Jag brukar hävda att politiker inte är elaka – vi kan kalla det för välvillighetsprincipen – så även om det finns helt motsatta uppfattningar i en fråga så beror det snarare på olika perspektiv än värderingar. Frihet och jämlikhet är sådant som nämns av de allra flesta, mest hela tiden. Men innebörden av dessa begrepp skiljer sig åt beroende på vem som är avsändare. Däremot finns det förstås perspektiv som är udda, vridna eller för den delen bisarra. Och ett gott hjärta är inte nödvändigtvis mycket till hjälp, ofta är det tvärtom.
Sanna Rayman skriver om en undersökning från LO (ni får leta upp den själva, jag tänker inte slösa tid på det) där de ställt frågor som om det blivit kallare eller varmare i Sverige och vilket parti som har mest hjärta.
Det känns med andra ord som en undersökning som lika väl hade kunnat ställa frågorna ”vilket parti röstade du på i förra valet” och ”vilket parti ska du rösta på i höst”. Själv hade jag röstat på Darth Vader, då Bamse är allierad med rebellterroristerna.
~
En underlig debattartikel om Grekland och EMU i Svenska Dagbladet. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Olle Schmidt menar att ”Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron.” Andra? Är det Portugal, Irland och Spanien som avses så vill jag nog se mer argument än enkla påståenden. När det gäller Grekland så är det korrekt att deras problem inte beror på Euron i sig. Något som också Klas Eklund skrivit om, men mer nyanserat:
Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.
Och jag skulle nog säga att det är en kris för Euron av ytterligare en anledning. Eklund menar att Grekland aldrig skulle ha släppts in, på grund av landets ekonomiska förehavanden. Men EMU ses ju lika ofta som en fördjupad politisk union som en ekonomisk och monetär sådan, vilket gör att de ekonomiska frågorna ibland ställs åt sidan. Hade EU-landet Grekland verkligen kunnat stängas ute från det politiska EMU längre än de två år som nu var fallet? Det är jag tveksam till.
I alla fall, tillbaka till Hamilton och Schmidt:
Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron. Slapp offentlig utgiftsexpansion kommer att leda till problem oavsett val av valutasystem. Tvärtom hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre om eurosamarbetet inte funnits. Då hade vi haft att hantera spekulation och ”konkurrensdevalveringar” mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna hade varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina brister – har drivit de flesta EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.
Men det förutsätter ju att alternativet till EMU hade varit fasta växelkurser och att de regler som hör till stabilitetspakten inte hade genomförts. Det är en delikat kontrafaktisk historia, men jag är inte övertygad om att stabilitetspakten ska knytas så hårt till EMU. Pakten förstås, men det som ska stå för stabiliteten kan lika gärna motiveras utan att hänvisa till EMU. Sverige är ett exempel, där tidigare statsfinansiella erfarenheter bidrog till att strama upp den ekonomiska politiken.
Självklart hade inte alla länder avstått från dumheter, det gäller ju inte ens inom EMU som det är nu, men att påstå att de skulle kört på lika blint som förut är inte seriöst.