Sänd mina rötter regn

Expressen: Det är synd om Obama

Guantánamolägret har visserligen inte stängts, men Obama har förbjudit tortyr.

Det fanns väl fler saker som går att diskutera i det där försvarstalet. Men man ställer ganska låga krav om förbud mot tortyr – en självklarhet! – ställs mot en stängning av Guantánamolägret som inte genomförts.

Fast problemet är djupare än så, Jacob Sullum uttryckte det utmärkt för exakt ett år sedan:

Guantanamo is not so much a place as a state of mind. It’s an attitude that says: We know who the bad guys are, and we’re not about to let anyone endanger national security by second-guessing us.

Som symbol för en vriden politik så är det utmärkt att lägret läggs ner. Ju förr desto bättre. Men det vore ännu bättre om den vridna politiken läggs ner, och på den punkten är det inte lika ljust.

Det har blivit en intressant debatt om den där danska lymmellagen, och idag träder DN:s ledarsida in på banan. Fast jag tycker nog att Johannes Åman trampar ordentligt snett.

Att polis fängslar fredliga demonstranter är något vi annars förknippar med diktaturer. Men en sådan parallell missar något väsentligt. Skillnaden mellan diktaturen och rättsstaten ligger inte främst i vilka befogenheter polisen har utan i hur dessa regleras och kontrolleras.

Även i rättsstater använder polisen våld, och det måste den ibland göra för att skydda samhället och de rättsprinciper som detta vilar på.

Nyckelfrågan är därför inte om det bland de gripna funnits fredliga demonstranter. Den handlar i stället om proportionalitet.

Därefter hänvisas det till Göteborg och Genua 2001, och slutsatsen är att

Varken den danska lymmellagen eller polisens massgripanden är därför i sig tvivelaktiga. Om polisen förtjänar klander beror på om den i det konkreta fallet gjort en rimlig bedömning av läget.

Men så enkelt att skilja form från innehåll är det ju inte. För mig framstår det som uppenbart, även av Åmans beskrivning, att lymmellagen är ett fall där grundläggande rättssäkerhet sätts åt sidan. Den godtycklighet som i och med dessa lagar finns inbyggda i systemet blir inte bättre bara för att den är reglerad och att den är kontrollerad i efterhand. Och ska lagen vara verksam så kan inte kontrollen vara alltför begränsande. Det är alltså lagen i sig som är problemet, inte om det är en diktatur eller en påstådd rättsstat som stiftat den.

Jag tycker också att det är intressant att Åman hänvisar till att det ska skydda samhället och rättsprinciperna. Det är för min del lika problematisk som att övervaka för att skydda rikets säkerhet, då riket förstås inbegriper exakt samma människor som ska övervakas. I det här fallet urholkar man rättssäkerheten för samma människor som rättsprinciperna är till för. Och principerna ska självklart vara just principer, inte något man kan ha när allt är trevligt utan något som ska finnas allra mest när det stormar. Vilket för oss tillbaka till det där med diktatur eller rättsstat (eller snarare ett samhälle uppbyggt på liberal grund), undantagstillstånd ska inte vara normaltillståndet.

Till sist, lite som en bisak, Åman inleder med att i Sverige så har den danska polisen ibland framhållits som mer smidig och mindre konfrontativ än den svenska. Jag har inte haft anledning att studera den saken så värst ingående, men för min del så har det snarare verkat vara precis tvärtom.

Det bästa jag läst idag, från Isobel. Bland annat:

Ändå denna vrede. Ändå denna tystnad kring det som händer i Danmark, som händer just nu och som på ett alldeles grundläggande plan handlar om de medborgerliga rättigheter dessa pirataktivister säger sig värna om. Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?

Läs också Messerschmitts inlägg.

Jag tipsade för något drygt år sedan om den kubanska bloggen Genation Y som drivs av Yoani Sanchez. Harry’s Place gör mig uppmärksam på det här:

Famed Cuban blogger Yoani Sanchez said Friday she and another blogger were punched and thrown violently into a car by presumed state security agents as they walked to participate in a peaceful march in downtown Havana.

”No blood, but black and blues, punches, pulled hairs, blows to the head, kidneys, knee and chest,” Sánchez told El Nuevo Herald shortly after she and Orlando Luis Pardo were freed. ”In sum, professional violence.”

