Sänd mina rötter regn

Jag skrev ju i söndags om Piratpartiet och att vissa partier inte verkar vara alltför intresserade av att göra anspråk på deras väljare. Ett exempel var att allianspartiernas ungdomsförbund bjöd in till seminarium och rapportsläpp, där de de enda utomstående deltagarna kom från Antipiratbyrån och datorspelsbranschen.

Bambuser-ström och rapport finns på Ungallians hemsida. Jag har bara läst rapporten (som är kort, och innehåller inte alltför mycket substans), och det verkar som att jag kanske var onödigt pessimistisk. Ett inte så lite Bastiat-inspirerat avsnitt:

De nya företagen är beroende av att människor använder nätet, konsumerar teknik och vågar digitalisera sina hem. Det man ser av IPRED är bättre villkor för upphovsrättsinnehavarna, det man inte ser är problemen för HiFi-utvecklare, skärmtillverkar, hårddiskproducenter, återförsäljare av hemmabiosystem, bredbandsleverantörer med flera. Och det man absolut inte ser är hur ändrade nätvanor skulle slå mot till exempel mindre musikproducenter, oupptäckta artister, producenter av nättjänster och företags möjligheter att hitta kunder.

Den sämsta politiken gentemot företagare och entreprenörer är att addera merkostnader eller risk som inte går att få avkastning på. Just nu sker både och. Pålagor på internetleverantörerna i form av lagringskostnader driver upp kostnaderna och priset måste betalas av konsumenterna. Den föreslagna lagstiftning är såväl dålig som politiskt instabil och skapar därmed osäkra spelregler, det vill säga risken blir högre. Problemet med dessa merkostnader och risker är att det också försvårar och förhindrar konkurrens. När inträdelsekraven blir högre och risktagandet större blir det svårare med nyetableringar. Etableringstider som tidigare var år är nu minuter. Samhällsintresset har ändrats. Utbudet är annorlunda.

Och förslag på reformer:

• En modern och teknikneutral lagstiftning som inte försvårar uppkomsten och användningen av ny teknik.
• En låg platt kulturneutral moms för stimulera utvecklandet och försäljningen av digitala verk.
• En moderniserad upphovsrätt som ökar konkurrensen på digitala marknaden.
• En ny särskild entreprenörsspecifik bolagsform med lägre krav på revision och aktiekapital för snabbstartade nätprojekt med en lägre bolagsskatt de första åren.
• Stärkt skydd för integriteten i grundlagen.

Jag är väl inte helt övertygad om att alla förslagen är bra, eller nödvändig. Det där med teknikneutralitet är till exempel lite luddigt, det används ofta utan att man egentligen anger vad som avses. De påpekar i rapporten att upphovsrättens skyddstid är mycket längre än patentens, och att motivet för detta är att immaterialrätten har sin grund i samhällsintresset och inte äganderätten (vän av ordning skulle kunna hävda att även äganderätten grundas på samhällsintresset, men poängen är förstås att immaterialrätt inte är en äganderätt). Jag skulle i och för sig påstå att en ansenlig del av skillnaden i skyddstider beror på en rejäl dos av lobbying från upphovsrättsorganisationer och andra särintressen. I alla fall, i den mån det behövs patent och upphovsrätt så är det faktiskt möjligt att skyddstiderna ska vara olika. Områdena har inte samma förutsättningar, och alltså så är det långt från självklart att den optimala skyddstiden skulle vara samma. Dessutom skulle man kunna definiera teknikneutralitet som något som ger samma utkomst, till skillnad från teknikneutral i betydelsen samma skyddstid, så att även denna ordning är teknikneutral.

Sammanfattningsvis så tycker jag inte att Ung Allians är helt ute och seglar. Men det blev inte heller så värst intressant.

Den där lilla härvan kring Piratpartiets primärval dök upp samtidigt som partiet självt egentligen ville fokusera på något annat, dvs valets resultat. Riksdagsgrupp, som de lite lustigt har valt att kalla det. De ska förstås gå in i valrörelsen och kommunicera en tro på att de kommer in, men det skulle vara intressant att veta vad de egentligen tror på för resultat.

