Jag väljer att tolka det som att Björn Forsell lever kvar i en tid då fjolla betydde ”flicka eller kvinna som saknar stadga i karaktär och intellekt”. Då är förstås den manliga hockeyn lika fjollig, hade de haft lite mer stadga i karaktär och intellekt så kanske Tre Kronor hade lyckats vinna mot Slovakien.
Man vet att det är ett stort idrottsevenemang när sporten hamnar på ledarsidorna och bidrar till krystade resonemang. Det var åtminstone inte fotboll denna gången, utan (den smått fantastiska) dubbeljakten som triggat igång Expressen.
Marcus Hellner hade kanske inte vunnit alls om det inte hade varit för att ”spänningarna släppte”, som han sade, när han slutade tänka bara på sig själv. Och Johan Olssons bronsmedalj hade inte haft sin särskilda glans om det inte hade varit för Anders Södergrens sena, snubblande, heroiska hjälp.
Och Anders Södergrens understöd hade inte varit lika mycket värt om det inte hade krönts med Hellners och Olssons individuella framgångar.
Ja, ja, det är bara sport.
Men rättvisa förutsättningar, solidaritet och utrymme för individuell virtuositet är värden som väcker djup genklang hos människan, generellt. Och det politiska block som har en vision där dessa värden existerar, i något som liknar jämvikt – det blocket har goda chanser att vinna folkets, om inte kärlek, så dock belöning.
Det är ju ett sätt att se på saken. Men man kan ju tänka sig en annan berättelse.
De svenska kommentatorerna, och även på annat håll vad jag förstått, drog paralleller med cykelsporten. En sport som jag följer och jag vill påstå att jag har hyfsad koll på vad som händer under loppen. Jacob Hård och Anders Blomqvist nämnde det mest i anslutning till att Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp bland förföljarna och drog ner farten, men det är faktiskt något som händer ganska så sällan under cykelloppen. Då och då händer det att enskilda går in på rulle i en jagande klunga och inte lägger ner någon kraft när de hamnar längst fram, på så vis blir jakten mer ryckig. Men det är, inte minst i jämförelse med längdskidåkning, enkelt att ta sig förbi och ta över igen.
Då var det egentligen en annan vanlig förekommenade situation inom cykeln som passar bättre som jämförelse. Sverige hade, förutom att Johan Olsson var i utbrytning, övertaget i den jagande klungan på så vis att det var det enda landet, förutom Kanada, som hade mer än en åkare (rätta mig om jag har fel, kanske glömt bort några) i gruppen. Det är inte helt jämförbart med cykel på så vis att man inom längdskidåkningen inte tjänar lika mycket på att ligga bakom, man får ändå göra en hel del av arbetet. Det svenska övertaget gjorde att Hellner och Södergren kunde överlåta jakten på de övriga, samtidigt som huvudfavoriterna där (hit räknar jag inte kanadensarna som ändå gjorde en bra insats resultatmässigt) inte gärna ville hjälpa fram konkurrenterna. Jag tror nog att Dario Cologna och Lukas Bauer hade kunnat knapra in Olssons försprång, men då hade också Petter Northug fått draghjälp. På så vis var det inte så konstigt att att Johan Olsson fick ett hyfsat försprång, och att ryssen Legkov gjorde ett stort och långt ryck för att komma ikapp. I stället för att gneta ikapp så ryckte han sönder fältet i sin jakt.
Nu hjälpte ju inte det, Marcus Hellner och Tobias Angerer kunde hänga med och Legkov fick den trista fjärdeplatsen.
Så för att hjälpa till med de krystade idrottsmetaforerna så kan man tänka sig att de svenska åkarna mobbade ut de andra, trots att motståndarna var i numerärt överläge så hade Sverige det faktiska övertaget, genom att dels hålla tillbaka dem och dels låta de andra göra grovjobbet. Hålla tillbaka och förlita sig på andra jobb, det är den svenska modellen det.
Men förstås; Hellner, Olsson och Södergren gjorde lysande insatser. Även Richardsson såg bra ut under den tid han kunde vara med ordentligt. Så vi kanske ska sluta med de här fåniga metaforerna i stället, idrotten och inte minst olika sporter bär med sig sin egna logik som inte nödvändigtvis kan eller bör appliceras.
Fast först ska jag klura ut ett sätt att få med Nya Zeeländaren som var uppe och drog under första varvet, för att senare bli varvad.
