Sänd mina rötter regn

SvD: Guantanamomusik fördöms

En grupp framstående artister, bland dem REM, Pearl Jam och Roots, uttryckte på torsdagen vrede över att hög musik spelats under förhören med terrormisstänkta på Guantanamolägret.

De kräver att de amerikanska myndigheterna släpper namnen på all musik som med hög volym spelats för fångarna sedan 2002 i timmar, ibland i dagar utan slut för att få dem att samarbeta. Artisterna hotar nu att lämna in en stämningsansökan för att få tillgång till dokumenten som visar vilken musik som använts.

- Jag anser att alla musiker borde engagera sig, sade Rosanne Cash i en telefonintervju med Washington Post.

- Det är självklart. Musik ska aldrig användas som tortyr.

Eh, en del musik är tortyr. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att REM tillhör den kategorin (de är lite småtrevliga, på ett tråkigt sätt), men det blir förstås Everybody Hurts.

When the day is long and the night, the night is yours alone,
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go, ’cause everybody cries and everybody hurts sometimes

Uppdatering:
Läs också Mårten Schultz inlägg.

Jag har ju skrivit en del om utvisningen av Ahmed Agiza och Muhammed al-Zery, och anser att det är en mörk del av Sveriges moderna historia. Därför tycker jag att den här artikeln i Aftonbladet är mycket intressant, den tar upp frågor kring hur beslutet fattades och vilka som kände till att CIA skulle vara inblandade.

Fast det finns lite där som är konstigt. Ett påstående är att utvisningen från Bromma skulle det vara sitt första i sitt slag, men det var det inte alls. Och det här med att USA skulle ha hotat EU, eller om det nu bara var Sverige, med handelsblockad om Sverige inte skickade ut Agiza och al-Zery låter högst suspekt. Att införa en blockad, eller ett embargo som det egentligen borde handlat om, är ingen liten sak. Vad jag vet så är det ett kongress-beslut och det skulle ha inneburit att Sverige/EU jämställdes med diverse skurkstater och liknande.

Låter det troligt? Det tycker inte jag. En möjlighet är att USA hade hittat på en handelsdispyt mellan EU och USA och lagt sig till med strafftullar, men det är inte gjort i en handvändning det heller och det hade påverkat även USA.

Det innebär förstås inte att USA inte hotade med att ta till ett embargo eller något i den stilen, och att Sverige gick på det. Något som är både tragiskt och skrattretande på en och samma gång.

Men så länge jag inte ser några klara och tydliga bevis för USA:s hot så kommer jag nog att betrakta det som ett försök från Eva Franchells sida att skönmåla sin vän, Anna Lindh. Och oavsett om det är sant eller inte så är det ett dåligt försök, för min del så framställer det inte Sverige i bättre dager.

Uppdatering:
Det mest sannolika är väl att det handlar om att USA hotat att avbryta alt. inte förlänga ett kontrakt, t.ex. inom försvarsindustrin.

Uppdatering 2:
Jag noterar att även Aaron Israelsson har sina tvivel när det gäller handelsblockaden/embargot/whatever.

Förra året skrev Utrikesdepartementet följande om Marocko och de mänskliga rättigheterna:

Det finns uppgifter om att delar av ordningsmakten fortfarande använder sig av häkten från de repressiva ”blyåren” där fysiska övergrepp och tortyr uppges förekomma och där tidsgränser för anhållanden och information till de gripnas familjer inte respekteras fullt ut. Uppgifterna gäller framför allt personer, som misstänks för terroristbrott. Utbildningsinsatser görs på området för de mänskliga rättigheterna (MR) för att höja kunskapsnivån inom ordningsmakten.

Det hindrade förstås inte regeringen från att utvisa Abderazzak Jabri till Marocko.

Efter två år i svenskt häkte överlämnades Abderazzak Jabri i augusti i år till marockansk polis. Han försvann spårlås efter utlämnandet och hans tidigare advokat Abdel-Hay Alami berättade för SvD att han befarade att hans före detta klient riskerade tortyr.

[...]

I slutet av resan till Marocko får Kalla faktas reportrar själva kontakt med Abderazzak Jabri. Han berättar då att han torteras regelbundet. Via en till fängelset insmugglad mobiltelefon har han berättat för sina vänner i Brandbergen att fångarna tvingas ta av sig kläderna och får glasflaskor uppförda i anus.

Sverige får inte avvisa någon till tortyr. När Tobias Billströms får frågan om han känner till hur fångar hanteras i marockanska fängelser hänvisar han till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och uppgifter om att det skett förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter i Marocko.

