsförmåga i ekonomin och ökad konkurrens.

Politiken bör ha en bred ansats för att förbättra anpassningsförmågan. Konkurrensen, inte minst den internationella, bör främjas. Särskilt angeläget är det i de delar av tjänstesektorn där konkurrensen begränsas i dag.

- Utreda formerna för en ökad privat finansiering av välfärdstjänsterna.

En ökad efterfrågan på höjd kvalitet i välfärdstjänsterna kommer inte kunna mötas inom ramen för nuvarande system. En brett sammansatt utredning bör tillsättas för att lämna förslag om ett långsiktigt stabilt finansieringssystem för välfärdstjänsterna.

Jag har bara tittat igenom utredningen sammanfattning än så länge, men jag tror och hoppas att det kan bli livat framöver. Några citat:

Såväl företag som arbetstagare måste ständigt anpassa sig till nya förutsättningar. Arbetstagarna anpassar sig till omvandlingen främst genom att byta yrke eller arbetsgivare, medan geografisk rörlighet är mindre vanligt. För att öka den enskildas anpassningsförmåga behöver både den geografiska och yrkesmässiga rörligheten öka.

En välfungerande politik för att förbättra anpassningsförmågan i ekonomin måste ha en bred ansats och omfatta flera politikområden: arbetsmarknad, bostäder, forskning, infrastruktur, skatter, utbildning, m.m. Det finns ingen enkel enskild åtgärd som förbättrar anpassningsbarheten i ekonomin.

Politiken varken kan eller bör inriktas på att förhindra att arbetstillfällen försvinner, utan på att skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen.

Med överskott i de offentliga finanserna går det att hantera problem med att generationer är olika stora. Men på längre sikt krävs en reformering av välfärdssystemen. Orsakerna är att livslängden ökar och att efterfrågan på välfärdstjänsterna stiger närlevnadsstandarden ökar.

Ökad privat finansiering möjliggör en utveckling av välfärdstjänsterna utöver dagens nivå. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utreda hur en ökad privat finansiering kan utformas samtidigt som välfärdssystemen bidrar till trygghet för alla medborgare. Att skjuta upp åtgärder inom detta område kan leda till att förtroendet och legitimiteten för de offentliga välfärdssystemen urholkas.

SCB om allt möjligt (bland annat taxinäringen efter omregleringen och invandringen från Polen efter deras EU-inträde), Andreas om ett bageri i Lund, Peter om USA:s budgetunderskott, Niclas om frihandel och tillväxt (också Calmfors i Ekot) och Ekonomistas om fiskepolitiken med anledning av dagens debattartikel i DN (Riksrevisionens granskning hittas här).

Själv ska jag idag försöka ta reda på vad bygglagen säger om mindre avvikelser. Det är förmodligen lika spännande som det låter.

• Sweden: A Minimum Wage Model in Need of Modification?
  Working paper av Per Skedinger.
  ”Swedish minimum wages are not regulated by law, but subject to bargaining between employers and trade unions and form part of collective agreements. This paper provides an overview of the Swedish minimum wage system, its characteristics and effects on employment and wages, and also discusses the challenges to the model represented by increasing low-wage competition from new EU member states and the verdict in the Laval case, related to this process and the first of its kind in post-enlargement EU.”
• Foreign Affairs: The Politics of Hunger
  How Illusion and Greed Fan the Food Crisis, av Paul Collier
  ”Politicians have it in their power to solve the food crisis, but they must be willing to end the biases against big commercial farms and genetically modified crops and do away with farm subsidies.”

Förra veckan tyckte Lars Ohly att vindkraft kunde vara en lösning på arbetslösheten nu när fordonsindustrin har problem. TT kallade förslaget för oväntat, men det håller jag knappast med om. Vi har ju den vanliga sammanblandningen av stabiliseringspolitik och miljöpolitik, och eftersom vindkraft är en relativt ineffektiv energikälla så kommer förstås många arbetstillfällen att ”skapas” om man gör en stor satsning.

Det är visst fler som fått för sig samma sak:

Regeringens två samordningsmän för bilindustrikrisen föreslår att man ser till att skapa nya jobb inom vindkraftsindustrin som del av lösningen.

Vindkraften ska byggas ut till 30 terawattimmar till 2020 enligt det nya mål Energimyndigheten föreslår.

Det handlar det om enorma investeringar och enligt samordnarna, landshövding Lars Bäckström och regionrådet Kent Johansson är frågan bara om det sker med importerade kraftverk eller om vi beslutar oss för att bygga verk själva.

[...]

Det här handlar om investeringar på 35 miljarder. Enligt branschorganisationen Svensk Vindenergi skulle det kunna innebära att sysselsättningen i vindkraftbranschen ökar från 2.000 till 11.000. Omkring 6.000 är varslade i bilindustrin och dess underleverantörer i Västsverige.

Om någon funderade på hur djup den nuvarande krisen är så verkar uppfattningen vara att den ligger på samma nivå som kriserna under 1920- och 30-talet. Åtminstone var det gäller lösningar, för här blir det nödhjälps- och beredskapsarbete igen.