Sänd mina rötter regn

Enligt uppgift så har Gunilla von Hall läst både företagsekonomi och nationalekonomi, så man hade väl kunnat hoppas att sådana här jämförelser inte skulle förekomma i något hon skrivit.

Då polisen kom tillbaka till högkvarteret landade en ny rapport på deras bord från affärsinnehavarnas förbund Confesercenti. ”AB Maffian stärker sin ställning som Italiens främsta företag”, fick de veta. Fjolårets finanskris påverkade inte maffian, snarare tvärtom. De fick ökade möjligheter till låneocker, kunde värva billig arbetskraft bland nytillkomna arbetslösa och tvätta pengar genom att köpa upp egendomar, aktier och krisdrabbade företag billigt. Maffians ”vinst” förra året uppgick till 800 miljarder kronor, enligt rapporten.

De alltmer slokörande maffiapoliserna fick också veta att maffians verksamhet står för omkring sju procent av landets BNP och växer stadigt, samt att deras omsättning uppskattas till 1400 miljarder kronor.

Jag har inget problem med jämförelsen maffian som företag. Snarare så kan jag mycket väl tänka mig att det hjälper till att förstå maffian bättre. Jag har nämnt det vid ett par tillfällen tidigare, och hänvisat till William Baumol*.

Problemet är snarare att man allt som oftast i det här sammanhanget (och också annars när företag kritiseras) sätter igång och jämför med länder och dess bruttonationalprodukt. Jag tror det blir klurigt att räkna ut maffiornas förädlingsvärde, och förädlingsvärdet är förstås det som BNP utgår från. Med andra ord så blir alla jämförelser mellan omsättning och BNP missvisande. Samtidigt kan man notera att det ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som samma jämförelse görs mellan de största vanliga italienska företagen, Eni eller Assicurazioni Generali, och BNP.

Men det största problemet är att det egentligen inte fångar maffiornas inflytande i de regioner där de är som mest framträdande; Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Apulien och Sicilien. Det är också de mest fattiga regionerna, vilket förmodligen hänger ihop med att maffiorna påverkar väldigt många i det vardagliga livet – vilket inte minst visas av Roberto Savianos Gomorra.

* En av mina favoritartiklar. Den har funnits på nätet tidigare, men nu verkar den ha försvunnit. Jag har en kopia liggandes någonstans, hojta till om ni är intresserade så kan jag leta reda på den.

In a recent survey of residents in the U.S. and Sweden, RFF Fellow Alan Krupnick and his colleagues in Sweden found that 92% of Swedes and 71% of Americans are willing to pay for climate change mitigation efforts. The average amount people are willing to pay to avoid a 4oF temperature rise was $306/year in Sweden and $204/year in the U.S. – amounting to between 2-3% of the respondent’s per-capita income. They were willing to pay even more if temperature increases could be held to 3oF: $330 per year in the U.S. and $552 per in Sweden. These levels of expenditure are in line with most of the economic estimates of the cost of climate change mitigation – generally thought to be between 1-3% of GDP.

National Journal, via Environmental Economics. De svenska forskarna kommer från Handels i Göteborg, Åsa Löfgren är en av dem. Hon skrev om detta på en GU/Chalmers-blogg i samband med Köpenhamns-mötet. Kommentarerna är underhållande, på sitt lilla vis.

Jag har inte hunnit leta reda på Sverigedemokraternas utkast till valmanifest – det är bandyfinal just nu – men om TT:s artikel stämmer så finns det en del att ifrågasätta. Vilket förstås inte förvånar. Det jag tänkte närmast på är det här:

SD siktar på en skuggbudget senare i vår, då också besparingar ska finnas med. Åkesson hävdar redan nu att 25-40 miljarder kronor skulle kunna sparas in genom att minska asyl- och anhöriginvandringen till dansk nivå.

Det har jag extremt svårt att tro, eftersom problemet (vilket alltså är ett problem med arbetsmarknaden och inte invandring per se) inte handlar om ett flöde, invandringen, utan ett bestånd, de invandrare som inte har jobb. Nu är det alltså en ganska stor del av den summa som nämnts, om man går efter Lars Ekbergs siffror, som skulle tjänas in om man går över till dansk politik. Men det handlar ju alltså om människor som redan bor i Sverige och som går arbetslösa. Det finns inte någon invandringspolitik i världen som kan åtgärda det, eftersom det handlar om en helt annan sak.

