Sänd mina rötter regn

Det är visst tänkt att Riksdagen imorgon ska rösta om ett erkännande av folkmordet i Armenien. Och jag kan inte förstå varför, eftersom det knappast är Riksdagens sak att ta beslut om sådana saker. Nu är det visserligen så att folkmord är en folkrättslig fråga, men det är också en historisk fråga. Därför är det minst sagt lustigt att en av dem som undertecknat motionen också vill avskaffa Forum för levande historia, och det kan ju noteras att också vänsterpartister är drivande i frågan om ett erkännande. Men Vänsterpartiet kanske har ändrat sig i frågan om FFLH.

Däremot är det inte så konstigt att utskottets betänkande i stort sett bara tar upp den folkrättsliga aspekten:

Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden. Enligt utskottets uppfattning är fri forskning, fri tillgång till fakta och fri debatt utgångspunkter för en försoningsprocess som måste komma till stånd på många håll i det gamla osmanska imperiet. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Utskottet välkomnar att utrikesministern framfört synpunkter med denna innebörd till företrädare för den turkiska regeringen.

Detta är strax efter som utskottet noterat att ”ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord”. Men också att ”Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet”, så det tvivelaktiga i statlig historieskrivning finns där. Om än inte som princip.

På SVT Debatt skriver idag Pierre Karatzian från Armeniska Riksförbundet i Sverige att Moderaterna blockerar ett erkännande.

Läser man Utrikesutskottets betänkande 2010:UU09 så framgår det tydligt att ett erkännande av folkmordet 1915 har stöd av en majoritet i Riksdagen. Men Utrikesutskottet väljer ändå att yrka avslag, på bland annat motionen 2008/09:U332 som kräver ett erkännande, med hänvisning till existerande överenskommelse inom Alliansen.

Efter att den rödgröna oppositionen deklarerat att man vid ett regeringsskifte kommer att erkänna folkmordet 1915 skulle det räcka med att stöd från ett borgerligt parti för att få en majoritet i riksdagen redan den 11 mars. Men de särskilda yttranden som har anförts till betänkande visar att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern skulle kunna rösta för ett erkännande om det inte var för existerande överenskommelse under denna mandatperiod.

Lägger man ihop ett och ett så framkommer det ganska tydligt att det är Moderaterna och antagligen UD med utrikesminister Carl Bildt som håller tillbaka ett erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

Fast lite mer komplicerat än så är det nog. Två kristdemokrater, Annelie Enochson och Lennart Sacrédeus, och Folkpartiets Fredrik Malm undertecknade motionen om ett erkännande, och i betänkandets särskilda yttrande nämns det att dessa partier driver frågan.
Vad Folkpartisten och Kristdemokraterna i Utrikesutskottet, som inte är de som undertecknat motionen, skriver är följande:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord.

Centerpartisten Kerstin Lundgren använder samma formuleringar, och lägger till att ”Detta ställningstagande kan därmed inte heller tolkas som ett förnekande av [folkmordet].” Och alla dessa företrädare skriver också att det kan bli en annan bedömning i framtiden.

Att det finns en överväldigande majoritet för ett erkännande är nog högst osäkert. Det verkar inte som att riksdagspolitikerna gått kvinna och man ur huse för att underteckna motionen, och man måste förstås ta hänsyn till vad den där överenskommelsen egentligen säger (och om den tagits fram med folkmordet i Armenien i åtanke) för att avgöra Moderaternas roll. Personligen är jag mest irriterad över att det krävs en överenskommelse för att politiker ska avstå från att besluta om folkrättsliga frågor som också har med historieskrivningen att göra.

