Sänd mina rötter regn

Tyvärr verkar det som att en artikel som jag citerat ett par gånger tidigare har försvunnit från nätet, artikeln var bra även utöver det där underhållande citatet om kändisar som tycker sig veta hur ekonomisk utveckling ska gå till. Och jag var även inne på det vid några andra tillfällen*, att kombinationen kändisar och fattigdomsbekämpning kanske inte är så mycket att ha.

Vijaya Ramachandran tipsar om en vad det tycks intressant artikel i ämnet:

Through their actions to eliminate extreme poverty and preventable diseases in Africa, Irish musicians Robert (Bob) Geldof and Bono (Paul David Hewson) today form a visible and celebrated centre in the world of humanitarianism as ‘political activists,’ ‘celebrity diplomats,’ ‘global Samaritans,’ men who, to quote former World Bank President Paul Wolfowitz, ‘rock the establishment’ (TIME 13.11.2006). Their contemporary calls to ‘make poverty history’ in Africa are so widely repeated and commonsensical that questions about the exceptionality of this humanitarian action itself rarely arise. In fact, despite the increasing visibility of celebrity humanitarianism, no research on their representations and truth-claims has been done among political scientists.

By broadening the concept of the political to include the ‘low’ politics of celebrities, specifically their discourses, practices, ideals and world constructions, the aim of this article is to critically examine how Bob Geldof and Bono – the two most visible and celebrated Western spokespersons acting on behalf of Africa – constitute ‘Africa’ in their representations not only as a place, but also as serving purpose in the world system.

För att de som är allergiska mot postkolonial teori inte ska få otäcka varbölder så struntar jag i att citera sista stycket. Den som har tillgång till World Political Science Review får Väldigt Gärna skicka artikeln till mig.

* Sorgligt nog tycks de ursprungliga länkarna vara döda, utmärkta bloggar nedlagda. Vi tar en tyst minut på det.

Det här är intressant, på så vis att det låter underligt och att man nog vill ha mer information. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har tagit sig till USA för att be Obama om att ta hedge-fonder i örat.

Papandreou hänvisar till rapporter om att några amerikanska fonder har använt skuldkrisen till att i maskopi med varandra attackera euron. Papandreou varnar för följderna av ett sådant agerande.

[...]

- Samvetslösa marknadsaktörer tjänar miljarder varje dag genom att spekulera i ett grekiskt misslyckande att klara finansiella åtaganden, sade Papandreou.

Vilket kanske kan kallas att skjuta budbäraren. Om nu fonder har blankat, det vill säga sålt värdepapper de inte äger för att spekulera i kursnedgång*, så skulle det finnas en motkraft om en stor del av marknaden ansåg att det inte alls ser så mörkt ut. Man kanske skulle kunna tänka sig att det faktiskt ser ganska mörkt ut.

I princip hände samma sak i Sverige hösten 1992. Envetet höll politikerna och Riksbanken hårt i den fasta kronkursen, det hade de inte behövt att göra om det inte fanns en underliggande kris som gjorde att en mer ”verklig” kronkurs var lägre än den fasta. Den där räntan på de famösa 500 procenten var ju inte för nöjes skull.

Hösten 2008 förbjöds blankning i vissa länder, efter att det använts för att spekulera mot banker. Man behöver inte vara alltför minnesgod för att komma ihåg att en finanskris gjorde att banker hade stora problem, vilket vissa människor utnyttjade. Det var inte blankningen i sig som var problemet, det var enbart en reaktion på mer grundläggande orsaker.

Däremot är det möjligt att spekulationerna snabbar på förloppen. Men det innebär att det är verkligen dags för grekerna (och andra länder i Europa) att ta tag i sina problem. På samma sätt som att vi skulle gått över till rörlig växelkurs i Sverige mycket tidigare än vad vi gjorde. Det är inte budbärarna som är problemet.

* Liten anekdot: en vän till mig arrangerade ett par föredrag om ett datorprogram som skulle hjälpa en med Teknisk analys. Något som inte intresserade mig varken före eller efter, men det var i alla fall gratis fika. Program-konstruktören förklarade att det var mycket enkelt, man skulle blanka när det så passade enligt de grafer som programmet tog fram. Fast jag tror inte att någon frågade honom varför han ägnade tid åt att kränga datorprogram om det nu var så enkelt att tjäna pengar med hjälp av teknisk analys och blankning.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.

