Sänd mina rötter regn

Om jag kastade en sko på min granne, skulle jag då få tre års fängelse? Självklart inte. Gissningsvis skulle jag få något i närheten av dagsböter. Hade jag bott i Irak och utsatt en granne där för samma sak så hade jag kanske fått hårdare straff än böter, men förmodligen inte något som är i närheten av 3 år i fängelse.

Däremot tyckte de att det var ett lämpligt straff för den irakiske sko-kastaren som hivade iväg sina skor mot George Bush. Jag vill fortfarande påstå att det hårda straffet är en indikation på att Irak har mycket långt kvar innan det är en demokrati. Grova straff enbart för att politiker är utsatta är ett problem.

Den där klantige irakiern som inte kunde hiva iväg sina skor ordentligt riskerar mellan 5 och 15 års fängelse. För ”aggression mot utländsk statschef på statsbesök”. Ett sådant straff låter som en ordentlig överdrift. Det är inte helt omöjligt att Ekot har fått tag på fel uppgifter, eftersom AP anger ett straff på upp till 2 år.

Vilket straff han får är inte helt ointressant. Det har ju påpekats att om Saddam hade varit den som utsatts för skokastandet så hade det inte varit mycket till rättegång, och straffet någonstans i närheten av dödsstraff. Som jämförelse blev straffen för tårtningarna av knugen och Ringholm 100 respektive 70 dagsböter. Man skulle kunna tänka sig att Muntadhar al-Zeidis påföljd säger något om hur långt Irak kommit i demokratiprocessen.

Bruno Frey skrev i en artikel förra året att samhällets kostnad för politiska mord är mycket lägre än politikernas. Samtidigt betalar politikerna knappt något för skyddet, utan det får andra betala. Därför är politikerna överbeskyddade. Dessutom är kostnaden för ett politiskt mord i en demokrati lägre – det gör inte lika stor skillnad – jämfört med en diktatur. Och en diktator kan förstås se till så att hans egna preferenser blir uppfyllda.

Resonemanget var väl inte helt klockrent, men inte heller heltokigt. Utifrån ett sådant perspektiv skulle det inte finnas någon särskild politikerpremium i en demokrati, en handling är inte värre för att en politiker är den som blir utsatt. I en diktatur däremot skulle man mycket väl kunna tänka sig hårda straff för brott riktade specifikt mot politiker. Som i 5 till 15 års fängelse om man råkat vara aggressiv mot en utländsk statschef.

Nu är väl visserligen inte demokratierna i verkligheten några föredömen. Skillnaden i straffen för tårtningen av kungen och Bosse Ringholm berodde på att i det förstnämnda fallet så handlade det om högmålsbrott, men det är alltså inte självklart att det ska vara en försvårande omständighet att det var kungen som blev tårtad. Ett annat exempel är utredningen av mordet på Olof Palme, jämfört med ”vanliga” mord så har den utredningen fått överdrivet mycket resurser (Palmegruppen håller väl fortfarande igång?).

I alla fall, om al-Zeidi får ett straff motsvarande det som vilken skokastande irakier som helst får, så är det positivt. Blir det mycket mer än så är det läge att vara oroad. Nu är det väl så att de bästa förhoppningarna redan är överspelade, eftersom det talas om att skokastaren misshandlats av den irakiska polisen. Stämmer det så har redan där gått för långt.

Ett tips:

* googla en nyvald presidents hemsida och kolla vad han säger om ett särskilt land. T.ex. Danmark.
* Gör en nyhet om det enda något så när intressanta resultatet som dyker upp.
* Strunta i om yttrandet är 14 månader gammalt.
* Profit!

Varning: Försök er inte på att söka på Sverige i stället. Det är överkurs och kräver en särskild utbildning.

Uppdatering:
Ett annat tips är att mata trollen.