”I, being a person of verbal pacifism, am shaken by this violence, because violence silences anyone,” the blogger declared in a telephone interview.

Min spanska är ju i stort sett obefintlig, men det här inlägget handlar möjligtvis om det. Finns en video från en manifestation.

Uppdatering:
Yoanis inlägg finns nu på engelska.

SvD: Guantanamomusik fördöms

En grupp framstående artister, bland dem REM, Pearl Jam och Roots, uttryckte på torsdagen vrede över att hög musik spelats under förhören med terrormisstänkta på Guantanamolägret.

De kräver att de amerikanska myndigheterna släpper namnen på all musik som med hög volym spelats för fångarna sedan 2002 i timmar, ibland i dagar utan slut för att få dem att samarbeta. Artisterna hotar nu att lämna in en stämningsansökan för att få tillgång till dokumenten som visar vilken musik som använts.

- Jag anser att alla musiker borde engagera sig, sade Rosanne Cash i en telefonintervju med Washington Post.

- Det är självklart. Musik ska aldrig användas som tortyr.

Eh, en del musik är tortyr. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att REM tillhör den kategorin (de är lite småtrevliga, på ett tråkigt sätt), men det blir förstås Everybody Hurts.

When the day is long and the night, the night is yours alone,
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go, ’cause everybody cries and everybody hurts sometimes

Uppdatering:
Läs också Mårten Schultz inlägg.

Peter Santesson-Wilson skrev häromdagen ett litet inlägg om att man kanske borde argumentera bättre mot Bert Karlsson när han går ut och förespråkar diktatur än att bara peka finger. Min första tanke var att det kändes som overkill. I en kommentar så utvecklar Peter och det känns mer som en rimlig idé att faktiskt ta debatten, även om jag inte var helt övertygad.

Övertygad blev jag däremot idag när jag läste Staffan Danielssons och Lennart Petterssons debattartikel och motion om burka och niqab. Där finns det knappt någon gräns för hur många floskler man kan stapla när man vill förbjuda sådana klädesplagg ute i offentligheten. Det sägs bland annat att i ett öppet samhälle kan man inte ha folk som inte visar ansiktet, och jag undrar när det öppna samhället blev till ett påbud ovanifrån om hur vi som individer ska bete oss från att ha varit ett påbud underifrån om hur staten ska se ut.

Det förvånar mig inte det minsta att Danielsson och Pettersson tillsammans med en tredje centerpartist vill förbjuda maskering vid demonstrationer. När Thomas Bodström föreslog samma sak under sin tid som justitieminister så ansåg han att det stärkte demonstrationsfriheten. Centerpartisterna inlägg är än mer udda än så.

Det finns för- och nackdelar med ett absolut förbud mot att dölja ansiktet vid demonstrationer men jag anser att fördelarna klart överväger. De är få människor som av säkerhet för sina egna liv, inte vågar visar sina ansikten och då finns ju trots allt möjligheten att avstå från att demonstrera.

Avstå från at demonstrera? Jag kan inte längre se någon anledning till att tvivla på att Peter hade rätt. Det är också läge att läsa den artikel som Nicklas Lundblad skrev för sju år sedan.

Och man kunde ju hoppas att centerpartisterna insåg att på samma sätt som folk kan avstå från att demonstrera, alltså den effekt som slätas över, så kan förbud mot burka och niqab leda till att man väljer, eller blir tvingad till, att avstå från offentligheten. Då har samhället blivit mer slutet, och det gynnar inte heller den jämställdhet som Danielsson och Pettersson talar om.

Jan Ekberg presenterar i DN en rapport från ESO om invandring. Rapporten verkar inte finnas på ESO:s hemsida än, så det finns inte mycket mer att gå på än det som står i debattartikeln.

Ekberg har undersökt hur invandringen påverkar offentlig sektor, om invandring är ett medel för att underlätta försörjningen av en åldrande befolkning.

