Sänd mina rötter regn

Kan inte låta bli att citera hela pressmeddelandet:

fp-Kommentar Nils Wohlins avhopp från Junilistan av riksdagsman Carl B Hamilton:
2006-04-10 08:43

Kommentar till Nils Wohlins avhopp från Junilistan av ekonomiprofessorn och riksdagsmannen Carl B Hamilton (fp):

- Välkommen hem i kampen för maktskifte, Lars Wohlin!

- Jag hoppas att även andra hos Junilistan med borgerliga värderingar nu finner att de vill följa Lars Wohlins exempel och prioritera chansen till Alliansseger framför Junilistan.

- Valet blir en knivskarp kamp om varje röst. Nils Wohlins och andras stöd till borgerligheten mottages med stora famnen, avslutar folkpartisten Carl B Hamilton.

Hoppas att Lars känner sig riktigt välkommen, vid två tillfällen blev ju namnet till och med rätt.

Ekot meddelar idag att ”Väljarna trodde Junilistan ville lämna EU”

I EU-parlamentsvalet förra året gjorde det nybildade partiet Junilistan sensation. Bara fyra månader efter bildandet fick partiet cirka 14,5 procent av rösterna.

Budskapet i valrörelsen var ja till svenskt EU-medlemskap men nej till att flytta mer makt till Bryssel. Men SCB:s undersökning visar att många väljare missuppfattade detta, också de väljare som själva röstade på Junilistan.

Mer än varannan missuppfattade
Mer än hälften, 55 procent, av alla som röstade på Junilistan trodde helt felaktigt att de röstade på ett parti som ville att Sverige ska lämna unionen.

Läser man SCB:s pressmeddelande framgår följande:

En stor andel av väljarna hade svårt att placera junilistan på en vänster-högerskala. Väljarna hade även svårt att placera junilistan längs en skala efter inställning till det svenska EU-medlemskapet. En majoritet av junilistans egna väljare (55 procent) placerade partiet på den sida av skalan som motsvarar en kritisk syn på EU-medlemskapet. En tredjedel placerade partiet längst ut på skalans mest EU-kritiska punkt. Detta trots att partiet var uttalat positivt till det svenska EU-medlemskapet.

Menar Pontus Mattson att alla som är EU-kritiker vill att Sverige ska gå ut ur EU? Och att ”ja till svenskt EU-medlemskap men nej till att flytta mer makt till Bryssel” ska betraktas som positiv till EU? Jag håller inte med. Snarare är det väl den där tredjedelen som såg Junilistan längst ut på skalan över de EU-kritiska som missuppfattat Junilistans budskap. Och det är visserligen ganska många, men knappast en majoritet.

På sidan 153 i rapporten finns tabell 17, ”Väljarnas åsikter i politiska sakfrågor 2004 (balansmått)”. Första frågan är om Sverige ska utträda ur EU, och av tabellen framgår det att en majoritet av Junilistans väljare tycker att det är ett dåligt förslag. Ingen stor majoritet visserligen, men ändå en majoritet. Notera att den frågan inte är samma som Junilistans uppfattning, man kan fortfarande rösta på Jl även som EU-motståndare om man tycker att de är de enda som står för ett steg i rätt riktning.

Uppdatering:
TT:s tolkning liknar Ekots.

Junilistan gick till val på mindre makt åt Bryssel men med en uttalad positiv syn på svenskt EU-medlemskap. Trots detta placerade 55 procent av Junilistans egna väljare partiet på den sida av skalan som motsvarar en kritisk syn på EU-medlemskapet. Drygt 30 procent placerade till och med partiet längst ut på den skalan, det vill säga de uppfattade Junilistan som det mest EU-kritiska partiet i Sverige.

Så här står det på sidan 148 i rapporten:

Frågan lyder: ”På den här skalan vill vi att Du placerar ut de olika partierna efter deras ståndpunkter i frågan om det svenska medlemskapet i EU. Om Du inte känner till något eller några av partiernas ståndpunkter, säg bara till. Var någonstans på skalan skulle Du placera […parti]?”. Skalan går från 0 ”mycket negativt till det svenska medlemskapet i EU” till 10 ”mycket positivt till det svenska medlemskapet i EU”. Andelen intervjupersoner som placerade ut junilistan på EU-skalans 11 skalsteg var 20, 7, 11, 9, 5, 18, 7, 9, 7, 3 respektive 4 procent (=100 procent).

