Det pågår just nu utanför mitt fönster. Det värsta drog förbi västkusten, där jag bor, runt midnatt men det har fortsatt storma hela dagen. Det blåser som attan och ovanför horisonten över havet tronar becksvarta moln vilket regnet öser ner ifrån framför solnedgången
Jag bor bara ett stenkast från havet. Det finns ingenting förutom en liten, liten krön framför vårt hus och stranden. Igår eftermiddag kände jag för att vara lite äventyrlig och traska ner de 200 meterna ner till stranden. Korkad som jag är. Det var ett slit att ens ta sig dit. Det blåste så pass mycket att jag fick ta i för varje steg. Men det var inte vinden i sig som var jobbigast. Regnet, som just då inte var mer än några droppar då och då, piskade mig rakt i ansiktet. Det kändes som hagel. Som om någon satt med ärtor och sugrör vid stranden och sköt mot mig.
När jag väl kom upp över det lilla, lilla krönet föll jag nästan baklänges. En hiskelig vind slog mot mig och dropparna öste mot mig. Jag hade knappt kunnat se havet innan, på grund utav regnet, utan mest stirrat på vart jag satt mina skor. Genom att hålla en arm framför ansiktet och kolla åt sidorna kunde jag ändå se havet och dess kust. Stranden var borta, det vara bara vatten där. Klipporna blev ständigt piskade av vågor och fiskmåsarna stod som svävande statyer i luften. Och plötsligt insåg jag varför man inte ska gå ut i dessa väder.
Samtidigt som jag njuter av det skådespel som havet ändå bjuder på genom de enorma krafter som vinden för med sig, och funderar på om jag kanske ändå borde gå tillbaka till mitt trygga hus, slår tanken på Filippinerna mig. Hur många meter per sekund kan det ha blåst när jag stod där och frös? 20? Kanske 25? När tyfonen Haiyan drog in över Filippinerna mättes vindhastigheter på 105 meter per sekund. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var där. Hur det är där. För det är ju inte direkt som om allt ordnat upp sig nu när det slutat blåsa för ett tag. Jag skäms lite över min naiva äventyrslusta, skänker en tanke till dem som inte har något hus kvar att söka skydd i, och beger mig mot mitt.
