Archive for the ‘Kuba’ Category

Två saker

söndag, januari 3rd, 2010

Om man som Katrine Kielos enbart är ytligt intresserad av vad ens politiska motståndare faktiskt anser så kan man skriva följande:

”Nyliberalismen är död”, deklarerar [Phillip Blond] vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.

På vilket vis är det märkligt? Är det inte allmängods att en anledning till att vänster/höger-skalan inte är överdrivet relevant beror på att det som kallas för högern består av människor som klumpas ihop, och för all del klumpar ihop sig själva, trots att de inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt. Om liberalismen, och särskilt då den med prefixet ny (som självklart aldrig definieras), går emot den kommunitarism och distributism som Phillip Blond omfamnar, och det gör den, så kommer vi förstås höra från den brittiska högerns chefsideolog att nyliberalismen är död. Precis som vi hört från Roland Poirier Martinsson att liberalismen är död.

Kielos framstår som inte så lite förtjust i Phillip Blonds kritik mot (ny)liberalismen (och det går att diskutera Blonds bild av utvecklingen de senaste 30 åren, den är inte enbart något att konstatera), och vill då distansera honom från både Göran Hägglunds ”verklighetens folk” och Roland Poirier Martinsson. Om den distanseringen funkar i praktiken är däremot en annan sak. En central del av Hägglunds utfall mot kultureliten var förstås att den ägnar sig åt sådant som den moraliska majoriteten struntar i; gemenskapen har mycket lite utrymme att ge till de minoriteter som avviker. Individualismen är ju falsk. Den kritik mot feminism som Blond anför är på så vis inte så mycket en annan del hos honom som just kommunitarism med distributism och den ekonomiska politik som det sistnämnda medför. Det är inget problem i sig, båda idéerna är centrerade runt gemenskaper. Att det sedan inte blir så värst underhållande i slutänden är däremot ett stort problem.

~

Det här låter inget vidare:

De senaste månaderna har allt fler gårdar i Venezuela förstatligats. Ofta är det just exportvarorna som står i fokus för statens intresse: kakao, kaffe och andra varor som skickas utomlands och inte bidrar till det för president Chávez viktiga målet: att Venezuela ska bli självförsörjande på livsmedel.

Ändå är Venezuela varje dag längre från just det målet: de gårdar som tas över för att där ska odlas majs, ris och andra basvaror förfaller ofta och läggs ner. Mer och mer mat importeras från andra länder. Men på tv:n rullar reklamfilmer som visar hur bönderna tar över marken varpå gårdarna frodas under lien.

Jag tror aldrig att den kubanska diktaturen erkänt det i ord, men kanske mer i handling. Fidel Castro som politisk inspiration kanske skulle vara en god idé här, åtminstone om Venezuela lärde sig av de misstag som begicks på Kuba efter revolutionen. Den jordreformen funkade inget vidare, de långsiktiga planerna var inte i närheten av att uppfyllas. Tilltron till politisk styrning av jordbruket i dessa länder är fortfarande naiv.

Och på Kuba är allting gott

lördag, november 7th, 2009

Jag tipsade för något drygt år sedan om den kubanska bloggen Genation Y som drivs av Yoani Sanchez. Harry’s Place gör mig uppmärksam på det här:

Famed Cuban blogger Yoani Sanchez said Friday she and another blogger were punched and thrown violently into a car by presumed state security agents as they walked to participate in a peaceful march in downtown Havana.

”No blood, but black and blues, punches, pulled hairs, blows to the head, kidneys, knee and chest,” Sánchez told El Nuevo Herald shortly after she and Orlando Luis Pardo were freed. ”In sum, professional violence.”

”I, being a person of verbal pacifism, am shaken by this violence, because violence silences anyone,” the blogger declared in a telephone interview.

Min spanska är ju i stort sett obefintlig, men det här inlägget handlar möjligtvis om det. Finns en video från en manifestation.