Uppdatering:
Sakine Madon skriver på Newsmill att det är skamligt om Sverige inte erkänner folkmordet. Jag håller inte med, och övertygas varken av hennes beskrivning av utskottets yttrande eller argument. Jämför

Alliansen verkar inte vara överens; KD och FP har lagt ett särskilt yttrande där det som ägde rum kallas för folkmord. Att utrikesutskottet inte vill att riksdagen ska erkänna folkmordet står däremot klart, i ett rörigt betänkande radar man upp tomma argument. Ett är att eftersom folkmordet inträffade före 1948 års konvention går det inte att erkänna. Men i så fall skulle Sverige inte heller erkänna Förintelsen som ett folkmord, eftersom Förintelsen begicks innan folkmordskonventionen trädde i kraft.

med

I betänkande 2007/08:UU9 konstaterade utskottet, i likhet med vad som anförts i flera betänkanden tidigare under 2000-talet, att händelserna inträffade vid tiden för första världskriget och innan den nuvarande turkiska staten upprättades. Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. Folkmord betraktas inom modern folkrätt som ett brott som medför ansvar, oberoende om en stat är part till relevanta konventioner eller inte. Folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Andra relevanta juridiska instrument inkluderar stadgarna för tribunalen för Rwanda och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Frågan om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av juridiska instanser. Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.

Påståendet att Folkmordskonventionen inte heller skulle erkänna Förintelsen som ett folkmord är besynnerligt med tanke på att just Förintelsen var anledningen till konventionen kom till.

Man kan också jämföra Sakines

Det råder oenighet bland experter och ”det behövs ytterligare forskning”, är ett annat påstående. Men det finns inga seriösa forskare – historiker och folkrättsexperter – som förnekar folkmordet. Arkiven i varje större europeiskt land innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om att det var en utrotningskampanj som ägde rum under första världskriget. I tidigare riksdagsdebatter har frågan ”Vilka seriösa forskare förnekar folkmordet?” ställts många gånger, utan att få ett svar. Det finns nämligen inget att svara.

med betänkandets

Utskottet vill i likhet med tidigare understryka att det är viktigt att de massakrer som drabbat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs förutom öppenhet också förutsättningslös historisk forskning. Utskottet vill understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Enligt turkiska myndigheter är de osmanska arkiven nu öppna för oberoende forskare. Utskottet vill understryka betydelsen av full öppenhet i alla relevanta arkiv, också i andra länder.

Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet.

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.

Sakine tar över huvud taget inte upp frågan om Riksdagen ska fatta beslut i folkrättsliga frågor, vilket ju alltså var utskottets huvudsakliga invändning. Frågan om historieskrivningen bemöter hon med följande:

”Men ska svenska politiker verkligen ta ställning till historiska händelser?” är en intressant fråga som ställs. Då ska man ha klart för sig att frågan om folkmordet redan är politiserad. I Turkiet riskerar människor fängelse, eller livet som i journalisten Hrant Dinks fall för tre år sedan, för att tala om det. Det är i den kontexten ett markerande ska ses. Att erkänna ett folkmord är inte detsamma som att inte låta folkmordsförnekare eller kritiker att yttra sig. Här har Sverige en sund inställning till yttrandefrihet, som inte minst våra EU-parlamentariker bör sprida till Centraleuropeiska länder.

För det första, att frågan är redan är politiserad är ingen anledning till att man ska delta i det spelet. För det andra är det väl ingen som påstår att ett erkännande skulle hindra andra från att yttra sig. Problemet är, alltså precis som i fallet med Forum för levande historia, att staten sanktionerar en viss syn på en historisk händelse. Det är i princip ingen skillnad från att staten t.ex. sanktionerar en viss religion (som sker i successionsordningen). Man kan diskutera i vilken utsträckning staten kan vara neutral, men det är absolut inte samma sak som att den aktivt väljer att inte vara det.

Uppdatering 11 mars:
Moderaten Gustav Blix svarar på SVT Debatt, låter ganska mycket som det gjorde i utskottets betänkande. Vänsterpartiet har ett pressmeddelande där Hans Linde uttalar sig:

Vänsterpartiet anser att det inte är politikers eller riksdagens uppgift att skriva historia, däremot har vi ett ansvar att förhålla oss till historiska faktum för att offren ska få upprättelse och för att dessa brott inte ska återupprepas.

Man kan självklart förhålla sig till historiska faktum utan att fatta riksdagsbeslut i frågorna, det ena har inte det minsta med det andra att göra. Uppenbarligen är påståendet att riksdagen inte bör skriva historia enbart tomma ord.