Från Grönköpings Veckoblads oktobernummer:
HalteAkademien AB, se där namnet å den nya privata småskola, som just etablerats här i Grönköping av driftiga affärsmän. Friskolan i fråga har redan godkänts av Kgl. Skolverket, som fäst särskild vikt vid att densamma drivs med förlustintresse.
Och så följer förstås en vanvettigt rolig artikel. Lika rolig är den andra artikeln på samma sida, om den stackars Evald Ruda som vann 60 meter på skolmästerskapet men som nu av tvåan anklagas för att vara tjej.
Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.
Precis som jag ignorerade det 1991 och 1992, då Vetlanda vann och jag var på plats. På den tiden fanns det förstås ingen lag som sade att det var förbjudet. Jag vet inte om det spelade någon större roll, just då ville jag bara fira med laget som jag följt sedan jag var sex år (och sett förlora två finaler). Och jag var ännu inte straffmyndig.
Nu ska det här inte utmynna i någon allmän uppmaning att springa in på planen efter det att erat favoritlag har åstadkommit något stort. För det är ju, som sagt, olagligt numera. Men det är ändå lustigt att just sådana planinvasioner hade man länge överseende med, både inom bandyn och inom fotbollen. Jag försöker påminna mig om när det inte hände senast, men misslyckas. Inte heller kan jag påminna mig om att det skrikits om att lagar måste införas (möjligtvis med Arne Hegerfors som undantag, men han räknas inte).
Snarare så tillkom lagen, vad jag vet, när människor tog sig in på plan under matchens gång. Och det gör man förstås inte med något gott syfte.
Min lilla spaning här handlar om att reaktionerna efter det att AIK-supportrar tog sig in på Gamla Ullevi förra helgen, det har mötts med ett mycket större fördömande än tidigare händelser av samma slag. Likadant efter gårdagen då djurgårdare sprang in på planen (de hade undvikit att ramla ur, inte mycket att fira om ni frågar mig), men det har förstås minst lika mycket med att göra att några idioter tyckte det var lämpligt att ge spelare ur motståndarlaget stryk.
Bortsett från misshandeln igår, är det möjligtvis så att exakt samma handling bedöms olika beroende på om det finns en lag som förbjuder den eller inte? Alltså att det inte är handlingen i sig som är det avgörande, utan om politikerna tyckte det krävdes lagstiftning. Om det är på det viset, så är det ganska intressant. Och lite otäckt, eftersom det verkar som att det går att skapa en opinion i efterhand enligt devisen att när X är förbjudet så är det enbart kriminella som kommer att ägna sig åt det. Fast än så länge är jag osäker på hur stor del av detta som är ett mediefenomen, och hur mycket det speglar verkliga åsikter hos folket.
Det händer ju då och då att jag låter min bitterhet komma fram, och det blir inlägg om cykling. I fortsättningen kommer jag nog (vi får se) bespara er det eftersom jag startat en ny blogg där jag får utlopp för sådant.
Apropå det där ekonomipriset så vet jag inte vad som är mest sorgligt, den här tråden eller det att Steven Levitt och Paul Krugman inte kände till Elinor Ostroms arbete sedan tidigare. Inte för att jag räknade med att ekonomer i allmänhet är helt inlästa på vad hon sysslat, men jag inbillade mig att de flesta åtminstone hade någorlunda koll och inte behövde ta hjälp av Wikipedia. I Levitts fall kanske det i och för sig inte är så konstigt, Kieran Healy på Crooked Timber påpekade att Ostroms forskningsmetodik är nästan helt den motsatta jämfört med Levitt.
Which is to say her work is not flashy, it’s very thorough, and it arrives at, you know, correct answers.
Ekonomipriset brukar ju kommenteras på tidningarnas ledarsidor, men det jag sett hittills har varit ganska ointressant (Vetlanda-Posten har ledare från LNB, dagens handlade om Obama och fredspriset). Fast jag tar mig an uppgiften att påpeka för DN:s Rikard Westerberg att det är skillnad på företagsekonomi och nationalekonomi.
~
Roberto Baggio sa en gång att han kände sig som en Ferrari i händerna på en trafikpolis när han hade Arrigo Sacchi som tränare. Jag kom att tänka på det uttalandet när jag läste Ingvar Perssons (han brinner för Degerfors, nuff said) ledare i Aftonbladet om att Sverige behöver folkhemsfotboll. För det har under Lagerbäck givit oss osannolika resultat. Inte för att det anges vad sådan fotboll innebär – mer än att det inte är flärd, blanka kostymer och roliga presskonferenser – men som sagt, det påstås ha givit oss osannolika framgångar. Att vi också har haft en och annan stor stjärna har nog inte heller skadat. Det är väl till och med så att vid ett och annat tillfälle så har det känts futtigt att åka ut i åttondels- och kvartsfinal, med tanke på spelarmaterialet.