Uppdatering:
Yoanis inlägg finns nu på engelska.

Amnesty trampar snett om embargot

onsdag, september 2nd, 2009

Den som följt den här bloggen – och häromdagen passerades 5-årsdagen, låt vara att det varit mycket från och till på sistone – känner till att jag motsätter mig det amerikanska handelsembargot gentemot Kuba. Förutom att jag anser det vara felaktigt av principiella skäl, det stider mot frihandeln, så är det för mig uppenbart att det inte uppfyller sitt syfte att leda till ett demokratiskt Kuba utan att det snarare är kontraproduktivt. Det är enkelt för den kubanska diktaturen att fantisera ihop effekten av embargot (eller blockaden som Kuba föredrar att kalla det) och gömma sig bakom sådan amerikansk ”krigsföring” mot det kubanska folket.

Därför håller jag helt och hållet med Amnesty när de går ut och kräver att embargot bör avskaffas. Men den rapport om embargots konsekvenser som de också släpper och som mer eller mindre helt friskriver den kubanska staten från ansvar kan jag inte alls ställa mig bakom.

Amnesty publicerar idag en rapport : The US embargo against Cuba: Its impact on economic and social rights”. Rapporten visar hur USA:s embargo mot Kuba, som varit i kraft sedan 1962, framför allt påverkar miljoner kubanernas möjligheter att få tillgång till mediciner och medicinsk teknologi.

- Detta är det perfekta tillfället för president Obama att distansera sig från en gammal policy som inte fungerar och istället skicka ett starkt budskap till USA:s kongress om behovet av att lyfta embargot, säger Irene Khan, Amnesty Internationals generalsekreterare.
- USA:s embargo är omoraliskt och bör hävas. Det hindrar miljoner kubaner från att få nödvändiga mediciner och behandling med medicinsk utrustning som är avgörande för deras hälsa.

Att embargot drabbar befolkningen är väl inte så konstigt, eftersom det snarast är poängen med den sortens åtgärder (till skillnad från sådana embargon som riktar in sig på den politiska ledningen). Men nog måste den kubanska staten ha någon roll att spela?

The imposition of the embargo does not exempt the Cuban government from its obligations to respect, protect and fulfil human rights. While the embargo affects the capacity of the Cuban government to progressively work towards the realization of some economic, social and cultural rights, the government must provide the greatest protection of these rights, to the maximum of its available resources. In doing so, it must not discriminate and it must prioritize the most vulnerable groups in society.

Därefter övergår man till att rabbla upp Kubas uppfyllande av milleniemålen, och påståendet att i den mån som de inte kommer att uppnås så beror det på embargot.

Men det är åtminstone två saker som glöms bort här.
1. Kuba har inte gjort alltför mycket för att se till så embargot avskaffas. Det är snart 50 år sedan det första embargot infördes, och nog för att USA har varit ganska bra på att vara fientliga (Grisbukten…) men någonstans borde man väl kunna inse att det har hänt ganska mycket under den tiden. Förutom när det gäller demokratin på Kuba, där den största fienden ganska länge har varit Fidel Castro och hans paranoia. Det illustreras ganska väl av Amnestys rapport, eftersom alternativet att demokrati införs förbises nästan helt och hållet förutom när den redogör för den amerikanska lagstiftningen. När frågan dyker upp, kortfattat under det avslutande avsnittet ”Recommendations”, så låter det så här:

The US President has the authority to lift the embargo, with Congressional approval, only if certain conditions are met within Cuba, namely that a transitional government is in place and that a democratic process is established. However, the President can also send a clear message to Congress on the necessity of adopting a new approach towards Cuba in line with the foreign policy of his administration and in compliance with 17 successive resolutions from the UN General Assembly calling for the lifting of the embargo, and similar calls from the Inter-American Commission on Human Rights.