Nils Lundgren kommenterar:

- Det gjordes en Temo efter valet, där man frågade om de trodde att vi ville lämna EU, och det var nio procent som trodde det. SCB använder en mer diffus fråga om kritisk syn på EU, och det har vi ju, säger han till TT.

Jag läser dagens debattartikel i DN och drar mig till minnes Helle Kleins ledare dagen efter Junilistan offentliggjort att de ska ställa upp i valet nästa år. The horror! Ett parti som inte är som alla andra, ett parti som frångår folkrörelsetanken, ett parti utan medlemmar men med en elitistiskt kärna som fattar besluten.

Partiets uppgörelse med den traditionella folkrörelseförankrade demokratin är däremot tydlig. Här är ett parti som inte har några medlemmar men en väljarkår. Det finns en självutnämnd styrelse och så inbjuds människor att bli kandidater på riksdagslistan.
Verktyget är opinionsmätningar, inte medlemsmöten.

Kanske sinnebilden av den reaktionära socialdemokratin som verkligen är på spaning efter den tid som flytt. För flytt har den gjort, eller åtminstone håller den på att fly. Vilket gör att det blir lite underhållande när Klein vill att Svenskt Näringsliv och den svenska högern ska ”känna stolthet för Sverige” (och så anklagar hon Junilistan för att vara nationalister…), socialdemokraterna har redan övergett den traditionellt socialdemokratiska politiken och för en politik som till stora delar är borgerlig. Dagens svenska modell är en helt annan än den som fanns för 15 år sedan.

Och så då Olof Petersson på DN Debatt. Ett meddelande om att antalet medlemmar i partierna minskar, på 13 år har medlemstalet nästintill halverats. Fortsätter det i samma takt så har partierna inga medlemmar alls om 12-13 år.

Men förmodligen inte. För kvar i partierna kommer de tusental som på något vis är förtroendevalda att finnas. Vilket betyder att de mer och mer kommer att bli som… tja… Junilistan. Medlemmarna är den politiska eliten och tvärtom, resten är sympatisörer.

Detta är alltså, som Peterson skriver, folkrörelsetanken som får stå tillbaka. Inte så konstigt då att arbetarrörelsen griper tag i halmstrån för att hålla sig kvar. Som när det gäller kollektivavtalen, allt annat än dagens koloss betyder undergång. Kanske inte för Sverige, men för socialdemokraterna. Och det är som bekant i vissas sinnen samma sak.

Men det är inte samma sak i den verklighet som sakta men säkert rinner socialdemokratin ur händerna.

Relaterat: Rapporten [pdf] som Olof Petersson hänvisar till.

Ett av de inlägg som ekots bloggkrönikör Jörgen I Eriksson tyckte var mest relevant, genomtänkt och välgrundat den senaste veckan var Strukturalistens inlägg om Junilistan. Bloggkrönikan citerar:

”Som ett parti utan medlemmar finns det ingen annan än den självutvalda ledningen som i praktiken kan vara med och bestämma hur partiet skall ställa sig i sakfrågor och vilken politik partiet skall verka för på ett längre perspektiv. Detta känns igen från en del andra länder såsom Kina, f.d. Sovjetunionen eller någon av militärjuntorna i Latinamerika under 70-talet. Med andra ord, det är ett styrelsesätt som kallas diktatur. Nu inser visserligen Junilistan att en vilja att införa diktatur inte är något som går hem i Sverige varför de i stället talar om att det är de rätt utbildade som måste få mer att säga till om, så kallad teknokrati.”

Sådan idiotisk smörja. Skillnaden mellan Junilistan och diktaturerna är att ingen tvingas sympatisera med Junilistan. Det handlar inte om nyanser eller gradskillnader på något vis, denna skillnad är vad som definierar demokrati och vad som definierar diktatur. Och eftersom Junilistan skriver att de ställer upp på de grundläggande värdena om demokrati så finns det ingen som helst möjlighet att jämställa Junilistan med diktaturer. Om man inte saknar grundläggande kunskaper om diktaturer förstås, men just det kanske är ett krav för att vara socialist.

Att inga andra än ledningen skulle kunna bestämma hur man ska tycka i sakfrågor kan man bara tro om man inte har läst det manifest som Junilistan presenterade när de berättade att de skulle ställa upp i riksdagsvalet. Det var ju just öppenheten i sakfrågor som går utanför Junilistans kärna som var grunden i den kontrovers som Aftonbladet skapade i och med sin skitjournalistik. Strukturalisten kanske kan ursäktas med att han skrev sitt inlägg dagen efter Junilistans offentliggörande, men vilken ursäkt har Jörgen I Eriksson?