Uppdatering igen:
Dilsa Demirbag-Sten har en artikel i Expressen. Jag blir inte så lite förbryllad över det här med att liberaler lägger så stor vikt vid ett riksdagsbeslut, att det är en skam för Sverige om det blir ett nej. I sakfrågan är det förstås irrelevant, det blir varken mer eller mindre ett folkmord för att riksdagen säger sitt. Men det är också knepigt att få ihop med en liberal syn på innebörden av nationen Sverige eller den svenska staten.

Sakine påstår att ett tigande är att ta ställning. Det kan jag inte hålla med om. Särskilt inte om det faktiskt anges varför man inte tar ställning, och ganska så tydligt anger en riktning i sakfrågan.

Expressen är däremot inne på rätt linje i sin ledare.

Och uppdatering ytterligare en gång:
Det blev ett ”ja”. Nu har man alltså ställt sig på Turkiets sida, på så vis att man tyckte att det var något som staten skulle ha en åsikt om. Nötter.

Ska man verkligen börja en artikel om hemundervisning genom att införa en definition av demokrati som gör begreppet mycket luddigt? Den inkvoterade Roland Poirier Martinsson:

För länge sedan frågade jag filosofen Bengt Hansson om hans definition av demokrati. Han svarade, ”Att människor har rätt att bestämma över sin vardag”. Det var ett egensinnigt och bra svar. Istället för att ta fasta på konstitutionella aspekter eller demokratin som process eller maktöverföring, naglade Bengt fast folkstyret vid dess nödvändiga grund. Konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring kan inte vara exempel på demokrati. De är medel att uppnå demokrati, att säkra människors rätt att bestämma över sin vardag. Mot det målet bör sedan metoderna mätas.

Men nu finns det ju mängder av begrepp som också kan beskriva rätten att bestämma över sin vardag. Frihet, till exempel. Alltså kan man ju tänka sig att ordet demokrati behöver en mer konkret innebörd, där man tar upp sådant som konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring. Inte minst eftersom demokrati traditionellt, och RPM är ju vanligtvis bisarrt förtjust i traditioner, beskriver det som händer när människor (demos, typ) träffas för att komma överens i sammanhang som inte nödvändigtvis har med vardagen att göra. Och det visar att det finns spänningar mellan olika perspektiv.

Som han använder ordet blir det nu ytterligare en anledning att tolka demokratiskt som ”bra” och odemokratiskt som ”dåligt”, utan att specificera närmare vad som är problemet och vad det ens har med demokrati att göra.

Vi vet ju att Roland har problem med ord. Det är inte utan att man undrar vad det är för stackars barn som tvingats att bli undervisad av honom.

Uppdatering:
Sedan kan man förstås läsa Mårten Schultz om sakfrågan.

Uppdatering 2:
Roland ringde precis och ville att jag skulle ta bort omnämnandet av hans barn, att det var osmakligt. Det står honom förstås fritt att anse det, och under andra omständigheter hade jag kunnat lyssna på vad han sagt. Tyvärr fick jag inte förklara att jag ansåg hans artikel, och mycket annat som han skrivit, var korkad och att han personligen nog borde ta mest illa upp, han lade på med orden ”jag tänker inte argumentera”. Nu är jag förstås tillräckligt obstinat för att inte lyssna på människor som kräver saker utan att vilja lyssna själva. Och jag påminner om att han är chef för Timbros medieinstitut, det upphör inte att förvåna.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Andreas Johansson Heinö har sett en debatt om integrationspolitik:

Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

Och ja, jag anser fortfarande att Sverigedemokraterna är ett parti som blandar friskt bland åsikterna och tar det som de tycker passar (inte sällan för stunden).