Migrationsminister Tobias Billström säger att han inte litar på vad Jabri säger. Fair enough, men en mer rimlig policy är att man inte lämnar ut någon till ett land där de riskerar tortyr. Det går inte att lita på de länderna heller, och uppenbarligen har man inte lärt sig något sedan förra gången.

Uppdatering:
LUF: Svenskt världsrekord i tortyravvisningar

Sverige är det land som dömts flest gånger av FN:s tortyrkommitté. Sedan vi skrev på antitortyrkonventionen 1987 har över 80 svenska ärenden anmälts, och vi har fällts 12 gånger, vilket är världsrekord i tortyravvisningar. Det på senare tid, efter år 2000, som de flesta av fällningarna skett. Ändå ser vi hur Migrationsverket bortförklarar kritik med att man aldrig kan garantera att människor inte kommer råka illa ut, trots att det är just vad man måste göra när man avslår en asylansökan, säger Frida Johansson Metso.

Reason: The 4 Boneheaded Biases of Stupid Voters
(And we’re all stupid voters.), av Bryan Caplan
• Economist: Is torture ever justified?
• Riksbanken: Vad har nationalekonomer lärt sig om penningpolitik under de senaste 50 åren?
  Tal av Lars E.O. Svensson

Dick Erixons inlägg där han kommenterar Economists artikel om terrorism, tortyr och mänskliga rättigheter förtjänar kanske en närmare utredning. Men nu funderar jag på en sak som upprepats till uttjatningens gräns de senaste åren, utan att det reflekteras över om det är en rimlig beskrivning.

Det Economist glömmer är att terroristerna har ett mål: förgöra västerlandets civilisation. Inte bara att spränga lite här och där, som ett förvuxet pojkstreck.

Vad tidningen visar är att man inte begriper att terrorismen är ett verktyg i ett ideologisk krig.

Jag har skrivit om det tidigare, utan något större gensvar. Så jag frågar rakt ut, är det bara jag som tycker att det är en alldeles för ytlig – för att inte säga felaktig – beskrivning av läget? Jag anser att de två meningarna motsäger varandra.

Egyptenärendet: JK får i uppdrag att nå överenskommelse om skadestånd

Regeringen har i dag efter en framställning från Mohammed Alzery beslutat att upphäva den förra regeringens beslut från den 18 december 2001 som bl. a innebar att han skulle avvisas till Egypten.

Med hänsyn bl.a. till den kritik som framförts av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna anser regeringen att de garantier som hade lämnats av den egyptiska regeringen inför beslutet den 18 december 2001 inte borde ha ansetts tillräckliga. Även omständigheterna i samband med händelserna på Bromma flygplats har fått omfattande kritik, vilken den nuvarande regeringen instämmer i.

Frågan om Mohammed Alzery skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige skall nu prövas av Migrationsverket.

Justitiekanslern kommer att handlägga de anspråk på skadestånd som Mohammed Alzery har mot staten. Regeringen har gett JK stor frihet att nå en överenskommelse med Alzery.

- Mot bakgrund av den förra regeringens felaktiga hantering som jag och många andra kritiserat är jag mycket nöjd med detta beslut, säger migrationsminister Tobias Billström.

Just nu debatterar Europaparlamentet det betänkade som jag skrivit om tidigare, om CIA-flygningar och avvisningar som den på Bromma flygplats. Det är ganska så förutsägbara repliker, både från höger och vänster, och det är lite skrämmande.

Omröstningen ska genomföras nu vid 11.30.

Uppdatering:
Och man ska förstås rösta om 11 miiljarder ändringar, vissa enskilt och vissa i block. Just nu är det ungefär kaos.

Uppdatering 2:
Betänkandet är antaget. Om jag uppfattade rätt; 356 röster för, 282 mot 382 för, 256 mot och 74 avstod. Sedan är frågan hur det slutliga dokumentet lyder.

Men preliminärt så tackar vi.

Uppdatering 3:
Artikel i DN, Inger Segelström som tidigare jublat över urvattnad kritik försöker spinna till det hela.

Inger Segelström, socialdemokratisk ledamot i CIA-utskottet, ställer sig bakom kritiken mot sina partikamrater i den s-regering som var ansvarig för avvisningsbeslutet 2001. Men hon betonar samtidigt att det var ”verkställandet som gick snett på Bromma” och menar att det finns en skillnad mellan Sverige och de andra kritiserade länderna: i Sveriges fall rörde det sig om en vanlig avvisning som beslutades på fel grunder, i andra länder om rena överlämnanden till CIA.