Nej, jag är inte på bästa humör. Alltså är det den ogina tolkningen som gäller.

Migrationsverket har nu beslutat om nya regler för bärplockare från Thailand. Det innebär att samma regler ska gälla för bärplockare som för andra arbetskraftsinvandrare.

Plockarna ska bland annat ha en garanterad minimilön på cirka 17.000 kronor och rätt till övertidsersättning och ob-tillägg.

Det här görs för att se till så att så få otäcka Thailändare som möjligt kommer hit.

Relaterat:
Minimilön som mur och om att hänvisa till respekt och värdighet.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.

Vad lär vi oss av det här?

Ny forskning visar för första gången att jämlikhetsbegrepp, att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad, är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning. Det är amerikanska forskare som mätt hur hjärnan reagerar på jämlikhet och ojämlikhet. Det visade sig att det i den mänskliga hjärnan finns ett inbyggt starkt motstånd mot ojämlikhet.

Artikeln finns i Nature, mer info hos Science Daily.

[Colin] Camerer, too, found the results thought provoking. ”We economists have a widespread view that most people are basically self-interested, and won’t try to help other people,” he says. ”But if that were true, you wouldn’t see these sort of reactions to other people getting money.”

Still, he says, it’s likely that the reactions of the ”rich” participants were at least partly motivated by self-interest — or a reduction of their own discomfort. ”We think that, for the people who start out rich, seeing another person get money reduces their guilt over having more than the others.”

Det ligger i linje med det som Lars Bergström skrev i en artikel som Marcus tipsade om hos Niclas Berggren.

En sorts experiment som man ofta hänvisar till i dessa sammanhang är så kallade ultimatumspel. Man har då två försökspersoner, X och Y, som får dela på en summa pengar. Spelet består i att X först föreslår hur summan ska delas, det vill säga hur mycket X ska få och hur mycket Y ska få. Därefter ska Y antingen godta eller förkasta X:s förslag. Om Y godtar förslaget får var och en den summa som X har föreslagit. Om Y förkastar förslaget, så får varken X eller Y något alls. Det visar sig att Y oftast förkastar förslag som innebär att han får mindre än 25 procent av pengarna. Av detta har man dragit slutsatsen att ”det gängse antagandet om egenintresse” i ekonomisk teori inte stämmer. (Ty även en mindre summa borde ju vara bättre än inga pengar alls.)

En sådan slutsats förefaller dock alldeles felaktig. Ty ultimatumspelet är här de.nierat i rent objektiva termer – utfallen anges ju i penningsummor – men antagandet om egenintresse i ekonomisk teori syftar närmast på de antaganden om rationellt beteende som görs i spelteori och beslutsteori, och dessa har ingen direkt koppling till objektiva utfall. De handlar i stället om aktörernas subjektiva bedömningar eller värderingar av de objektiva utfallen. Man antar att dessa kan beskrivas av en så kallad nyttofunktion för varje aktör.

Läs hela artikeln, slutsatsen är

Då finns det heller ingen anledning att tro att man inom experimentell ekonomi har lyckats visa att det är något fel på grundläggande postulat inom ekonomisk teori. Vad man har visat är på sin höjd att folk inte enbart bryr sig om pengar. Men det har väl heller ingen trott.

Men det var egentligen Niclas inlägg som jag tänkte hänvisa till. För det är, som han påpekade då, inte uppenbart vilka slutsatser man ska dra. För om man tänker sig att denna genetiska programmering stämmer bättre överens med ett samhälle baserat på små grupper där alla träffas och känner varandra – och inte så bra med dagens samhälle där gemenskapen i bästa fall är föreställd – så kanske man ska vänta med använda detta resultat politiskt. Med andra ord, vår uppfattning om social rättvis kan vara en atavism.

Vi kan väl åtminstone lämna Olof Palme utanför.

