Sänd mina rötter regn

Tyvärr verkar det som att en artikel som jag citerat ett par gånger tidigare har försvunnit från nätet, artikeln var bra även utöver det där underhållande citatet om kändisar som tycker sig veta hur ekonomisk utveckling ska gå till. Och jag var även inne på det vid några andra tillfällen*, att kombinationen kändisar och fattigdomsbekämpning kanske inte är så mycket att ha.

Vijaya Ramachandran tipsar om en vad det tycks intressant artikel i ämnet:

Through their actions to eliminate extreme poverty and preventable diseases in Africa, Irish musicians Robert (Bob) Geldof and Bono (Paul David Hewson) today form a visible and celebrated centre in the world of humanitarianism as ‘political activists,’ ‘celebrity diplomats,’ ‘global Samaritans,’ men who, to quote former World Bank President Paul Wolfowitz, ‘rock the establishment’ (TIME 13.11.2006). Their contemporary calls to ‘make poverty history’ in Africa are so widely repeated and commonsensical that questions about the exceptionality of this humanitarian action itself rarely arise. In fact, despite the increasing visibility of celebrity humanitarianism, no research on their representations and truth-claims has been done among political scientists.

By broadening the concept of the political to include the ‘low’ politics of celebrities, specifically their discourses, practices, ideals and world constructions, the aim of this article is to critically examine how Bob Geldof and Bono – the two most visible and celebrated Western spokespersons acting on behalf of Africa – constitute ‘Africa’ in their representations not only as a place, but also as serving purpose in the world system.

För att de som är allergiska mot postkolonial teori inte ska få otäcka varbölder så struntar jag i att citera sista stycket. Den som har tillgång till World Political Science Review får Väldigt Gärna skicka artikeln till mig.

* Sorgligt nog tycks de ursprungliga länkarna vara döda, utmärkta bloggar nedlagda. Vi tar en tyst minut på det.

Karin Olsson har ett inlägg på Expressens ledarblogg som börjar högst olyckligt. Poängen med inlägget i sin helhet är att allt inte är dystert i Haiti, universiteten tillhör de bästa i hela Karibien. Men första stycket:

Haiti och högre utbildning är inte begrepp som man vanligtvis kopplar ihop. Landet lider av svår braindrain. De välutbildade har i hög grad flytt landet för länge sedan.

Det är förstås fattigdom och förtryck som gör att Haitierna flytt landet. Och det är inte bara välutbildade, utan även sådana som flyttat till andra länder i regionen för att jobba på sockerfälten. Dominikanska Republiken är av naturliga skäl ett av länderna med störst invandring av haitier. Detta är givetvis en självklarhet i sammanhanget, men begreppet brain drain är av samma anledning missvisande.

Viktigt är också att migrationen i sig kan vara positiv. För några år sedan beräknades det (lästips!) att de som utvandrat skickade tillbaka minst 1 miljard dollar per år. Det motsvarade ungefär 30% av BNP, och cirka en femtedel av alla hushåll var mottagare (hälften av dem på landsbygden).

Mer relevant är kanske att möjligheten till utvandringen i sig gör att det finns större anledning till att utbilda sig. Även om många flyttar så finns det rimligtvis de som stannar kvar i Haiti. Hade de inte haft möjligheten att migrera så är jag säker på att omfattningen av universitetsutbildade inte varit så många, och kvalitén på universiteten sämre.

Relaterat:
Här, här och här.

Kommun- och Finansmarknadsminister Odell har en artikel på DN Debatt. Valrörelse är det, som sagt, och därför kan även en minister välja att positionera sitt partis politik när det egentliga syftet är att presentera regeringens förslag på reformer inom finansmarknaden:

Krisåtgärderna innebar ett nödvändigt ingrepp i den fria marknadsekonomin för att slå vakt om jobben och tillväxten. Samtidigt är jag som kristdemokrat övertygad om att statliga ingrepp i längden är skadliga för den ekonomiska utvecklingen. Därför måste det vara en prioriterad fråga att avveckla stödåtgärderna och släppa fram sunda marknadskrafter så att de åter kan bidra till tillväxt och välfärd.