Idag skriver Aftonbladet igen om Junilistan och abort:

Junilistan ändrar sig om abort
Går inte till val med förslag om nej till abort
Junilistan stryker nej till abort som valfråga för personvalskandidater.
Aftonbladet avslöjade i går att nej till abort, förbud mot stamcellsforskning och USA ut ur Irak gavs som tre exempel på frågor som junilistans kandidater kan driva i personvalskampanjer.
Senare på dagen backade junilistan från sina tidigare exempel. Frågan om nej till abort stryks nu helt från partiets program, oktobermanifestet.

Och citerar sedan ur Nils Lundgrens text som finns på Junilistans hemsida.

Men Anette Holmqvist återger inte den rätta bilden. Aftonbladet ”avslöjade” ju inte att frågorna var sådana som kandidaterna kunde driva, de hävdade att nej till abort var ett ”krav” från partiet.

Junilistan har tre hjärtefrågor: EU-motståndet, kommunernas självstyre och fler i arbete.
Utöver detta uppmanar partiet sina kandidater att driva egna personvalskampanjer, så länge de överensstämmer med junilistans grundläggande värderingar.
Partiet ger några exempel i sitt oktobermanifest.
Det är okej att driva ja eller nej till kvoterad föräldraförsäkring och ja eller nej till amnesti för flyktingar.

Etiska principer
Men i några frågor ges kandidaterna bara ett alternativ. Däribland:
n Nej till abort.
n Stamcellsforskning ska förbjudas.

Och detta var alltså fel, men i stället för att erkänna felet så framställer Aftonbladet och Anette Holmqvist det som att de hade rätt från början och att Junilistan backat från kravet på nej till abort. Men det har aldrig varit något krav mer än i Holmqvists fantasier.

Aftonbladet ”avslöjar” idag att Junilistan kräver av sina kandidater att de säger nej till abort och stamcellsforskning. Och Luf springer ut med brandslangen och med storsirenen på. Men läser man det ”oktobermanifest” [pdf] som Junilistan presenterat så får man en annan bild av det hela.

Här är den uppställningen som ges i manifestet:

Sedan står det att sympatisörer, kampanjarbetare och riksdagskandidater ska ställa upp på partiets grundvärderingar och ruta 1, 2 och 3.

Om ruta 4 står det:

Ruta 4 är kandidatens egen personliga plattform. I enlighet med vår allmänna syn på hur demokratin bör fungera i vår tid lämnar vi betydande utrymme för våra kandidater att utarbeta en egen plattform med egna ståndpunkter i andra frågor. Vi vill komma bort från partimaskiner och lyfta fram politiker som är personligt engagerade och ansvariga för sina ställningstaganden. För att kunna gå långt åt det hållet krävs naturligtvis ett väsentligt större utrymme för personval. Det kravet är en del av vår gemensamma politiska plattform.

Senare står det mer specifikt:

Kandidaternas egna plattformar måste självklart vara förenliga med vad som står i överliggaren om grundläggande värderingar och med den gemensamma plattformen såsom den fastläggs i de tre första rutorna. Här kommer några exempel på vad kandidaterna kan tänkas vilja ta ställning till:
Ja/nej till amnesti för gömda flyktingbarn och föräldrar
Konfessionella friskolor förbjudas/tillåtas
Rovdjursjakt tillåtas/alla rovdjur skjutas
Nej/ja till kvotering av föräldraförsäkringen
Fängelsestraffet avskaffas/Skärpta straffsatser
Humanare/strängare behandling av fångar i våra fängelser
Ja/nej till pälsdjursuppfödning
Ja/nej till att homosexuella pars rätt att adoptera
Ja/nej till Neuronprojektet
Ja/nej till torskfiske i Östersjön
Nej till abort
Stamcellsforskning förbjudas
USA ut ur Irak
Lägg ner/bygg ut kärnkraften

Detta är alltså exempel på frågor som kandidaterna kan ta ställning till. Det står inget om vad kandidaterna ska tycka, hur man kan komma fram till den tolkningen är obegripligt. Att det ändå står ”nej till abort” och ”stamcellsforskning förbjudas” beror förstås på att både abort och stamcellsforskning är tillåten idag. Att driva en politik för ett ja i de frågorna ter sig mycket lustigt, som att någon idag skulle gå runt och argumentera för att bygga ölandsbron.

