Rubriken på seminariet har valts för att det anspelar på ”sexuellt ofredande”. Engelska i reklamen är som att få en klapp i rumpan hela tiden.

Mitt svar finns här.

Då polisen kom tillbaka till högkvarteret landade en ny rapport på deras bord från affärsinnehavarnas förbund Confesercenti. ”AB Maffian stärker sin ställning som Italiens främsta företag”, fick de veta. Fjolårets finanskris påverkade inte maffian, snarare tvärtom. De fick ökade möjligheter till låneocker, kunde värva billig arbetskraft bland nytillkomna arbetslösa och tvätta pengar genom att köpa upp egendomar, aktier och krisdrabbade företag billigt. Maffians ”vinst” förra året uppgick till 800 miljarder kronor, enligt rapporten.

De alltmer slokörande maffiapoliserna fick också veta att maffians verksamhet står för omkring sju procent av landets BNP och växer stadigt, samt att deras omsättning uppskattas till 1400 miljarder kronor.

Jag har inget problem med jämförelsen maffian som företag. Snarare så kan jag mycket väl tänka mig att det hjälper till att förstå maffian bättre. Jag har nämnt det vid ett par tillfällen tidigare, och hänvisat till William Baumol*.

Problemet är snarare att man allt som oftast i det här sammanhanget (och också annars när företag kritiseras) sätter igång och jämför med länder och dess bruttonationalprodukt. Jag tror det blir klurigt att räkna ut maffiornas förädlingsvärde, och förädlingsvärdet är förstås det som BNP utgår från. Med andra ord så blir alla jämförelser mellan omsättning och BNP missvisande. Samtidigt kan man notera att det ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som samma jämförelse görs mellan de största vanliga italienska företagen, Eni eller Assicurazioni Generali, och BNP.

Men det största problemet är att det egentligen inte fångar maffiornas inflytande i de regioner där de är som mest framträdande; Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Apulien och Sicilien. Det är också de mest fattiga regionerna, vilket förmodligen hänger ihop med att maffiorna påverkar väldigt många i det vardagliga livet – vilket inte minst visas av Roberto Savianos Gomorra.

* En av mina favoritartiklar. Den har funnits på nätet tidigare, men nu verkar den ha försvunnit. Jag har en kopia liggandes någonstans, hojta till om ni är intresserade så kan jag leta reda på den.

När det gäller prostitution så går det ner även där, men det är lite mer upp och ner. Det jag reagerade främst på var att Sverige låg på ungefär samma nivå som Spanien (Eller? Min färgblindhet igen, först tyckte jag det såg ut som USA.) fram till mitten av 90-talet, men samtidigt som debatten och beslutet om sexköpslagen så vände den svenska kurvan uppåt igen. Det kan vara knepigt att säga vad som är hönan och ägget här, och jag kan nog tänka mig att både lagen förespråkare och motståndare kan se att utvecklingen talar till sin fördel.

Förespråkarna skulle kunna säga att lagen har haft en effekt. Medan motståndarna kan säga att det inte är uppenbart på vilket sätt de prostituterade fått det bättre, och att det tyder på att det handlar om moralism. Vilket är ungefär som det brukar låta när det sexköpslagen diskuteras.

Det hela avslutades med att demonstranterna halade ned den svenska flaggan utanför kansliet – och brände den.

- Det var mycket förvånande och något vi inte tolererar. Vi har polisanmält händelsen, säger Helena Sångeland.

För stöld eller något liknande, får man hoppas. Flaggor ska få brännas.

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Jag har hittat en artikel från TT som nämner att planinvasionen var ett lagbrott. I övrigt verkar det vara tyst. Inget om att polisen ska försöka identifiera de personer som orsakade ”tumult”.

Så olika sporter bedöms olika. Men det visste vi ju redan. Som sagt var ju planinvasioner en tradition i samband med SM-finalen, utan att det hojtades om lagar.

Örtmedicin, aromaterapi, meditation och healing, det kan landstinget komma att betala för i framtiden till dom patienter som vill ha, i alla fall om den borgerliga alliansen får bestämma.

Hälso- och sjukvårdsutskottet vill nämligen öppna upp för mer alternativa behandlingsmetoder. Men det är en kontroversiell fråga, och från läkarnas sida så ställer man sig väldigt kritisk till alternativmedicinen.

[...]

Urban Blomberg är ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet och han menar att landstinget finns till för patienten. Och om patienten efterfrågar alternativ behandling, så ska man respektera det.

- Vi ser ju att patienterna tar till sig det här. Man ska sträva efter evidens inom de här alternativa metoderna också, säger han.

Som det påpekas i inslaget, sträva efter evidens. Inte kräva evidens. Som tur är finns det också borgerlig kritik mot förslaget. Och Pekka på orsakverkan har skrivit till Urban Blomberg. En intressant sak i sammanhanget är att Radio Jönköping tidigare sänt helt okritiska inslag om pseudovetenskap.

Ännu intressantare är det kanske att Höglandssjukhusets utskott (det sjukhus som jag ”tillhör”, dessutom) i höstas drog till Berlin för att studera alternativmedicin på ett sjukhus där de också har antroposofisk inriktning. De passade på att skriva en reserapport, där får man bland annat veta att anledningen till att de åkte dit var att de hade frågat sig varför gränsen mellan skolmedicin och alternativmedicin var så skarp i Sverige. Hade de frågat mig så hade jag berättat för dem att den gränsen är lika skarp som mellan vetenskap och pseudovetenskap, och att bara det att de behöver ställa frågan visar exakt hur inkompetenta de är. I stället meddelar reserapporten, förmodligen hämtat från sjukhusets reklambroschyr, att

Tas behandlingen ner på patientens nivå finns det inga konflikter mellan skol- och alternativmedicin.