Det ser ju lite mörkt ut, och själv tror jag att det är någonstans där i närheten som de kommer att hamna. EU-valet ska de titta för mycket på, eftersom viktiga faktorer därifrån försvinner. Dels ett lågt valdeltagande samtidigt som deras huvudfrågor var aktuella som gjorde att partiets mobilisering var högre. Men också det, vilket jag vill minnas att Peter påpekat i något sammanhang, att väljarna kan ”slänga bort” röster i EU-valet. I riksdagsvalet kommer de hem till fållan igen.

Man kan ju tänka sig att ett partis styrka kan mätas i övriga partiers vilja att flytta över i deras åsikter. Min minnesbild är att det talades ganska mycket om stärkt integritet och moderniserad upphovsrätt i samband med EU-valet, även bland de övriga partierna. Nu i kommande riksdagsval då? Än så länge hyfsat tyst. Men en indikation är förstås att Karl Sigfrid verkar puttas ner några steg på riksdagslistan.

En annan är att när Ung Allians anordnar seminarium om integritet och morgondagens upphovsrätt så ska alliansens ungdomsförbund diskutera frågorna med Henrik Pontén, Christofer Sundberg, Fredrik Wester och Pär Strömbäck. Nu har jag förstås inte läst rapporten som kommer att presenteras, men med tanke på urvalet (antipiratbyrån och spel-branschen) som tycks vara ganska förtjust i dagens ordning och mer därtill så kanske man inte ska hoppas för mycket på de ungdomsförbunden. Och som sagt, det verkar inte som att de ser någon anledning till att göra anspråk på Piratpartiets röster.

Uppdatering:
Nej, jag hade inte läst Johan Richters inlägg. Great minds, ni vet.

TT rapporterar om en studie av hur det gått för musikbranschen de senaste åren.

Två forskare på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH) har nu kartlagt den svenska musikbranschens intäkter sedan 2000. Inte bara skivbolagens vinster har granskats utan också promotionbolagen som ordnar livespelningar och upphovsrättsorganisationer som kanaliserar pengar till artisterna.

Resultat: Under det decennium som den storskaliga fildelningen växt fram har artisternas intäkter växt kraftigt, från omkring 786 miljoner kronor till 1.058 miljoner kronor förra året. Den 35-procentiga ökningen beror främst på att intäkterna för livespelningar skjutit i höjden och i grova tal fördubblats, enligt forskarnas bedömningar.

En av forskarna har mer information på sin blogg.

Det som jag reagerar på främst är rubriken, ”Artister vinnare på fildelningen”. Nu har jag förstås inte läst studien, den verkar inte vara tillgänglig än, men jag undrar om man verkligen vet det. För på samma sätt som man måste ta hänsyn till alternativkostnaden när upphovsrättsindustrin yrar om sina skadestånd så måste man göra det även i detta fall. Att artisternas intäkter ökat under 2000-talet är en sak, det relevanta är hur det hade sett ut utan fildelning. Hade artisternas intäkter varit ännu högre så hade man fått dra slutsatsen att fildelning var en förlust, alldeles oavsett om den nu ökat. Och om intäkterna varit lägre utan fildelning, då hade man kunnat dra slutsatsen att fildelning medfört en vinst. Men det är mycket knepigare analyser att göra.

Relaterat:
Inte helt talanglöst
Lite fildelning och skivförsäljning
Ifpi och fildelningen
Där jag lämnar in avvikande åsikt
Fildelningseffekter igen

xkcd igen:

Titeltexter:

We find you guilty of closing your torrents as soon as they finish. Your sentence is unremovable Hungarian subtitles on everything.

Knugen, jultal 2002:

Jag tycker det är viktigt att se framtiden an i ljusa färger. Att vara pessimistisk hjälper ingen, varken Dig själv eller andra. Men det gäller att ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.

Monique Wadsted, slutplädering 2009:

Att konsumera filmer och TV-serier via The Pirate Bay är att ligga på rygg och låta stekta sparvar flyga in i munnen på dig, oavsett om du är hungrig eller inte. Sparvarna ligger också i drivor runt dig för att du ska kunna konsumera dom när du vill utan att det kräver nån som helst uppoffring från din sida.

Det känns lite som att Schlaraffenland passar in i skådespelet.