Om Odell, som kristdemokrat, är trovärdig är en annan sak. Som Mattias Svensson skrev i Neo förra året så verkar de vara mer intresserade av att bli av med stämpeln som förbudsparti än att avskaffa förbuden.

I alla fall, de förslag som anslås på anslagstavlan är en blandning av sådant som är helt okej och ganska ointressant. En sparandeform med full rösträtt låter bättre för ägandestyrningen än det institutionella ägandet, men jag undrar om det verkligen gör så mycket i verkligheten. Obligatorisk flytträtt tror jag däremot lite mer på, det kommer att sätta mer press på förvaltarna. Brummer & Partners lät genomföra en opinionsundersökning förra året [pdf], och 93% av de tillfrågade ville ha lagstadgad flytträtt. Fast det mest spännande, men möjligtvis ändå inte så överraskande, var kanske att ”55 procent av alla tillfrågade tror att det idag råder full flytträtt”.

~

Andreas Hatzigeorgiou nämndes här i höstas, då hans artikel om invandring och utrikeshandel också blev en debattartikel i Svenska Dagbladet. En liknande studie, om Spanien, redovisades förra veckan på VOX:

Immigration is increasingly recognised by economists as a key factor in promoting trade. This column presents evidence from Spain suggesting that doubling the number of immigrants leads to a 10% increase in exports to their country of origin. The effect is even bigger for countries which are culturally different. This is an important and rarely considered benefit from immigration.

~

Chris Blattman tipsar om en artikel [pdf] som sak publiceras i American Economic Review senare i år.

First, higher temperatures in poor countries lead to large, negative impacts on the growth of their exports. Depending on the dataset and specification, we find that a poor country being 1 degree Celsius warmer in a given year reduces the growth of that country’s exports by between 2.0 and 5.7 percentage points. We find no effect on rich countries.

[...]

Second, we examine the industrial breakdown of the impacts of temperature. We find substantial loci of negative impacts on agricultural exports and light manufacturing exports, with little apparent effects on heavy industry or raw materials production. While the negative impact on agricultural exports is consistent with the primary thrust of the climate-economy literature, the negative impact on manufacturing may be more surprising. It is, however, consistent with a long-standing literature emphasizing that factory workers are less productive when it is hot…

[...]

[T]he impact on exports suggests that – even though we estimate no direct impacts of higher temperatures on rich countries – rich countries may nonetheless be affected since their imports will decline. Climate change may therefore decrease welfare in rich countries not by affecting production directly, but by raising prices and reducing quantities of goods imported from poorer countries.

SvD: Lugna Laos

Det är både utegångsförbud och musikförbud i Luang Prabang efter klockan tolv på natten. Dansa får man bara göra på två ställen i stan. Det mesta stänger redan vid tio. Gatorna är öde och inte en själ syns till.

[...]

Det är svårt att tro att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder. Det räcker dock att cykla utanför stadens gräns för att bli varse misären. Luang Prabang visar upp en lyckad fasad av välstånd, mycket tack vare bistånd landet fått från Unesco under senare år.

[...]

Buddhismen och socialismen verkar i alla fall så här på ytan vara en lyckad kombination.

Det var förstås inte första gången som det outvecklade Laos får framstå som något positivt. Isobels artikel om resejournalistiken är fortfarande relevant. Mer djuplodande turistböcker är inte nödvändigtvis bättre.

I min rss-läsare står det ”SVD avslöjar” i samband med den här texten om att Sverige ska backa upp Baltikum i händelse av krig där. Fast så värst avslöjande är det väl inte, till och med jag (som är måttligt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik) har ju kommenterat det tidigare. Då med anledning av en debattartikel i just SvD.

