SvD:s Karoline Eriksson om filmen Änglavakt:
Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands.
Fredrik Westerlund (aka Dyslesbisk) har börjat blogga igen, här. Om ni undrar vad grejen är så kan ni börja med att läsa inläggen han länkar till i nypremiären.
Fairytale in New York
Och här har ni Annika Norlin och David Sandströms version.
Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.
Louise skriver om golfare i november, vilket påminde mig om ett samtal jag hörde häromveckan. Det var ett par golfare, och båda två var jätteglada för vädret. För golfbanan var fortfarande fin och spelbar, och det brukar inte den inte vara ens i Småland vid den här tiden på året.
Så jag förväntar mig en snar debattartikel från Föreningen Svenska Golfentusiaster där de helt utan förutfattade meningar argumenterar mot klimatforskningen och koldioxidskatter.
Okej, kanske inte. Men ärligt talat så skulle jag inte bli förvånad alls om jag hörde något liknande från en av mina golffrälsta släktingar.
[Jag ber om ursäkt för rubrikens Göteborgs-inspirerade skämt.]
It’s been a long, hard fall from “Extremism in the defense of liberty is no vice….and….moderation in the pursuit of justice is no virtue!” to, “God, all this love in the room and everything. I’m horny.”
Och så såg jag en bild igår, och kom att tänka på den roligaste kommentaren som någon skrivits på den här bloggen – Jeff Carling ”Konsult”:
Jag tror att spel som Tetris ligger bakom den enorma bygg-boom vi sett i Stockholm de senaste åren.
Bilden hittade jag här, han som gjort den heter Erik Johansson och har en hemsida där han visar fler fantastiska skapelser.
Den där defideliseringen blev idag lite mer intressant. Häromdagen meddelades det alltså att några av Fidel Castros närmaste män, Carlos Lage och Felipe Perez Roque, hade fått avgå. Fidel själv ansåg att det inte var någon större sak, det var totalt 10 stycken som skyfflades ut och de flesta hade inte han så mycket med att göra.
Fast så var det Lage och Perez Roque, och Fidel var lite kryptisk.
Neither of the two individuals mentioned by news reports as the most affected have uttered a word to express any disagreement with the decision. It had nothing to do with an absence of personal value. It was another reason. The sweetness of power for which they had made no sacrifice awoke in them ambitions that led them to an unworthy role. The external enemy was filled with illusions about them. [Min anm.]
Sedan börjar han yra om en brännbollsturnering. Innebörden av citatet är i alla fall oklart, resultatet blev att både Lage och Perez Roque sa tack och adjö.
På torsdagen publicerades brev som de två männen uppges ha skrivit, där de säger att de ”tar ansvaret” för ”begångna fel”, och lämnar alla sina övriga poster i landets ledning och kommunistparti. Bland annat har Lage Dávila varit en av fem vicepresidenter.
För de som förstår spanska så finns Felipe Perez Roques brev här, och Carlos Lages här. Min spanska är i det närmaste obefintlig, men av det lilla jag förstår så säger de i princip inte mer än det som sammanfattas i citatet. Miami Herald har en översättningar, de ord som jag kommer att tänka på är ”ordentlig utrensning”.
Miami Herald har en text från AP och Time har också en intressant artikel.
Om vi bortser från den ganska så roliga felskrivningen i ingressen – ”[a]gerandet följer en arbetsmarknadsmodell som utvecklats av LO och präglat svensk arbetsmarknadspolitik under ett halvt decennium” – så gör Thomas Linnala en ganska så bra poäng i sin artikel. Vad hade Rehn och Meidner gjort med Saab?
En central del av den solidariska lönepolitiken var att företag med låg produktivitet skulle slås ut, och i stället skulle arbetet flyttas över till företagen som klarade sig. På så vis skulle man uppnå strukturomvandling.
Man kan diskutera i vilken utsträckning den faktiska politiken följde den ordningen. Stöde till teko- och varvsindustrin är för min del ordentliga avsteg från principen. Jag vill också påstå att den solidariska lönepolitiken har fått mindre utrymme i takt med att lönebildningens roll har minskat. Inte desto mindre hänvisas det fortfarande till Rehn och Meidner, inte minst från LO:s håll.
Metall och Socialdemokraterna påstår att det är ett svek av regeringen att inte försöka rädda Saab. Några fackföreningsföreträdare skriver på DN Debatt och försöker få det till att Saab är en vilande papegoja. Det finns väl inget som tyder på att så är fallet. Vad som krävs är en politik för arbete, och inte för specifika jobb.
En grej som stört mig sedan jag gick över från Bloglines till Google Reader – och det är ganska längesedan nu – är det här med att inlägg som uppdateras inte dyker upp på nytt i GR. Frågan är om det är sån där it’s not you, it’s me-grej, alltså att det är jag som inte ändrat någon inställning (som jag i och för sig inte hittar), eller om det verkligen är hos GR felet ligger. Någon? Går det att lösa?