SVT:s vd Eva Hamilton skriver på Brännpunkt idag, hon efterlyser lagstiftning så att SVT kan lägga ut sitt arkiv på internet. Det handlar förstås om upphovsrätt:

En förutsättning för att SVT kan presentera Jonas Gardells hyllade drama De halvt dolda, K Specials film om Olle Ljungström eller Melodifestivalen är att en musiker, en regissör, en begåvad dramaförfattare eller en skådespelare faktiskt får betalt för att jobba. Att de får ersättning för användandet av upphovsrätten till sina verk.

[...]

SVT:s arkiv är en skatt. Där finns föreställningar från den gamla tv-teatern, Humle och Dumle, upphetsade ordväxlingar från 1970-talets kärnkraftsdebatter och Svansjön i många olika versioner.

Vi väntar fortfarande på lagstiftningen för att kunna möjliggöra detta.

Hösten 2007 uppvaktade SR:s dåvarande vd Kerstin Brunnberg och jag justitie- departementet för att få de legala verktygen för att kunna tillgängliggöra och därmed återanvända SVT:s och SR:s programarkiv. Ett sådant verktyg är en avtalslicens, rätten för till exempel Copy Swede att representera alla upphovsmännen, deras dödsbon och anhöriga, som fortfarande ska ha betalt varje gång deras verk sänds i repris eller läggs ut på internet.

Fast det mest intressanta är inte vad som står i artikeln, utan vad som inte står. Här finns lagförslaget som blev resultatet av Hamilton och Brunnbergs uppvaktande.

I radio- och TV-företagens arkiv finns mycket material bevarat som kan vara intressant att återanvända, exempelvis genom att sända ut det på nytt eller genom att tillhandahålla det över Internet. Det kan dock vara svårt att identifiera samtliga rättighetshavare och skaffa nödvändiga tillstånd för den nya användningen. En stor del av materialet är gammalt och ofta är många olika slags rättighetshavare involverade, exempelvis upphovsmän, skådespelare, musiker m.fl. Rättigheterna kan också ha gått i arv till ett flertal arvingar.

För att förenkla möjligheterna till rättighetsklarering för återanvändning av material i radio- och TV-företagens arkiv föreslås i promemorian att det i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) förs in en avtalslicensbestämmelse för sådan användning. Bestämmelsen ger möjlighet att ingå ett kollektivt avtal om användning av ett verk mellan å ena sidan en organisation som företräder ett flertal svenska rättighetshavare på området och å andra sidan ett radio- eller TV-företag. Avtalet binder även rättighetshavare utanför den avtalsslutande organisationen och ger därmed rätt att använda även verk av sådana upphovsmän.

Bestämmelsen gör det alltså lättare att få till stånd ett avtal om återutnyttjande i sådana fall när det är svårt att hitta alla rättighetshavare.

En organisation, alltså Copyswede, ska ges rätt att företräda alla rättighetsinnehavare. Varje enskild innehavare har inget att säga till om, de tvångsansluts. På så vis löser man SVT från det ena problemet, att hitta de upphovsmän som ska ha betalt. Det får i stället Copyswede göra. Där löser man problemet genom att inte lösa det, för gissningsvis så kommer det bli på samma sätt som med fördelningen av privatkopieringsersättningen. Det vill säga att ersättningen fördelas individuellt, så länge det är ekonomiskt försvarbart. De stora rättighetsinnehavarna kan räkna med att få ersättning. De små, not so much.

Men det var som sagt det ena problemet. SVT har det ju inte så gott ställt, där är det omflyttning eller uppsägning som gäller. Så även om det upphovsrättsliga biten löser sig så som Eva Hamilton vill så har de inga pengar att betala ut. Men så är de ju också ute efter nya inkomstkällor:

Snälla Beatrice Ask: sätt fart på detta arbete! Och fatta sedan gärna kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths hand och verka för att det nya tv-avtalet, som ska träda i kraft 2010, också innehåller ekonomiska förutsättningar så att vi kan betala upphovsmännen när vi lägger ut programmen på webben.

Det är förstås förslaget om att man ska betala tv-avgift för datorer, som beräknas dra in en miljard per år. Någon som vågar sig på en gissning, hur stor del av den summan kommer att gå till ersättning för material som hamnar på nätet och hur mycket kommer att gå till SVT:s ordinarie verksamhet?