~

Jag är inte så mycket för julen. Inte så mycket för politiker heller. Särskilt inte sverigedemokratiska sådana. En annan åsikt är att politiker bör hålla sig borta från YouTube om de försöker sig på att vara seriösa, för de framstår gärna som något helt annat. Allt detta i kombination blir Julintervju med Jimmie Åkesson i fyra delar. Nej, jag stod inte ut så värst länge. Vilket jag uppenbarligen inte var ensam om eftersom första delen just nu har 9101 visningar, medan del två har 2616. 1765 vilsna själar har stått ut ända till slutet.

~

Min julaversion innebär dock inte att jag undviker att skaffa julklappar till systersönerna. Kanske 3- och 1-åringen blir extra glada över årets julklapp, en rapport om fairtrade. Möjligtvis får jag skaffa dem något annat, och ge rapporten till mig själv.

Sundsvalls Tidning skriver att det ska bildas ett nytt norrländskt parti. Och som sörlänning är det fascinerande, för en av punkterna är, så klart, att Norrland sugs ut.

På riksplanet vill de driva fram en mer genomgripande regionalisering än den som de tänkta storregionerna kan erbjuda.

– I stort sett är vi ute efter att till exempel fastighetsskatter och bolagsskatter ska gå tillbaka till kommuner och regioner, säger Sören Molander.

I det pressmeddelande partiet gick ut med i går var tonläget skarpt: ”Partiets medel för att nå sitt mål är att bryta den svenska statens närmast koloniala ekonomiska utnyttjande av regionen Norrland, vilket sker utan någon som helst protest eller opinionsbildning bland de valda riksdagspersoner som i dag representerar region Norrland i det svenska parlamentet”, skriver de i ett pressmeddelande.

– Det är precis det som det handlar om. Det är i Norrland vi bor och det är det vi ska vara rädda om, säger Arne Forsell.

Det inte så konstiga är att man sällan ser någon faktisk redogörelse för hur sådant ekonomiskt utnyttjande ser ut. Att Norrland betraktas som en klump trots att en stor del av landsdelen är hyfsat ointressant ur deras egna perspektiv är också underligt. Gissningsvis är nästa steg att gnälla över att människorna vid norrlandskusten får ta del av pengarna som kommer från inlandets naturresurser.

Rent ekonomiskt är det knappast ett starkt case de har. Delar man upp det på produktionsfaktorer så får de som arbetar förstås ersättning för det. De som investerar i kapital och de som lånar ut pengar vill förstås ha avkastning på sina pengar alldeles oavsett om de kommer från Norrland eller ej. Lite grovt tillyxat så återstår naturresurser, och där kan ersättning komma i form av jordränta. Men gissningsvis är jordräntan i sammanhanget relativt liten jämfört med avkastningen på arbete och kapital. Kanske till och med i närheten av den summa som Norrland får genom skatteutjämningssystemet (om man skulle vara på det humöret).

En intressant sak, om man råkar vara ekonom, är att Vincent Ostrom, Elinor Ostroms man, var med när Alaskas konstitution skrevs. Specifikt på avsnittet om naturresurser, de ägs gemensamt av Alaskas invånare och inte av delstaten. Och förmodligen är Alaska Permanent Fund relevant här.

Ur ett utvecklingsperspektiv så kan man fundera lite över resource curse här. Länder med stora naturresurser tenderar att ändå hacka ekonomiskt. En anledning kan vara att statens relativt enkla inkomstströmmar minskar incitamenten att skapa goda institutioner som krävs för ekonomisk tillväxt. Så ett hett tips: får ni för er att invadera ett land med stora oljetillgångar, t.ex. för att sprida demokrati, se till så att tillgångarna tillfaller befolkningen och inte staten.

Rubriken är, som vanligt på DN Debatt, mycket underlig, men Gunilla Carlssons debattartikel är intressant. Biståndsministern meddelar att man ska se över vilka multilaterala biståndsorganisationer som Sverige ska ge pengar till, för att se till så att syftet med biståndet uppfylls.

