Sänd mina rötter regn

Om man som Katrine Kielos enbart är ytligt intresserad av vad ens politiska motståndare faktiskt anser så kan man skriva följande:

”Nyliberalismen är död”, deklarerar [Phillip Blond] vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.

På vilket vis är det märkligt? Är det inte allmängods att en anledning till att vänster/höger-skalan inte är överdrivet relevant beror på att det som kallas för högern består av människor som klumpas ihop, och för all del klumpar ihop sig själva, trots att de inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt. Om liberalismen, och särskilt då den med prefixet ny (som självklart aldrig definieras), går emot den kommunitarism och distributism som Phillip Blond omfamnar, och det gör den, så kommer vi förstås höra från den brittiska högerns chefsideolog att nyliberalismen är död. Precis som vi hört från Roland Poirier Martinsson att liberalismen är död.

Kielos framstår som inte så lite förtjust i Phillip Blonds kritik mot (ny)liberalismen (och det går att diskutera Blonds bild av utvecklingen de senaste 30 åren, den är inte enbart något att konstatera), och vill då distansera honom från både Göran Hägglunds ”verklighetens folk” och Roland Poirier Martinsson. Om den distanseringen funkar i praktiken är däremot en annan sak. En central del av Hägglunds utfall mot kultureliten var förstås att den ägnar sig åt sådant som den moraliska majoriteten struntar i; gemenskapen har mycket lite utrymme att ge till de minoriteter som avviker. Individualismen är ju falsk. Den kritik mot feminism som Blond anför är på så vis inte så mycket en annan del hos honom som just kommunitarism med distributism och den ekonomiska politik som det sistnämnda medför. Det är inget problem i sig, båda idéerna är centrerade runt gemenskaper. Att det sedan inte blir så värst underhållande i slutänden är däremot ett stort problem.

~

Det här låter inget vidare:

De senaste månaderna har allt fler gårdar i Venezuela förstatligats. Ofta är det just exportvarorna som står i fokus för statens intresse: kakao, kaffe och andra varor som skickas utomlands och inte bidrar till det för president Chávez viktiga målet: att Venezuela ska bli självförsörjande på livsmedel.

Ändå är Venezuela varje dag längre från just det målet: de gårdar som tas över för att där ska odlas majs, ris och andra basvaror förfaller ofta och läggs ner. Mer och mer mat importeras från andra länder. Men på tv:n rullar reklamfilmer som visar hur bönderna tar över marken varpå gårdarna frodas under lien.

Jag tror aldrig att den kubanska diktaturen erkänt det i ord, men kanske mer i handling. Fidel Castro som politisk inspiration kanske skulle vara en god idé här, åtminstone om Venezuela lärde sig av de misstag som begicks på Kuba efter revolutionen. Den jordreformen funkade inget vidare, de långsiktiga planerna var inte i närheten av att uppfyllas. Tilltron till politisk styrning av jordbruket i dessa länder är fortfarande naiv.

Det kanske inte är helt välkänt att socialistiska/kommunistiska länder hade ett alternativt sätt för att beräkna hur mycket som producerades. En anledning var att när Sovjetunionen sparkades igång så var det där med nationalräkenskaper fortfarande i sin linda, och knappt det, men det var också så att bruttonationalprodukt var något som ogillades av ideologiska skäl. Så länder som blev socialistiska långt senare, t.ex. Kuba, valde den variant som på engelska kallas för Material Product System. Det är ett skäl till varför det är knepigt att historiskt jämföra BNP-siffror från fd sovjetstater med övriga världen.

Med andra ord är den här artikeln [via Alltid varför] inte särskilt överraskande:

President Hugo Chávez wasn’t pleased with data released this week that showed the Venezuelan economy tumbling into a recession. So the populist leader came up with a solution: Forget traditional measures of economic growth, and find a new, ”Socialist-friendly” gauge.

”We simply can’t permit that they continue calculating GDP with the old capitalist method,” President Chávez said in a televised speech before members of his Socialist party on Wednesday night. ”It’s harmful.”

Mr. Chávez’s comments came shortly after data showed Venezuela’s gross domestic product — a broad measure of annual economic output — fell 4.5% in the third quarter from the year-earlier period. It was the second consecutive quarterly decline, and observers have questioned how Mr. Chávez will be able to generate growth without high oil prices.