Ska Sverigedemokraternas politik skala av de kostnaderna för staten så handlar det om en rejält bättre arbetsmarknadspolitik, och det finns det inga indikationer om från Sd:s håll, eller så får de ge sig till att skicka ut invandrare. Vilket i sin tur inte kanske inte passar så bra ihop med retoriken. Kort sagt, Sverigedemokraterna saknar trovärdighet hur man än ser på frågan.

Paranoid diktator ser sammansvärjning när den ekonomiska politiken inte funkar. Nej, det är inte Josef Stalin. Det är Kim Jong Il:

Nordkorea har avrättat mannen som var Kommunistpartiets chef för planekonomin, Pak Nam-ki. Han sköts förra veckan, sedan han dömts som ansvarig för en misslyckade valutareform.

[...]

Enligt åtalet hade Pak deltagit i en sammansvärjning för att förstöra landets ekonomi.

Apropå Lil’ Kim så verkar denna sida inte vara tillgänglig just nu, men försök att klicka er dit. Mycket underhållande. [Uppdatering: Nu funkar det.]

Från Dagens Industri: Bankerna slåss för sin bonus

Finansinspektionens, FI, beslut om skärpta regler för rörliga ersättningar har väckt ont blod i finansbranschen. Nu tar aktörerna till kreativa sätt för att komma undan.

Här är några av tidningens exempel:

* Bonus ersätts av provision.
* Personalens makt tonas ned för att undgå kategoriseringen risktagare (som omfattas av de nya reglerna).
* Nya produkter som kan ge ersättning till förvaltarna på nya sätt.

Vem hade kunnat ana att bankerna skulle hitta på sätt att behålla bonusarna. Inte Finansinspektionen, vad det verkar. Jag gissar att det snart kommer ett uttalande från någon vänsterpartist – Ulla Andersson ligger närma till hands – som inte inser problemet med beskattning av bonusar.

Folkpartiet hade i helgen ett riksmöte i Västerås, och presenterade åtgärder som syftar till att främja forskningen. Och man kan bli deprimerad för mindre. Inte nödvändigtvis förslagen i sig, men det går att se dem som symptom på det mer övergripande problemet.

Det pressmeddelande som skickades ut tidigare idag hade ett Jan Björklund-citat som rubrik, ”Sverige ska stå överst på forskningsprispallen”. Det är lite småskumt redan det, men inte mycket att orda om jämfört med inledningen av den rapport som det länkas till:

Våra konkurrenter blir fler och vassare
Världsekonomin håller på att komma igen efter en djupdykning värre än allt annat vi varit med om sedan 1930-talets depression. Många är de länder som i återhämtningen ser en möjlighet att vinna ny terräng i den globala konkurrensen.

Hittills har Sverige dragit nytta av globaliseringen. Gamla marknader har växt. Nya har öppnats. Våra internationella företag har kunnat flytta tillverkning till länder med lägre kostnad samtidigt som vi i hög grad lyckats behålla ledning och forskning på hemmaplan.

Men nu upplever vi ytterligare en våg av omvandlingstryck mot vårt näringsliv. Nationer som Kina och Indien gör stora och långsiktiga satsningar på utbildning och forskning i akt och mening att gå ifrån en ekonomisk utveckling baserad på bara lågpristillverkning. Men också länder som vi länge har konkurrerat med gör stora insatser för att bli än mer attraktiva för riskvilligt kapital och för människor med attraktiv kunskap.

Det är förstås inget nytt med det här, Andreas Bergh kommenterade från Almedalen för några år sedan ett folkpartistiskt seminarium med att Fp ofta framställer globaliseringen som en tävling. Och i grunden är den lika vanliga som misslyckade tanken att länder konkurrerar på samma sätt som företag gör det. Det är så klart inte heller något folkpartistiskt påhitt, man kan peka på Kalla kriget. Eller kanske till och med merkantilismen.

Rent ekonomiskt så problemen att jakten på konkurrenskraft passar ganska dåligt ihop med teorin. Och praktiken också, även om det är knepigt att utvärdera eftersom det är ett buzz-word som är svårdefinierat. Men det största problemet är egentligen politiskt, Paul Krugman kallade idén för ”a dangerous obsession” [pdf] just med tanke på den politiska sidan. Retoriken har en tendens att bli självuppfyllande. Ur ett liberalt perspektiv bör man nog akta sig, eftersom nationalismen är inbyggd i systemet. Folkpartiet däremot svingar sig glatt i den nationalistiska lianen.