Om befolkningstillskottet antas ha samma sysselsättningsgrad, och i genomsnitt samma arbetsinkomst per sysselsatt som den i landet redan befintliga befolkningen i samma åldrar, uppkommer årliga positiva effekter på den offentliga sektorns finanser men effekterna blir små. Kalkylen är således grundad på god integration på arbetsmarknaden av invandrare och liknar den situation som vi hade på 1960- och 1970-talen. Under de senaste 20 åren har integrationen på arbetsmarknaden varit betydligt sämre. Årsbeloppet (framtida årligt reformutrymme) motsvarar cirka 0,1 procent av BNP år 2015, cirka 0,4 procent av BNP år 2025, cirka 0,6 procent av BNP år 2035 och cirka 0,7 procent av BNP år 2050. Känslighetsberäkningar med alternativa antaganden om utveckling av offentlig sektor ger ungefär samma procenttal.

Skälet till att de positiva effekterna inte blir större är att genom invandringen ökar också Sveriges befolkning, vilket ställer krav på utbyggnad av den offentliga sektorn.

Resultaten i ESO-rapporten ligger väl i linje med internationella studier. Professor Robert Rowthorn vid universitetet i Cambridge publicerade 2008 en sammanfattning av ett stort antal liknande undersökningar avseende den hittillsvarande invandringen till länder i Europa och Amerika. Hans slutsats är att positiv/negativ årlig effekt på den offentliga sektorns finanser är små och ligger för de flesta länder i intervallet plus/minus 1 procent av BNP. Negativ effekt uppkommer vid svag integration på arbetsmarknaden av invandrare.

Om vi i den framtidsinriktade kalkylen för Sverige i stället antar att sysselsättningsgraden i befolkningstillskottet blir densamma som för utrikes födda boende i Sverige i dag, blir de negativa årliga effekterna mindre än 1 procent av BNP. Även en negativ effekt ligger således inom det intervall som Rowthorn anger. Om invandring ger positiv eller negativ effekt på de offentliga finanserna är således i hög grad en fråga om integration på arbetsmarknaden.

Några saker här:
1. DN har satt rubriken ”Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor”. Citationstecknen är deras, som vanligt utan att påståendet återfinns i själva debattartikeln. I själva verket handlar det om hur DN vill framställa det som sägs. Här vill jag påpeka att Ekbergs artikel handlar om invandring generellt, inte arbetskraftsinvandring specifikt.

2. Första punkten är inte helt utan poäng för artikelns budskap. Det påstås ibland att vi kommer att få se en arbetskraftsbrist (Tobias Billström och Gunilla Carlsson skriver i Sydsvenskan idag, de hänvisar till arbetskraftsbrist även om det inte är specifikt om offentlig sektor) i offentlig sektor då senare generationer inte är tillräckligt stor för att fylla på i takt med att 40-talsgenerationen går i pension. En lösning som en del ser är då arbetskraftsinvandring specifikt till offentlig sektor. Det kanske är jag som läser illa, men det tycks mig som att den problembeskrivningen inte är något som Ekberg avsåg att diskutera. Ekberg syftar i stället uttryckligen på ett ”reformutrymme”.

3. Jag brukar hävda att talet om invandringens kostnad, och liknande ordval, i sig är ett vridet perspektiv. En sak man får ut av Ekbergs artikel är att invandrarnas situation på arbetsmarknaden avgör hur invandringen påverkar offentlig sektor. Där spelar förstås arbetsmarknadspolitiken en stor roll. Man skulle alltså kunna hävda att det går minst lika bra att tala om arbetsmarknadspolitikens kostnad.

4. Läser man kommentarerna till debattartikeln så är det lätt att bli självmordsbenägen. Ett gäng med fånar påstår att ”det här har vi sagt i 10 års tid”. Nej, det har de inte. För de vet inte vad de själva talar om, och de vet inte vad Lars Ekberg talar om. Till exempel så är den siffra som Ekberg nämner som en kostnad i fall utrikes födda arbetsmarknad ser ut som idag i stort sett samma som han tidigare framfört. Den siffran brukar ”invandringskritiker” i vanliga fall inte alls gilla, den är alldeles för liten och i stället får man höftningar som är sisådär 3 till 5 gånger större.

Som avslutning slänger jag med en kommentar till Billströms och Carlssons debattartikel som jag nämner här ovanför:

Människor har, av olika orsaker, i alla tider valt att lämna sina ursprungsländer för att söka en bättre framtid någon annanstans.

