Archive for the ‘Politik & Samhälle’ Category

Lästips

tisdag, mars 30th, 2010

Där jag är petig

söndag, mars 28th, 2010

Enligt uppgift så har Gunilla von Hall läst både företagsekonomi och nationalekonomi, så man hade väl kunnat hoppas att sådana här jämförelser inte skulle förekomma i något hon skrivit.

Då polisen kom tillbaka till högkvarteret landade en ny rapport på deras bord från affärsinnehavarnas förbund Confesercenti. ”AB Maffian stärker sin ställning som Italiens främsta företag”, fick de veta. Fjolårets finanskris påverkade inte maffian, snarare tvärtom. De fick ökade möjligheter till låneocker, kunde värva billig arbetskraft bland nytillkomna arbetslösa och tvätta pengar genom att köpa upp egendomar, aktier och krisdrabbade företag billigt. Maffians ”vinst” förra året uppgick till 800 miljarder kronor, enligt rapporten.

De alltmer slokörande maffiapoliserna fick också veta att maffians verksamhet står för omkring sju procent av landets BNP och växer stadigt, samt att deras omsättning uppskattas till 1400 miljarder kronor.

Jag har inget problem med jämförelsen maffian som företag. Snarare så kan jag mycket väl tänka mig att det hjälper till att förstå maffian bättre. Jag har nämnt det vid ett par tillfällen tidigare, och hänvisat till William Baumol*.

Problemet är snarare att man allt som oftast i det här sammanhanget (och också annars när företag kritiseras) sätter igång och jämför med länder och dess bruttonationalprodukt. Jag tror det blir klurigt att räkna ut maffiornas förädlingsvärde, och förädlingsvärdet är förstås det som BNP utgår från. Med andra ord så blir alla jämförelser mellan omsättning och BNP missvisande. Samtidigt kan man notera att det ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som samma jämförelse görs mellan de största vanliga italienska företagen, Eni eller Assicurazioni Generali, och BNP.

Men det största problemet är att det egentligen inte fångar maffiornas inflytande i de regioner där de är som mest framträdande; Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Apulien och Sicilien. Det är också de mest fattiga regionerna, vilket förmodligen hänger ihop med att maffiorna påverkar väldigt många i det vardagliga livet – vilket inte minst visas av Roberto Savianos Gomorra.

* En av mina favoritartiklar. Den har funnits på nätet tidigare, men nu verkar den ha försvunnit. Jag har en kopia liggandes någonstans, hojta till om ni är intresserade så kan jag leta reda på den.

Om vår syn på prostitution

söndag, mars 28th, 2010

Jag lånar den här bilden av Will Wilkinson, data kommer från World Values Survey. Will jämför med homosexualitet, där man sett en mer markant nedgång bland människor som anser att homosexualitet aldrig är går att försvara.

När det gäller prostitution så går det ner även där, men det är lite mer upp och ner. Det jag reagerade främst på var att Sverige låg på ungefär samma nivå som Spanien (Eller? Min färgblindhet igen, först tyckte jag det såg ut som USA.) fram till mitten av 90-talet, men samtidigt som debatten och beslutet om sexköpslagen så vände den svenska kurvan uppåt igen. Det kan vara knepigt att säga vad som är hönan och ägget här, och jag kan nog tänka mig att både lagen förespråkare och motståndare kan se att utvecklingen talar till sin fördel.

Förespråkarna skulle kunna säga att lagen har haft en effekt. Medan motståndarna kan säga att det inte är uppenbart på vilket sätt de prostituterade fått det bättre, och att det tyder på att det handlar om moralism. Vilket är ungefär som det brukar låta när det sexköpslagen diskuteras.