Hamilton skriver också:

Utan sådana förutsättningar kommer Pirate Bay och den illegala nedladdningen att kunna fortsätta lura skådespelare, artister och manusförfattare på både pengar och rätten till deras verk.

The Pirate Bay har rimligtvis inte så mycket med saken att göra, och jag är inte övertygad om att det skulle påverka fildelningen i någon större utsträckning (mer än att det kommer finnas mer material att fildela, vilket i och för sig inte är en liten sak). Men det lustiga är att det system som SVT vill ha kommer att innebära samma sak som det TPB anklagas för, skillnaden är att SVT har lagligt stöd.

Uppdatering:
Rasmus skriver om Copyswede och privatkopieringsersättningen här.

Två intressanta texter om mer eller mindre samma sak. Först Erik Starck om pirater:

De pirater Mason talar om är snarare mönsterbrytare än kriminella. Det är människor som vid ett teknisk skifte snabbt tar till sig de nya möjligheterna och använder tekniken som sin plattform.

Och tekniska skiften är relevanta för lagstiftningen eftersom det påverkar vad som kan göras. När det blivit så enkelt att kopiera och dela med sig av film och musik så måste man tänka igenom om lagstiftning anpassad efter den föråldrade ordningen fortfarande är lämplig. Basen påverkar överbyggnaden, både när det gäller vad som är möjligt och vad som anses vara rätt och fel.

Det visas också på DN Debatt idag:

Bakom det spännande ”drama” som nu utspelar sig i Stockholms tingsrätt döljer sig emellertid ett verkligt samhällsproblem. I takt med att det etablerade samhället försöker upprätthålla upphovsrätten med metoder som fungerade under den analoga tiden urholkas den nya generationens respekt för samhällets normer i en riktning som på sikt inte gynnar någon.

[...]

75 procent av de tillfrågade ser inte det faktum att fildelning är olagligt som skäl att låta bli. En nästan lika stor andel tror inte att förändringar av lagstiftningen i en mer repressiv riktning kommer att hindra dem från att fildela.

Än mer frapperande är att de tillfrågade inte känner av något socialt tryck att följa lagen, vare sig från föräldrar, vänner, lärare, grannar etcetera. Det är helt enkelt så att det inte existerar några sociala normer som backar upp de rättsliga normerna på det här området.

[...]

Över huvud taget är det svårt att tillämpa åldrade rättsprinciper i den tid av tekniska omvandlingar som vi nu genomgår. Om vi till detta lägger att de tillfrågade i den rättssociologiska undersökningen anger (utifrån ett genomsnitt) att de är beredda att betala uppemot 200 kronor i månaden för att kunna fildela upphovsrättsligt skyddat material så inser man att problemet inte handlar om en ovilja att betala för de produkter som man vill konsumera.

Det handlar snarare om en ovilja att acceptera ett regelverk som inte tar till vara de möjligheter som den nya tekniken erbjuder, samt en ovilja att acceptera vad man anser vara integritetskränkande intrång i den privata sfären.

Läs också Jakob Heidbrink som har invändningar mot vissa inslag i debattartikeln. Jag är inte helt säker på att författarna (där en har den coolaste titeln någonsin: Samuel Pufendorf-professor) menar att det är just intrånget i vardagsrummet som ses som problemet, utan kopplingen till datorn/internet i vardagsrummet.

Uppdatering:
Nicklas Lundblad har startat en essä-blogg, idag skriver han om ”Technological shifts, norms and law – a weberian perspective.”

Ibland tycker jag mig se Friedrich Hayek överallt. Inte personen då, det hade varit en zombie-version, utan hans idéer. Som när Rasmus skriver om TPB-rättegången.

Även i förhör med Gottfrid visade åklagaren att han tydligen anser åsikter vara försvårande. Gottfrid förklarar att The Pirate Bay skapas av användarna, att detta är själva tanken. “Det vill säga yttrandefrihet?” frågar Håkan Roswall, i hopp om att få ett jakande svar som skulle peka på ideologiska motiv. Fast i stället svarar Gottfrid: “Jag skulle hellre betrakta det ur ett rent tekniskt perspektiv, som en förmedlingstjänst.”

Allra intressantast är nog ändå krocken mellan två världar: Åklagarens värld där allt som händer måste ha beordrats av någon, och vår värld av spontan klusterorganisering.