En möjlighet borde vara, om nu andra länder satsar stort på forskning och utveckling, att öka möjligheterna för kunskaps- och teknologiöverföring. Det perspektivet verkar inte Fp bry sig så mycket om, när liknande saker tas upp handlar det om samarbete mellan universitet och företag inom Sverige. Att globalisera forskningen och på så vis dra nytta av andra länders satsningar verkar däremot vara otänkbart.

När man i rapporten tar upp sådant som genomförts så nämns ESS och MAX IV i Lund. Nu är det kanske inte helt uppenbart att det har varit några bra idéer. Åtminstone inte om man råkat läsa Olof Hallenstens bloggande i saken. Får man vara lite krass så känns det mest som en statusjakt där den faktiska nyttan inte är lika stor. På så vis passar det ganska bra ihop med det nationalistiska temat, en satsning på storslagna projekt som går att visa upp för andra. Det delikata i detta sammanhang är att det tycks som annan forskning får stryka på foten för att ESS och MAX IV ska byggas och drivas.

Där kan man alltså tänka sig att konkurrenskrafts-tänkandet parat ihop nationalism med det som i stort sett alltid kommer samtidigt, dåliga ekonomiska prioriteringar. Krugmans artikel blir här nästan lustigt relevant, eftersom han bland annat skriver

The most obvious if least worrisome danger of the growing obsession with competitiveness is that it might lead to a similar misallocation of resources. To take an example, recent guidelines for government research funding have stressed the importance of supporting research that can improve U.S. international competitiveness. This exerts at least some bias toward inventions that can help manufacturing firms, which generally compete on international markets, rather than service producers, which generally do not. Yet most of our employment and value-added is now in services, and lagging productivity in services rather than manufactures has been the single most important factor in the stagnation of U.S. living standards.

När Folkpartiet i rapporten rabblar sektorer handlar det om elektronik, läkemedel och fordon. Uttryckligen Ericsson, AstraZeneca, Volvo, Saab och Scania. Även om Krugmans bild av USA 1994 kanske inte stämmer överens med Sverige 2010 så känns ändå poängen relevant, ett så ensidigt fokus på tillverkningsindustrin är inte så värst framåtblickande. Inte så värst förtroendeingivande heller för den delen.

Nu är Folkpartiet förmodligen inte i farozonen för det problem som Krugman varnar än mer för, att denna ideologi kan leda till handelskonflikter eller handelskrig när länder inte anser sig kunna konkurrera. Men att de hjälper till och pushar på för detta perspektiv är ändå ett problem i sig.

Jag vet inte vem det ska tjafsas mest med angående rubriken till dagens debattartikel i DN; författarna för att de ens tog med påståendet eller rubriksättaren som ryckte något som ändå kallades för omöjligt. ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder” är från

Med ett fortsatt födelsetal som det nuvarande, cirka 2,6 barn per kvinna, kommer vi enligt FN-rapporten ”World Population to 2300” bli cirka 134.000 miljarder människor (nej, det är inget tryckfel) år 2300. Med 2,35 barn per kvinna blir vi ”bara” omkring 36 miljarder år 2300. Båda scenarierna anser vi omöjliga.

Vilket påminner om

Nu tycks det ju ändå som att de är inne på att ett födelsetal som gör att vi om 40 år är cirka 9 miljarder människor är rimligare prognos, men att det ändå är för många. Det trevliga är ändå att de inte vill att ”befolkningar minskas genom frihetskränkande åtgärder”, men det är ändå inte mycket till konkreta förslag. Vilket faktiskt gör att debattartikeln blir hyfsat ointressant.

Uppdatering:
Här finns rapporten som nämns. Även där kallas 134 biljoners-scenariot för orealistiskt.

Uppdatering 17 mars:
Intressant uppföljning igår.

Vi medger att vi inte okritiskt borde citerat FN:s beräkning. Det har givit en diskussion som förskjuter fokus från huvudfrågan: hur kan vi inom ramen för politisk demokrati genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska snabbare än vad som förutspås i flertalet demografiska analyser?

Fast som sagt, personligen hade jag nog också sett lite förslag på hur det kunde tänkas gå till. Jag tror också att det hade gjort att det inte blivit så fokuserat på den där siffran.

Tyvärr verkar det som att en artikel som jag citerat ett par gånger tidigare har försvunnit från nätet, artikeln var bra även utöver det där underhållande citatet om kändisar som tycker sig veta hur ekonomisk utveckling ska gå till. Och jag var även inne på det vid några andra tillfällen*, att kombinationen kändisar och fattigdomsbekämpning kanske inte är så mycket att ha.