WVS-Prostitution

Fredagsunderhållning

fredag, mars 26th, 2010

I Kuala Lumpur halade några människor ambassadens svenska flagga och brände upp den. Det positiva är att de kan identifiera flaggan (vilket i och för sig inte borde vara så klurigt om de bara hittar till ambassaden), när samma sak hände i Pakistan häromåret så brändes den norrländska flaggan upp. Eller möjligtvis den ölandska, det är fortfarande oklart.
Färgblinda pakistanier
Men det underligaste med dagens händelse var faktiskt det här:

Det hela avslutades med att demonstranterna halade ned den svenska flaggan utanför kansliet – och brände den.

- Det var mycket förvånande och något vi inte tolererar. Vi har polisanmält händelsen, säger Helena Sångeland.

För stöld eller något liknande, får man hoppas. Flaggor ska få brännas.

Det där med att beträda planen igen

fredag, mars 26th, 2010

I höstas gjorde jag en förutsägelse. Egentligen var det två, men den första delen kan vi ta och strunta i:

Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.

Jag har hittat en artikel från TT som nämner att planinvasionen var ett lagbrott. I övrigt verkar det vara tyst. Inget om att polisen ska försöka identifiera de personer som orsakade ”tumult”.

Så olika sporter bedöms olika. Men det visste vi ju redan. Som sagt var ju planinvasioner en tradition i samband med SM-finalen, utan att det hojtades om lagar.

Två saker

tisdag, mars 23rd, 2010

Språkförsvaret är en lustig liten organisation vars nyhetsbrev dyker upp med jämna mellanrum. För den som inte känner till Språkförsvaret – Johan Folin gör det – kan det nämnas att de har en åsikt någonstans i närheten av ”i Sverige talar man svenska”. Eller med deras egna ord: ”svenska språket har ett egenvärde och måste försvaras bland annat gentemot engelskans framträngande”. Här känner jag, för det första, att jag borde ha skrivit det här inlägget på engelska och, för det andra, att jag fråga på vilket vis ett språk har ett egenvärde. Lite googlande ger att de tycks att misshandlat begreppet, som vanligt blir egenvärde snarare instrumentellt värde.

Organisationens medlemmar tycker just nu extra illa om när det används engelska ord i svensk reklam. Det är så pass hemskt att de i senaste utgåvan av nyhetsbrevet gör reklam för ett seminarium: ”Reklam på engelska i Sverige – kulturellt ofredande?” Vad kulturellt ofredande innebär är däremot oklart, man får nog vänta till 30 maj för att ta reda på det. Eller fråga några andra spexare som tycks vara de enda som använt begreppet tidigare. Det kanske är ofredande på samma sätt som när Språkförsvaret berikar oss med sina funderingar.

~

Fler underligheter, denna gång från Ryssland.

Rysslands skidelit har tröttnat på sina mäktiga pampar och dopningsdoktorer. Nu avgår förbundets ordförande sedan åkarna vänt sig direkt till landets president.

14 av Rysslands främsta längdskidåkare på både dam- och herrsidan har skrivit ett brev till Rysslands president Dmitrij Medvedev och krävt längdskidförbundets ordförande Vladimir Loginovs avgång.

Brevet skickades till Kreml redan för en vecka sedan men blev offentligt först efter det att Loginov igår meddelade att han frivilligt avgår. Ryska medier spekulerar nu i att Vladimir Loginov i själva verket fått sparken efter skidåkarnas brev till presidenten.

Man har alltså skrivit brev till Medvedev och bett honom hjälpa till att modernisera rysk längdskidåkning. Att man anser sig behöva ta hjälp av presidenten är förstås en indikation på hur omfattande det nuvarande problemet är. Men ändå, nog tyder det också på saknad sjukdomsinsikt. Är det pampvälde som moderniseringen ska avhjälpa så är väl presidenten den siste man ska vända sig till.

Fördumningen igen

tisdag, mars 23rd, 2010

Förutom ett kort konstaterande på twitter så har jag inte skrivit något om Beatrice Ask och de gredelina breven. Peter har sagt det mesta av det som borde sägas. Sanna Rayman skriver bra i SvD idag om en av mina käpphästar (och Johan Ingerö följer upp):

En tydligare reträtt än så fick vi alltså inte efter att en borgerlig justitieminister hade förespråkat något så förbluffande som en modern skampåle för icke dömda medborgare.