FXCuisine: Japanes Bladesmiths
”A unique behind-the-scenes visit of the crafstmen who hammer out the best and most expensive kitchen knives in the world in the city of Sakai, Japan.” Där dessutom Adam Smith gästspelar.
[via - I kid you not]
Det där med att be om ursäkt genom att inte be om ursäkt är en intressant sak. Som i ”jag är ledsen för att du tog illa upp när jag kallade dig för idiot”. Till skillnad från att be om ursäkt för ens egna handling så ber man om ursäkt för mottagarens reaktion, en reaktion som förstås kan vara helt naturligt. Från Wikipedia:
A non-apology apology is a statement in the form of an apology that is nothing of the sort, a common gambit in politics and public relations. It most commonly entails the speaker saying that he or she is sorry not because of any realization on his or her own part, but rather only because a person who has been aggrieved is requesting the apology, expressing a grievance, or threatening some form of retribution or retaliation.
Jag har inte följt den här Liza Marklund-historien närmare och har inte läst böckerna om Mia, men jag läste Marklunds artikel på Newsmill. Och det tycks mig som att hon använder just en sådan ursäkt som jag nämner:
På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag har tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde. Detta är en problematik som har diskuterats en del i branschen de senaste åren: att läsare uppfattar dokumentära romaner som ordagranna faktaskildringar. Magnus Persson skrev bland annat om dessa missuppfattningar i en kulturartikel i Svenska Dagbladet i höstas under rubriken ”Litteratur vilse i verkligheten”. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1680441.svd
”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.
Hade jag haft ork och tid så hade jag analyserat hennes artikel mer ingående för att se om hon också använder sig av Chewbacca-försvaret.
Uppdatering:
Det går segt hos Newsmill just nu. Men Marklunds replik finns också hos DN.
Allan Gut, professor i matematisk statistik, har en artikel i Aftonbladet där har tar upp en mängd exempel på hur man kan luras med hjälp av statistik.
En del så kallad manipulering sker omedvetet på grund av bristfälliga kunskaper. Man kan dock fundera på om inte det gör saken ännu värre; okunskap må vara en förklaring men knappast en ursäkt, skriver Allan Gut.
Hur stora är stora tal? Eller kanske de inte är så stora? Det beror på vad man jämför med.
Det verkar vara relevanta invändningar. Fast så dyker det här upp, något som även hamnar i rubriken:
En ytterligare knepighet är redovisningen av statistiska data, för bakom varje siffra ligger en kategori som i sin tur kan definieras eller, om man så vill, manipuleras ”lämpligt’’. Ett synnerligen konkret och alltid aktuellt exempel är arbetslösheten, som ju egentligen är mycket lätt att definiera. Nämligen dom som inte jobbar. Och det är ungefär 20 procent. Men det låter så hemskt, så för att snygga till det hela, tar man bort de långtidssjukskrivna och förtidspensionärerna, och vips är man nere i kanske 5 procent. Men även den siffran kan man mixtra med genom lämpliga omklassificeringar såsom att alla som varit arbetslösa mer än, säg, två år automatiskt förtidspensioneras. Vilket med ett penndrag sänker arbetslösheten radikalt. Och varför inte, till exempel när det är valår?
Fast så enkelt är det inte att definiera arbetslösa som de som inte jobbar. För att sakna arbete ska man först och främst stå till arbetsmarknadens förfogande, det är grunden för att räknas som arbetslös. Så om man antingen inte vill arbeta eller inte kan, t.ex. på grund av sjukdom, så räknas man inte som arbetslös. Enligt SCB – och det är inte alls orimligt – så räknas förtidspensionärer och långtidssjukskrivna inte som arbetskraft.
För min del så tycker jag det är en idé att behålla den gängse definitionen av arbetslöshet. Inte för att siffran på så vis blir lägre, utan för att det är lämpligt att ta hänsyn till om man faktiskt kan eller vill arbeta. Jag vill påstå att det råder en bred enighet kring detta, bland ekonomer och sociologer såväl som bland politiker. Det är bland annat på grund av denna enighet som vissa har valt att konstruera andra kategorier, som utanförskap, för att ta hänsyn till långtidssjuka och förtidspensionerade. Om inte annat så märktes just det i den senaste valrörelsen.
Då finns det ju snarare annat i arbetslöshetsdefinitionerna att diskutera. Som till exempel att man allt som oftast hänvisar till det som kallas för öppen arbetslöshet, utan att ta hänsyn till personer i olika arbetsmarknadsåtgärder. Den borgerliga regeringen fick kritik för att antalet långtidsarbetslösa ungdomar ökade. Vad det handlade om var att regeringen avskaffade diverse program för långtidsarbetslösa, alltså var de inte längee i arbetsmarknadsutbildning (som inte räknas in i arbetskraften) utan just arbetslösa. Det är för mig en mer relevant kritik, till skillnad från att önska ändring av definitioner som faktiskt har goda grunder.