Uppdatering:
Henrik Torehammar tog upp det här i Brunchrapporten, och intervjuade Johan Ingerö. Det kändes som det var lite hastigt påkommet. I alla fall så fick Ingerö frågan om den här studien skulle dyka upp i valrörelsen, och det är väl inte helt otänkbart om man också ser till att boken Jämlikhetsanden snurrar runt lite här och där (jag har inte läst den, men dess meriter tycks ju kunna diskuteras). Johan verkade vara mer osäker och nämnde något om det var ett tag sedan sådana perspektiv fanns med, jämförde med skallmätning. Det tycker jag själv var en ganska så stor överdrift, biologismen är snarare ständigt närvarande inom familjepolitiken. Det går väl i princip att peka på vilken konservativ som helst.

Uppdatering 2:
Robert Östling på Ekonomistas kommenterar.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet.

Jag undrar om det är Martin Ingvars kommentar i Vetenskapsradion som de gått efter.

– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien.

Ett ”basalt, inkodat motstånd” skulle väl kunna tolkas på det sätt som Vetenskapsradion gjort.

Chris Dillow på Stumbling and Mumbling ger tre exempel som visar att ”the state is not a rational force for justice, but rather a means of bullying the vulnerable whilst handing cash over to its favourites.” Ett exempel stod ut lite mer än de andra, jag tror inte att jag hört något liknande förslag i Sverige. Men i en amoklöpande arbetslinje så är det förstås möjligt.

People who inform on benefit cheats could be given a share of the resulting savings to the state under proposals being examined by Labour’s manifesto team.

Det tycks finnas skilda uppfattningar kring om detta är en ”50-årsvinter” eller inte. Och häromdagen hörde jag mina föräldrar spekulera kring när det senast var så mycket snö. Jag tror att de kom fram till att det var någon gång på 70-talet. Själv har jag inget minne av att de tidigare har känt ett behov av att skotta av snön från taket. Men så stor anledning att klaga finns det inte här, även om snöröjningen har lämnat en del i övrigt att önska, fast det kanske beror på att kollektivtrafik i stort sett enbart existerar på morgonen och eftermiddagen. Dessutom är bussar knappast lika känsliga som tåg.

En anledning till att det är lite si och så med kollektivtrafiken är förstås att det skulle vara slöseri med resurser med en mer utbyggd busstrafik under tider när det ändå inte är så många som åker. På samma sätt som det förmodligen är slöseri med resurser att göra sig beredd för exakt alla vintrar. Det betyder förstås inte att planeringen kan skötas hur som helst, ibland verkar det som att aldrig så lite vintersnö kommer som en stor överraskning, men det är inte uppenbart att full beredskap mot den väderlek som råder just nu hade varit en bra idé. Vilket också påpekas av Expressen (nu med länk, jag skyller på samma senilitet som gjorde att jag hällde upp två koppar med kaffe):

I nollvisionens land på jorden kommer det garanterat att utredas mycket noggrant hur liknande kaos ska kunna undvikas i framtiden. Sanningen är dock förstås att naturens makter även i fortsättningen ibland kommer att vara lite mäktigare än vad någon räknat med.

En annan trist sanning är att få saker i livet är gratis. Om vi i hela Sverige skulle investera i transportsystemen för att de ska klara enstaka extrema vinterförhållanden optimalt så innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla dessa miljarder kan i stället användas bättre någon annanstans.

Så det här med att alla skyller på varandra är en sorglig historia.

Uppdatering:
Tony Gustafsson, ”chef för Försvarsmaktens vinterenhets utbildningsavdelning i Arvidsjaur”, säger HTFU.

Via Hax hittar jag den här lustiga historian.

According to a draft regulation drawn up by the European Commission and seen by Reuters, suppliers may be allowed to require that distributors have a ”brick-and-mortar” shop before they can sell online. The proposed rules would replace existing guidelines exempting companies from strict EU competition rules under certain circumstances. Those rules expire at the end of May.

[...]

Brand owners – often in the high-end or luxury segment – say the provision is necessary to stop so-called free riders, competitors who benefit from promotions carried out by brand name companies, shifting stock online on the back of advertising of a brand’s products and services.

Because ”free riders” do not have to pay for the costs of a shop and related overheads, they can frequently offer brand-name products over the Internet at discounted prices.