Uppdatering:
Sydsvenskan och Ekot hakar på. Jag håller med Marcus:

Måste säga att detta verkligen är vilseledande journalistik. Inte bara för att Obamas påstående är gammalt och för att de slår upp nyheten på DN.se:s förstasida, utan för att artikeln är formulerad som om Obama påstått detta efter han blev vald till president. Ta exempelvis: ”USA:s nyvalde president Barack Obama kritiserar Danmarks insats [..]”

Det står ”kritiserar” i presens, inte ”kritiserade” (innan han blev president).

Någon kanske tycker att det är en något petig invändning, men jag håller inte med. Hela grunden för denna ”nyhet” är att han gör det nu, när han blivit vald till president, vilket alltså inte är fallet. Sedan kan han förstås mycket väl fortfarande ha samma ståndpunkt, men då måste man förstås fråga Obama om så är fallet. Och det är ju jobbigare än att bara googla en hemsida. Fördumning, igen.

Två intressanta saker som jag hittade hos Cato@Liberty. Först så känner några sydamerikanska länder att de behöver råd om hur de ska lösa matkrisen. Problemet är att den de frågar om råd är Venezuelas president, Hugo Chavez. Rimligtvis ska han stå som exempel för hur man inte ska göra.

Sedan så har de snappat upp en undersökning där man frågat muslimer i mellanöstern om den amerikanska politiken i regionen. Här är några resultat:

Han var inte dum, den där Saddam Hussein.

U.N. weapons inspectors stumbled upon evidence of Saddam Hussein’s elusive weapons of mass destruction: a vial of potentially lethal chemical gas that was stored in a U.N. shipping crate in Midtown Manhattan more than 10 years ago and forgotten, U.N. officials announced Thursday.

Experts from the U.N. Monitoring and Verification Commission — which is set to shut down its operations in the coming months– found a small sample of phosgene, a choking agent, as they prepared to archive more than 16 years of documents on Iraq’s weapons program. They said the gas, which was left by the agency’s predecessor, the U.N. Special Commission, is under seal and poses no threat to the public.

De där massförstörelsevapnen som det hävdades att Saddam Hussein hade buntvis av har fortfarande, fyra år efter invasionen, inte hittats. Och sambandet mellan Saddam och al-Qaeda är det väl också lite sisådär med. Det hindrar förstås inte Dick Erixon från att påstå att DN:s ledarredaktion ägnar sig åt historieförfalskning

DN hänvisar till det Bush den äldre sa 1992 om varför man i det första Irakkriget inte gick in och störtade Saddam Hussein. Det skulle leda till kaos. Problemet med Dagens Nyheters analys är att man inte tagit in vad som hänt efter 1992: det fakutm att Saddam Hussein brutit mot sjutton (17) FN-resolutioner och enligt världens främsta underrättelsetjänster (såväl franska, ryska som brittiska och amerikanska) hade byggt upp sin vapenkapacitet på nytt.

Till det ska lägga den höjda risk i säkerhetspolitiken som framväxten av islamistisk fundamentalism innebar efter 11 september 2001 och det faktum att ledande terrorister efter talibanernas fall i Afghanistan sökt skydd hos Saddam Hussein, exempelvis Abu Musab al-Zarqawi (källa BBC).

Världsläget var alltså helt förändrat 2003 jämfört med 1992. Men Dagens Nyheter ägnar sig åt historieförfalskning och raderar denna händelsutveckling. Den har inte hänt! Lika lite som att Saddam Hussein stod i ledningen för en fruktansvärd mördarregim.

Ja, det är ju förstås inte BBC som är den ursprungliga källan till påståendet att al-Zarqawi sökte skydd hos Saddam. BBC hänvisar, i samma artikel, till Colin Powell. Ni vet han som var USA:s utrikesminister och försökte övertyga världen om att ett krig mot Irak var rätt och riktigt. Senare analyser visar att det inte är säkert att det fanns något samröre mellan al-Zarqawi och Saddam Hussein.

Att Erixon hänvisar till underrättelserapporter om massförstörelsevapen är inte förvånande direkt. Men att den sorgliga människan påstår att det är historieförfalskning när DN inte nämner de vapen som trots allt aldrig hittades, det är mer än lovligt magstarkt. Den som är närmast att förfalska historien är ingen annan än Dick Erixon.