Den vanliga avvisningen grundades på information från internationella säkerhetstjänster, så som det vagt har angetts, och avvisningen utfördes av CIA. Jag har svårt att se på vilket vis det i praktiken skiljer sig från ett rent överlämnande.

Fick dessutom via Newsdesk ett uttalande från Folkpartiets Olle Schmidt:

I omröstningen antogs förslag från de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet som lindrade den kritik Sverige får i rapporten. Schmidt röstade nej till dessa.

- Vi vet vad som har hänt. Två egyptier har deporterats från Sverige med hjälp av CIA. Kritiken var helt riktig och borde ha fått stå kvar i rapporten. Ett fel är alltid ett fel, även om det begåtts av en socialdemokratisk regering, säger Schmidt.

Uppdatering 4:
Från SvD (TT):

En del av de svenska ledamöterna, de moderata, valde att avstå i slutvoteringen. De anser att rapporten innehåller för många antaganden och glidningar om obekräftade händelser.

Det var också EPP:s gemensamma inställning, och de röstade därför nej. Jag vet inte hur Moderaternas agerande ska tolkas, men jag gissar att de inte gärna kunde rösta ner betänkandet med den kritik mot Sverige som den ändå innehöll.

Uppdatering 5:
Angående de ändringar som Olle Schmidt nämner (uppdatering 3) så vet jag inte riktigt vad han syftar på. Jag har inte fått tag på det slutgilitiga dokumentet, men bland de förslag till förändringar som finns så verkar ingen socialdemokrat ha varit inblandad gällande Sverige. Inger Segelström, tillsammans med Claudio Fava, vill på ett par andra ställen lägga till Ahmed Agiza och Muhammed al Zerys namn så att kritik även gäller deras fall.

Däremot finns det en italiensk parlamentsledamot, Umberto Pirilli, tillhörandes Alleanza Nazionale och partigruppen UEN, som har mängder med förslag om förändringar. Ofta om samma sak, men på olika ställen. T.ex. när det gäller Sverige, där betänkandet från början sade att man fördömde och beklagade, så vill Pirilli att det ska stå att man noterar. Punkt 97 vill han ska lyda:

Europaparlamentet noterar det faktum att Sveriges utvisning i december 2001 av de egyptiska medborgarna Mohammed Al Zary och Ahmed Agiza, som hade sökt asyl i Sverige, endast grundade sig på diplomatiska garantier från den egyptiska regeringen vilka inte gav något verkningsfullt skydd mot tortyr. Parlamentet konstaterar vidare att den svenska regeringen hindrade dem från att utöva sina rättigheter i enlighet med Europakonventionen, i och med att den inte informerade deras advokater förrän de båda männen hade nått Kairo. Parlamentet noterar det faktum att de svenska myndigheterna accepterade ett amerikanska erbjudande att tillhandahålla ett flygplan med särskild överflygningsrätt för att transportera de båda männen till Egypten.

Kritiken finns där förstås fortfarande, men det känns lite som att jag fick rätt.

[M]an [kan] väl aldrig veta vad som händer med rapporten när den kommer till parlamentet. Det skulle inte direkt förvåna mig om det förvandlas till något urvattnat.

Häromdagen skrev jag om kritiken som riktas mot Sverige och en rad andra länder angående ”extraordinary rendition”. Det var förstås välkommet, även om det endast var den kommitté som utrett frågan och inte EU-parlamentet som kom kritiken. Parlamentet tar upp frågan om några veckor och som jag skrev så ska man nog inte förutsätta att det blir samma resultat.

Idag skriver Gustav Fridolin på Aftonbladets kultursidor om kritiken.

I tisdags antog EU-parlamentet, under största möjliga tystnad i den europeiska pressen, ett sensationellt betänkande som arbetats fram av ett tillfälligt utsett utskott ”för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar”.

[...]

Trots kritiken fortsätter medlemstaterna som förut. I Sverige har nu ytterligare en människa, frukthandlare från Brandbergen, utan rättegång dömts till fredlöshet. En annan, Hassan Asad från Göteborg, ska utvisas utan att några som helst bevis lagts fram emot honom.^[1]
I en fungerande demokrati hade utskottets kritik lett till debatt och utkrävande av ansvar. Nu blir det bara, här hemma och i Europa, i bästa fall, ett ”jaså”.

I en fungerande demokrati hade en debatt och ett utkrävande av ansvar uppstått alldeles oavsett om utskottet kommit med kritik eller inte. I Sveriges fall har det stårt klart ganska länge, inte minst tack vare Kalla fakta, att det inte gick rätt till. Som sagt, parlamentet har faktiskt inte sagt sitt än – oavsett vad Fridolin påstår precis i början – och det är inte läge att dra några förhastade slutsatser.

