Det var en match som började varsamt. Båda lagen visste vad som gällde. Båda lagen visste vad som behövde göras och vilket resultat de behövde för att ta sig till VM. Sverige behövde vinna. Helst utan att släppa in något mål. Vid 2-0, 3-1, 4-2 osv går Sverige till VM.
Första halvlek blåses av och det har inte hänt speciellt mycket. Sverige har passat några passningar för mycket i sidled och Ronaldo har grinat för mycket och fällt några för många tårar. Men andra halvlek skulle visa sig explodera. När Sebastian Larsson missar ett friläge rakt framför målvakten och missar det tror man inte riktigt det är sant. ”ETT SÅNT LÄGE FÖR MAN BARA INTE MISSA!” skrek den goa gubben jag satt hamnvakt med bredvid mig i soffan. Och det visade sig vara visa ord från en vis man. Några minuter senare springer Ronaldo ifrån de svenska försvararna och gör mål.
I detta läge är det kört. Det känner nästan alla. Sverige har inte lyckats göra ett mål på tre halvlekar mot Portugal hittills. Nu måste de göra tre, på 40 minuter.
Men alla minns bragden i Berlin. Inte minst spelarna. Och när Zlatan nickar in 1-1 ganska tätt därpå kommer känslorna tillbaka. ”Är det inte lite Berlin-vibbar här inne nu?” säger kommentatorn och hinner nästan inte avsluta meningen förrän Sverige får en frispark precis utanför straffområdet. Självklart tar Zlatan den. Självklart gör han mål. Sverige har alltså vänt 0-1 och hopplösheten till 2-1 och hoppfullheten på bara några minuter.
Då vaknar Ronaldo igen. ”äsch, vadå va ni oroliga på riktigt?”. På lika få minuter har han fullbordat sitt hattrick och vänt matchen till 2-3.
De som ville se en match i matchen mellan Zlatan och Ronaldo fick vad de önskade sig i alla fall. Men tyvärr slutade inte historian lyckligt denna gång. Den elaka trollkarlen Ronaldo sköt kapten Zlatan och de blågula vikingarna i sank.
Att uppmärksamma är dock att när Zlatan gjorde sitt andra mål började Ronaldo gråta. När Ronaldo gjorde sitt andra mål började Zlatan applådera. Skillnad i karaktär.
EM i Frankrike 2016 nästa.