Alltså ingen rekommendation om att Kuba på sin sida tar steget och inför demokrati, vilket förmodligen eller åtminstone med hyfsat stor sannolikhet skulle leda till att embargot avskaffas. I stället riktar Amnesty in sig på att Barack Obama ska använda sin politiska makt och utöva påtryckningar. Det är inte alls olämpligt, snarare tvärtom, men den lösningen är uppenbarligen mycket ensidig.

2. Rapporten bortser helt och hållet från att det kubanska ekonomiska systemet, socialismen, är en ekonomisk katastrof. Det senaste problemet på det här området är bristen på toalettpapper, men det är långt från den första bristvaran (systemet kollapsade ganska snart efter Castros maktövertagande) och förmodligen är det inte heller den sista. Alldeles oavsett om USA har ett embargo eller inte så kommer Kuba ha ett problem med att få tag på tillräckligt med hårdvaluta för att kunna importera de varor som behövs. Den kubanska staten har redan idag massiva skulder och får förlita sig på byteshandel med och bistånd från diktaturens vänner. Det enda i rapporten som på något vis hintar om att det skulle finnas problem är detta:

The tightening of the US embargo during the 1990s exacerbated the economic crisis in Cuba as the country had lost the economic support from the Soviet Union. This affected the capacity of the Cuban health system to deliver to the population the same standards of health care as before the economic crisis.

En standard som redan då var låg och inte mycket att skryta med.

Ett land som hamnar i ekonomisk kris när ekonomiskt stöd utifrån försvinner, nog måste det väl ringa en varningsklocka här? Uppenbarligen inte. Ta er återigen en titt på det andra citatet ovanifrån, där det ska framhållas att Kuba inte är utan ansvar. De anför att embargot påverkar den kubanska statens kapacitet att se till så att målen uppnås, men bortser från att den kapaciteten beror än mer på den kubanska diktaturens ekonomiska politik. Det är en anmärkningsvärd blindhet inför det stora problemet på Kuba.

Och allt detta är inte heller särskilt förvånansvärt, för Amnestys rapport framhåller en studie om embargot från American Association for World Health från 1997 som drogs med precis samma problem och fler därtill. Det verkar inte ha hänt så mycket de senaste 12 åren.

Nog för att embargot bidrar med ekonomiska och sociala problem, eftersom det är påtryckningsmedel så kan man ju tänka sig att det själva poängen. Eftersom det inte fungerat så kan man ju knappast heller anse att det är ett effektivt påtryckningsmedel, och bara av den anledningen bör det avskaffas. På något vis lyckas Amnesty analysera det amerikanska embargot nästan helt och hållet utanför sitt sammanhang, som om det unilaterala i embargopolitiken skulle säkerställa att det i verkligheten handlade om något ensidigt. Den överlägset största plågan på Kuba är den kubanska staten, och det borde den också få stå till svars för.

Amnesty står fria från politiska ideologier, jag vill tillägga att det gäller i den utsträckning som det är möjligt givet organisationens verksamhet. Om det är denna frihet som får dem att bortse från socialismen i ett land där socialismen är grundlagsfäst låter jag vara osagt, alternativet skulle vara inkompetens.

Ny sponsor igen, herr Castro?

måndag, augusti 24th, 2009

Vissa byter sponsorer som andra byter regering. Som Fidel Castro till exempel. Del 3 i sponsorföljetongen är Puma:

castropuma

Free the 57

onsdag, mars 18th, 2009

Idag är det 6 år sedan som Kuba skickade 75 dissidenter i fängelse, något som jag hade glömt bort men som Amnesty uppmärksammar mig på.

Sjuttiofem personer fängslades i mars 2003. De flesta åtalades för brott såsom ”handlingar mot statens självständighet”. Detta med anledning av att de påstods ha tagit emot pengar från USA-baserade och finansierade organisationer, kommunicerat med internationella människorättsorganisationer, haft kontakt med grupper eller individer som ansågs vara fientligt inställda mot Kuba eller publicerat artiklar eller givit intervjuer till USA-stödd media. De dömdes, efter bristfälliga rättegångar, till mellan sex och 28 års fängelse för att ha varit involverade i aktiviteter som regimen becknade som omstörtande verksamhet och skulle skada Kuba. Bland de fängslade politiskt oppositionella finns Victor Rolando Arroyo Carmona, oberoende bibliotekarie och vice-president för organisationen Forum för reform.