Jag vet inte om jag håller med Hax tolkning att EU vill stoppa rena E-handelsbutiker. Jag tycker att det låter som att man ändrar en lagstiftning som gör att tillverkare inte kan kräva vad som helst av återförsäljarna, t.ex. att de har ”vanliga” butiker. Varför skulle inte tillverkarna kunna ställa sådana krav redan idag, om det inte fanns något som begränsade möjligheten? För min del låter det som att politiker redan varit framme och försökt främja konkurrensen och nu, efter att andra klagat, mixtrar med lagarna ännu mer.

Jag brukar hävda att politiker inte är elaka – vi kan kalla det för välvillighetsprincipen – så även om det finns helt motsatta uppfattningar i en fråga så beror det snarare på olika perspektiv än värderingar. Frihet och jämlikhet är sådant som nämns av de allra flesta, mest hela tiden. Men innebörden av dessa begrepp skiljer sig åt beroende på vem som är avsändare. Däremot finns det förstås perspektiv som är udda, vridna eller för den delen bisarra. Och ett gott hjärta är inte nödvändigtvis mycket till hjälp, ofta är det tvärtom.

Sanna Rayman skriver om en undersökning från LO (ni får leta upp den själva, jag tänker inte slösa tid på det) där de ställt frågor som om det blivit kallare eller varmare i Sverige och vilket parti som har mest hjärta.

Det känns med andra ord som en undersökning som lika väl hade kunnat ställa frågorna ”vilket parti röstade du på i förra valet” och ”vilket parti ska du rösta på i höst”. Själv hade jag röstat på Darth Vader, då Bamse är allierad med rebellterroristerna.

~

En underlig debattartikel om Grekland och EMU i Svenska Dagbladet. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Olle Schmidt menar att ”Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron.” Andra? Är det Portugal, Irland och Spanien som avses så vill jag nog se mer argument än enkla påståenden. När det gäller Grekland så är det korrekt att deras problem inte beror på Euron i sig. Något som också Klas Eklund skrivit om, men mer nyanserat:

Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.

Och jag skulle nog säga att det är en kris för Euron av ytterligare en anledning. Eklund menar att Grekland aldrig skulle ha släppts in, på grund av landets ekonomiska förehavanden. Men EMU ses ju lika ofta som en fördjupad politisk union som en ekonomisk och monetär sådan, vilket gör att de ekonomiska frågorna ibland ställs åt sidan. Hade EU-landet Grekland verkligen kunnat stängas ute från det politiska EMU längre än de två år som nu var fallet? Det är jag tveksam till.

I alla fall, tillbaka till Hamilton och Schmidt:

Greklands och andras problem kan inte skyllas på euron. Slapp offentlig utgiftsexpansion kommer att leda till problem oavsett val av valutasystem. Tvärtom hade den ekonomiska krisen blivit betydligt värre om eurosamarbetet inte funnits. Då hade vi haft att hantera spekulation och ”konkurrensdevalveringar” mellan mer än 20 nationella valutor. Statsfinanserna hade varit sämre. Stabilitetspaktens regelverk – trots sina brister – har drivit de flesta EU-länder till en större finanspolitisk återhållsamhet än eljest.

Men det förutsätter ju att alternativet till EMU hade varit fasta växelkurser och att de regler som hör till stabilitetspakten inte hade genomförts. Det är en delikat kontrafaktisk historia, men jag är inte övertygad om att stabilitetspakten ska knytas så hårt till EMU. Pakten förstås, men det som ska stå för stabiliteten kan lika gärna motiveras utan att hänvisa till EMU. Sverige är ett exempel, där tidigare statsfinansiella erfarenheter bidrog till att strama upp den ekonomiska politiken.

Självklart hade inte alla länder avstått från dumheter, det gäller ju inte ens inom EMU som det är nu, men att påstå att de skulle kört på lika blint som förut är inte seriöst.

Jag önskar (fast inte så mycket) att jag befann mig i Stockholm på onsdag.

Klimatlyft ger jobb

Vänsterpartiet håller ett seminarium om hur klimatpolitik skapar jobb.

Tid: 17 februari kl. 09.00-12.00
Plats: Riksdagen Ledamotshuset L4-17, ingång Mynttorget 2

På plats finns företrädare från bland andra LO, WWF och Svensk Vindenergi. Någon kan väl tänka sig att påpeka att jobbskapande klimatpolitik är något dåligt, eftersom det visar på hur ineffektiv politiken är? Ju fler jobb, desto högre kostnad. Men det är väl att önska sig för mycket.