Dessutom är det väl knappast sannolikt att ett parti som kräver ett nej till abort och stamcellsforskning samtidigt uttryckligen skulle hålla frågan om homoadoptioner öppen. Uppfattningarna i de frågorna brukar gå hand i hand. Det om något borde ha fått Anette Holmqvist på Aftonbladet att fråga sig om hon verkligen förstod det hon läste.

Uppdatering: Ytterligare en på Aftonbladet, Åsa Mattson, har antingen struntat i att läsa Junilistans manifest och går på Blomqvists tolkning eller saknar grundläggande läsförståelse. Pinsamma människor.

Uppdatering 2: Inte heller Göteborgs-Postens ledarskribenter kunde läsa själva utan går på Aftonbladets korkade artikel.

Uppdatering 3: Jag hade missat den här artikeln i SvD, publicerad igår och bra mycket mer nyanserad än det Aftonbladet skrev. Och Nils Lundgren säger att frågan om abort inte ska vara något som kandidaterna själva får bestämma över.

Uppdatering 4: Junilistan förklarar på sin hemsida (tipstack till Anders Ericsson):

När man inte har en bakgrund som yrkespolitiker glömmer man lätt bort de otrevliga spelregler som gäller i politik. När Junilistan lade fram sin politiska plattform i måndags, ingick det i den att vi kommer att lämna ett betydande utrymme för att våra kandidater att ha en egen plattform med ståndpunkter i frågor där Junilistan inte tar ställning.

Vi vill ju lämna större utrymme för personligt ställningstagande i politiken och vill inte att riksdagens ledamöter skall tvingas rösta mot sin övertygelse därför att partipiskan viner över dem. Därför vill vi också införa mycket större möjligheter till verkligt personval. Väljarna skall inte bara rösta på ett parti utan på en person, en levande ansvarstagande medborgare, som är beredd att stå för personliga ställningstaganden.

Litet naivt lämnade vi därför exempel på vad man kan tänka sig att en sådan individuell plattform skulle innehålla, dvs. exempel på frågor där Junilistan inte tar ställning. Vi glömde bort att våra fiender (de är legio och dominerar i svensk politik) naturligtvis då kommer att presentera detta som Junilistans ställningstagande i alla fall. Därför vill jag nu klargöra följande.

På listan över vad Junilistans kandidater skulle kunna ta upp på sin personliga plattform sattes upp några exempel som, för debattens skull, valdes för att vara ganska kontroversiella: Amnesti för gömda flyktingbarn, kvotering av föräldraförsäkringen, fängelsestraff, homosexuella pars rätt att adoptera, kärnkraft, osv. Vi vill ju hjälpa till att stimulera svensk politik genom att se till att frågor som engagerar medborgarna kommer upp till debatt.

Av en ren slump kom tre exempel inte att presenteras som ja-eller-nejpositioner. Det stod bara Nej till abort, Stamcellsforskning förbjudas och USA ut ur Irak. Detta har korrigerats, men samtidigt har debatten redan nu (vilket ju också var avsikten), rest en viktig fråga.

Fri abort ingår visserligen inte formellt bland de mänskliga rättigheterna såsom dessa definieras i FN:s och Europarådets konventioner om mänskliga rättigheter och detta är också Sveriges regerings uppfattning, vilket framgår av uttalande av biståndsminister Carin Jämtin. Vi delar emellertid hennes tolkning av läget är: ”fri och säker abort är en kvinnlig rättighet och en förutsättning för god hälsa, vilket är en av de mänskliga rättigheterna”. Detta är den syn som gäller i vårt svenska samhälle.

Därmed står nej till abort i konflikt med Junilistans grundläggande värderingar. Vi har därför strukit abortexemplet från listan över tänkbara ståndpunkter som kan drivas av Junilistans kandidater.

Nils Lundgren

Jag skrev i våras om den borgerliga alliansens anammande av den oranga färgen:

Ursäkta mig, Sverige har sina mörka sidor, men att jämföra Sverige med Ukraina är helt åt helvete fel. Om nu inte de borgerliga partierna har fått för sig att vi lever på 1500-talet och de tror att de ska få förgiftad ärtsoppa. Det var ju liksom på den nivån politiken befann sig i Ukraina.

Ge oss mer frihet, ja. Jämföra oss med Ukraina, nej.

Se också vad Louise skriver i frågan.

Idag skriver Kristian Gerner i Expressen om samma sak.

