Sänd mina rötter regn

Socialdemokraten Hans Hoff har KU-anmält Maud Olofsson för ett inlägg på Tillväxtverkets blogg. Enligt Hoff så använder hon en myndighet i partipolitiskt syfte. Det som förvånar mig mest är att Tillväxtverket ens hade en blogg. Inte minst för att den är svårhittad, det är inte som att det står ”Tillväxtverkets blogg” någonstans på hemsidan.

Så gissningsvis handlar det om projektet för kvinnligt företagande, med Ambassadörer som ”digital mötesplats”. Det var väl Maud Olofssons initiativ, och Tillväxtverket är nationell koordinator. Där har Maud en egen blogg, sammanlagt har hon skrivit ett tjugotal inlägg sedan maj 2008.

Även om det står ”Tillväxtverket”, och inte t.ex. ”Ambassadörer”, i titel-fältet så är det väl inte helt uppenbart att det egentligen sker på Tillväxtverkets hemsida så som Hoff påstår. Sedan kanske det inte är helt självklart att Olofsson ska ha en egen blogg på ambassadorer.se heller, det går kanske att hitta inlägg som är över gränsen sett till projektets syfte.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Andreas Johansson Heinö har sett en debatt om integrationspolitik:

Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

Och ja, jag anser fortfarande att Sverigedemokraterna är ett parti som blandar friskt bland åsikterna och tar det som de tycker passar (inte sällan för stunden).

Hoten mot Ilmar Reepalu är väl ganska så minerad mark. Så låt mig bara jämföra det här

När Resume.se får tag på Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, är han mycket omskakad efter de senaste dagarnas hårda kritik från medierna. Han lever just nu under både press och hot.
– Hotbilden är allvarligare än någonsin efter Weylers utspel mot mig och påminner nu mycket om månaden innan Olof Palme mördades.
– De skickar bilder med Magnumrevolvrar och skriver att min sista dag är kommen och jag får brev där avsändaren beskriver att jag vill utplåna judarna.

med en händelse från 2005:

- Situationen är verkligen obehaglig. Jag har fått hatbrev och blivit hotad många gånger men skotten mot min bostad kom som en fullständig överraskning för både mig och min omgivning.

Ilmar Reepalu sätter hakkorsklottret i förra veckan och söndagens skottlossning mot hans bostad i direkt samband med mediernas sätt att beskriva honom.

- Som politiker får jag acceptera att jag blir kritiserad för mina åsikter och för mina beslut, säger han. Det jag reagerar mot är den bild av mig som människa som massmedia ger. Det är inte den bild av mig som min omgivning har.

Personligen hade jag nog tyckt att faktiska skott mot mitt hus hade varit värre än mordhot brevledes. Och jag hoppas att jag hade gjort ett annat väl än att skylla på media.

Henrik Berggren i DN:

Men den som är maktlös är också ansvarslös. Den postmoderna monarkin, utan något krävande uppdrag som kunde granskas eller kritiseras, passade perfekt in i den nya mediala tiden. Medan politikerföraktet och misstron mot den parlamentariska demokratins institutioner ökade blev kungafamiljen alltmer populär.

Det är inte helt oförtjänt. Carl Gustaf, Silvia och barnen har skött sina representativa funktioner med en strävsam präktighet som inger respekt. Men nu kommer räkningen. Månader av idiotiska artiklar och teveprogram om kungahuset med fjäsk, tjafs och bjäfs. Och när redaktionerna tröttnat på det kommer man att ta in ett par helt förutsägbara inlägg från Republikanska föreningen.

Arma fosterland.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.

Det kan förstås vara ett skämt, men ibland ser man att de mest insnöade bland de konspirationstroende hänvisar till frånvaro av bevis som indikation för att det faktiskt föreligger en konspiration. Att vissa omständigheter inte föreligger trots att de borde göra det visar bara att konspirationen varit framme och städat undan.

Så också inom det svenska rättsväsendet, vad det verkar:

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Maciej Zaremba följer upp förra årets artikelserie.