1. Det går väl i och för sig att säga att kritiken som utskottet riktar inte är fullständigt relevant för de exemplen. Inte för att det nödvändigtvis gör saken bättre. ↩

Jag har inte följt höstens arbete i den EU-kommitte som skötte utredningen av utlämnandet av Ahmed Agiza och Muhammed al Zery (och liknande fall i resten av Europa). Det kanske jag skulle ha gjort, med tanke på utvecklingen.

TT meddelar att Sverige får hård kritik, och det är inget förvånansvärt i sig. Men senast jag skrev om det hade kritiken tonats ner på initiativ från en polsk parlamentsledamot (och till Inger Segelströms glädje). Interimsrapporten föreslog

Europaparlamentet beklagar att de svenska myndigheterna tog hand om de egyptiska medborgarna Mohammed Al Zary och Ahmed Agiza och överlämnade dem till CIA:s agenter så att de kunde återlämnas till Egypten, trots att man uppenbart kände till att de berörda personerna riskerade att utsättas för tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

Vilket blev till ett futtigt

Europaparlamentet beklagar att de svenska myndigheterna tog hand om de egyptiska medborgarna Mohammed Al Zary och Ahmed Agiza och överlämnade dem till CIA:s agenter så att de kunde återlämnas till Egypten.

I slutrapportens utkast står det i stället följande:

82. Europaparlamentet fördömer det faktum att Sveriges utvisning i december 2001 av de egyptiska medborgarna Mohammed El Zari and Ahmed Agiza, som hade sökt asyl i Sverige, endast grundade sig på diplomatiska garantier från den egyptiska regeringen vilka inte gav något verkningsfullt skydd mot tortyr.

83. Europaparlamentet beklagar djupt att de svenska myndigheterna inte har reagerat på ett adekvat och ansvarsfullt sätt på de bevis som framkommit för den svenska polisens inblandning i detta olagliga bortförande.

84. Europaparlamentet ställer sig helt bakom det beslut som FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna fattade den 6 november 2006, i vilket slås fast att Sverige har brutit mot det absoluta förbudet mot tortyr. Parlamentet ställer sig likaledes bakom ett separat avgörande av FN:s kommitté mot tortyr från den 20 maj 2005 om att Sverige har brutit mot FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, och som konstaterar att ”utverkandet av diplomatiska garantier [från Egypten], som dessutom inte innehöll någon genomförandemekanism, räckte inte för att skydda mot denna uppenbara risk”.

85. Europaparlamentet tackar Sveriges chefsjustitieombudsman Mats Melin för hans vittnesmål inför det tillfälliga utskottet och för hans beslut i ärendet vari han drar slutsatsen att de svenska säkerhets- och flygplatspoliserna ”uppvisade […] en påtaglig undfallenhet inför de amerikanska tjänstemännen” och ”förlorade kontrollen över verkställigheten”, vilket resulterade i att Ahmed Agiza och Mohammed El Zari fick utstå omild behandling, inklusive misshandel och förnedring, redan på flygplatsen omedelbart innan de fördes till Kairo.

Vilket på diplomatiska låter som lite mer än bara hård kritik. Visserligen får man ta två saker i beaktande. Dels att det bara är ett utkast. Samtidigt så syftar ändringsförslagen närmast till att förstärka kritiken, så den slutgiltiga rapportens anda ligger nog fast. Avvikande är Konrad Szymański som vill lägga till att egyptierna var misstänkta för terrorism och att det inte går att utesluta att de varit delaktiga i terroristverksamhet. Syftet är någon sorts rationalisering av handlandet, förmodar jag.

Dels så kan man väl aldrig veta vad som händer med rapporten när den kommer till parlamentet. Det skulle inte direkt förvåna mig om det förvandlas till något urvattnat.

• Brian Latell skriver om ”den tredje mannen”, vem som ska träda fram och ha positionen bakom Fidel och Raul Castro.
• Reason har en intressant artikel om provrörsbefruktning.
• Wille Faler skriver om ”Tortyr, rättssäkerhet och Chewbacca-försvaret”. Mer South Park-referenser åt folket!

SvD (TT) meddelar att EU-parlamentet röstade igenom det betänkande om CIA-flygningar där Sverige kritiserades.

En majoritet i EU-parlamentet stödjer kritik mot Italien och Sverige i ett betänkande om CIA-flygningar och kidnappningar av terrormisstänkta.

Betänkandet, vars första utkast presenterades för flera månader sedan, fick stöd av 389 ledamöter i torsdagens omröstning i Strasbourg, med 137 röster emot och 55 som avstod.