Hoten mot Ilmar Reepalu är väl ganska så minerad mark. Så låt mig bara jämföra det här

När Resume.se får tag på Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, är han mycket omskakad efter de senaste dagarnas hårda kritik från medierna. Han lever just nu under både press och hot.
– Hotbilden är allvarligare än någonsin efter Weylers utspel mot mig och påminner nu mycket om månaden innan Olof Palme mördades.
– De skickar bilder med Magnumrevolvrar och skriver att min sista dag är kommen och jag får brev där avsändaren beskriver att jag vill utplåna judarna.

med en händelse från 2005:

- Situationen är verkligen obehaglig. Jag har fått hatbrev och blivit hotad många gånger men skotten mot min bostad kom som en fullständig överraskning för både mig och min omgivning.

Ilmar Reepalu sätter hakkorsklottret i förra veckan och söndagens skottlossning mot hans bostad i direkt samband med mediernas sätt att beskriva honom.

- Som politiker får jag acceptera att jag blir kritiserad för mina åsikter och för mina beslut, säger han. Det jag reagerar mot är den bild av mig som människa som massmedia ger. Det är inte den bild av mig som min omgivning har.

Personligen hade jag nog tyckt att faktiska skott mot mitt hus hade varit värre än mordhot brevledes. Och jag hoppas att jag hade gjort ett annat väl än att skylla på media.

Second Opinion har en artikelserie där de går igenom floskler. Än så länge är det lite oklart om det är floskler i största allmänhet, eller om det är tänkt att ha någon speciell vinkel. De två första handlade om begrepp som politiker har använt sig av: Verklighetens folk och Välfärdens medarbetare. Det senaste begreppet som dissikeras är mervärde, men där handlar det mer om att medier lallar med när det används. Och det är en rätt så bisarr artikel.

För där de två första artiklarna försökte reda ut vad som egentligen menades (och det var väl inte direkt klockrent från artikelförfattarens sida då heller) så är problemet denna gången att begreppet används på fel sätt. Som om mervärde enbart hade en enda tänkbar betydelse. Ägnar man dagarna åt ”klassisk marxistisk kulturanalys” och inget annat så kan man förstås tycka att ”Staden får ett mervärde” är ett otäckt påstående. För då kopplar man ju ihop mervärde med utsugning. Om man däremot inte roar sig med utsugningsteorier så har mervärde en positiv betydelse, ganska mycket samma sak som förädlingsvärde. Det är denna betydelse som hittat in i den skatt som kallas moms.

Mina fördomar säger mig att om man verkligen vill hitta luddigheter, floskler och liknande kring begreppet mervärde så är det inom marknadsföring man ska leta. Begreppet är positivt även där, men sedan finns det förstås mycket tänkande kring exakt hur detta mervärde ska uppnås. Mervärdesstrategi (googlar man på svenska hittas lustigt nog det ordet mest i utsugningsperspektiv) och value added marketing används bland annat.

För några år sedan lanserades ”mervärdesmat” för det som också kallas Functional food. Det vill säga mat som åtminstone påstås ge en positiv hälsoeffekt, utöver att bara vara mat. Och jag är ganska säker på att det finns fler exempel i andra sammanhang.

Alltså, mervärde har alla möjligheter att vara en floskel. Men det belyser knappast Second Opinion på ett bra sätt när de kommer med en minst lika floskelartad kritik. Begreppet har ekonomiska betydelser som är hyfsat konkreta, men sedan används det också på ett mer luddigt sätt. Det exempel som anges är en rätt bra illustration:

— I dag består området av en p-plats och är ett otryggt område. Dessutom behöver staden både hotell, fler bostäder och en kongressanläggning. Staden får ett mervärde, säger kommunalrådet Birgitta Södertun som förklaring till att KD säger ja till arkitektförslaget.

Projektet skulle ju kunna utvärderas ekonomiskt, för att se om det bidrar med något mervärde i den betydelsen. Men även om det är dåligt så kan man förstås peka på att man kanske blir av med otryggt område. Och Helsingborg får en kongressanläggning, som ur marknadsföringssynvinkel kan vara trevligt. Mervärde blir här i princip en omskrivning av ”bra”, eller kanske snarare ”sådant jag gillar”. Då är det en floskel på riktigt, som kan analysera på samma sätt som Verklighetens folk och Välfärdens medarbetare.