I grunden är detta en positiv drivkraft som bör bejakas. Väl hanterad migration kan vara positiv för alla, både för den enskilde individen och för ursprungs- och mottagarländerna. Problem uppstår dock när migrationen sker okontrollerat. Kriminella nätverk som utnyttjar människors desperation och önskan om en ljusare framtid bidrar till detta.

Men anledningen till att dessa kriminella nätverk över huvud taget existerar är förstås att migrationen är hanterad, inte när den sker okontrollerad. Det handlar dels om att problem att utvandra, men framför allt när mottagarländerna säger stopp. Jag har skrivit om det tidigare, liksom Isobel Hadley-Kamptz har gjort det i Expressen.

Uppdatering: Nu finns rapporten på ESO:s hemsida. Och det här inlägget har också publicerats hos Second Opinion.

Uppdatering 2:
Nu har jag kollat igenom rapporten. Med betoning på kollat, jag har inte gjort någon djupläsning. I vilket fall som helst så har jag inte hittat några underligheter, däremot ganska så mycket intressanta saker. Som det här om arbetsmarknaden:

En fråga som kan ställas är vid vilken sysselsättningsgrad det föreligger en balanspunkt där invandrarbefolkningens andel av den offentliga sektorns intäkter i form av skatter och socialförsäkringsavgifter är lika stor som dess andel av den offentliga sektorns utgifter. Vid nämnda värden på elasticiteten skulle balanspunkten inträffa om sysselsättningsgraden för utrikes födda i ålder 20 till 64 år är 15 procentenheter högre. Enligt RAMS 2006 var sysselsättningsgraden i ålder 20 till 64 år 57 procent för utrikes födda. Den skulle behöva höjas till 72 procent. Den nivån ligger klart under vad som gäller för infödda med båda föräldrar födda i Sverige. För de sistnämnda var sysselsättningsgraden 80 procent. Räknat för hela invandrarbefolkningen ligger balanspunkten på drygt 72 procent. Skälet till att balanspunkten inträffar vid lägre sysselsättningsgrad än för den infödda befolkningen är invandrarbefolkningens gynnsammare åldersammansättning. Vid ytterligare förbättring av invandrarbefolkningens sysselsättningsgrad vänder
riktningen i inkomstomfördelningen och det blir en intäkt för den infödda befolkningen.

Apropå underligheter så hittade jag ett inlägg på TCO-bloggen Utredarna:

På presentationen av rapporten kommenterades den av bland annat av statssekreterare Christer Hallerby som kritiserade rapporten hårt för att på den bara tar hänsyn till invandringens effekter på de offentliga finanserna och att den inte alls tittar på de dynamiska effetkerna av invandring, t ex vad invandringen betyder för tillväxten, nyföretagande och utrikeshandeln. Hallerby har helt rätt. Invandringens rent ekonomiska förtjänster eller kostnader blir inte rättvisande om de mäts på det sätt som författaren Jan Ekberg gör.

Det hade varit ett problem om Ekberg påstått att hans undersökning är det enda intressanta anslaget i sammanhanget. Men det gör han inte. Först och främst nämner han tre problemområden
1. Invandringens ekonomiska orsaker
2. Invandringens ekonomiska integrering i invandringslandet
3. Invandringens ekonomiska effekter
Punkt 3 specificeras närmare till a) tillväxt b)faktorpriser och sysselsättning och c)

Hur omfördelar den offentliga sektorn i invandringslandet inkomster mellan invandrarbefolkningen och landets ursprungsbefolkning? Får ursprungsbefolkningen ett positivt eller negativt inkomsttillskott genom denna omfördelning?

Det som kallas för 3c är själva huvudsyftet med studien och det som besvaras mest ingående. Men det innebär inte att de andra delarna av punkt 3 ignoreras, de gås igenom i kapitel 4 (slutsatsen är att invandring har liten effekt på tillväxt, sysselsättning och löner). Jag skulle också säga att punkt 2 också behandlas i rapporten. Hallerbys kritik som TCO instämmer i har jag svårt att förstå.

Uppdatering 3:
Per Gudmundson har i SvD en helt okej artikel, DN likaså. Bloggen Medier och mångfald gör en viktig poäng som även jag påpekat tidigare. Om nu Sverigedemokraterna omfamnar Ekbergs rapport, än så länge har jag inte läst mer än SD-kurirens notis, så får de svårt att förklara vilket reformutrymme de själva har. Notera att de siffror som nämns i Ekbergs studie inte kan räknas hem med mindre än en mycket radikal omställning av migrationspolitiken.