Ja, om man inte gillar resultaten så kan man ju alltid ändra beräkningssättet. Det är ju inte en ovanlig lösning. Nu har jag förstås inte lyssnat på allt Chavez har sagt, men gissningsvis så hade han inte samma idé när Venezuela visade på höga tillväxtsiffror. Och det är sådant som gör att vi inte tar Hugo Chavez på allvar, om Kajsa Ekis Ekman undrade.

För ett tag sedan så läste jag en artikel om nyhetsbevakningen av latinamerika. Den var visserligen inte alltför lång och utredande, men där gjordes en jämförelse mellan rapporteringen om Venezuelas Hugo Chavez, Bolivias Evo Morales och Brasiliens Lula da Silva. Tyvärr hittar jag inte artikeln nu (jag tror det var någon korrespondent i latinamerika som skrivit den). Poängen var att i alla tre länderna så pågår något sorts vänsterprojekt, men bevakningen av Venezuela skiljer sig åt jämfört med bevakningen av Brasilien och Bolivia. För det fokuseras mer på Chavez egenskaper som president än vad det fokuseras på Lulas och Morales personer.

Och för min del så framstår det som en korrekt observation. Eller åtminstone tillräckligt intressant att man bör ha det i åtanke när man läser Kajsa Ekis Ekmans gnäll om svenska mediers bild av Venezuela. Om Chavez framstår som löjlig och galen, kan det möjligtvis ha med att göra att han gör sitt allra bästa för att framstå som just sådan? Det kan knappast uteslutas.

Själv välkomnar jag en nyhetsförmedling fokuserad på utvecklingen i landet. För den skulle visa att det är väldigt mycket snack, och mycket lite verkstad.

Uppdatering:
Det var ju ett inlägg på Världenbloggen jag tänkte på. DN, med andra ord.

Det är trots allt mycket få journalister eller andra bedömare som tycker det är rimligt att driva med ledare som har kamp mot fattigdom och orättvisa på sin agenda. Lackmustestet är att se hur andra, retoriskt måttfullare, vänsterledare beskrivs i nyhetsspalterna. Bolivias Morales, Brasiliens Lula, ja, rent av Kubas diktator Raúl Castro – alla slipper de löjet.
Eller jämför mediebilden av den spanska vänsterledaren Zapatero med mediebilden av hans kollega på andra sidan Medelhavet, högerledaren Silvio Berlusconi. Den förra respekterad, den senare ibland parodiskt självupptagen och omodern – och följaktligen utsatt för en hel del raljans i medierna.
Saklighet är en journalistisk dygd, och vi bör tänka oss för när det kliar i rubrikfingrarna. Men uppblåst retorik, var den än framförs, ber om att bli driven med.

Jag är inte helt pigg på att använda medianväljarteorin som en normativ utsaga, dvs att använda den för råda politiker till vilken väg de ska gå. Däremot tycks det mig som att den inte alltför sällan ger en hyfsat bra förklaring till vad som faktiskt sker. Inte desto mindre så var det den teorin som jag kom att tänka på nu när några LO-förbund vill att Socialdemokraterna ska ta steg åt vänster för att vinna medelklassen i storstäderna. Det tycks mig som en vansklig väg att gå.

Kanske särskilt med tanke på det som Henrik Oscarsson påpekade för ett tag sedan: ”socialdemokraterna [har] nämligen aldrig varit särskilt starka i storstäderna.” Då handlade det visserligen om påståendet att storstäderna skulle återtas, men jag ser det som relevant även här.

~

Cato@Liberty har hittat ett lustigt litet uttalande från vår gamle vän Hugo Chavez.

Every day I’m more of a revolutionary, every day I’m more socialist… I’m going to take Venezuela toward socialism, with the people and the workers…The revolution is not negotiable, socialism is not negotiable, because every day I’m more convinced that socialism is the kingdom of God on earth. That is what Christ came to announce.

Inte så förvånande kanske, att Chavez gillar befrielseteologi är ingen nyhet. Men som både Cato och Christopher påpekar, det ligger närma till hands att Chavez ser sig själv som messias.

Fredrik Segerfeldt skrev ett inlägg häromdagen med anledning av att Hugo Chavez skulle förstatliga risproduktionen, den rimliga frågan som Fredrik var att den åtgärden måste väl ändå även vänstern kritisera. Men förutom några kommentarer så har det varit tyst, så jag tar och lyfter upp frågan här.