Henrik Berggren i DN:

Men den som är maktlös är också ansvarslös. Den postmoderna monarkin, utan något krävande uppdrag som kunde granskas eller kritiseras, passade perfekt in i den nya mediala tiden. Medan politikerföraktet och misstron mot den parlamentariska demokratins institutioner ökade blev kungafamiljen alltmer populär.

Det är inte helt oförtjänt. Carl Gustaf, Silvia och barnen har skött sina representativa funktioner med en strävsam präktighet som inger respekt. Men nu kommer räkningen. Månader av idiotiska artiklar och teveprogram om kungahuset med fjäsk, tjafs och bjäfs. Och när redaktionerna tröttnat på det kommer man att ta in ett par helt förutsägbara inlägg från Republikanska föreningen.

Arma fosterland.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.

Det kan förstås vara ett skämt, men ibland ser man att de mest insnöade bland de konspirationstroende hänvisar till frånvaro av bevis som indikation för att det faktiskt föreligger en konspiration. Att vissa omständigheter inte föreligger trots att de borde göra det visar bara att konspirationen varit framme och städat undan.

Så också inom det svenska rättsväsendet, vad det verkar:

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Maciej Zaremba följer upp förra årets artikelserie.

Niclas gamla inlägg om gnäll över interventionistisk familjepolitik är ständigt aktuell. Alltså, ska vi ha en familjepolitik så får man förstås räkna med att det kommer förslag som man inte gillar.

DN:s huvudledare idag är en utmärkt illustration. De tycker att EU ska ha en familjepolitik, men att det förslag som finns nu är för klåfingrigt. Gränsen för vad som är godtagbar klåfingrighet går uppenbarligen någonstans mellan DN:s ledarredaktion och EU.

Tyler Cowen skrev någon gång om utopier, med just sådan vinkel. Det är svårt att anklaga någon för att ha för utopiska idéer eftersom man kan hävda att ens egna idéer också är utopiska. I slutänden är det den som förespråkar status quo som sitter med trumf på hand. Eller här, de som inte vill ha någon familjepolitik.

Men det är förstås också så att klåfingrighet används i betydelsen ”dåligt förslag”, ett slött sätt att argumentera mot.

Det tycks finnas skilda uppfattningar kring om detta är en ”50-årsvinter” eller inte. Och häromdagen hörde jag mina föräldrar spekulera kring när det senast var så mycket snö. Jag tror att de kom fram till att det var någon gång på 70-talet. Själv har jag inget minne av att de tidigare har känt ett behov av att skotta av snön från taket. Men så stor anledning att klaga finns det inte här, även om snöröjningen har lämnat en del i övrigt att önska, fast det kanske beror på att kollektivtrafik i stort sett enbart existerar på morgonen och eftermiddagen. Dessutom är bussar knappast lika känsliga som tåg.

En anledning till att det är lite si och så med kollektivtrafiken är förstås att det skulle vara slöseri med resurser med en mer utbyggd busstrafik under tider när det ändå inte är så många som åker. På samma sätt som det förmodligen är slöseri med resurser att göra sig beredd för exakt alla vintrar. Det betyder förstås inte att planeringen kan skötas hur som helst, ibland verkar det som att aldrig så lite vintersnö kommer som en stor överraskning, men det är inte uppenbart att full beredskap mot den väderlek som råder just nu hade varit en bra idé. Vilket också påpekas av Expressen (nu med länk, jag skyller på samma senilitet som gjorde att jag hällde upp två koppar med kaffe):

I nollvisionens land på jorden kommer det garanterat att utredas mycket noggrant hur liknande kaos ska kunna undvikas i framtiden. Sanningen är dock förstås att naturens makter även i fortsättningen ibland kommer att vara lite mäktigare än vad någon räknat med.

En annan trist sanning är att få saker i livet är gratis. Om vi i hela Sverige skulle investera i transportsystemen för att de ska klara enstaka extrema vinterförhållanden optimalt så innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla dessa miljarder kan i stället användas bättre någon annanstans.

Så det här med att alla skyller på varandra är en sorglig historia.

Uppdatering:
Tony Gustafsson, ”chef för Försvarsmaktens vinterenhets utbildningsavdelning i Arvidsjaur”, säger HTFU.