Inte heller vet jag i vilken mån damerna har haft ett segertåg det senaste decenniet, som det påstås. Umeå IK vann Uefa Women’s Cup två gånger. Landslaget tog medaljer i VM 2003 och EM 2001, sedan dess har de mest glidit igenom kval-spel och misslyckats i slutspelen. Att Pia Sundhage nämns som efterträdare beror på att hon varit framgångsrik som tränare, men då främst i USA och för det amerikanska landslaget.
Då är det mer signifikativt att när SvD listar tänkbara och otänkbara förbundskaptener så är det nästan uteslutande svenskar som nämns. Den avvikande är Stuart Baxter, som förstås varit i Sverige och tränat och som talar svenska.
Uppdatering:
Jesper Högströms ”kompis” Rain Man har varit framme och kollat hur framgångsrik Lagerbäck-eran har varit.
Det där med odds kan vara svårt:
Mitt i ett larmande Gamla Ullevi stod IFK-tränaren Stefan Rehn ganska lugn.
-Jag ger aldrig upp men visst blev oddsen mindre och mindre, säger Rehn.
Hade han spelat på oavgjort?
Jag råkar vara barnsligt förtjust i cykling (om nu någon lyckats missa det) och Monty Python. Eftersom Lennart Regebro underrättade mig om att det idag är 40 år sedan som det första avsnittet visades så firas detta jubileum med deras sketch Picasso on a Bicycle.
En del påstår att The Funniest Joke In The World skulle vara den roligaste sketchen från premiäravsnittet, men det är helt enkelt inte sant.
Det är inte ofta det bli körsång här på bloggen, men idag får medlemmar ur Det Kongelige Teaters operakör den äran.
I Åre är det en liten skidtävling som någon tar på alldeles för stort allvar:
I Sverige lämnade lämnade Frida Hansdotter återbud och Anja Pärson hade sedan tidigare meddelat att hon inte skulle komma till start, sliten efter en lång säsong.
-Det är vissa som väljer att ligga hemma och sova, medan jag kör för nationen, rasar Hans Olsson i SVT.
En halv promille av den svenska befolkningen tackar dig så hemskt mycket, det blir säkert någon kunglig medalj av något slag.
Relaterat:
Blir det krigsrätt?
Någon är bättre på fotboll än på ekonomi:
Fotbollsspelarna i Manchester United får inte längre skriva autografer vid sin träningsarena.
Lagets tränare Alex Ferguson har förbjudit spelarna att skriva autografer för att stoppa dem som säljer namnteckningarna vidare och tjänar pengar på det.
Då borde han ju egentligen uppmuntra spelarna att skriva autografer. På så vis ökar utbudet, och priset sjunker. Nu när Fergie begränsar utbudet så lär autografhökarna tjäna mer pengar.
Enligt den här notisen så genomförde de en liknande grej för fem år sedan, då handlade det om minnessaker. Skulle vara intressant att veta hur priserna förändrades den gången.
Uppdatering:
Det är tråkigt med konkurrens.
SIR ALEX FERGUSON’S son Jason is involved in a lucrative new initiative that has created a £275 Manchester United shirt. The same replica shirts are on sale for £30 at the Old Trafford megastore, but Elite Sports Group Ltd, the company run by Jason Ferguson, have them signed by a United player, framed and then delivered around the world with a certificate of authenticity and a photograph.
Jag vet att det här smärtar er lika mycket som det smärtar mig.
34-årige Magnus Bäckstedt väljer att ta steget ner från sportens högsta nivå efter tretton år som professionell cyklist.
Magnus tar med sig alla erfarenheter från sin långa karriär, kombinerat med vad han fått med sig från Garmin-Slipstream’s hängivenhet till nästa generation av mästarcyklister, i arbetet med hans egna utvecklingslag och för att stanna i teamet som rådgivare till Garmin’s unga cyklister.
En av Sveriges bästa cyklister genom tiderna, den ende svensk som vunnit etapp på Tour de France, och den enda svensk som vunnit Paris-Roubaix. Vi tar en kopp kaffe och sörjer en stund.
