Sänd mina rötter regn

Jag lånar den här bilden av Will Wilkinson, data kommer från World Values Survey. Will jämför med homosexualitet, där man sett en mer markant nedgång bland människor som anser att homosexualitet aldrig är går att försvara.

När det gäller prostitution så går det ner även där, men det är lite mer upp och ner. Det jag reagerade främst på var att Sverige låg på ungefär samma nivå som Spanien (Eller? Min färgblindhet igen, först tyckte jag det såg ut som USA.) fram till mitten av 90-talet, men samtidigt som debatten och beslutet om sexköpslagen så vände den svenska kurvan uppåt igen. Det kan vara knepigt att säga vad som är hönan och ägget här, och jag kan nog tänka mig att både lagen förespråkare och motståndare kan se att utvecklingen talar till sin fördel.

Förespråkarna skulle kunna säga att lagen har haft en effekt. Medan motståndarna kan säga att det inte är uppenbart på vilket sätt de prostituterade fått det bättre, och att det tyder på att det handlar om moralism. Vilket är ungefär som det brukar låta när det sexköpslagen diskuteras.

I Kuala Lumpur halade några människor ambassadens svenska flagga och brände upp den. Det positiva är att de kan identifiera flaggan (vilket i och för sig inte borde vara så klurigt om de bara hittar till ambassaden), när samma sak hände i Pakistan häromåret så brändes den norrländska flaggan upp. Eller möjligtvis den ölandska, det är fortfarande oklart.

Men det underligaste med dagens händelse var faktiskt det här:

Det hela avslutades med att demonstranterna halade ned den svenska flaggan utanför kansliet – och brände den.

- Det var mycket förvånande och något vi inte tolererar. Vi har polisanmält händelsen, säger Helena Sångeland.

För stöld eller något liknande, får man hoppas. Flaggor ska få brännas.

I höstas gjorde jag en förutsägelse. Egentligen var det två, men den första delen kan vi ta och strunta i:

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Jag har hittat en artikel från TT som nämner att planinvasionen var ett lagbrott. I övrigt verkar det vara tyst. Inget om att polisen ska försöka identifiera de personer som orsakade ”tumult”.

Så olika sporter bedöms olika. Men det visste vi ju redan. Som sagt var ju planinvasioner en tradition i samband med SM-finalen, utan att det hojtades om lagar.

Förutom ett kort konstaterande på twitter så har jag inte skrivit något om Beatrice Ask och de gredelina breven. Peter har sagt det mesta av det som borde sägas. Sanna Rayman skriver bra i SvD idag om en av mina käpphästar (och Johan Ingerö följer upp):

En tydligare reträtt än så fick vi alltså inte efter att en borgerlig justitieminister hade förespråkat något så förbluffande som en modern skampåle för icke dömda medborgare.

Mer pudel behövdes tydligen inte heller, vilket nästan är mer förvånande än att Ask uppvisade en häpnadsväckande inkompetens. Bloggosfären gick upp i brygga över det inträffade, men i medierna har fadäsen gjort föga avtryck. Mediedrev triggas uppenbarligen bara när ministrars vandel är i fokus. Vad är väl ett svek mot rättsstatens grundidéer mot en obetald tv-licens, liksom?

Den där fördumningen, där man granskar sådant som går enkelt att mäta medan den kvalitativa kontrollen uteblir. Det blir taxikvitton och tv-licenser. Eller som när Thomas Bodström av Aftonbladet utsågs till guldgosse genom att räkna debattartiklar, propositioner och liknande. Att spruta ut lagförslag sågs där som något positivt. Utan att ta hänsyn till vad som faktiskt sades, och så fick vi ett Bodströmsamhälle på halsen.

En någotsånär relaterad spaning: är det så att det stormat extra mycket kring justiteministrar? Utan att behöva ta med Bodström och Ask, som alltså borde kritiseras hårdare, så har vi ju haft Ove Rainer, Anna-Greta Leijon, Sten Wickbom och Laila Freivalds som avgått. Inte nödvändigtvis för något de gjort i egenskap av att vara justitieminister, eller för att det egentligen ens skulle vara något särskilt fel som begåtts (Rainer).

Uppdatering:
Mårten Schultz skriver bra. Fast personligen är jag alltså alldeles för långsint för att hysa något som helst förtroende för Thomas Bodström i den här frågan, han kastar ordentligt med sten i sitt glashus. Massövervakning och oskuldspresumtion går inte så bra ihop.

Jag har inte hunnit leta reda på Sverigedemokraternas utkast till valmanifest – det är bandyfinal just nu – men om TT:s artikel stämmer så finns det en del att ifrågasätta. Vilket förstås inte förvånar. Det jag tänkte närmast på är det här:

SD siktar på en skuggbudget senare i vår, då också besparingar ska finnas med. Åkesson hävdar redan nu att 25-40 miljarder kronor skulle kunna sparas in genom att minska asyl- och anhöriginvandringen till dansk nivå.