Sveriges röst ska höras: Vi ska inte bara vara en finansiär att räkna med utan också aktivt delta i styrningen av den multilaterala verksamheten.
Sveriges politik ska ge avtryck: Vi ska inte bara stödja multilateralt arbete över lag utan lägga tyngdpunkten på de organisationer som arbetar i linje med våra mål och prioriteringar.
Sverige ska vara en kunnig och välinformerad givare när vi engagerar oss i multilateralt utvecklingssamarbete: Såväl skattebetalare som aktivt involverade organisationer ska ha tillgång till god information om hur Sverige deltar i det multilaterala arbetet.

Det är förstås mycket rimligt att regeringen ser över vilka organisationer man är involverade i, om det inte fungerar som det är tänkt. Men det mest intressanta här är inte vad som står i artikeln, utan vad som inte står.

För samtidigt är det så att en inte alls särskilt liten del av biståndsbudgeten utgörs av bistånd där de ovanstående kriterierna aldrig skulle komma i fråga. Tvärtom, syftet med budgetstöd är att pengarna med så liten styrning som möjligt ska in i mottagarländernas budget. Den ordning som nu ska gälla för biståndsorganisationerna gäller inte de mottagarländer som får budgetstöd.

Riksrevisionen kritiserade handläggandet av budgetstödet, och som Bengt Nilsson visar i Sveriges afrikanska krig så finns det ännu mer att önska av utvärdering.

När biståndsorganisationerna själva utvärderade budgetstödet så kom de fram till att det ”visar på flera positiva resultat”, samtidigt som regeringen skriver att

man inte inom budgetstödet följa upp enskilda svenska kronor, utan det handlar istället om att se till att samarbetslandets samlade resurser används på ett effektivt sätt för att minska fattigdomen.

Så effekten av själva budgetstödet är uppenbarligen högst oklar. För att bistånd ska vara effektivt krävs goda institutioner, inte minst låg korruption. Vad utvärderingen sade om detta var att korruptionen åtminstone inte är värre när det handlar om budgetstöd, jämfört med andra former av bistånd. Det är inte särskilt upplyftande.

Ett av de länder som ingick i utvärderingen var Rwanda, 9 måndader efter publiceringen så meddelades det att budgetstödet till just Rwanda skulle dras in:

Sverige har stoppat utbetalningen av budgetstöd till Rwanda efter att en FN-rapport konstaterat att stöd utgått från Rwanda till rebellgrupper inne i östra Kongo där väpnad konflikt råder.

- Sverige tar FN:s rapport på stort allvar och har stoppat utbetalningen av budgetstöd till Rwanda, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

I och med 1-procentsmålet så har vi mer eller mindre en automatisk ökning av biståndsbudgeten. Vi behöver också öka kraven på att biståndet verkligen går till rätt saker, och inte bara till sådant som känns rätt. Inte minst hade det varit spännande att se i vilken utsträckning Sida uppfyller de krav som ska ställas på de multilaterala biståndsorganisationerna.

Det där med biståndsmål är en intressant sak. Jag kan inte komma på något annat område där man har ställt upp ett mål för hur stora utgifterna ska vara relaterat till värdet av de varor och tjänster som produceras.* I Sverige är målet som bekant 1 procent av BNI – uppställt i början av 60-talet, vet inte i vilken mån det har omprövats – medan FN:s mål är 0,7 procent.

Därför uppstår en och annan egenhet. Som till exempel att anslagen till bistånd ökar både på grund av tillväxt, och på grund av inflation. Ser man till de senaste 25-30 åren så har biståndet ökat ganska så mycket på grund av att Sverige under en del år också har haft hög inflation. Anslagen är i runda slängar 5 gånger högre idag jämfört med 25 år sedan. Samtidigt har reala BNP (har tyvärr inga siffror för BNI) ökat med ungefär 85 procent under samma tidsperiod.