Vijaya Ramachandran tipsar om en vad det tycks intressant artikel i ämnet:

Through their actions to eliminate extreme poverty and preventable diseases in Africa, Irish musicians Robert (Bob) Geldof and Bono (Paul David Hewson) today form a visible and celebrated centre in the world of humanitarianism as ‘political activists,’ ‘celebrity diplomats,’ ‘global Samaritans,’ men who, to quote former World Bank President Paul Wolfowitz, ‘rock the establishment’ (TIME 13.11.2006). Their contemporary calls to ‘make poverty history’ in Africa are so widely repeated and commonsensical that questions about the exceptionality of this humanitarian action itself rarely arise. In fact, despite the increasing visibility of celebrity humanitarianism, no research on their representations and truth-claims has been done among political scientists.

By broadening the concept of the political to include the ‘low’ politics of celebrities, specifically their discourses, practices, ideals and world constructions, the aim of this article is to critically examine how Bob Geldof and Bono – the two most visible and celebrated Western spokespersons acting on behalf of Africa – constitute ‘Africa’ in their representations not only as a place, but also as serving purpose in the world system.

För att de som är allergiska mot postkolonial teori inte ska få otäcka varbölder så struntar jag i att citera sista stycket. Den som har tillgång till World Political Science Review får Väldigt Gärna skicka artikeln till mig.

* Sorgligt nog tycks de ursprungliga länkarna vara döda, utmärkta bloggar nedlagda. Vi tar en tyst minut på det.

Det här är intressant, på så vis att det låter underligt och att man nog vill ha mer information. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har tagit sig till USA för att be Obama om att ta hedge-fonder i örat.

Papandreou hänvisar till rapporter om att några amerikanska fonder har använt skuldkrisen till att i maskopi med varandra attackera euron. Papandreou varnar för följderna av ett sådant agerande.

[...]

- Samvetslösa marknadsaktörer tjänar miljarder varje dag genom att spekulera i ett grekiskt misslyckande att klara finansiella åtaganden, sade Papandreou.

Vilket kanske kan kallas att skjuta budbäraren. Om nu fonder har blankat, det vill säga sålt värdepapper de inte äger för att spekulera i kursnedgång*, så skulle det finnas en motkraft om en stor del av marknaden ansåg att det inte alls ser så mörkt ut. Man kanske skulle kunna tänka sig att det faktiskt ser ganska mörkt ut.

I princip hände samma sak i Sverige hösten 1992. Envetet höll politikerna och Riksbanken hårt i den fasta kronkursen, det hade de inte behövt att göra om det inte fanns en underliggande kris som gjorde att en mer ”verklig” kronkurs var lägre än den fasta. Den där räntan på de famösa 500 procenten var ju inte för nöjes skull.

Hösten 2008 förbjöds blankning i vissa länder, efter att det använts för att spekulera mot banker. Man behöver inte vara alltför minnesgod för att komma ihåg att en finanskris gjorde att banker hade stora problem, vilket vissa människor utnyttjade. Det var inte blankningen i sig som var problemet, det var enbart en reaktion på mer grundläggande orsaker.

Däremot är det möjligt att spekulationerna snabbar på förloppen. Men det innebär att det är verkligen dags för grekerna (och andra länder i Europa) att ta tag i sina problem. På samma sätt som att vi skulle gått över till rörlig växelkurs i Sverige mycket tidigare än vad vi gjorde. Det är inte budbärarna som är problemet.

* Liten anekdot: en vän till mig arrangerade ett par föredrag om ett datorprogram som skulle hjälpa en med Teknisk analys. Något som inte intresserade mig varken före eller efter, men det var i alla fall gratis fika. Program-konstruktören förklarade att det var mycket enkelt, man skulle blanka när det så passade enligt de grafer som programmet tog fram. Fast jag tror inte att någon frågade honom varför han ägnade tid åt att kränga datorprogram om det nu var så enkelt att tjäna pengar med hjälp av teknisk analys och blankning.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Nej, jag är inte på bästa humör. Alltså är det den ogina tolkningen som gäller.

Migrationsverket har nu beslutat om nya regler för bärplockare från Thailand. Det innebär att samma regler ska gälla för bärplockare som för andra arbetskraftsinvandrare.

Plockarna ska bland annat ha en garanterad minimilön på cirka 17.000 kronor och rätt till övertidsersättning och ob-tillägg.

