Två saker
söndag, januari 3rd, 2010Om man som Katrine Kielos enbart är ytligt intresserad av vad ens politiska motståndare faktiskt anser så kan man skriva följande:
”Nyliberalismen är död”, deklarerar [Phillip Blond] vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.
På vilket vis är det märkligt? Är det inte allmängods att en anledning till att vänster/höger-skalan inte är överdrivet relevant beror på att det som kallas för högern består av människor som klumpas ihop, och för all del klumpar ihop sig själva, trots att de inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt. Om liberalismen, och särskilt då den med prefixet ny (som självklart aldrig definieras), går emot den kommunitarism och distributism som Phillip Blond omfamnar, och det gör den, så kommer vi förstås höra från den brittiska högerns chefsideolog att nyliberalismen är död. Precis som vi hört från Roland Poirier Martinsson att liberalismen är död.
Kielos framstår som inte så lite förtjust i Phillip Blonds kritik mot (ny)liberalismen (och det går att diskutera Blonds bild av utvecklingen de senaste 30 åren, den är inte enbart något att konstatera), och vill då distansera honom från både Göran Hägglunds ”verklighetens folk” och Roland Poirier Martinsson. Om den distanseringen funkar i praktiken är däremot en annan sak. En central del av Hägglunds utfall mot kultureliten var förstås att den ägnar sig åt sådant som den moraliska majoriteten struntar i; gemenskapen har mycket lite utrymme att ge till de minoriteter som avviker. Individualismen är ju falsk. Den kritik mot feminism som Blond anför är på så vis inte så mycket en annan del hos honom som just kommunitarism med distributism och den ekonomiska politik som det sistnämnda medför. Det är inget problem i sig, båda idéerna är centrerade runt gemenskaper. Att det sedan inte blir så värst underhållande i slutänden är däremot ett stort problem.
~
Det här låter inget vidare:
De senaste månaderna har allt fler gårdar i Venezuela förstatligats. Ofta är det just exportvarorna som står i fokus för statens intresse: kakao, kaffe och andra varor som skickas utomlands och inte bidrar till det för president Chávez viktiga målet: att Venezuela ska bli självförsörjande på livsmedel.
Ändå är Venezuela varje dag längre från just det målet: de gårdar som tas över för att där ska odlas majs, ris och andra basvaror förfaller ofta och läggs ner. Mer och mer mat importeras från andra länder. Men på tv:n rullar reklamfilmer som visar hur bönderna tar över marken varpå gårdarna frodas under lien.
Jag tror aldrig att den kubanska diktaturen erkänt det i ord, men kanske mer i handling. Fidel Castro som politisk inspiration kanske skulle vara en god idé här, åtminstone om Venezuela lärde sig av de misstag som begicks på Kuba efter revolutionen. Den jordreformen funkade inget vidare, de långsiktiga planerna var inte i närheten av att uppfyllas. Tilltron till politisk styrning av jordbruket i dessa länder är fortfarande naiv.