Man vet att det är ett stort idrottsevenemang när sporten hamnar på ledarsidorna och bidrar till krystade resonemang. Det var åtminstone inte fotboll denna gången, utan (den smått fantastiska) dubbeljakten som triggat igång Expressen.

Marcus Hellner hade kanske inte vunnit alls om det inte hade varit för att ”spänningarna släppte”, som han sade, när han slutade tänka bara på sig själv. Och Johan Olssons bronsmedalj hade inte haft sin särskilda glans om det inte hade varit för Anders Södergrens sena, snubblande, heroiska hjälp.
Och Anders Södergrens understöd hade inte varit lika mycket värt om det inte hade krönts med Hellners och Olssons individuella framgångar.
Ja, ja, det är bara sport.
Men rättvisa förutsättningar, solidaritet och utrymme för individuell virtuositet är värden som väcker djup genklang hos människan, generellt. Och det politiska block som har en vision där dessa värden existerar, i något som liknar jämvikt – det blocket har goda chanser att vinna folkets, om inte kärlek, så dock belöning.

Det är ju ett sätt att se på saken. Men man kan ju tänka sig en annan berättelse.

De svenska kommentatorerna, och även på annat håll vad jag förstått, drog paralleller med cykelsporten. En sport som jag följer och jag vill påstå att jag har hyfsad koll på vad som händer under loppen. Jacob Hård och Anders Blomqvist nämnde det mest i anslutning till att Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp bland förföljarna och drog ner farten, men det är faktiskt något som händer ganska så sällan under cykelloppen. Då och då händer det att enskilda går in på rulle i en jagande klunga och inte lägger ner någon kraft när de hamnar längst fram, på så vis blir jakten mer ryckig. Men det är, inte minst i jämförelse med längdskidåkning, enkelt att ta sig förbi och ta över igen.

Då var det egentligen en annan vanlig förekommenade situation inom cykeln som passar bättre som jämförelse. Sverige hade, förutom att Johan Olsson var i utbrytning, övertaget i den jagande klungan på så vis att det var det enda landet, förutom Kanada, som hade mer än en åkare (rätta mig om jag har fel, kanske glömt bort några) i gruppen. Det är inte helt jämförbart med cykel på så vis att man inom längdskidåkningen inte tjänar lika mycket på att ligga bakom, man får ändå göra en hel del av arbetet. Det svenska övertaget gjorde att Hellner och Södergren kunde överlåta jakten på de övriga, samtidigt som huvudfavoriterna där (hit räknar jag inte kanadensarna som ändå gjorde en bra insats resultatmässigt) inte gärna ville hjälpa fram konkurrenterna. Jag tror nog att Dario Cologna och Lukas Bauer hade kunnat knapra in Olssons försprång, men då hade också Petter Northug fått draghjälp. På så vis var det inte så konstigt att att Johan Olsson fick ett hyfsat försprång, och att ryssen Legkov gjorde ett stort och långt ryck för att komma ikapp. I stället för att gneta ikapp så ryckte han sönder fältet i sin jakt.

Nu hjälpte ju inte det, Marcus Hellner och Tobias Angerer kunde hänga med och Legkov fick den trista fjärdeplatsen.

Så för att hjälpa till med de krystade idrottsmetaforerna så kan man tänka sig att de svenska åkarna mobbade ut de andra, trots att motståndarna var i numerärt överläge så hade Sverige det faktiska övertaget, genom att dels hålla tillbaka dem och dels låta de andra göra grovjobbet. Hålla tillbaka och förlita sig på andra jobb, det är den svenska modellen det.

Men förstås; Hellner, Olsson och Södergren gjorde lysande insatser. Även Richardsson såg bra ut under den tid han kunde vara med ordentligt. Så vi kanske ska sluta med de här fåniga metaforerna i stället, idrotten och inte minst olika sporter bär med sig sin egna logik som inte nödvändigtvis kan eller bör appliceras.

Fast först ska jag klura ut ett sätt att få med Nya Zeeländaren som var uppe och drog under första varvet, för att senare bli varvad.