• The Guardian: Guardian gagged from reporting parliament
  En bisarr och twittrad historia, som verkar ha slutat lyckligt. Trafigura figurerade i ett Uppdrag Granskning-avsnitt för ett år sedan.
• doublex: Life Coaches Are the Root of All Evil
  A review of Barbara Ehrenreich’s Bright-Sided, av Kerry Howley
• Liberal Debatt: Det själlösa folket
  Anders Rönmark och Håkan Tribell om skolor och religion

Den som följt den här bloggen – och häromdagen passerades 5-årsdagen, låt vara att det varit mycket från och till på sistone – känner till att jag motsätter mig det amerikanska handelsembargot gentemot Kuba. Förutom att jag anser det vara felaktigt av principiella skäl, det stider mot frihandeln, så är det för mig uppenbart att det inte uppfyller sitt syfte att leda till ett demokratiskt Kuba utan att det snarare är kontraproduktivt. Det är enkelt för den kubanska diktaturen att fantisera ihop effekten av embargot (eller blockaden som Kuba föredrar att kalla det) och gömma sig bakom sådan amerikansk ”krigsföring” mot det kubanska folket.

Därför håller jag helt och hållet med Amnesty när de går ut och kräver att embargot bör avskaffas. Men den rapport om embargots konsekvenser som de också släpper och som mer eller mindre helt friskriver den kubanska staten från ansvar kan jag inte alls ställa mig bakom.

Amnesty publicerar idag en rapport : The US embargo against Cuba: Its impact on economic and social rights”. Rapporten visar hur USA:s embargo mot Kuba, som varit i kraft sedan 1962, framför allt påverkar miljoner kubanernas möjligheter att få tillgång till mediciner och medicinsk teknologi.

- Detta är det perfekta tillfället för president Obama att distansera sig från en gammal policy som inte fungerar och istället skicka ett starkt budskap till USA:s kongress om behovet av att lyfta embargot, säger Irene Khan, Amnesty Internationals generalsekreterare.
- USA:s embargo är omoraliskt och bör hävas. Det hindrar miljoner kubaner från att få nödvändiga mediciner och behandling med medicinsk utrustning som är avgörande för deras hälsa.

Att embargot drabbar befolkningen är väl inte så konstigt, eftersom det snarast är poängen med den sortens åtgärder (till skillnad från sådana embargon som riktar in sig på den politiska ledningen). Men nog måste den kubanska staten ha någon roll att spela?

The imposition of the embargo does not exempt the Cuban government from its obligations to respect, protect and fulfil human rights. While the embargo affects the capacity of the Cuban government to progressively work towards the realization of some economic, social and cultural rights, the government must provide the greatest protection of these rights, to the maximum of its available resources. In doing so, it must not discriminate and it must prioritize the most vulnerable groups in society.

Därefter övergår man till att rabbla upp Kubas uppfyllande av milleniemålen, och påståendet att i den mån som de inte kommer att uppnås så beror det på embargot.

Men det är åtminstone två saker som glöms bort här.
1. Kuba har inte gjort alltför mycket för att se till så embargot avskaffas. Det är snart 50 år sedan det första embargot infördes, och nog för att USA har varit ganska bra på att vara fientliga (Grisbukten…) men någonstans borde man väl kunna inse att det har hänt ganska mycket under den tiden. Förutom när det gäller demokratin på Kuba, där den största fienden ganska länge har varit Fidel Castro och hans paranoia. Det illustreras ganska väl av Amnestys rapport, eftersom alternativet att demokrati införs förbises nästan helt och hållet förutom när den redogör för den amerikanska lagstiftningen. När frågan dyker upp, kortfattat under det avslutande avsnittet ”Recommendations”, så låter det så här:

The US President has the authority to lift the embargo, with Congressional approval, only if certain conditions are met within Cuba, namely that a transitional government is in place and that a democratic process is established. However, the President can also send a clear message to Congress on the necessity of adopting a new approach towards Cuba in line with the foreign policy of his administration and in compliance with 17 successive resolutions from the UN General Assembly calling for the lifting of the embargo, and similar calls from the Inter-American Commission on Human Rights.