Ungefär samtidigt så publicerade Second Opinion en artikel av Karim Jebari där rubriken påstår att ”DN:s opinionsjournalistik färgar vår bild av latinamerikanska ledare”.

Alltså om man läser DN, och i synnerhet Nathan Sachar, så får man en uppfattning om att Chavez är en auktoritär ledare medan Uribe är en stark men god ledare. I själva verket är Uribe långt mer omstridd, och har betydligt mer plumpar i sitt protokoll. Skillnaden som tycks styra DN:s rapportering är att Uribe är en högerman, nära allierad med USA, katolska kyrkan och Colombias feodala godsägare. Chavez är istället vänster, kritisk mot USA, och allierad med Iran och Ryssland. Detta innebär att Chavez framställs, i nyhetsdelen, som en skurk samtidigt som Uribe som en hjälte och stark ledare.

Personligen läser jag inte Nathan Shachar (Jebari stavar genomgående fel till hans efternamn) särskilt ofta, så jag vill påstå att han inte påverkat min uppfattning om Hugo Chavez. Och om Uribe har jag ingen uppfattning.

Att Chavez har auktoritära drag är för mig uppenbart, och den åsikten bygger inte på någon åsiktsjournalistik utan på vad Hugp Chavez sysslar med. Att kasta ut människorättsorganisationer som kritiserar Venezuela och att förstatliga företag till höger och vänster är ganska goda indikationer, och bara exempel. Dessutom skadar det ju inte att Chavez inte har alla pingviner på flaket, han fattar ju uppenbarligen inte vad han håller på med:

Han anklagar de två livsmedelsföretagen för att inte följa prisregleringen i Venezuela och säger att de är skyldiga till bristen på ris i landet.

Karim Jebari är etisk konsult och ”undervisar i vetenskaplig metod och medicinsk etik vid KTH”. Han vet förstås vad confirmation bias innebär, det är inte bara Hugo Chavez kritiker som dras med det problemet.

~

Det verkar fortfarande vara osäkert hur det där bröllopet ska betalas, men frågan diskuterades i alla fall i Nyhetsmorgon idag. Eftersom Gudrun Schyman var med så blev det ganska så pladdrigt. Tyvärr missade jag början och fick inte reda på vem den tredje deltagaren (förutom Schyman och Paul Ronge) var förrän han påstod att Svensk Handel har räknat ut att staten kommer få in miljarder, och därför kunde staten betala kalaset. Det var inte någon ekonomireporter på Tv4 som diskuterade – fast det hade nog inte varit en garant för någonting, när jag tänker efter – utan Tv4:s hovreporter Roger Lundgren.

Vilket säger något. Förmodligen måste man vara betagen i kungahuset för att över huvud taget bli hovreporter. Inte bara för att man måste ha en fäbless för överklasslallare, utan också för att lallarna själva har makt över vilka som får audiens. Det kanske borde studeras hur det påverkar hovjournalistiken, den som finns är i bästa fall ofrivilligt kritisk. Och ofrivilligt humoristisk. Något säger mig att Lisa Magnussons chanser att bli hovreporter inte är så stora – inte för att jag vet om hon ens skulle vilja bli det – men det skulle förmodligen bli mycket bättre än det som finns nu. Dessutom skulle det vara roligt på riktigt.

Till sist en hälsning till kungen, angående betalningen av bröllopet:

Jag tycker det är viktigt att se framtiden an i ljusa färger. Att vara pessimistisk hjälper ingen, varken Dig själv eller andra. Men det gäller att ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.

Du visste väl att det citatet skulle komma tillbaka och bita i det kungliga arslet?

Human Rights Watch har publicerat en rapport om Venezuela. Om man inte råkar vara helt förblindad av Hugo Chavez så kommer det inte som en överraskning att det är lite si och så med mänskliga rättigheter i Venezuelas.

It has been 10 years since Hugo Chávez was elected president of Venezuela and set out to overhaul the country’s largely discredited political system. His first major achievement, the enactment of a new constitution in 1999, offered an extraordinary opportunity for the country to shore up the rule of law and strengthen the protection of human rights. The 1999 Constitution significantly expanded human rights guarantees by, among other things, granting Venezuela’s international rights obligations precedence over domestic law. It also created a new Supreme Court and sought to provide this court with the institutional independence it would need to serve as the ultimate guarantor of these fundamental rights.

