Den som följt den här bloggen – och häromdagen passerades 5-årsdagen, låt vara att det varit mycket från och till på sistone – känner till att jag motsätter mig det amerikanska handelsembargot gentemot Kuba. Förutom att jag anser det vara felaktigt av principiella skäl, det stider mot frihandeln, så är det för mig uppenbart att det inte uppfyller sitt syfte att leda till ett demokratiskt Kuba utan att det snarare är kontraproduktivt. Det är enkelt för den kubanska diktaturen att fantisera ihop effekten av embargot (eller blockaden som Kuba föredrar att kalla det) och gömma sig bakom sådan amerikansk ”krigsföring” mot det kubanska folket.
Därför håller jag helt och hållet med Amnesty när de går ut och kräver att embargot bör avskaffas. Men den rapport om embargots konsekvenser som de också släpper och som mer eller mindre helt friskriver den kubanska staten från ansvar kan jag inte alls ställa mig bakom.
Amnesty publicerar idag en rapport : The US embargo against Cuba: Its impact on economic and social rights”. Rapporten visar hur USA:s embargo mot Kuba, som varit i kraft sedan 1962, framför allt påverkar miljoner kubanernas möjligheter att få tillgång till mediciner och medicinsk teknologi.
- Detta är det perfekta tillfället för president Obama att distansera sig från en gammal policy som inte fungerar och istället skicka ett starkt budskap till USA:s kongress om behovet av att lyfta embargot, säger Irene Khan, Amnesty Internationals generalsekreterare.
- USA:s embargo är omoraliskt och bör hävas. Det hindrar miljoner kubaner från att få nödvändiga mediciner och behandling med medicinsk utrustning som är avgörande för deras hälsa.
Att embargot drabbar befolkningen är väl inte så konstigt, eftersom det snarast är poängen med den sortens åtgärder (till skillnad från sådana embargon som riktar in sig på den politiska ledningen). Men nog måste den kubanska staten ha någon roll att spela?
The imposition of the embargo does not exempt the Cuban government from its obligations to respect, protect and fulfil human rights. While the embargo affects the capacity of the Cuban government to progressively work towards the realization of some economic, social and cultural rights, the government must provide the greatest protection of these rights, to the maximum of its available resources. In doing so, it must not discriminate and it must prioritize the most vulnerable groups in society.
Därefter övergår man till att rabbla upp Kubas uppfyllande av milleniemålen, och påståendet att i den mån som de inte kommer att uppnås så beror det på embargot.
Men det är åtminstone två saker som glöms bort här.
1. Kuba har inte gjort alltför mycket för att se till så embargot avskaffas. Det är snart 50 år sedan det första embargot infördes, och nog för att USA har varit ganska bra på att vara fientliga (Grisbukten…) men någonstans borde man väl kunna inse att det har hänt ganska mycket under den tiden. Förutom när det gäller demokratin på Kuba, där den största fienden ganska länge har varit Fidel Castro och hans paranoia. Det illustreras ganska väl av Amnestys rapport, eftersom alternativet att demokrati införs förbises nästan helt och hållet förutom när den redogör för den amerikanska lagstiftningen. När frågan dyker upp, kortfattat under det avslutande avsnittet ”Recommendations”, så låter det så här:
The US President has the authority to lift the embargo, with Congressional approval, only if certain conditions are met within Cuba, namely that a transitional government is in place and that a democratic process is established. However, the President can also send a clear message to Congress on the necessity of adopting a new approach towards Cuba in line with the foreign policy of his administration and in compliance with 17 successive resolutions from the UN General Assembly calling for the lifting of the embargo, and similar calls from the Inter-American Commission on Human Rights.
Alltså ingen rekommendation om att Kuba på sin sida tar steget och inför demokrati, vilket förmodligen eller åtminstone med hyfsat stor sannolikhet skulle leda till att embargot avskaffas. I stället riktar Amnesty in sig på att Barack Obama ska använda sin politiska makt och utöva påtryckningar. Det är inte alls olämpligt, snarare tvärtom, men den lösningen är uppenbarligen mycket ensidig.
2. Rapporten bortser helt och hållet från att det kubanska ekonomiska systemet, socialismen, är en ekonomisk katastrof. Det senaste problemet på det här området är bristen på toalettpapper, men det är långt från den första bristvaran (systemet kollapsade ganska snart efter Castros maktövertagande) och förmodligen är det inte heller den sista. Alldeles oavsett om USA har ett embargo eller inte så kommer Kuba ha ett problem med att få tag på tillräckligt med hårdvaluta för att kunna importera de varor som behövs. Den kubanska staten har redan idag massiva skulder och får förlita sig på byteshandel med och bistånd från diktaturens vänner. Det enda i rapporten som på något vis hintar om att det skulle finnas problem är detta:
The tightening of the US embargo during the 1990s exacerbated the economic crisis in Cuba as the country had lost the economic support from the Soviet Union. This affected the capacity of the Cuban health system to deliver to the population the same standards of health care as before the economic crisis.
En standard som redan då var låg och inte mycket att skryta med.
Ett land som hamnar i ekonomisk kris när ekonomiskt stöd utifrån försvinner, nog måste det väl ringa en varningsklocka här? Uppenbarligen inte. Ta er återigen en titt på det andra citatet ovanifrån, där det ska framhållas att Kuba inte är utan ansvar. De anför att embargot påverkar den kubanska statens kapacitet att se till så att målen uppnås, men bortser från att den kapaciteten beror än mer på den kubanska diktaturens ekonomiska politik. Det är en anmärkningsvärd blindhet inför det stora problemet på Kuba.
Och allt detta är inte heller särskilt förvånansvärt, för Amnestys rapport framhåller en studie om embargot från American Association for World Health från 1997 som drogs med precis samma problem och fler därtill. Det verkar inte ha hänt så mycket de senaste 12 åren.
Nog för att embargot bidrar med ekonomiska och sociala problem, eftersom det är påtryckningsmedel så kan man ju tänka sig att det själva poängen. Eftersom det inte fungerat så kan man ju knappast heller anse att det är ett effektivt påtryckningsmedel, och bara av den anledningen bör det avskaffas. På något vis lyckas Amnesty analysera det amerikanska embargot nästan helt och hållet utanför sitt sammanhang, som om det unilaterala i embargopolitiken skulle säkerställa att det i verkligheten handlade om något ensidigt. Den överlägset största plågan på Kuba är den kubanska staten, och det borde den också få stå till svars för.
Amnesty står fria från politiska ideologier, jag vill tillägga att det gäller i den utsträckning som det är möjligt givet organisationens verksamhet. Om det är denna frihet som får dem att bortse från socialismen i ett land där socialismen är grundlagsfäst låter jag vara osagt, alternativet skulle vara inkompetens.