Det tycks finnas skilda uppfattningar kring om detta är en ”50-årsvinter” eller inte. Och häromdagen hörde jag mina föräldrar spekulera kring när det senast var så mycket snö. Jag tror att de kom fram till att det var någon gång på 70-talet. Själv har jag inget minne av att de tidigare har känt ett behov av att skotta av snön från taket. Men så stor anledning att klaga finns det inte här, även om snöröjningen har lämnat en del i övrigt att önska, fast det kanske beror på att kollektivtrafik i stort sett enbart existerar på morgonen och eftermiddagen. Dessutom är bussar knappast lika känsliga som tåg.

En anledning till att det är lite si och så med kollektivtrafiken är förstås att det skulle vara slöseri med resurser med en mer utbyggd busstrafik under tider när det ändå inte är så många som åker. På samma sätt som det förmodligen är slöseri med resurser att göra sig beredd för exakt alla vintrar. Det betyder förstås inte att planeringen kan skötas hur som helst, ibland verkar det som att aldrig så lite vintersnö kommer som en stor överraskning, men det är inte uppenbart att full beredskap mot den väderlek som råder just nu hade varit en bra idé. Vilket också påpekas av Expressen (nu med länk, jag skyller på samma senilitet som gjorde att jag hällde upp två koppar med kaffe):

I nollvisionens land på jorden kommer det garanterat att utredas mycket noggrant hur liknande kaos ska kunna undvikas i framtiden. Sanningen är dock förstås att naturens makter även i fortsättningen ibland kommer att vara lite mäktigare än vad någon räknat med.

En annan trist sanning är att få saker i livet är gratis. Om vi i hela Sverige skulle investera i transportsystemen för att de ska klara enstaka extrema vinterförhållanden optimalt så innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla dessa miljarder kan i stället användas bättre någon annanstans.

Så det här med att alla skyller på varandra är en sorglig historia.

Uppdatering:
Tony Gustafsson, ”chef för Försvarsmaktens vinterenhets utbildningsavdelning i Arvidsjaur”, säger HTFU.

Man vet att det är ett stort idrottsevenemang när sporten hamnar på ledarsidorna och bidrar till krystade resonemang. Det var åtminstone inte fotboll denna gången, utan (den smått fantastiska) dubbeljakten som triggat igång Expressen.

Marcus Hellner hade kanske inte vunnit alls om det inte hade varit för att ”spänningarna släppte”, som han sade, när han slutade tänka bara på sig själv. Och Johan Olssons bronsmedalj hade inte haft sin särskilda glans om det inte hade varit för Anders Södergrens sena, snubblande, heroiska hjälp.
Och Anders Södergrens understöd hade inte varit lika mycket värt om det inte hade krönts med Hellners och Olssons individuella framgångar.
Ja, ja, det är bara sport.
Men rättvisa förutsättningar, solidaritet och utrymme för individuell virtuositet är värden som väcker djup genklang hos människan, generellt. Och det politiska block som har en vision där dessa värden existerar, i något som liknar jämvikt – det blocket har goda chanser att vinna folkets, om inte kärlek, så dock belöning.

Det är ju ett sätt att se på saken. Men man kan ju tänka sig en annan berättelse.

De svenska kommentatorerna, och även på annat håll vad jag förstått, drog paralleller med cykelsporten. En sport som jag följer och jag vill påstå att jag har hyfsad koll på vad som händer under loppen. Jacob Hård och Anders Blomqvist nämnde det mest i anslutning till att Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp bland förföljarna och drog ner farten, men det är faktiskt något som händer ganska så sällan under cykelloppen. Då och då händer det att enskilda går in på rulle i en jagande klunga och inte lägger ner någon kraft när de hamnar längst fram, på så vis blir jakten mer ryckig. Men det är, inte minst i jämförelse med längdskidåkning, enkelt att ta sig förbi och ta över igen.