Lars Magnusson har en intressant understreckare i Svenska Dagbladet med anledning av en bok av Boyd Hilton. Den kanske inte helt revolutionerande tesen är att idéer inte styr ekonomin så mycket som de kommer efter och styr upp. Det bärande exemplet i texten är att frihandelsreformerna i England på 1840-talet inte berodde så mycket på att frihandelsidéerna hade övertygat utan snarare att sänkta tullar var en nödvändighet för att motverka spannmålsbrist genom ökad import.

Andra exempel som nämns är Storbritannien och USA, mer specificerat i det förstnämnda fallet att det inte var nyliberalismen som sådan var orsaken till förändringar i den ekonomiska politiken från 70-talet och framåt utan att den keynesianska politiken följdes av ekonomiska turbulens, samtidigt som Bretton-Woods övergavs.

Här är också Sverige ett mycket relevant exempel, bra beskrivet av Lars Jonung för drygt tio år sedan. Ibland, om man till exempel får för sig att lyssna på Dan Josefsson och andra delar av vänstern, så kan man tro att de politiskt-ekonomiska reformerna som genomförts här inte hade någon annan anledning än att den politiska eliten plötsligt gick och blev nyliberal. Den så kallade eftersläpningen, vanligtvis beskrivet med att Sverige tappat placeringar i OECD:s välståndsliga, är en myt och egentligen tuffade den svenska ekonomin på starkt.

I den verkliga världen, beskriven av Jonung, så var det däremot inte så enkelt. Även Sverige ställdes inför ekonomiska problem och politiken för att möta blev en experimenterande lärprocess. Först kontraktion som svar på en överhettning, varpå nästa problem under första oljekrisen ledde till överbryggning och senare kostnadskris med devalveringscykel som följd. Efter detta insågs värdet av en mer uppstyrd ekonomisk politik baserad på normer i stället för diskretionära åtgärder. Oberoende centralbank, inflationsmål och liknande för långsiktighet snarare än den kortsiktiga finans- och penningpolitik som rådde.

Om man sedan ska beskriva det, som Magnusson gör, att ideologierna var ”av mycket underordnad betydelse” eller om det räcker med enbart underordnad är en vidare fråga. När det insetts att den inslagna vägen inte är en bra lösning så tittar man förstås på alternativa idéer, och vanligtvis finns det mer än en. Åtminstone i teorin, i praktiken är det så klart så att vissa idéer är vid en viss tidpunkt mer på modet än andra och har större chans att förverkligas. Nog var det så att de reformer som genomfördes i Sverige inte var självklara på något vis, inte alltför avlägset var ju t.ex. löntagarfonderna som var en del av en alternativ ordning och annat synsätt. Vad man väljer beror förstås också på hur man beskriver det man går ifrån. Till exempel så krävde politiken på 70-talet att politikerna hade större överblick än vad som egentligen är möjligt, och det problemet måste de förstås ta hänsyn till när en ny riktning stakades ut.

Så personligen skulle jag snarare säga att det finns en växelverkan mellan ekonomin och idéerna, än att det ena skulle vara mycket underordnad.

Uppdatering:
Efter lite fundering så undrar jag hur bra Magnussons argument egentligen är.

Det är alltså oron för hungersnöd och sociala protester som tvingar fram en ny ekonomisk politik. Ibland beskrivs förändringarna som en enkel konsekvens av ett liberalt ideologiskt genombrott där Adam Smith och Robert Cobden fungerar som intellektuella inspiratörer. Men så är knappast fallet. På 1840-talet är det de liberala whigs som går emot reformerna, medan det är den konservative Peel (som för övrigt hatar Cobden) som genomför dem.

Men eftersom argumentet handlar om att frihandel skapar harmoni och välstånd, Cobden var liksom Frederic Bastiat en av harmoniliberalerna, så blir det ganska knepigt att försöka få till en skiljelinje här. Frihandeln skulle enligt Cobden motverka det som var på väg att hända, och uppenbarligen fick den linjen uppslutning. Nog för att det var någon massrörelse för frihandel, ett ”intellektuellt landskap som tror på framtiden och det ekonomiska framsteget”, men det är i mitt tycke ett lite väl hårt krav.