I den mycket slöa följetongen ”Jämför en ledarskribent med en Star Trek-figur” har vi nu kommit till del 2. Jag har kommit fram till att om man kisar riktigt ordentligt, så är SvD:s Claes Arvidsson till utseendet mycket lik en klingon.
Åsiktsmässigt däremot så behöver man inte ta till den lämpliga motsvarigheten till att kisa. På samma sätt som klingonernas religion är centrerade kring krigandet så ligger det nära till hands att Arvidsson som litet barn lekte med tennsoldater och funderade på obskyra fältslag. Det slår nästan aldrig fel, ramlar man in på SvD:s ledarsida när Arvidsson har skrivit om något så handlar det ofta om försvarspolitik. Och visst, den del av tidningens läsekrets som består av gamla, pensionerade majorer med rysskräck ska väl få sitt lystmäte, men när det sedan slutar i unkna påhopp och klagan när värnplikten avskaffas så blir det inte så underhållande för oss övriga. Kort sagt, det är något djupt osunt med att vara besatt av militärer. Så det här inlägget kan bara avslutas på ett sätt.
I was at the gym the other day – this finely chiselled physique doesn’t come naturally – and Alexandra Burke came on the TV, singing “The bad boys are always catching my eye.”
Well of course they are. Bad boys hang around on street corners and in malls where you can see them. Good boys on the other hand are working or studying and so are in offices and libraries where they’ll not catch your eye.
This is a sampling bias. It’s an elementary cognitive error.
But this is just the tip of the iceberg.
En grupp framstående artister, bland dem REM, Pearl Jam och Roots, uttryckte på torsdagen vrede över att hög musik spelats under förhören med terrormisstänkta på Guantanamolägret.
De kräver att de amerikanska myndigheterna släpper namnen på all musik som med hög volym spelats för fångarna sedan 2002 i timmar, ibland i dagar utan slut för att få dem att samarbeta. Artisterna hotar nu att lämna in en stämningsansökan för att få tillgång till dokumenten som visar vilken musik som använts.
- Jag anser att alla musiker borde engagera sig, sade Rosanne Cash i en telefonintervju med Washington Post.
- Det är självklart. Musik ska aldrig användas som tortyr.
Eh, en del musik är tortyr. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att REM tillhör den kategorin (de är lite småtrevliga, på ett tråkigt sätt), men det blir förstås Everybody Hurts.
When the day is long and the night, the night is yours alone,
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go, ’cause everybody cries and everybody hurts sometimes
Att man inte kan döma en bok efter titeln stämmer inte. På biblioteket sprang jag förbi en bok med titeln Folkhemsbyggare och tänkte ”måste läsas”. Och ja, den måste läsas. Henrik Björcks bok är en liten guldgruva. Det säger jag trots att jag har långt kvar att läsa.
Bland annat får man veta hur något som startades av ”sociala ingenjörer” vid företagen, intressekontor, som skulle underlätta för arbetarna och som ogillades av Socialdemokraterna 40 år senare blev till det som kallades för källskatt.
Men idag är det söndag, och då krävs något mer lättsamt. Som en sångtext om källskatten, från 1947:
Ja, så gick det till när jag fick korgen utav min skatt,
av lagarna jag ej förstår ett skvatt!
Men jag är inte den som ger tappt så där med ens!
‘Med skatt vid källan och så kärlek till
försäkrar jag man märker knappt skattens existens’,
försökte jag och tänk, att då slog hon till!
Partierna i Allians för Sverige gick till val på att ge människor och företag större makt över sin tillvaro. Nu har dessa partier majoritet i riksdagen.
En grundförutsättning för att kunna diskutera förändring är att utgå från en gemensam verklighetsuppfattning. Den som inte uppfattar ett problem vill ju inte åtgärda det. Och trots att vem som helst kan räkna ut att skattetrycket är över 60 procent tror ändå många att det är under 50 procent, många tror på nedåt 30 procent. Det har visats i flera undersökningar. Ju lägre vi tror att skatterna är, desto mindre tror vi ju att de behöver sänkas. Om vi inte lyckas bryta den vanföreställningen kommer vi aldrig att få mandat för förändring.