Då var det egentligen en annan vanlig förekommenade situation inom cykeln som passar bättre som jämförelse. Sverige hade, förutom att Johan Olsson var i utbrytning, övertaget i den jagande klungan på så vis att det var det enda landet, förutom Kanada, som hade mer än en åkare (rätta mig om jag har fel, kanske glömt bort några) i gruppen. Det är inte helt jämförbart med cykel på så vis att man inom längdskidåkningen inte tjänar lika mycket på att ligga bakom, man får ändå göra en hel del av arbetet. Det svenska övertaget gjorde att Hellner och Södergren kunde överlåta jakten på de övriga, samtidigt som huvudfavoriterna där (hit räknar jag inte kanadensarna som ändå gjorde en bra insats resultatmässigt) inte gärna ville hjälpa fram konkurrenterna. Jag tror nog att Dario Cologna och Lukas Bauer hade kunnat knapra in Olssons försprång, men då hade också Petter Northug fått draghjälp. På så vis var det inte så konstigt att att Johan Olsson fick ett hyfsat försprång, och att ryssen Legkov gjorde ett stort och långt ryck för att komma ikapp. I stället för att gneta ikapp så ryckte han sönder fältet i sin jakt.

Nu hjälpte ju inte det, Marcus Hellner och Tobias Angerer kunde hänga med och Legkov fick den trista fjärdeplatsen.

Så för att hjälpa till med de krystade idrottsmetaforerna så kan man tänka sig att de svenska åkarna mobbade ut de andra, trots att motståndarna var i numerärt överläge så hade Sverige det faktiska övertaget, genom att dels hålla tillbaka dem och dels låta de andra göra grovjobbet. Hålla tillbaka och förlita sig på andra jobb, det är den svenska modellen det.

Men förstås; Hellner, Olsson och Södergren gjorde lysande insatser. Även Richardsson såg bra ut under den tid han kunde vara med ordentligt. Så vi kanske ska sluta med de här fåniga metaforerna i stället, idrotten och inte minst olika sporter bär med sig sin egna logik som inte nödvändigtvis kan eller bör appliceras.

Fast först ska jag klura ut ett sätt att få med Nya Zeeländaren som var uppe och drog under första varvet, för att senare bli varvad.

Jag brukar hävda att politiker inte är elaka – vi kan kalla det för välvillighetsprincipen – så även om det finns helt motsatta uppfattningar i en fråga så beror det snarare på olika perspektiv än värderingar. Frihet och jämlikhet är sådant som nämns av de allra flesta, mest hela tiden. Men innebörden av dessa begrepp skiljer sig åt beroende på vem som är avsändare. Däremot finns det förstås perspektiv som är udda, vridna eller för den delen bisarra. Och ett gott hjärta är inte nödvändigtvis mycket till hjälp, ofta är det tvärtom.

Sanna Rayman skriver om en undersökning från LO (ni får leta upp den själva, jag tänker inte slösa tid på det) där de ställt frågor som om det blivit kallare eller varmare i Sverige och vilket parti som har mest hjärta.

Det känns med andra ord som en undersökning som lika väl hade kunnat ställa frågorna ”vilket parti röstade du på i förra valet” och ”vilket parti ska du rösta på i höst”. Själv hade jag röstat på Darth Vader, då Bamse är allierad med rebellterroristerna.

~

En underlig debattartikel om Grekland och EMU i Svenska Dagbladet. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Olle Schmidt menar att ”Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron.” Andra? Är det Portugal, Irland och Spanien som avses så vill jag nog se mer argument än enkla påståenden. När det gäller Grekland så är det korrekt att deras problem inte beror på Euron i sig. Något som också Klas Eklund skrivit om, men mer nyanserat:

Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.

Och jag skulle nog säga att det är en kris för Euron av ytterligare en anledning. Eklund menar att Grekland aldrig skulle ha släppts in, på grund av landets ekonomiska förehavanden. Men EMU ses ju lika ofta som en fördjupad politisk union som en ekonomisk och monetär sådan, vilket gör att de ekonomiska frågorna ibland ställs åt sidan. Hade EU-landet Grekland verkligen kunnat stängas ute från det politiska EMU längre än de två år som nu var fallet? Det är jag tveksam till.