Och då kan man ju fundera på om det har påverkat det svenska biståndsarbetet. Det kan ju noteras att det lät så här i ett par budgetpropositioner från början av 80-talet, jag tror minsann att det inte finns något motsvarande nu för tiden.

* Men påminn mig gärna!

PSW:

Till slut släppte Panasonic en veritabel flaggskeppsmodell, alla skrivmaskiners heliga moder: sexton raders fönster, tio sidors textminne, inbyggd kalkylmodul och en 3,5″ diskettstation. Den köpte jag. Slår man upp sucker i ordboken hittar man en bild på mig, ett vandrande litet krispaket för den döende skrivmaskinsindustrin.

Jag började högstadiet 1991, och i sjunde klass hade vi skrivmaskinskunskap en timma i veckan. Det var lika surrealistiskt då som det låter nu, men inte av samma anledning. En skrivmaskin är ju inte så fasligt svår att förstå sig på, inte ens om de är elektroniska (vilka de här var, tror faktiskt att de var från Facit om det nu är möjligt). Alltså använde vi större delen av tiden till att lära oss en korrekt fingersättning. Ungefär samtidigt kunde man se Carl Bildt på tv, när han använde sig av en pekfingervals i turbofart.

Trots att alternativet utlovades leda till undergång så lärde jag mig aldrig den där korrekta fingersättningen. Men en gäll röst, ropandes över klassrummet ”Dennis, nu blir jag ledsen på dig när du tittar på fingrarna”, gjorde åtminstone så att jag avskaffade det specifika otyget.

Det fanns förstås datorer på skolan som även vi elever fick lov att trakassera. 286:or från IBM, med något som mer liknade ett TUI än GUI. Men så värst spännande var de inte, det mest intressanta var ett geografiprogram där man kunde lyssna på nationalsånger. Det var inte förrän senare, när skolan skaffade 386:or från Tulip, som man blev fartblind.

Som Peter skriver, så här efteråt ter sig skrivmaskiner, och hyfsat primitiva datorer, som hopplöst udda. Inte för att jag undgår att bli nostalgisk över min gamla Commodore 64 med bandstation. Men jag saknar inte att det tog lång tid att läsa in programmen, eller att skyffla disketter när program skulle installeras på PC:n. Det var små tekniska framsteg som låg bakom varje förbättring. Framsteg som just då tedde sig som stora, och som gav upphov till ännu större drömmar.

En del av de drömmarna är förverkligade idag. En del av dem är det inte, tyvärr eller kanske som väl är. Men jag tror inte för ett ögonblick att politiska beslut hade gjort det bättre.

Uppdatering:
Insanely Great: What if Steve Jobs ran one of the Big Three auto companies?

That’s where Steve Jobs’ second strength comes into play — identifying important new technologies. He’d look at the car market and conclude a number of things: 1) it’s a no-brainer to embrace dramatic design (no boring cars); 2) performance sells, and; 3) safety and fuel economy are co-equal secondary goals. So Steve’s goal for his car company would be to make a limited line of vehicles that were dramatically styled with visibly different technologies from the competitors and were uniformly 20+ percent safer and 20+ percent more fuel-efficient.

That’s not so hard to do, either, as I showed last week with my DA-2A example. Or look at XP Vehicles, the company that will sell you an inflatable car that arrives at your house in a box. But embracing these ideas requires the companies do something else that Jobs came to embrace with Apple’s products – stop building most of their own cars.

[via The Big Picture]

För fyra år sedan när Transperancy International öppnade kontor i Sverige och höll ett seminarium så råkade riksdagsledamoten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson yttra tanken att korruption inte nödvändigtvis är negativt. Det var inte en omtyckt ståndpunkt, korruption är dåligt. Punkt. På den tiden var Sven Otto Littorin moderaternas partisekreterare, och han fick huta åt Pålsson.

Idén var att vi inte lever i den bästa av alla tänkbara världar, och det finns tillfällen då sådant som är negativt i ett idealtillstånd snarare har en positiv inverkan i en värld där allt inte är som det bör vara. Tänker man sig korruption som en avvikelse från påbjuden ordning så säger det inget i sig om vilken just den påbjudna ordningen är, och om den verkligen är önskvärd.