Hayek hade ju en teori om spontan ordning, system som kommit till genom självorganisering. Genom handling, men utan att vara designade. T.ex. ser vi koordination på marknader genom att enskilda människor agerar, inte för att det finns något särskilt övergipande mål eller motiv.

När det gäller ordningar så skiljde Hayek på två olika varianter, kosmos och taxis.

One effect of our habitually identifying order with made order or taxis is indeed that we tend to ascribe to all order certain properties which deliberate arrangements regularly, and with respect to some of these properties necessarily, possess. Such orders are relatively simple or at least necessarily confined to such moderate degrees of complexity as the maker can still survey; they are usually concrete in the sense just mentioned that their existence can be intuitively perceived by inspection; and, finally, having been made deliberately, they invariably do (or at one time did) serve a purpose of the maker. None of these characteristics necessarily belon to a spontanous order or kosmos. Its degree of complexity is not limited to what a human mind can master. Its existence need not manifest itself to our senses but may be base on purely abstract relation which we can only mentally reconstruct. And not having been made it cannot legitimately be said to have a particular purpose, although our awareness of its existence may be extremely important for our succesful pursuit of a great variety of different purposes. [Law, Legislation and Liberty, volume 1, sid 38]

Först taxis, en organisation som skapas med ett specifikt syfte. Ett företag* till exempel, startas för att tillverka något specifikt eller utföra en särskild tjänst. TPB, i form av de som står åtalade, möjligtvis ses som en sådan organisation. Men för själva problemet, om det nu är det, så är de knappt nödvändiga, men framför allt inte tillräckliga. För att själva upphovsrättsbrottet ska begås behövs en sfär av människor, där varje enskild människa inte behöver ha ett syfte som sammanfaller med slutresultatet.

På sätt och vis är det inte alls särskilt förvånande att Håkan Roswall nu ger sig på att vara åsiktspolis. Om de som står bakom TPB sympatiserar med resultatet upphovsrättbrott så kan man ju försöka tänka sig att det finns ett samband. Men det gör det så klart nödvändigtvis inte. Den bisarra följden måste vara att man fälls för sin åsikt, och inte för specifik handling. Enskilda individer borde frias för att de har ”rätt” åsikt, medan andra fälls (det mest intressanta vore om Carl Lundström var rabiat upphovsrättsmotståndare, medan de andra inte alls var emot).

Håkan Roswall har ju redan visat att han är inkompetent när det gäller tekniken. Det verkar som att, trots att han har gott om tid på sig, inte heller har satt sig in idémässigt i fallet. Nu känner jag ju inte de som står åtalade, men när Marcin beskriver hur TPB fungerar så påminner det ganska mycket om open source, tankar kring katedraler och basarer och liknande. Inte för att TPB:s företrädare skulle se på det så formaliserat, men Roswalls uppenbara förvåning över att ingen bestämmer visar att han är helt clueless. Han vet helt enkelt inte hur en stor del av datorvärlden fungerar, den del som huvudsakligen finns utanför datorföretagen.

If indignant reformers still complain of the chaos of economic affairs, insinuating a complete absence of order, this is partly because they cannot conceive of an order which is not deliberately made, and partly because to them an order means something aiming at concrete purposes[...] [LLL, volume 1, sid 37-38]

* Michael Polanyi använde begreppet ”corporate order”.

Corporate order, common and obvious enough, Polanyi explained as the result of planning, design and control, citing machines and well kept gardens as examples. Components or members are restricted in their movements.

SvD:s ledarredaktion, för ett par konstiga påståenden i ett blogginlägg där de tycker att piraterna borde förklara sig:

Sigfrids förslag anknyter till diskussionen om och filosofin bakom The Pirate Bay. Den är på sitt sätt en frisk fläkt och handlar förstås om mycket mer än det simpla ”gratis är gott”. Man ifrågasätter upphovsrätten och vill ha ett så fritt flöde av information som möjligt. Visionen är ett nytt scenario där upphovsrättsskyddat material uppgår i någon sorts gemensamt ägande – creative commons – där allas skapandekraft kan bidra och blomma. Remixa en låt. Göra satir av en tv-debatt.