Det har jag extremt svårt att tro, eftersom problemet (vilket alltså är ett problem med arbetsmarknaden och inte invandring per se) inte handlar om ett flöde, invandringen, utan ett bestånd, de invandrare som inte har jobb. Nu är det alltså en ganska stor del av den summa som nämnts, om man går efter Lars Ekbergs siffror, som skulle tjänas in om man går över till dansk politik. Men det handlar ju alltså om människor som redan bor i Sverige och som går arbetslösa. Det finns inte någon invandringspolitik i världen som kan åtgärda det, eftersom det handlar om en helt annan sak.

Ska Sverigedemokraternas politik skala av de kostnaderna för staten så handlar det om en rejält bättre arbetsmarknadspolitik, och det finns det inga indikationer om från Sd:s håll, eller så får de ge sig till att skicka ut invandrare. Vilket i sin tur inte kanske inte passar så bra ihop med retoriken. Kort sagt, Sverigedemokraterna saknar trovärdighet hur man än ser på frågan.

Folkpartiet hade i helgen ett riksmöte i Västerås, och presenterade åtgärder som syftar till att främja forskningen. Och man kan bli deprimerad för mindre. Inte nödvändigtvis förslagen i sig, men det går att se dem som symptom på det mer övergripande problemet.

Det pressmeddelande som skickades ut tidigare idag hade ett Jan Björklund-citat som rubrik, ”Sverige ska stå överst på forskningsprispallen”. Det är lite småskumt redan det, men inte mycket att orda om jämfört med inledningen av den rapport som det länkas till:

Våra konkurrenter blir fler och vassare
Världsekonomin håller på att komma igen efter en djupdykning värre än allt annat vi varit med om sedan 1930-talets depression. Många är de länder som i återhämtningen ser en möjlighet att vinna ny terräng i den globala konkurrensen.

Hittills har Sverige dragit nytta av globaliseringen. Gamla marknader har växt. Nya har öppnats. Våra internationella företag har kunnat flytta tillverkning till länder med lägre kostnad samtidigt som vi i hög grad lyckats behålla ledning och forskning på hemmaplan.

Men nu upplever vi ytterligare en våg av omvandlingstryck mot vårt näringsliv. Nationer som Kina och Indien gör stora och långsiktiga satsningar på utbildning och forskning i akt och mening att gå ifrån en ekonomisk utveckling baserad på bara lågpristillverkning. Men också länder som vi länge har konkurrerat med gör stora insatser för att bli än mer attraktiva för riskvilligt kapital och för människor med attraktiv kunskap.

Det är förstås inget nytt med det här, Andreas Bergh kommenterade från Almedalen för några år sedan ett folkpartistiskt seminarium med att Fp ofta framställer globaliseringen som en tävling. Och i grunden är den lika vanliga som misslyckade tanken att länder konkurrerar på samma sätt som företag gör det. Det är så klart inte heller något folkpartistiskt påhitt, man kan peka på Kalla kriget. Eller kanske till och med merkantilismen.

Rent ekonomiskt så problemen att jakten på konkurrenskraft passar ganska dåligt ihop med teorin. Och praktiken också, även om det är knepigt att utvärdera eftersom det är ett buzz-word som är svårdefinierat. Men det största problemet är egentligen politiskt, Paul Krugman kallade idén för ”a dangerous obsession” [pdf] just med tanke på den politiska sidan. Retoriken har en tendens att bli självuppfyllande. Ur ett liberalt perspektiv bör man nog akta sig, eftersom nationalismen är inbyggd i systemet. Folkpartiet däremot svingar sig glatt i den nationalistiska lianen.

En möjlighet borde vara, om nu andra länder satsar stort på forskning och utveckling, att öka möjligheterna för kunskaps- och teknologiöverföring. Det perspektivet verkar inte Fp bry sig så mycket om, när liknande saker tas upp handlar det om samarbete mellan universitet och företag inom Sverige. Att globalisera forskningen och på så vis dra nytta av andra länders satsningar verkar däremot vara otänkbart.

När man i rapporten tar upp sådant som genomförts så nämns ESS och MAX IV i Lund. Nu är det kanske inte helt uppenbart att det har varit några bra idéer. Åtminstone inte om man råkat läsa Olof Hallenstens bloggande i saken. Får man vara lite krass så känns det mest som en statusjakt där den faktiska nyttan inte är lika stor. På så vis passar det ganska bra ihop med det nationalistiska temat, en satsning på storslagna projekt som går att visa upp för andra. Det delikata i detta sammanhang är att det tycks som annan forskning får stryka på foten för att ESS och MAX IV ska byggas och drivas.