But this historic opportunity has since been largely squandered. The most dramatic setback came in April 2002 when a coup d’état temporarily removed Chávez from office and replaced him with an unelected president who, in his first official act, dissolved the country’s democratic institutions, suspending the legislature and disbanding the Supreme Court. Within 40 hours, the coup unraveled, Chávez returned to office, and the constitutional order was restored. But while this derailment of Venezuelan democracy lasted less than two days, it has haunted Venezuelan politics ever since, providing a pretext for a wide range of government policies that have undercut the human rights protections established in the 1999 Constitution.

Discrimination on political grounds has been a defining feature of the Chávez presidency. At times, the president himself has openly endorsed acts of discrimination. More generally, he has encouraged his subordinates to engage in discrimination by routinely denouncing his critics as anti-democratic conspirators and coup-mongers—regardless of whether or not they had any connection to the 2002 coup.

Det är ju inte ovanligt att omvälvande händelser leder till inskränkningar i de mänskliga rättigheterna. 11 september och kriget mot terrorismen är ett uppenbart exempel, som ju också fått efterverkningar i Sverige.

Så vad gör då Hugo Chavez när han får kritik? Håller med och lovar bot och bättring?

Inte alls. Han sparkar ut HRW:s företrädare ur Venezuela, och anklagar dem för att lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Kanske det var för att – som Foreign Policy påpekar – ge Human Rights Watch rätt på ett lite mer handfast sätt, vad vet jag.

Uppdatering:
Se också NY Times.

• Sydsvenskan: Svågerpolitik styr i skånska HSB-toppen
• Reason: Demon Seed
  How fear of life-saving technology swept through Africa, av Kerry Howley
• Foreign Affairs: An Empty Revolution
  The Unfulfilled Promises of Hugo Chávez, av Francisco Rodríguez

Jag vet inte riktigt hur stor inkomst man har om man får ”low-income welfare payments” i London. Förmodligen ganska mycket mer än motsvarande grupp i Venezuela, även om man tar hänsyn till prisskillnader.

Alltså är det inte mer än rätt att de lyckliga venezolanerna, via det statliga oljebolaget, betalar halva biljetten när den förstnämnda gruppen ska ge sig ut och använda kollektivtrafiken.

För några problem på hemmaplan existerar ju inte.

While Venezuela earns record proceeds from oil exports, consumers face shortages of meat, flour and cooking oil. Annual inflation has risen to 16 percent, the highest in Latin America, as President Chavez tripled government spending in four years. Exxon Mobil Corp. and ConocoPhillips are pulling out after Chavez demanded they cede control of joint venture projects.

The currency, the bolivar, has tumbled 28 percent this year to 4,750 per dollar on the black market, the only place it trades freely because of government controls on foreign exchange. That’s less than half the official rate of 2,150 set in 2005. Chavez may have to devalue the bolivar to reduce the gap and increase oil proceeds that make up half the state’s revenue.

”This has been the worst managed oil boom in Venezuela’s history,” said Ricardo Hausmann, a former government planning minister who now teaches economics at Harvard University in Cambridge, Massachusetts. ”A devaluation is a foregone conclusion. The only question is when.”

Ekot: Hugo Chávez vill stärka presidentmakten

Venezuelas president Hugo Chávez vill att grundlagen ska ändras så att samma person ska kunna sitta som president hur många perioder som helst.

Det handlar inte om maktkoncentration, säger Chávez, utan om en ny era i socialismen.

– Det är nödvändigt att ta nya steg, vi är på väg mot en ny era, mot socialismen, säger president Hugo Chávez i parlamentet.

Uppdatering:
Det här inlägget ska förstås ackompanjeras av The Who, Won’t Get Fooled Again.

There’s nothing in the street
Looks any different to me
And the slogans are replaced, by-the-bye
And the parting on the left
Is now the parting on the right
And the beards have all grown longer overnight

För ett par år sedan skrev jag en del om Luis Posada Carriles, en exilkuban som misstänks ha deltagit i en rad terroristdåd mot Kuba. Det var aktuellt just då eftersom han precis tagit sig in illegalt i USA, och Venezuela ville ha honom utlämnad. Det var ganska så mycket tjafs, och känsligt. Inte minst på grund av USA:s krig mot terrorismen.