Alltså ingen rekommendation om att Kuba på sin sida tar steget och inför demokrati, vilket förmodligen eller åtminstone med hyfsat stor sannolikhet skulle leda till att embargot avskaffas. I stället riktar Amnesty in sig på att Barack Obama ska använda sin politiska makt och utöva påtryckningar. Det är inte alls olämpligt, snarare tvärtom, men den lösningen är uppenbarligen mycket ensidig.

2. Rapporten bortser helt och hållet från att det kubanska ekonomiska systemet, socialismen, är en ekonomisk katastrof. Det senaste problemet på det här området är bristen på toalettpapper, men det är långt från den första bristvaran (systemet kollapsade ganska snart efter Castros maktövertagande) och förmodligen är det inte heller den sista. Alldeles oavsett om USA har ett embargo eller inte så kommer Kuba ha ett problem med att få tag på tillräckligt med hårdvaluta för att kunna importera de varor som behövs. Den kubanska staten har redan idag massiva skulder och får förlita sig på byteshandel med och bistånd från diktaturens vänner. Det enda i rapporten som på något vis hintar om att det skulle finnas problem är detta:

The tightening of the US embargo during the 1990s exacerbated the economic crisis in Cuba as the country had lost the economic support from the Soviet Union. This affected the capacity of the Cuban health system to deliver to the population the same standards of health care as before the economic crisis.

En standard som redan då var låg och inte mycket att skryta med.

Ett land som hamnar i ekonomisk kris när ekonomiskt stöd utifrån försvinner, nog måste det väl ringa en varningsklocka här? Uppenbarligen inte. Ta er återigen en titt på det andra citatet ovanifrån, där det ska framhållas att Kuba inte är utan ansvar. De anför att embargot påverkar den kubanska statens kapacitet att se till så att målen uppnås, men bortser från att den kapaciteten beror än mer på den kubanska diktaturens ekonomiska politik. Det är en anmärkningsvärd blindhet inför det stora problemet på Kuba.

Och allt detta är inte heller särskilt förvånansvärt, för Amnestys rapport framhåller en studie om embargot från American Association for World Health från 1997 som drogs med precis samma problem och fler därtill. Det verkar inte ha hänt så mycket de senaste 12 åren.

Nog för att embargot bidrar med ekonomiska och sociala problem, eftersom det är påtryckningsmedel så kan man ju tänka sig att det själva poängen. Eftersom det inte fungerat så kan man ju knappast heller anse att det är ett effektivt påtryckningsmedel, och bara av den anledningen bör det avskaffas. På något vis lyckas Amnesty analysera det amerikanska embargot nästan helt och hållet utanför sitt sammanhang, som om det unilaterala i embargopolitiken skulle säkerställa att det i verkligheten handlade om något ensidigt. Den överlägset största plågan på Kuba är den kubanska staten, och det borde den också få stå till svars för.

Amnesty står fria från politiska ideologier, jag vill tillägga att det gäller i den utsträckning som det är möjligt givet organisationens verksamhet. Om det är denna frihet som får dem att bortse från socialismen i ett land där socialismen är grundlagsfäst låter jag vara osagt, alternativet skulle vara inkompetens.

När den där Donald Boström-grejen dök upp så trivdes jag som bäst på en konferens och hade inte så värst mycket kontakt med den fiktiva världen utanför. Och när artikeln väl dök upp i mitt medvetande (jag har ännu inte läst den, och tänker inte göra det heller) så hade det mesta av intresse redan sagts.

Men det här är åtminstone lite intressant, den israeliska tidningen Yediot Ahranot har en artikel om att Sverige har fotsvamp från norska fiskare i den gravade laxen. Det är ungefär lika underhållande som upprörande. Inte alls, med andra ord.

Fast jag kom att tänka på en turkisk dokumentär från 2006. Där påstods det att Sverige begått folkmord mot samer och romer, vilket förstås inte stämmer. Inte för att det skulle saknas svenska övergrepp, men de passar inte så bra ihop med de anklagelser mot Turkiet som brukar framföras angående folkmord i Armenien.