Där kan man alltså tänka sig att konkurrenskrafts-tänkandet parat ihop nationalism med det som i stort sett alltid kommer samtidigt, dåliga ekonomiska prioriteringar. Krugmans artikel blir här nästan lustigt relevant, eftersom han bland annat skriver

The most obvious if least worrisome danger of the growing obsession with competitiveness is that it might lead to a similar misallocation of resources. To take an example, recent guidelines for government research funding have stressed the importance of supporting research that can improve U.S. international competitiveness. This exerts at least some bias toward inventions that can help manufacturing firms, which generally compete on international markets, rather than service producers, which generally do not. Yet most of our employment and value-added is now in services, and lagging productivity in services rather than manufactures has been the single most important factor in the stagnation of U.S. living standards.

När Folkpartiet i rapporten rabblar sektorer handlar det om elektronik, läkemedel och fordon. Uttryckligen Ericsson, AstraZeneca, Volvo, Saab och Scania. Även om Krugmans bild av USA 1994 kanske inte stämmer överens med Sverige 2010 så känns ändå poängen relevant, ett så ensidigt fokus på tillverkningsindustrin är inte så värst framåtblickande. Inte så värst förtroendeingivande heller för den delen.

Nu är Folkpartiet förmodligen inte i farozonen för det problem som Krugman varnar än mer för, att denna ideologi kan leda till handelskonflikter eller handelskrig när länder inte anser sig kunna konkurrera. Men att de hjälper till och pushar på för detta perspektiv är ändå ett problem i sig.

Socialdemokraten Hans Hoff har KU-anmält Maud Olofsson för ett inlägg på Tillväxtverkets blogg. Enligt Hoff så använder hon en myndighet i partipolitiskt syfte. Det som förvånar mig mest är att Tillväxtverket ens hade en blogg. Inte minst för att den är svårhittad, det är inte som att det står ”Tillväxtverkets blogg” någonstans på hemsidan.

Så gissningsvis handlar det om projektet för kvinnligt företagande, med Ambassadörer som ”digital mötesplats”. Det var väl Maud Olofssons initiativ, och Tillväxtverket är nationell koordinator. Där har Maud en egen blogg, sammanlagt har hon skrivit ett tjugotal inlägg sedan maj 2008.

Även om det står ”Tillväxtverket”, och inte t.ex. ”Ambassadörer”, i titel-fältet så är det väl inte helt uppenbart att det egentligen sker på Tillväxtverkets hemsida så som Hoff påstår. Sedan kanske det inte är helt självklart att Olofsson ska ha en egen blogg på ambassadorer.se heller, det går kanske att hitta inlägg som är över gränsen sett till projektets syfte.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Andreas Johansson Heinö har sett en debatt om integrationspolitik:

Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

Och ja, jag anser fortfarande att Sverigedemokraterna är ett parti som blandar friskt bland åsikterna och tar det som de tycker passar (inte sällan för stunden).

Hoten mot Ilmar Reepalu är väl ganska så minerad mark. Så låt mig bara jämföra det här

När Resume.se får tag på Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, är han mycket omskakad efter de senaste dagarnas hårda kritik från medierna. Han lever just nu under både press och hot.
– Hotbilden är allvarligare än någonsin efter Weylers utspel mot mig och påminner nu mycket om månaden innan Olof Palme mördades.
– De skickar bilder med Magnumrevolvrar och skriver att min sista dag är kommen och jag får brev där avsändaren beskriver att jag vill utplåna judarna.

med en händelse från 2005:

- Situationen är verkligen obehaglig. Jag har fått hatbrev och blivit hotad många gånger men skotten mot min bostad kom som en fullständig överraskning för både mig och min omgivning.

Ilmar Reepalu sätter hakkorsklottret i förra veckan och söndagens skottlossning mot hans bostad i direkt samband med mediernas sätt att beskriva honom.

- Som politiker får jag acceptera att jag blir kritiserad för mina åsikter och för mina beslut, säger han. Det jag reagerar mot är den bild av mig som människa som massmedia ger. Det är inte den bild av mig som min omgivning har.

Personligen hade jag nog tyckt att faktiska skott mot mitt hus hade varit värre än mordhot brevledes. Och jag hoppas att jag hade gjort ett annat väl än att skylla på media.

Henrik Berggren i DN:

Men den som är maktlös är också ansvarslös. Den postmoderna monarkin, utan något krävande uppdrag som kunde granskas eller kritiseras, passade perfekt in i den nya mediala tiden. Medan politikerföraktet och misstron mot den parlamentariska demokratins institutioner ökade blev kungafamiljen alltmer populär.

Det är inte helt oförtjänt. Carl Gustaf, Silvia och barnen har skött sina representativa funktioner med en strävsam präktighet som inger respekt. Men nu kommer räkningen. Månader av idiotiska artiklar och teveprogram om kungahuset med fjäsk, tjafs och bjäfs. Och när redaktionerna tröttnat på det kommer man att ta in ett par helt förutsägbara inlägg från Republikanska föreningen.

Arma fosterland.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.