Det är en smidig och följsam tes som kan tilltala såväl liberaler som socialister. De förra gillar frihetsbiten, de senare tjusas av det gemensamma ägandet. Bakom drömscenariot är det emellertid lite tomt. Remixa och modifiera i all ära, men ska det inte också skapas något nytt då och då? Och förutsätter inte detta nyskapande någon sorts fungerande marknad?

Fast creative commons är inte så mycket ifrågasättande av upphovsrätt som ett försök till reform. I grunden skiljer det inte sig inte så mycket alls från vanlig upphovsrätt, skillnaden är att den som står bakom verket medger vissa rättigheter för andra att använda det, givet att de uppfyller kraven. Till exempel kan upphovsmannen ge tillåtelse att man får göra vad som helst med verket, så länge det inte sker kommersiellt (vilket förstås inte låter sig definieras särskilt enkelt). Men det är väl ändå att skapa något nytt? Kung Fu Kenobi’s Big Adventure – för att använda ett gammalt exempel – använder visserligen välbekanta teman, men nog är det något nytt alltid. Annars kan vi ju ta och definiera bort allt som är remixat och modifierat, kan vi börja med det som bygger på Odysseus?

Och exakt vad marknad har med saken att göra vet jag inte riktigt. Utbyte, att dela med sig, är centralt inom fildelning (per definition) och också inom remixkulturen. Så uppenbarligen finns det ingen direkt motsättning. Stötestenen i så fall är väl de privilegier som ges, monopol på idéer och annat immateriellt. Sådant som brukar beskrivas som ägande.

Så jag kan inte annat än hålla med om att diskussionen är evigt fast i nuet. Den är också fast i falska föreställningar om vad ”piraterna” vill.

Uppdatering:
Läs också Blogges inlägg.

Uppdatering 2:
De förtydligar sig, inte. De argumenterar fortfarande mot avskaffad upphovsrätt trots att ståndpunkten ändå är ganska marginell.

Isobel i Expressen:

Detta är fiktion och den fiktiva karaktären ”Maria Wetterstrand” har inga verkliga förlagor. Samma sak gäller de fiktiva storheterna ”Moderaterna”, ”The Pirate Bay” och ”vallöfte”.

Tittade in på en sida, och fick syn på det här:

(Vad jag förstått så jobbade Monique Wadsted för den advokatbyrå som företräder/företrädde scientologerna i Sverige, hon verkar på något vis ha varit inblandad i fallet med Zenon Panoussis.)

DN Kultur har en artikel om The Pirate Bay inför det stundande skådespelet. Den handlar om TPB kommer bli martyrer eller inte, ifall de fälls. Och så det här på slutet, av Monique Wadsted som företräder Hollywood-bolag:

- Visst hade man kunnat betrakta dem som pionjärer om de har gjort en pionjärinsats. Ett exempel hade varit om de gjort så att gamla bortglömda verk hade kommit en ny generation till del, men det är inte vad de håller på med. De driver en kommersiell verksamhet där de tjänar pengar på att möjliggöra piratkopiering av stora nya Hollywoodfilmer, hitlåtar och populära dataspel.

Det är nog i det närmaste en perfekt beskrivning av vad det hela handlar om. Bolagen – och uppenbarligen även polis och åklagare – menar att de som står bakom TPB personligen är ansvariga för vad som hamnar på TPB, och därmed konstruktionen medhjälp till upphovsrättsbrott.

Vad TPB snarare sysslar med är att tillhandahålla infrastrukturen, bittorrent-tekniken, som faktiskt möjliggör att gamla bortglömda verk kommer en ny generation till del. Det finns inget som hindrar att det hamnar på The Pirate Bay, en del av kritiken mot TPB är att de inte tar bort saker och ting som finns där. På så vis är de pionjärer med Monique Wadsteds mått mätt. Om hon förstått vad de sysslar med vill säga, för som det är nu så är det också TPB:s fel också när det handlar om vad som inte finns att ladda ner (fast jag kan mycket väl tänka mig att det finns sådant som är att betrakta som bortglömt). Det är som att åtala Vägverket för medhjälp till fortkörning, och sedan anklaga dem för att det inte är tillräckligt med Ford Model T på de svenska vägarna.

Är det på den här nivån som åtalet ligger så kan man inte vara annat än optimist. Om det inte vore för att det på något vis har lyckats hamna i en rättssal från första början.

Relaterat:
It does make sense