Så idiotiskt, vilken nivå skulle man annars befinna sig på? Och försvinner den verkliga konflikten bara för att man påstår att den gör det? Som det är nu kunde de lika gärna åkt direkt till Vidarkliniken i Järna, men det är så klart inte samma sak som några dagar i Berlin.

Relaterat:
Ett par utmärkelser
Hur tänkte ni nu?
Om underligheter på Karolinska institutet

Läs också Sven Ove Hanssons artikel om antroposofisk medicin, och Kjell Häglunds artikel om antroposoferna.

Uppdatering:
Mats Reimer som bloggar hos Dagens Medicin har också ett inlägg.

In a recent survey of residents in the U.S. and Sweden, RFF Fellow Alan Krupnick and his colleagues in Sweden found that 92% of Swedes and 71% of Americans are willing to pay for climate change mitigation efforts. The average amount people are willing to pay to avoid a 4oF temperature rise was $306/year in Sweden and $204/year in the U.S. – amounting to between 2-3% of the respondent’s per-capita income. They were willing to pay even more if temperature increases could be held to 3oF: $330 per year in the U.S. and $552 per in Sweden. These levels of expenditure are in line with most of the economic estimates of the cost of climate change mitigation – generally thought to be between 1-3% of GDP.

National Journal, via Environmental Economics. De svenska forskarna kommer från Handels i Göteborg, Åsa Löfgren är en av dem. Hon skrev om detta på en GU/Chalmers-blogg i samband med Köpenhamns-mötet. Kommentarerna är underhållande, på sitt lilla vis.

Organisationens medlemmar tycker just nu extra illa om när det används engelska ord i svensk reklam. Det är så pass hemskt att de i senaste utgåvan av nyhetsbrevet gör reklam för ett seminarium: ”Reklam på engelska i Sverige – kulturellt ofredande?” Vad kulturellt ofredande innebär är däremot oklart, man får nog vänta till 30 maj för att ta reda på det. Eller fråga några andra spexare som tycks vara de enda som använt begreppet tidigare. Det kanske är ofredande på samma sätt som när Språkförsvaret berikar oss med sina funderingar.

~

Fler underligheter, denna gång från Ryssland.

Rysslands skidelit har tröttnat på sina mäktiga pampar och dopningsdoktorer. Nu avgår förbundets ordförande sedan åkarna vänt sig direkt till landets president.

14 av Rysslands främsta längdskidåkare på både dam- och herrsidan har skrivit ett brev till Rysslands president Dmitrij Medvedev och krävt längdskidförbundets ordförande Vladimir Loginovs avgång.

Brevet skickades till Kreml redan för en vecka sedan men blev offentligt först efter det att Loginov igår meddelade att han frivilligt avgår. Ryska medier spekulerar nu i att Vladimir Loginov i själva verket fått sparken efter skidåkarnas brev till presidenten.

Man har alltså skrivit brev till Medvedev och bett honom hjälpa till att modernisera rysk längdskidåkning. Att man anser sig behöva ta hjälp av presidenten är förstås en indikation på hur omfattande det nuvarande problemet är. Men ändå, nog tyder det också på saknad sjukdomsinsikt. Är det pampvälde som moderniseringen ska avhjälpa så är väl presidenten den siste man ska vända sig till.

En tydligare reträtt än så fick vi alltså inte efter att en borgerlig justitieminister hade förespråkat något så förbluffande som en modern skampåle för icke dömda medborgare.

Mer pudel behövdes tydligen inte heller, vilket nästan är mer förvånande än att Ask uppvisade en häpnadsväckande inkompetens. Bloggosfären gick upp i brygga över det inträffade, men i medierna har fadäsen gjort föga avtryck. Mediedrev triggas uppenbarligen bara när ministrars vandel är i fokus. Vad är väl ett svek mot rättsstatens grundidéer mot en obetald tv-licens, liksom?

Den där fördumningen, där man granskar sådant som går enkelt att mäta medan den kvalitativa kontrollen uteblir. Det blir taxikvitton och tv-licenser. Eller som när Thomas Bodström av Aftonbladet utsågs till guldgosse genom att räkna debattartiklar, propositioner och liknande. Att spruta ut lagförslag sågs där som något positivt. Utan att ta hänsyn till vad som faktiskt sades, och så fick vi ett Bodströmsamhälle på halsen.

En någotsånär relaterad spaning: är det så att det stormat extra mycket kring justiteministrar? Utan att behöva ta med Bodström och Ask, som alltså borde kritiseras hårdare, så har vi ju haft Ove Rainer, Anna-Greta Leijon, Sten Wickbom och Laila Freivalds som avgått. Inte nödvändigtvis för något de gjort i egenskap av att vara justitieminister, eller för att det egentligen ens skulle vara något särskilt fel som begåtts (Rainer).

Uppdatering:
Mårten Schultz skriver bra. Fast personligen är jag alltså alldeles för långsint för att hysa något som helst förtroende för Thomas Bodström i den här frågan, han kastar ordentligt med sten i sitt glashus. Massövervakning och oskuldspresumtion går inte så bra ihop.