Sedan källskattereformen genomfördes 1947 dras preliminärskatten från lönen utan att vi ser den, i alla fall inte om vi är löntagare. Innan dess fick man gå och betala in själv och genomgå en kännbar skilsmässa från sina surt förvärvade slantar. Det är efter källskattens införande som Sverige blivit ett nästan världsunikt högskatteland. Frågan är om det hade varit politiskt möjligt med fullt synliga skatter.
Som avslutning kan vi ju passa på att sjunga sången. Här är My Dreams Are Getting Better All the Time med Les Brown Orchestra och Doris Day från 1945. Det passar utmärkt med svensk text till.
Jag visste inte ens att det fanns något sådant som en förtidskampanj. Men via Expressens ledarblogg fick jag reda på att det gör det, Moderaterna har lanserat en sådan inför EU-valet. De kallar den kort men kanske inte så gott ”Jag ska. Ska du?”
Johnny Cash spelade in en rolig liten låt som heter One Piece at a Time. Den handlar om en arbetare på Cadillacs fabrik i Detroit, om att hur gärna han än vill ha en Cadillac så kommer han aldrig ha råd med en. I stället börjar han ta med sig bildelar hem, en del i taget, och sätter ihop. Efter mer än 20 år så var han färdig, men delarna passade inte så bra eftersom de så klart var helt olika årsmodeller. Dessutom så fattades det delar.
Här finns texten, och med hjälp av YouTube så kan man också höra den.
Självklart kan man inte annat än tänka på One Piece at a Time när man läser Hyresgästföreningens debattartikel i DN. Eftersom det bästa sättet att koordinera hyresgästens preferenser med fastighetsägarens – dvs marknadshyror – inte är tillåtna så måste det ske på annat vis. Syftet med bruksvärde påstås vara att ”hyran ska spegla hyresgästernas värderingar”, de måste försöka sig på i bästa fall kvalificerade gissningar. Både när det gäller vad som värderas, och hur stort detta värde är.
Alltså kommer bruksvärdet släpa efter den faktiska värderingen, en del av det hyresgästerna värderar kommer inte återspeglas i hyran. Annat kommer vara förlegat. Resultatet blir ett missfoster. Ett missfoster som möjligtvis hankar sig fram, men inte mer än så. Det kan tyckas vara uppenbart, men man måste visst meddela det på DN Debatt:
I dag finns det skevheter i Stockholms hyressättning som behöver rättas till. Byggnadsår har till exempel fått för stort genomslag på dagens hyror i Stockholm på bekostnad av hur hyresgäster värderar bostadens geografiska läge, standard, fastighetsskötsel och närhet till service. För att inte tala om trygghet. Det var trygghet som toppade listan när tusentals hyresgäster i Stockholm svarade på en enkät om vad de värderar mest.
Men de tycker alltså att bruksvärdet är ett bra sätt att få fram hyresgästernas värderingar. Det kan jag inte hålla med om. Bruksvärdet är ett bra sätt om man vill få fram en felaktig hyressättning, för låga hyror i Stockholms innerstad där efterfrågan är som störst. Det är på så vis ett bra sätt att skapa bostadsköer, segregation och svarta marknader. Come and see the violence inherent in the system.
Enligt Hyresgästföreningen innebär konkurrens att ”hyresgäster spelas ut mot varandra för att tvinga upp hyresnivåerna till orimliga nivåer.” Orimliga, enligt Barbro Engman och de andra. För de som går med att betala hyrorna är de självklart inte orimliga. Men konkurrensen har en viktig funktion att fylla, konkurrens är
a procedure for discovering facts which, if the procedure did not exist, would remain unknown or at least would not be used.
Det handlar inte bara om det relativt kortsiktiga, om efterfrågan på befintliga lägenheter, utan det hjälper också till att berätta om utsikterna för bostadsbyggandet. När utbudssidan inte tillåts påverka hyrorna fullt ut så kommer vi se ett för lågt byggande, så länge inte skattebetalarna tvingas stå för subventioner. Det är därför byggandet dyker när dessa subventioner tas bort. Det vore lämpligt om Hyresgästföreningen erkände hela kostnaden för det system de förespråkar.