Jag skrev inget om det här på bloggen den gången, men jag hittade en kommentar som jag skrivit på en annan blogg. Som exempel nämnde jag företagsetableringar som hämmas av olika regler där man mutar en byråkrat för att kringgå dem. Tittar man på Doing Business så har de ett index där de mäter hur många procedurer, dagar och kostnaden för att registrera egendom. I vissa länder är det både dyrt och tidskrävande, vilket inte är positivt för företagandet. Om man däremot kunde muta byråkraterna så att det går snabbare och därmed öka företagandet så skulle det gynna utvecklingen i landet.

Personligen tycker jag att detta resonemang är hyfsat okontroversiellt. Problemet är inte korruptionen i sig, utan var man de facto hamnar när korruptionen haft sin verkan. I ett land med bra institutioner kommer korruption leda till försämringar, medan korruption ett land med dåliga institutioner kan leda till förbättringar. Dessutom kan jag inte se att det har några uppenbara policy-implikationer. Alldeles oavsett om det är så att korruption motverkar följderna av dåliga institutioner så är det läge att förbättra institutionerna i sig. Man kan också tänka sig att korruptionen motverkar arbetet att förbättra institutionerna, och på så vis är negativt.

Det vore förstås trevligt om några forskare kunde testa dessa hypoteser, och lyckligtvis har Pierre-Guillaume Méon och Laurent Weill gjort det. Här finns ett working paper:

This paper tests whether corruption may act as an efficient grease for the wheels of an otherwise deficient institutional framework. We analyze the interaction between aggregate efficiency, corruption, and other dimensions of governance for a panel of 54 developed and developing countries. Using three measures of corruption and five measures of other aspects of governance, we observe that corruption is consistently detrimental in countries where institutions are effective, but that it may be positively associated with efficiency in countries where institutions are ineffective. We thus find evidence of the grease the wheels hypothesis.

I artikeln nämner de några andra sätt än mitt exempel på hur korruption skulle gynna utvecklingen, men också teorier kring det motsatta. Slutsatsen är ändå att korruption kan vara positivt när institutionerna är dåliga.

Via Besserwisser hittar jag det här:

144 timmar direktsänd radio utan att äta blir snart jobbet för tre programledare i Malmö.
De ska ge extra nerv i en insamling för världens nödlidande.

[...]

SR och Sveriges Television arrangerar Musikhjälpen ihop med Radiohjälpen efter en holländsk idé, där programledarna svälter samtidigt som de samlar in pengar. Och det är SR som bidrar med det udda inslaget självsvält under sex dygn med musik, underhållning och gäster, medan programledarna också bor i glashuset.
- Ja, de ska inte äta mat, men de kommer att dricka drycker och näringslösning, säger Magnus Quick, chef för SR i Malmö.

Och så ska Timbuktu åka till Kongo och göra reklam för Ahabingo reportage.

I Sverige väljer några programledare att svälta en vecka under övervakning av läkare och dietist. I Afrika tvingas miljontals svälta utan att ha tillgång till läkare och dietist.

• Sweden: A Minimum Wage Model in Need of Modification?
  Working paper av Per Skedinger.
  ”Swedish minimum wages are not regulated by law, but subject to bargaining between employers and trade unions and form part of collective agreements. This paper provides an overview of the Swedish minimum wage system, its characteristics and effects on employment and wages, and also discusses the challenges to the model represented by increasing low-wage competition from new EU member states and the verdict in the Laval case, related to this process and the first of its kind in post-enlargement EU.”
• Foreign Affairs: The Politics of Hunger
  How Illusion and Greed Fan the Food Crisis, av Paul Collier
  ”Politicians have it in their power to solve the food crisis, but they must be willing to end the biases against big commercial farms and genetically modified crops and do away with farm subsidies.”