Men är det verkligen bra? Niclas poäng är att ett sådant tänkande förutsätter att vi redan vet vilket som är det bästa sättet att organisera en viss verksamhet. Om det däremot råder osäkerhet, och det gör det förstås, så är det bättre med en decentraliserad beslutsordning där mindre enheter har möjlighet att pröva på nya saker. Detta synsätt är lyckligtvis inte helt utraderat inom den offentliga sektorn:

Ibland förutsätter man automatiskt att om det finns skillnader så finns det orättvisa. Men om man har ett sy­stem där man inför samma behandlingar samtidigt överallt riskerar det att bli väldigt statiskt. Om man tillåter att man prövar olika behandlingar på olika håll kan man få en momentan orättvisa men samtidigt kan det leda till att hela kollektivet får en snabbare positiv utveckling, säger Roger Molin, biträdande avdelningschef på avdelningen för vård och omsorg och hälsa vid Sveriges Kommuner och landsting.

Samtidigt finns det förstås läge att staten slår fast vissa grundförutsättningar. Skulle ett landsting få för sig att det t.ex finns plats för pseudovetenskapliga dumheter (exempel) så kan man önska sig att en övergripande myndighet säger nej.

Detta resonemang är inte minst relevant i anslutning till folkpartisten Torkil Strandbergs debattartikel i SvD. Landskrona vill införa frivilliga drogtester i skolan, men Skolverket säger nej och hänvisar till integriteten. Landskrona är inte ensamma, i Nässjö har man redan börjat trots Skolverkets invändningar.

Eftersom Strandberg är lokalpolitiker och Skolverket en statlig myndighet så argumenterar Strandberg efter linjen att här kommer staten och vill förhindra förbättringar. Nåja, att det är en förbättring är ju knappast uppenbart men Strandberg argumenterar inte så mycket som han förutsätter.

Den absoluta majoriteten tycker att kameraövervakning på vissa platser är motiverat för att stävja våld och kriminalitet. Högstadieeleverna och deras föräldrar väljer själva om de vill delta i drogtesterna. Och de allra flesta svenskar föredrar rimligtvis webbpublicering av misstänkta brottslingar, framför risken att dessa brottslingar även fortsatt går fria.

Misstänkta brottslingar är alltså brottslingar. Och Skolverkets invändning är att frivilliga drogtester kanske inte är så värst frivilliga, då ”elever alltid är i beroendeställning till skolan”. Som tur är har dagens elever lite mer nyanserade uppfattningar än vad politikerna har:

Ann-Marie Andersson går andra året på Brinellgymnasiet och har blandade känslor inför testerna.

– De kan väl vara bra för att man ser vilka som gör sådant. Men det kan också vara dåligt för att man inkräktar på en annan persons privatliv. Säger man nej så kan man få misstanken att man gör det även om man kanske inte gör det så det kan vara lite både och, säger Ann-Marie Andersson.

Angående det här med kameraövervakning så tycks det vara oklart vilken effekt den verkligen har. Men även om man går efter den forskning som visar att det minskar brottsligheten så är inte Torkild Strandbergs argumentation alltför imponerande.

I detta de statliga myndigheternas värv är ordet ”integritet” ett av de mest missbrukade. För vilken integritetskränkning kan vara större än att utsättas för ett, ofta grovt, brott samtidigt som samhällets företrädare på område efter område begränsar instrumenten för att komma åt brottsligheten? Staten tycks konsekvent hamna i samma båt som brottslingarna, som våldsverkarna och som de människor som fullt medvetna om konsekvenserna säljer narkotika till barn i yngre tonåren. På andra sidan står vi som vill bygga det trygga närsamhället.

Men även om ett brott i sig innebär en större kränkning av integriteten så innebär det ju inte att övervakningen i sig också är en kränkning. I detta sammanhang måste det vägas mot varandra, men det är inte Strandberg intresserad av att göra. Både när det gäller kameraövervakningen och när det gäller drogtesterna så minimerar han de negativa effekterna av de åtgärder som han själv vill införa genom ett enkelt påstående om att det ena är värre än det andra.

Dessutom fular han till hela diskussionen genom att placera motståndarna i samma båt som brottslingarna, som om det inte fanns något utrymme för resonabla människor att ha en annan åsikt. Men så är också tonen i Strandbergs framställning att han står för ljus och frälsning, och hans motståndare för mörker. Då finns det inget utrymme för nyanser.

I princip skulle man kunna tänka sig Strandbergs idéer som en experimentell politik, där man undersöker vad som funkar bäst. Men då är ju också frågan om inte staten faktiskt borde ha en möjlighet att sätta en miniminivå på experimenterandet. Niclas skriver bland annat att ”I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt”, och att det vore bättre om man erkände sin okunnighet. Detta gäller även för Torkild Strandberg, även när han pläderar för ett lokalt perspektiv gentemot staten.

Uppdatering:
Det meddelas att drogtesterna på Brinellgymnasiet har anmälts till JO.

Fast som jag påpekade, med tanke på vilka lagförslag Bodström kom med så vore det allra bästa om han gjorde så lite som möjligt. Det bekräftades också en vecka senare.

Så innan vi sätter dumstruten på Bodström denna gången så ska vi tänka på att vi kanske bör föredra om han i Riksdagen är den som är latast och håller sig borta. Var i rätten, skriv (vad det verkar usla) deckare. Här tänkte jag också dra fram min gamla käpphäst om att det är så förbannat enkelt att mäta vad politikerna sysslar med, men den riktiga granskningen är svårare. Det finns viktigare dokument att studera än närvaroprotokoll och taxikvitton.