Dokumentären fick uppenbarligen viss uppmärksamhet i Sverige. Men inte särskilt mycket, förmodligen inte mer än den förtjänade. Den svenska ambassadören i Turkiet hade sina invändningar och diskuterade med den som gjort inslaget. Fast inte mer än så. Till skillnad från det turkiska utrikesdepartementet:

A number of the ambassador’s friends from the Turkish foreign ministry called to express their surprise. But he has not discussed the matter at an official level.

”We have freedom of expression in Sweden and I am not going to contact the foreign ministry or TRT.

”I don’t mind debating a programme that is critical of Sweden but I would expect it to be factual and to meet a minimum level of decency.

”This it failed to do and I would expect any media to think twice before broadcasting such serious allegations,” said Asp.

Idag är det 6 år sedan som Kuba skickade 75 dissidenter i fängelse, något som jag hade glömt bort men som Amnesty uppmärksammar mig på.

Sjuttiofem personer fängslades i mars 2003. De flesta åtalades för brott såsom ”handlingar mot statens självständighet”. Detta med anledning av att de påstods ha tagit emot pengar från USA-baserade och finansierade organisationer, kommunicerat med internationella människorättsorganisationer, haft kontakt med grupper eller individer som ansågs vara fientligt inställda mot Kuba eller publicerat artiklar eller givit intervjuer till USA-stödd media. De dömdes, efter bristfälliga rättegångar, till mellan sex och 28 års fängelse för att ha varit involverade i aktiviteter som regimen becknade som omstörtande verksamhet och skulle skada Kuba. Bland de fängslade politiskt oppositionella finns Victor Rolando Arroyo Carmona, oberoende bibliotekarie och vice-president för organisationen Forum för reform.

Amnesty riktar även skarp kritik mot de pågående trakasserierna som människorättsförsvarare i landet utsätts för, särskilt de som planerat dagens demonstrationer. Ivonne Mellesa, aktiv inom organisationen Damerna i vitt, rapporteras ha gripits av säkerhetsstyrkorna i sitt hem den 10 mars. Hon fördes till ett ställe där hon kvarhölls i fyra timmar, varefter hon släpptes. Hon hotades med tjugo års fängelse om hon fortsätter stödet för Damerna i vitt, vars medlemmar är anhöriga och vänner till de som fängslades för sex år sedan.

57 av de 75 sitter fortfarande kvar, de skulle ha blivit frigivna för längesen.

Jag har ju skrivit en del om utvisningen av Ahmed Agiza och Muhammed al-Zery, och anser att det är en mörk del av Sveriges moderna historia. Därför tycker jag att den här artikeln i Aftonbladet är mycket intressant, den tar upp frågor kring hur beslutet fattades och vilka som kände till att CIA skulle vara inblandade.

Fast det finns lite där som är konstigt. Ett påstående är att utvisningen från Bromma skulle det vara sitt första i sitt slag, men det var det inte alls. Och det här med att USA skulle ha hotat EU, eller om det nu bara var Sverige, med handelsblockad om Sverige inte skickade ut Agiza och al-Zery låter högst suspekt. Att införa en blockad, eller ett embargo som det egentligen borde handlat om, är ingen liten sak. Vad jag vet så är det ett kongress-beslut och det skulle ha inneburit att Sverige/EU jämställdes med diverse skurkstater och liknande.

Låter det troligt? Det tycker inte jag. En möjlighet är att USA hade hittat på en handelsdispyt mellan EU och USA och lagt sig till med strafftullar, men det är inte gjort i en handvändning det heller och det hade påverkat även USA.

Det innebär förstås inte att USA inte hotade med att ta till ett embargo eller något i den stilen, och att Sverige gick på det. Något som är både tragiskt och skrattretande på en och samma gång.

Men så länge jag inte ser några klara och tydliga bevis för USA:s hot så kommer jag nog att betrakta det som ett försök från Eva Franchells sida att skönmåla sin vän, Anna Lindh. Och oavsett om det är sant eller inte så är det ett dåligt försök, för min del så framställer det inte Sverige i bättre dager.

Uppdatering:
Det mest sannolika är väl att det handlar om att USA hotat att avbryta alt. inte förlänga ett kontrakt, t.ex. inom försvarsindustrin.

Uppdatering 2:
Jag noterar att även Aaron Israelsson har sina tvivel när det gäller handelsblockaden/embargot/whatever.