På ett sätt som motsvarar hur Gorbatjovs slagord perestrojka och glasnost gjordes till slagord även i det politiska språket i Sverige har den orangea färgen – men inte apelsinen – blivit en politisk symbol, men inte för några demokratikarnevalens studenter utan för det borgerliga etablissemanget. I dagens Sverige gör folkpartiet, moderaterna och hela den borgerliga alliansen anspråk på att vara orange. Och den 3 oktober klev junilistans ledare Nils Lundgren in i matchen inför riksdagsvalet nästa år med en orange slips om halsen.

Så har en fräsch symbol på ett halvår inte bara urvattnats utan vänts i sin motsats.

Fast jag vill nog ändå påpeka att Junilistan använde färgen orange redan innan händelserna i Ukraina, så jag ser inget större problem med att Nils Lundgren hade en orange slips på sig.

Jag har ju redan outat mig som sympatisör till Junilistan. Och jag kan inte riktigt hålla med Daniel om att det skulle vara ett så elitistiskt parti, inte när styrelsen använder sig av enkätundersökningen när de fattar beslut om partiets strukturer och mål. På så vis är det väl snarare mindre elitistiskt än de etablerade partierna.

Men jag är ganska tveksam till att stödja deras väg in i riksdagen. Något tvärpolitiskt hopkok kommer med största sannolikhet inte att spegla mina åsikter. Av någon anledning poppade följande citat upp i huvudet:

Winston: ”Madam, Would you sleep with me for 1m Pounds?”
Unknown woman: ”Yes sir, I think i would”
Winston: ”Well, how about 1 Pound?”
Unknown woman: ”Winston! What sort of woman do you think i am?”
Winston: ”Madam, that matter has already been solved. Now we’re just bartering over your price.”

Och Winston är Winston Churchill.

Men även om Junilistan och jag går skilda vägar i fortsättningen (hur dramatiskt lät inte det då…) kommer jag förmodligen försvara dem om de utsätts för diverse opåkallade påhopp. Jag anar att Aftonbladet lyckats få ihop något riktigt korkat i morgondagens tidning, det har hänt förr.

Det var en liten lustig krönika av Mats Engström i Aftonbladet idag. Den handlade till stor del om Junilistan.

Först kritiserades de för att de röstade mot lagen att begränsa arbetstiderna till 48 timmar per vecka.

Jag undrar om alla Junilistans väljare förstod att Nils Lundgren och den mörkblå Lars Wohlin är för EU. De gillar den inre marknaden och annat som underlättar för företagen. Däremot inte krav på rimliga arbetsvillkor för löntagarna.

Kanske ska man kalla Mats Engström mansgris för att han inte nämner Hélène Goudin, Junilistans tredje EU-parlamentariker. Men det kanske hade blivit svårare att kritisera Junilistan då, med tanke på Hélènes bakgrund.

Sedan kritiseras Nils Lundgren för att han fortfarande är medlem i Socialdemokraterna trots att han har mage att kalla sig för marknadsliberal.

Sist men inte minst är Junilistan ”[e]tt elitstyrt nätverk där ”sympatisörerna” saknar rösträtt.” Engström undrar också ”[v]art tar medlemsdemokratin vägen? Vilket murbruk ska hålla ihop bygget på sikt?”

Jag är en av de där sympat… förlåt… ”sympatisörerna” (konstigt, jag kan inte påminna mig några citationstecken när jag skrev på listan) och hjälpte Junilistan vid valet till EU-parlamentet, så jag får väl ge min åsikt om det hela.

Till att börja med tycks ju inte medlemsdemokrati och rösträtt vara en garant för att ett parti inte ska bli elitstyrt. Socialdemokraterna t.ex. har politruker i ett verkställande utskott som bestämmer en hel del. Finns det något parti, förutom till viss del Miljöpartiet, som inte ser likadant ut?

Vad medlemsdemokrati i övrigt anbelangar tycker jag inte att det är någon större skillnad om Lars, Hélène och Lars själva väljer vad de ska rösta på eller om vi ”sympatisörer” hade bestämt det. Hade jag velat rösta hade jag gått med i en organisation där medlemskap är möjligt och inte i Junilistan. För övrigt är det väl ingen större skillnad om några få personer bestämmer att de inte ska rösta som jag vill eller om min vilja blir överkörd av en majoritet.

Vad Junilistans EU-parlamentariker ska syssla med nästa vecka kan man se här. För att vara ett elitstyrt nätverk så träffar de sina sympatisörer ovanligt mycket tycks det mig.

Okej att Junilistan och UKIP tillhör samma partigrupp i EU-parlamentet, men PJ Anders Linders jämförelse var mer än lovligt ful.