De svenska ledamöter som var närvarande ställde sig bakom betänkandet.

Dagens protokoll verkar inte finnas tillgängliga än, så om någon socialdemokrat var närvarande och kritiserade den socialdemokratiska regeringen vet jag inte. Fast det kanske spelar mindre roll med tanke på att Inger Segelström jublade över en direkt svagsint urvattning av det betänkande som omröstningen gällde.

Jag skrev om det för några veckor sedan. En knökkonservativ polack ville att en del av kritiken mot Sverige skulle utelämnas, man beklagar att al Zary och Agiza fördes till Egypten men den avslutande delen på stycket skulle tas bort:

trots att man uppenbart kände till att de berörda personerna riskerade att utsättas för tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

Och som jag skrivit ett antal gånger nu; Sverige krävde diplomatiska garantier (och just diplomatiska garantier får också kritik) om att de inte skulle torteras, fick det och ändå skulle parlamentet lätta på kritiken. Segelström hittade i Mirosław Mariusz Piotrowski en själsfrände:

Inger Segelström, socialdemokratisk EU-parlamentariker och ledamot i utskottet, säger att hon är ”väldigt nöjd” med att ett ändringsförslag gick igenom angående skrivningar om Sveriges utvisning av två egyptier till Egypten via Bromma i december 2001. Kritiken mot den svenska regeringen tonades ned något.

Så, bra att Sverige fick kritik, men det hade varit bättre om kritiken varit skarpare.

DN skriver om den amerikanska Högsta Domstolens beslut om att militärtribunalen på Guantanamobasen strider mot lagen. Men Marty Lederman på SCOTUSblog (som alltså skriver om the Supreme Court of the United States) menar att beslutet är större än så:

More importantly, the Court held that Common Article 3 of Geneva aplies as a matter of treaty obligation to the conflict against Al Qaeda. That is the HUGE part of today’s ruling. The commissions are the least of it. This basically resolves the debate about interrogation techniques, because Common Article 3 provides that detained persons ”shall in all circumstances be treated humanely,” and that ”[t]o this end,” certain specified acts ”are and shall remain prohibited at any time and in any place whatsoever”—including ”cruel treatment and torture,” and ”outrages upon personal dignity, in particular humiliating and degrading treatment.” This standard, not limited to the restrictions of the due process clause, is much more restrictive than even the McCain Amendment. See my further discussion here.

This almost certainly means that the CIA’s interrogation regime is unlawful, and indeed, that many techniques the Administation has been using, such as waterboarding and hypothermia (and others) violate the War Crimes Act (because violations of Common Article 3 are deemed war crimes).

If I’m right about this, it’s enormously significant. [Länk och anmärkningar i originalet.]

Om detta också påverkar förloppet med de s.k. unlawful combatants vet jag inte. Det rättsfall, Quirin, där begreppet uppfanns och som nu används av Bush-administrationen nämns i det här aktuella beslutet. Men det tycks vara i ett annat sammanhang. Jag ser att de skriver följande:

Alternatively, the appeals court agreed with the Government that the [Geneva] Conventions do not apply because Hamdan was captured during the war with al Qaeda, which is not a Convention signatory, and that conflict is distinct from the war with signatory Afghanistan. The Court need not decide the merits of this argument because there is at least one provision of the Geneva Conventions that applies here even if the relevant conflict is not between signatories.

Vad det betyder i praktiken får någon jurist förklara, jag ska hålla ögonen öppna.

[via Andrew Sullivan]

Uppdatering:
Stuart Benjamin på the Volokh Conspiracy har lite mer. Små gröna fotbollar och ett visst hörn på National Review är inte förtjusta.

Bloggers (and others) can continue to say that the language of Common Article 3 simply cannot be read to apply to Al Qaeda. But not a single member of the Supreme Court agrees. That doesn’t make the bloggers wrong, of course — just lonely.

Uppdatering 2:
Timothy Sandefur har skrivit en sammanfattning för lekmän. Angående militärtribunalen så verkar majoriteten ha resonerat som så att de är tillåtna om det gäller brott mot krigets lagar. Men att vara Osama Bin-Ladens chaufför och lova att medverka i terrorattentat har inte med krigslagar att göra. Därför ska målet prövas i en vanlig domstol. De anser också att tribunalen inte följde de procedurer som de enligt federal lag ska göra, hörsägen var tillåtet bland annat. Och ”evidence obtained by coercion (possibly even torture) to be admitted into court”. Här är del 2.

Uppdatering 3:
Jack Balkin, Hilzoy på Obsidian Wings. Och Orin Kerr.