Mer pudel behövdes tydligen inte heller, vilket nästan är mer förvånande än att Ask uppvisade en häpnadsväckande inkompetens. Bloggosfären gick upp i brygga över det inträffade, men i medierna har fadäsen gjort föga avtryck. Mediedrev triggas uppenbarligen bara när ministrars vandel är i fokus. Vad är väl ett svek mot rättsstatens grundidéer mot en obetald tv-licens, liksom?

Den där fördumningen, där man granskar sådant som går enkelt att mäta medan den kvalitativa kontrollen uteblir. Det blir taxikvitton och tv-licenser. Eller som när Thomas Bodström av Aftonbladet utsågs till guldgosse genom att räkna debattartiklar, propositioner och liknande. Att spruta ut lagförslag sågs där som något positivt. Utan att ta hänsyn till vad som faktiskt sades, och så fick vi ett Bodströmsamhälle på halsen.

En någotsånär relaterad spaning: är det så att det stormat extra mycket kring justiteministrar? Utan att behöva ta med Bodström och Ask, som alltså borde kritiseras hårdare, så har vi ju haft Ove Rainer, Anna-Greta Leijon, Sten Wickbom och Laila Freivalds som avgått. Inte nödvändigtvis för något de gjort i egenskap av att vara justitieminister, eller för att det egentligen ens skulle vara något särskilt fel som begåtts (Rainer).

Uppdatering:
Mårten Schultz skriver bra. Fast personligen är jag alltså alldeles för långsint för att hysa något som helst förtroende för Thomas Bodström i den här frågan, han kastar ordentligt med sten i sitt glashus. Massövervakning och oskuldspresumtion går inte så bra ihop.

Dagens citat

söndag, mars 21st, 2010

Kalle Kniivilä om demonstrationerna och polisen i Ryssland:

Polisen gjorde också sitt för att sätta käppar i hjulen för demonstranterna. Exempelvis i Archangelsk vid Vita havet greps alla organisatörer några timmar innan den tillåtna demonstrationen skulle äga rum, under en vanlig förevändning. Sex av oppositionsledarna fick veta att de liknade en rånare som nyss hade stulit en mobiltelefon medan ytterligare en av någon anledning misstänktes för stöld av en bärbar dator. Alla släpptes senare.

Även den ryska polisen måste givetvis ha en formell anledning för att gripa någon och för att kontrollera någons identitetshandlingar på gatan. Det enklaste sättet att komma runt den besvärliga lagparagrafen är att hävda att personen i fråga liknar en efterlyst brottsling. Det argumentet räcker både för kontroll av id-handlingarna och ett gripande för närmare kontroll av identiteten.

Sverigedemokratisk löfteskarusell

söndag, mars 21st, 2010

Jag har inte hunnit leta reda på Sverigedemokraternas utkast till valmanifest – det är bandyfinal just nu – men om TT:s artikel stämmer så finns det en del att ifrågasätta. Vilket förstås inte förvånar. Det jag tänkte närmast på är det här:

SD siktar på en skuggbudget senare i vår, då också besparingar ska finnas med. Åkesson hävdar redan nu att 25-40 miljarder kronor skulle kunna sparas in genom att minska asyl- och anhöriginvandringen till dansk nivå.

Det har jag extremt svårt att tro, eftersom problemet (vilket alltså är ett problem med arbetsmarknaden och inte invandring per se) inte handlar om ett flöde, invandringen, utan ett bestånd, de invandrare som inte har jobb. Nu är det alltså en ganska stor del av den summa som nämnts, om man går efter Lars Ekbergs siffror, som skulle tjänas in om man går över till dansk politik. Men det handlar ju alltså om människor som redan bor i Sverige och som går arbetslösa. Det finns inte någon invandringspolitik i världen som kan åtgärda det, eftersom det handlar om en helt annan sak.