För ett par veckor sedan släpptes Posada Carriles mot borgen. Något som ledde till att tre kubanska soldater fick för sig att de skulle kapa ett flygplan och ta sig till Miami. Om man får tro Fidel Castro, för han skyllde det misslyckade försöket på Posada Carriles ”frigivning.”

Häromdagen frigavs han på riktigt efter det att en domare underkänt den intervju som hela åtalet vilade på. Vilket har fått såväl Johan Norberg som andra att skriva att USA hycklar och skyddar en terrorist.

Det tror jag är något förhastat. För som jag förstått saken så handlade frigivningen endast om Posada Carriles inträde i USA. Som t.ex. AP skriver så tog tisdagens domslut inte upp Venezuelas och Kubas begäran om att få honom utlämnad, även om en domare hösten 2005 beslutade att han inte kunde bli utlämnad dit eftersom han då riskerade att bli torterad. Men terrorismärendet är ändå inte slutfört, för även FBI utreder händelserna.

While Cuba can’t try Posada, who walks free in the United States after being cleared of immigration fraud charges this week by a Texas judge, a federal court in New Jersey just might.

A secret grand jury is meeting in Newark to decide whether to indict Posada on charges of financing a terrorist operation. FBI agents visited Havana last year in connection with the probe, following up on a 1998 trip to the island, according to two U.S. law enforcement officials who spoke on condition of anonymity.

”We’ve provided American authorities with a lot of information,” said Cuban Lt. Col. Roberto Hernández Cabellero. Visiting FBI agents deposed him during the 1998 trip, and while he said he had no information on more recent visits, he said U.S. prosecutors should have what they need.

Och eftersom en del exilkubaner ser Luis Posada Carriles som en hjälte är inte alla glada.

[T]hree anti-Castro Cuban-American lawmakers condemned the decision to search for evidence in Cuba.

”By asking a state sponsor of terrorism for ‘evidence’ regarding terrorism, the Bush administration Justice Department demonstrates a shocking ignorance of the nature of terrorism, of its origins, and of its state sponsors,” Republican US congressmen Lincoln Diaz-Balard, Mario Diaz-Balard and Ileana Ros-Lehthinen said in a joint statement.

The three legislators, all from Florida, claimed Cuba would only provide ”fabricated evidence.”

Det finns förstås fortfarande en möjlighet att det här inte slutar någonstans, utan endast förhalas in i glömska. Men än så länge tycks det ändå luta åt att något kommer att ske med Luis Posada Carriles och hans terroristbrott.

Simón Bolivar:

Huid del país donde uno solo ejerce todos los poderes: es un país de esclavos.

Ungefär Fly det land där en man har all makt, det är slavarnas land. All eventuell likhet med den sk. bolivarianska revolutionen i Venezuela är förstås en slump.

Jag kan inte komma på något som är tillräckligt sarkastiskt för att passa som kommentar till den här artikeln.

CARACAS, Venezuela — Meat cuts vanished from Venezuelan supermarkets this week, leaving only unsavory bits like chicken feet, while costly artificial sweeteners have increasingly replaced sugar, and many staples sell far above government-fixed prices.

President Hugo Chavez’s administration blames the food supply problems on unscrupulous speculators, but industry officials say government price controls that strangle profits are responsible. Authorities on Wednesday raided a warehouse in Caracas and seized seven tons of sugar hoarded by vendors unwilling to market the inventory at the official price.

[...]

Shortages have sporadically appeared with items from milk to coffee since early 2003, when Chavez began regulating prices for 400 basic products as a way to counter inflation and protect the poor.

Yet inflation has soared to an accumulated 78 percent in the last four years in an economy awash in petrodollars, and food prices have increased particularly swiftly, creating a widening discrepancy between official prices and the true cost of getting goods to market in Venezuela.

”Shortages have increased significantly as well as violations of price controls,” Central Bank director Domingo Maza Zavala told the Venezuelan broadcaster Union Radio on Thursday. ”The difference between real market prices and controlled prices is very high.”

Most items can still be found, but only by paying a hefty markup at grocery stores or on the black market. A glance at prices in several Caracas supermarkets this week showed milk, ground coffee, cheese and beans selling between 30 percent to 60 percent above regulated prices.

The state runs a nationwide network of subsidized food stores, but in recent months some items have become increasingly hard to find.