I alla fall, tillbaka till Hamilton och Schmidt:

Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron. Slapp offentlig utgiftsexpansion kommer att leda till problem oavsett val av valutasystem. Tvärtom hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre om eurosamarbetet inte funnits. Då hade vi haft att hantera spekulation och ”konkurrensdevalveringar” mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna hade varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina brister – har drivit de flesta EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.

Men det förutsätter ju att alternativet till EMU hade varit fasta växelkurser och att de regler som hör till stabilitetspakten inte hade genomförts. Det är en delikat kontrafaktisk historia, men jag är inte övertygad om att stabilitetspakten ska knytas så hårt till EMU. Pakten förstås, men det som ska stå för stabiliteten kan lika gärna motiveras utan att hänvisa till EMU. Sverige är ett exempel, där tidigare statsfinansiella erfarenheter bidrog till att strama upp den ekonomiska politiken.

Självklart hade inte alla länder avstått från dumheter, det gäller ju inte ens inom EMU som det är nu, men att påstå att de skulle kört på lika blint som förut är inte seriöst.

Ikväll ska Bengt Westerberg och Röda Korset debatteras i SVT, och efter inlägget förra veckan så blev jag tillfrågad om jag inte ville skriva en liten artikel för Debatts hemsida. Det ville jag.

Malin Siwe skriver om kommunala utpressargäng, syftandes på de kommuner som vill ha pengar vid vindkraftsbyggen.

Elföretagen får veta att folk har svårt att acceptera byggena, och då måste ju kommunen säga nej. Men om företagen skulle sätta av en halv procent av omsättningen till föreningar på orten så kan nog folk ändra sig.

Denna utpressning är lite obehaglig att ägna sig åt. Så nu kräver kommunerna i Jämtland, liksom tio i Västerbotten, att regeringen ska lagstifta om att minst en procent av bruttoomsättningen från vindmöllor ska gå till bygden på ett eller annat sätt. Kommunalrådet Arne Hellsten, Malålistan, anser att ersättningen bör tillfalla kommunen eftersom alla invånare drabbas av ett ”förfulat landskap”.

Siwe förkastar detta, ser det som ett effektivt sätt att kväva företagsamhet. Men jag är inte lika övertygad om att det är så hemskt.

Nog för att man kan ifrågasätta att kommunen ska få betalt. Om vi tar Malå som exempel så är det en hyfsat stor kommun, till ytan, samtidigt som det befolkningsmässigt är en av de minsta. Sammantaget blir det synnerligen glesbefolkat. Vilket gör att man kan ifrågasätta på vilket vis alla invånare drabbas. Är det existensvärdet (dvs att man har ett värde av landskapet trots att man inte direkt ”nyttjar” det) som avses? Men i så fall kan man ju knappast tala om att det skulle vara begränsat till kommunen. Även jag, som bor många mil därifrån, kan ju ha sätta ett värde på existensen. På så vis kan man ju tänka sig att det redan täcks av fastighetsskatten på vindkraft, som tillfaller staten.

Men som jag skrivit tidigare så finns det trots allt en poäng med att de som har närliggande fastigheter kompenseras, eftersom de trots allt påverkas. Det kan knappast avfärdas som ett sätt att kväva företagsamhet eftersom det kan påverka samma företagsamhet negativt. Något skruvat exempel kanske, men alla tycker ju inte (som jag) att vindkraftverk är vackra och den campingplats som får utsikten förstörd kan tänkas vara berättigad till kompensation lika väl som att markägaren är det.

Den kompensationen ska inte gå till kommunen, utan till de som faktiskt drabbas. Malin Siwe nämner att norrländska politiker de senaste 10 åren har försökt att undvika att tala om den berömda utsugningen av Norrland, och i stället betona idéer och företagande. Det kan tolkas som att det finns en resource curse, som man bemöter med att förbättra institutionerna.