WE FVCKING TOLD YOU SO!!!!! WE TOLD YOU THIS EVERY G*DD@MN DAY FOR 8 G*DD@MN YEARS!!!!!

Internet – [intjernei'tt]
Bahnhof – [bjeinh'ôv]
Nätverkskabel – [n'jetvei'rkskjaveil]
Är vi avlyssnade av FRA? – [är vji aelu'ssnaeide â KGB?]
Kan du tala långsammare? [k'ja dû taila langsemmeir?]
Bodströmdirektivet – [gl’asn’ost]

Enligt en internationell studie har svenska föräldrar sämst koll på vad barnen gör på nätet.

Nu är jag ju barnlös och tycker att den vinkeln inte är den bästa. Det skulle ju kunna vara så att svenska föräldrar har bäst koll på vad barnen gör, om man också tar hänsyn till avvägningen att även barn kan tänkas vilja vara i fred ibland. Eller att det inte är riktigt hälsosamt med ständig övervakning. Nåväl, som av en händelse så länkar Aob också till ett webbtest där man kan ta reda på vilken föräldratyp man är; Hönsiga Herman, Sunda Sofia eller Vårdslösa Vera? Så som frågorna är ställda så är det svårt att inte bli Sunda Sofia, men poängen är att det som gäller AFK också kan gälla för nätet. Annars blir det bara vanlig internetskräck.

Uppdatering:
Aftonbladets artikel är något bättre, där får man veta att ”36 procent av de tillfrågade föräldrarna [...] har spionerat på barnens internetanvändande genom att läsa deras mejl eller via cookies kontrollera vilka hemsidor barnen har besökt.”

~

Jag nämnde för ett tag sedan att jag har en liten artikel i senaste numret av Neo om det där projektet Vandalorum, ett museum i Värnamo som förmodligen inte borde se dagens ljus i den form så som det nu är tänkt. Men jag har glömt att rapportera om de senaste goda nyheterna, trots att ni alla är intresserade. Ni borde åtminstone vara intresserade, eftersom ni kan få hjälpa till med att betala:

Det är i en ny kulturutredning som nu är ute på remiss och som ska läggas fram för riksdagen i höst, som det föreslås att inflytandet över kulturen i Sverige ska flyttas från Stockholm ut i landet. Så om kommuner, landsting och andra som sysslar med kultur i Jönköpings län för fram Vandalorum som ett enigt förslag i förhandlingarna med staten om kulturpengar, så ökar möjligheten för Vandalorum i Värnamo.

Det menade centerpartiets kulturpolitiske talesman, riksdagsman Anders Åkesson, när han besökte Värnamo på tisdagen:

- En av de bärande punkterna i utredningen är att öka det regionala bestämmanderätten och minska den nationella makten över kulturpolitiken, säger Anders Åkesson (C).

Eftersom de lokala politikerna redan är frälsta, så är även er frälsning nära.

Nu satsas miljarder på en framtid bortom den egna utvinningen. Siktet är inställt på att bli Nordeuropas gasnav – en handelsplats för den snabbt växande efterfrågan och Europas lika snabbt sjunkande egen utvinning.

Och då måste vi förstås nämna Holländska sjukan. Det nämns i artikeln att gasfyndigheter hittades i Holland för 50 år sedan. Samtidigt blev den holländska tillverkningsindustrin mindre konkurrenskraftig. Teorin säger att exploateringen av gasfyndigheterna gjorde så att den holländska Gulden ökade i värde, och de tillverkade varorna blev dyrare. Numera har vi ju ekonomisk integration i form av EU och EMU så jag tror nog inte att problemet är särskilt stort.

~

Det har förstås skrivit massor av saker om DN:s artikel om FRA, gräsrötter och PR-byråer. Och det sägs mer idag efter det att DN:s ledarsida har hakat på. Som Johanna visar så är tidsperspektivet i artiklarna skevt, den här frågan dök ju upp redan 2007. Inte strax före omröstningen förra året. Som komplement funkar Aftonbladets artikel från mars 2007, där de skriver att bloggare är kritiska till FRA-lagen. Man måste ju komma ihåg att den enda anledningen till att det röstades om FRA-lagen i somras var att frågan minoritetsbordlades ett år tidigare.

Så det handlar förstås inte om att några PR-byråer står bakom rörelsen mot FRA, när de dyker upp på scenen långt efter frågan väckts. Däremot har de uppenbarligen hjälpt till. Men frågan man måste ställa sig är om det är ett problem. Som jag ser det så har vi här ett – liksom inom upphovsrätten – ett ”collective action problem”. Små organisationer har ett försprång jämfört med enskilda medborgare, extra mycket om det handlar om statliga myndigheter. På så vis har de lättare att få sin vilja igenom, på majoritetens bekostnad. Det PR-byråerna har biddragit med är att överkomma incitaments-problemen som är inblandade när stora grupper ska organisera sig.

Har man haft stora problem på regeringskansliet med att anställda gått in på etiskt tveksamma sidor?

- Det har säkert förekommit att man gått in på sidor där man inte ska gå in.

Så de vet alltså inte. Det påminner ganska mycket om det som HL Mencken uttryckte angående puritanism, ”den plågsamma misstanken att någon, någonstans, kanske är lycklig.” I det här fallet handlar det om den plågsamma misstanken att någon, någonstans, kanske är oetisk.

1971 kämpade Stockholms befolkning för att bevara almarna. Nu orkar vi inte ens masa oss iväg till Sergels Torg för att demonstrera mot att staten skall övervaka all vår elektroniska kommunikation. Det är nästan mer skrämmande än kabelspaningslagen i sig.