Ska Sverigedemokraternas politik skala av de kostnaderna för staten så handlar det om en rejält bättre arbetsmarknadspolitik, och det finns det inga indikationer om från Sd:s håll, eller så får de ge sig till att skicka ut invandrare. Vilket i sin tur inte kanske inte passar så bra ihop med retoriken. Kort sagt, Sverigedemokraterna saknar trovärdighet hur man än ser på frågan.

Samhällsvetare i labbrockar

torsdag, mars 18th, 2010

Tim Harford har en artikel hos Financial Times (möjligtvis krävs registrering eller prenumeration för att läsa, men det förstnämnda är gratis) där han argumenterar för att vi bör använda oss mer av randomiserade tester i politiken.

What is missing is the political demand for tests of what really works. Too many policies on education, welfare and criminal justice are just so much homeopathy: cute-sounding stories about what works leaning more on faith than on evidence. Politicians and civil servants, faced with some fancy new idea, should get into the habit of asking for a proper randomised trial. And we, as citizens, should be equally demanding.

It’s no coincidence that one of the few fields of social policy to feature more than 100 robust trials is the study of how to get voters to turn out in elections. Politicians seem perfectly happy to turn to scientific method if it will get them elected. They are less interested in using it for the good of the people they govern.

Det är väl åtminstone en intressant tanke. Jesper Roine skrev hos Ekonomistas om randomisering för ett tag sedan, och tog upp en del relevanta invändningar mot metoden (som nog inte gör metoden omöjlig, men ganska komplicerad). Här är också Niclas inlägg om experimentell politik relevant, kanske framför allt det här med den svenska enhetstanken kan sätta käppar i hjulet för en mer utbredd användning här.

Jag undrar förresten om inte detta är något för Andreas, han har i alla fall ändamålsenlig klädsel.

Saker som inte kommer som en överraskning

torsdag, mars 18th, 2010

Paranoid diktator ser sammansvärjning när den ekonomiska politiken inte funkar. Nej, det är inte Josef Stalin. Det är Kim Jong Il:

Nordkorea har avrättat mannen som var Kommunistpartiets chef för planekonomin, Pak Nam-ki. Han sköts förra veckan, sedan han dömts som ansvarig för en misslyckade valutareform.

[...]

Enligt åtalet hade Pak deltagit i en sammansvärjning för att förstöra landets ekonomi.

Apropå Lil’ Kim så verkar denna sida inte vara tillgänglig just nu, men försök att klicka er dit. Mycket underhållande. [Uppdatering: Nu funkar det.]

Från Dagens Industri: Bankerna slåss för sin bonus

Finansinspektionens, FI, beslut om skärpta regler för rörliga ersättningar har väckt ont blod i finansbranschen. Nu tar aktörerna till kreativa sätt för att komma undan.

Här är några av tidningens exempel:

* Bonus ersätts av provision.
* Personalens makt tonas ned för att undgå kategoriseringen risktagare (som omfattas av de nya reglerna).
* Nya produkter som kan ge ersättning till förvaltarna på nya sätt.

Vem hade kunnat ana att bankerna skulle hitta på sätt att behålla bonusarna. Inte Finansinspektionen, vad det verkar. Jag gissar att det snart kommer ett uttalande från någon vänsterpartist – Ulla Andersson ligger närma till hands – som inte inser problemet med beskattning av bonusar.

Om de klåfingriga politikerna igen

onsdag, mars 17th, 2010

Ibland undrar jag om jag är lite för förtjust i sådana där liberala idéer som maktdelning och lagstyre. Det kanske hade varit bättre och enklare att gå runt å tycka att finliberal kan man vara när det är vackert väder, men inte som nu när det regnar. Då hade jag åtminstone sluppit irritera mig över att vanligtvis intelligenta liberaler får för sig att principlöshet får man snällt stå ut med.