Amnesty riktar även skarp kritik mot de pågående trakasserierna som människorättsförsvarare i landet utsätts för, särskilt de som planerat dagens demonstrationer. Ivonne Mellesa, aktiv inom organisationen Damerna i vitt, rapporteras ha gripits av säkerhetsstyrkorna i sitt hem den 10 mars. Hon fördes till ett ställe där hon kvarhölls i fyra timmar, varefter hon släpptes. Hon hotades med tjugo års fängelse om hon fortsätter stödet för Damerna i vitt, vars medlemmar är anhöriga och vänner till de som fängslades för sex år sedan.

57 av de 75 sitter fortfarande kvar, de skulle ha blivit frigivna för längesen.

Defidelisering

måndag, mars 2nd, 2009

Och Raulisering. Tror att det är ord som kan beskriva det här:

Kubas president Raúl Castro har avskedat både utrikesministern Felipe Pérez Roque och Carlos Lage, sekreterare i ministerrådet.

Både Pérez Roque och Lage stod Fidel Castro nära, båda två nämndes som efterträdare sommaren 2006. Den förstnämnde är för övrigt den ende i Kubas toppskikt som är född efter 1959. Huffpuff har en artikel, och Prensa Latina meddelar alla förändringar som genomförs. Med den spännande avslutningen:

In the framework of these decisions, the Political Bureau and the Council of State ratified the validity of the words of comrade Raul Castro on February 24, 2008 when he expressed: “…the institutionality is one of the pillars of invulnerability of the Revolution in the political area, that is why we must work to constantly perfect it. Not think ever that which we have done is perfect.” In correspondence with the aforesaid, it was deemed necessary to continue studying the current structure of the Government with the aim to reduce gradually its magnitude and heighten its efficiency.

Något om den kubanska revolutionen

fredag, januari 2nd, 2009

Det var längsedan jag skrev något om Kuba, och eftersom det firas lite där borta så är det väl kanske läge att yttra något. Jag har egentligen inte så mycket att säga, men det är en sak som jag tänkte det var värt att påpeka om man vill förstå Kuba. Inte för att jag vill påstå att jag verkligen förstår vad de sysslar med, är inte ens säker på att Fidel själv gör det. Men en sak bör man ha i minnet, och ingressen till Erik de la Regueras artikel i DN (som i övrigt är alldeles utmärkt) visar det:

Det var ett av orkaner sargat Kuba som firade 50-årsjubiléet av revolutionen på nyårsdagen. Men trots ransoneringarna och bristen på yttrandefrihet åtnjuter Castroregimen fortfarande stort stöd, och inte minst bland de äldre som minns revolutionen.

Min tanke är att det inte alls är särskilt svårt att minnas revolutionen, eftersom den fortfarande pågår. Man kan förstås se avsättandet av Fulgencio Batista – maktskiftet – som en revolution i sig, men den verkliga revolutionen är skapandet av ett nytt, kommunistiskt samhälle.

Och där är de inte än – de kommer förstås inte ens hamna där – men så länge de försöker så kommer revolutionen att fortgå. I 50 år till om så behövs:

Cuba’s president, Raúl Castro, has marked the 50th anniversary of the island’s communist government by predicting another 50 years of revolutionary struggle.

”It is time to reflect on the future, on the next 50 years when we shall continue to struggle incessantly,” said Castro, speaking yesterday beneath the balcony where his older brother Fidel declared victory half a century ago.

He added: ”I’m not trying to scare anyone, this is the truth.”