Study: Iraqis May Experience Sadness When Friends, Relatives Die

A field study released Monday by the University of North Carolina School of Public Health suggests that Iraqi citizens experience sadness and a sense of loss when relatives, spouses, and even friends perish, emotions that have until recently been identified almost exclusively with Westerners.

• The American Conservative: Selective Amnesia
  The pundits who sold the Iraq War change their tune and bury their records, av Glenn Greenwald
• Lissandra’s Thoughts: Ration Books
  Om en kubansk dokumentär, som dömdes ut som anti-revolutionär när myndigheterna upptäckte att verkligheten inte var med dem.

Jag skrev en del om den där första Lancet-rapporten om dödade i Irak, men har inte hittills skrivit något om den nya. Dels för att jag bara ögnat igenom rapporten, och dels för att jag fick känslan av att det var lite för många så att de kan ha funnits ett problem med hur pass representativt urvalet var. Men som sagt, det var bara en känsla.

Nu tycker jag ju inte att det har sagt så mycket intressant om den senaste rapporten, som alltså kom fram till att 655 000 irakier mer än vad som hade varit normalt hade dött sedan kriget börjades. 601 000 av dessa har dött på grund av våld.

Iraq Body Count har publicerat ett pressmeddelande där de kommenterar Lancet-studien, de är skeptiska till resultatet.

If these assertions are true, they further imply:

* incompetence and/or fraud on a truly massive scale by Iraqi officials in hospitals and ministries, on a local, regional and national level, perfectly coordinated from the moment the occupation began;
* bizarre and self-destructive behaviour on the part of all but a small minority of 800,000 injured, mostly non-combatant, Iraqis;
* the utter failure of local or external agencies to notice and respond to a decimation of the adult male population in key urban areas;
* an abject failure of the media, Iraqi as well as international, to observe that Coalition-caused events of the scale they reported during the three-week invasion in 2003 have been occurring every month for over a year.

In the light of such extreme and improbable implications, a rational alternative conclusion to be considered is that the authors have drawn conclusions from unrepresentative data. In addition, totals of the magnitude generated by this study are unnecessary to brand the invasion and occupation of Iraq a human and strategic tragedy.

I övrigt håller jag med om det Echidne skriver om studien.

Uppdatering:
Jane Galt har en bra genomgång av det som sagts om rapporten, se också det här inlägget.

• Louise: Strange bedfellows och en märklig ideologisk kampanj
  Vänster och konservativa i en osalig röra
• Radley Balko: Well, well, well
  Om att tänka sig för innan man startar en storm
• Reason: Three Views on Iraq, Three Years Later

• The Belgravia Dispatch: Let the Swift-Boating of the Generals Begin
  att läsa i relation till Dick Erixons Generaler styr inte amerikansk politik
• Guardian: The future of the revolution in the hands of teenage pump attendants
  Like the Queen, Fidel Castro is in his 80th year, but he knows the legacy of his rule depends on its constant reinvention
• Hax: Nej, nej, nej!
  Rättvisemärkt som riktlinje inom EU?

Reason har ställt frågor angående Irak-kriget till en bunt med människor. Inga överraskande svar rent generellt, men Tim Cavanaughs svar på frågan om han ändrat uppfattning om kriget var intressant (han var emot en invasion):

Somewhat, but like Rhett Butler, I won’t join a cause until it’s truly lost. The occupation has gone better than any prudent person had a right to expect, and the failure of so many hawks to understand this shows how unserious they were all along. What made the invasion a mistake was not any particular fact on the ground in Iraq, but the three-year, day-by-day demonstration it has given our country’s enemies (Iran most notably) of the precise limits of American power and resolve. The lessons our real enemies learn from this will come back to haunt us; that’s why some guy way back in the 1900s said something about speaking softly and carrying a big stick. [Min anmärkning.]