Det här görs för att se till så att så få otäcka Thailändare som möjligt kommer hit.

Relaterat:
Minimilön som mur och om att hänvisa till respekt och värdighet.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.

Vad lär vi oss av det här?

Ny forskning visar för första gången att jämlikhetsbegrepp, att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad, är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning. Det är amerikanska forskare som mätt hur hjärnan reagerar på jämlikhet och ojämlikhet. Det visade sig att det i den mänskliga hjärnan finns ett inbyggt starkt motstånd mot ojämlikhet.

Artikeln finns i Nature, mer info hos Science Daily.

[Colin] Camerer, too, found the results thought provoking. ”We economists have a widespread view that most people are basically self-interested, and won’t try to help other people,” he says. ”But if that were true, you wouldn’t see these sort of reactions to other people getting money.”

Still, he says, it’s likely that the reactions of the ”rich” participants were at least partly motivated by self-interest — or a reduction of their own discomfort. ”We think that, for the people who start out rich, seeing another person get money reduces their guilt over having more than the others.”

Det ligger i linje med det som Lars Bergström skrev i en artikel som Marcus tipsade om hos Niclas Berggren.

En sorts experiment som man ofta hänvisar till i dessa sammanhang är så kallade ultimatumspel. Man har då två försökspersoner, X och Y, som får dela på en summa pengar. Spelet består i att X först föreslår hur summan ska delas, det vill säga hur mycket X ska få och hur mycket Y ska få. Därefter ska Y antingen godta eller förkasta X:s förslag. Om Y godtar förslaget får var och en den summa som X har föreslagit. Om Y förkastar förslaget, så får varken X eller Y något alls. Det visar sig att Y oftast förkastar förslag som innebär att han får mindre än 25 procent av pengarna. Av detta har man dragit slutsatsen att ”det gängse antagandet om egenintresse” i ekonomisk teori inte stämmer. (Ty även en mindre summa borde ju vara bättre än inga pengar alls.)

En sådan slutsats förefaller dock alldeles felaktig. Ty ultimatumspelet är här de.nierat i rent objektiva termer – utfallen anges ju i penningsummor – men antagandet om egenintresse i ekonomisk teori syftar närmast på de antaganden om rationellt beteende som görs i spelteori och beslutsteori, och dessa har ingen direkt koppling till objektiva utfall. De handlar i stället om aktörernas subjektiva bedömningar eller värderingar av de objektiva utfallen. Man antar att dessa kan beskrivas av en så kallad nyttofunktion för varje aktör.

Läs hela artikeln, slutsatsen är

Då finns det heller ingen anledning att tro att man inom experimentell ekonomi har lyckats visa att det är något fel på grundläggande postulat inom ekonomisk teori. Vad man har visat är på sin höjd att folk inte enbart bryr sig om pengar. Men det har väl heller ingen trott.

Men det var egentligen Niclas inlägg som jag tänkte hänvisa till. För det är, som han påpekade då, inte uppenbart vilka slutsatser man ska dra. För om man tänker sig att denna genetiska programmering stämmer bättre överens med ett samhälle baserat på små grupper där alla träffas och känner varandra – och inte så bra med dagens samhälle där gemenskapen i bästa fall är föreställd – så kanske man ska vänta med använda detta resultat politiskt. Med andra ord, vår uppfattning om social rättvis kan vara en atavism.

Vi kan väl åtminstone lämna Olof Palme utanför.

Uppdatering:
Henrik Torehammar tog upp det här i Brunchrapporten, och intervjuade Johan Ingerö. Det kändes som det var lite hastigt påkommet. I alla fall så fick Ingerö frågan om den här studien skulle dyka upp i valrörelsen, och det är väl inte helt otänkbart om man också ser till att boken Jämlikhetsanden snurrar runt lite här och där (jag har inte läst den, men dess meriter tycks ju kunna diskuteras). Johan verkade vara mer osäker och nämnde något om det var ett tag sedan sådana perspektiv fanns med, jämförde med skallmätning. Det tycker jag själv var en ganska så stor överdrift, biologismen är snarare ständigt närvarande inom familjepolitiken. Det går väl i princip att peka på vilken konservativ som helst.

Uppdatering 2:
Robert Östling på Ekonomistas kommenterar.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet.

Jag undrar om det är Martin Ingvars kommentar i Vetenskapsradion som de gått efter.

– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien.

Ett ”basalt, inkodat motstånd” skulle väl kunna tolkas på det sätt som Vetenskapsradion gjort.