Till exempel hade jag inte behövt kritisera Johannes Åman när han försvarade den danska lymmellagen utifrån det att Danmark är en demokrati, och lagen då är okej. Jag hade inte heller behövt sucka åt Lars Gustafssons första mening i dagens text i Expressen, en artikel som orsakade en del twitterförtjusning:

Sveriges riksdag har nu – i likhet med en rad andra demokratiska länders parlament, formellt fastställt ett sedan mycket länge väl säkrat faktum: det ottomanska imperiets folkmord på mellan en och en och en halv miljon minoritetstillhöriga vid slutet av första världskriget.

Jag tänker sticka ut hakan och påstå att utifrån ett liberalt perspektiv så kan det aldrig vara ett argument att hänvisa till demokratin i sådana här sammanhang. Demokrati är inte en försäkran att rätt beslut fattas, utan ger enbart en förhoppning att så kommer att ske. Och uppenbarligen blir det inte så sällan fel.

Dessutom hade jag inte behövt tycka att textens andra mening också var problematisk.

Knappast någon sensation utan en enkel åtgärd av humanitär anständighet i Nürnbergprocessernas anda.

Kanske inte mer eller mindre humanitärt, men nog hade det varit mer i dess anda om riksdagen i stället hade fattat beslutet att verka för att frågan om folkmordet i Armenien skulle avgöras av någon sorts tribunal. Det kan vara knepigt det också, både rent principiellt och i praktiken. Men det skulle passa mycket bättre med den där inte helt idiotiska idén att riksdagen stiftar lagar och överlåter dömandet till domstolar.

Däremot finns det inte mycket till Lars Gustafssons försvar när han inte bryr sig om att ta reda på vad invändningarna egentligen handlar om. Möjligtvis att han knappast är ensam. Om man i samband med att riksdagen tar ställning i historiska frågor tycker att historien inte bör politiseras, så kan det väl vara så att det inte handlar om historiska händelser i största allmänhet utan i den specifika kontexten. Politisera historien betyder här just att frågan passerar parlamentet. Eller för att som Gustafsson ta upp Göran Persson, när historien passerar myndigheter. Det är ingen slump att en del av oss jämfört med Forum för levande historia.

När Lars Gustafsson frågar om en avpolitisering av historien skulle vara att beskriva folkmord i värdeneutrala termer, eller att reducera Förintelsen, Gulag, Rwanda till statistik, så blandar även han ihop form och innehåll. Jag tror nog att ganska många av oss som kritiserat riksdagsbeslutet håller med om att det var ett folkmord, och att det inte ska behandlas värdeneutralt. Personligen skulle jag säga att det är omöjligt att göra så, om man kallar det för ett folkmord, eftersom begreppet som sådant inte gärna är neutralt till att börja med. På så vis är det också omöjligt att avpolitisera folkmordet, men det är bara sett till innehållet.

Det finns däremot inget som säger att frågan prompt måste diskuteras i Riksdagen. Det finns andra former för en sådan diskussion och den pågår ju redan på universitet och i det som brukar kallas för den allmänna debatten. Lustigt nog har en del sett det som argument för ett beslut att Riksdagen enbart följer efter, när problemet är att Riksdagen sätter punkt (nej, inte betydelsen att det är omöjligt att diskutera vidare).

Ärligt talat har jag inte sett mycket till argument för varför man som liberal ska vara för ett riksdagsbeslut. För att visa stöd har det sagts, men det har knappast argumenterats för varför man ska ha parlament till sådant och på vilket vis det är liberalt.

Sedan kan man förstås ha synpunkter på hur regeringen sköter den här episoden. Alldeles oavsett om det är i enlighet med grundlagen eller ej (det är extra intressant att Gustafsson hänvisar till USA, där en panel i kongressen för två veckor fattade ett beslut som kanske inte går ihop med konstitutionen), så ser jag ingen anledning till att Reinfeldt ska vara undfallande gentemot Turkiet. Vad det landet hittar på kan inte några andra än de själva ansvara för.

Uppdatering:
Johan Norberg jämför folkmords-frågan med Lars Vilks rondellhundar.