Därför kommer det kubanska folket få vänta ytterligare på yttrandefrihet och fria val, och de svenska vännerna till regimen får gå i kringelikrokar runt sina egna samveten ett tag till. Revolutionen kan inte slösa tid på fria val, partier är ett uttryck för klassintressen och folkets parti sitter redan vid makten. För att citera Fidel Castros tal till de intellektuella igen:

[Within] the Revolution, everything goes; against the Revolution, nothing. Nothing against the Revolution, because the Revolution has its rights also, and the first right of the Revolution is the right to exist, and no one can stand against the right of the Revolution to be and to exist, No one can rightfully claim a right against the Revolution. Since it takes in the interests of the people and Signifies the interests of the entire nation. I believe that this is quite clean. What are the rights of revolutionary or non-revolutionary writers and artists? Within the Revolution, everything against the Revolution, no rights at all.

This will not be any law of exception for writers and artists. This is a general principle for all citizens. It is a basic principle of the Revolution. Counterrevolutionaries — that is, the enemies of the Revolution — have no right against the Revolution, because the Revolution has a right: the right to exist, the right to develop, and the right to win. Who could have any doubt about this right of a people which has said: “Fatherland or Death,” that is, Revolution or death?

Därför tror jag ju inte heller att Barack Obamas fortsättande av traditionen att använda embargot som ett instrument för att få ett demokratiskt Kuba kommer att lyckas. Det ligger helt enkelt inte i bröderna Castros intresse.

Lästips

fredag, december 19th, 2008

Där jag blir blödig

torsdag, december 4th, 2008

Generation Y: It’s not me

A boy approaches me to ask if I am “Yoani.” He extends a sweaty and cold hand to me. I’m afraid that he’s coming to give me the first slap, but he only points, “Hopefully you are real. Because now we’ve seen everything!” He makes me want to follow him and show him my navel. There is no bigger proof that one exists, that one is “real,” than a navel knotted in the abdomen. He’s leaving and with the full weight his doubt and of his faith in me—this last is what frightens me the most. He didn’t give me time to warn him that I don’t intend to found any creed, certainly his uncertainties left me more relieved than his possible convictions.

If the boy with the cold hand and the short sentences reads this post, I want to tell you that I can’t save you. It’s not me whom he should burden with the responsibility that we should take together. I too have seen everything… people who applaud and then betray; hands that slap on the back and in the end push away; cries of “Viva” that are transformed into whispers of hate… However, I don’t have to know who he is to be sure that we share doubts, dreams and guilt.

Nytt sponsoravtal?

fredag, november 14th, 2008

Visserligen är jag ju färgblind, men inte hade Fidel Castro på sig ”sin blå-vit-röda overall” när han träffade den rysk-ortodoxe prästen, som DN:s korrespondent påstår. Och det var väl det intressanta med artikeln, att Fidel har bytt från Adidas till Nike.

(Nej, på den här bloggen blir det inte roligare än så här idag.)

Dagens citat

torsdag, oktober 30th, 2008

SVT:

Handelskriget inleddes 1962 efter ett misslyckat amerikanskt försök att invadera Kuba.

Det har ju röstats i FN igen, och det gick som det brukar. Och eftersom jag är på det humöret så vill jag påpeka att det inte inleddes 1962, utan 1960, och efter det att Kuba lagt beslag på amerikanska företag.

Det verkar som att det är en översättning av ett telegram från AFP, för där påstås samma sak. Intressant nog använder SVT ordet blockad, medan AFP använder ordet embargo. Och det är inte samma sak.

Relaterat:
Kuba, demokrati och kulturrelativism
Om Kuba, FN och embargot
Kuba och embargot
Cirkusföreställning
Webcast från FN

Porr!

tisdag, september 18th, 2007

Jag har en ordentlig soft spot för sovjetiska propagandaposters. Så det stör mig att jag inte hittade den här bloggen, via Hit & Run, förrän idag. Där postas ett inlägg nästan varje dag, med en affisch och tillhörande text. Som den här från 6 september.

1188.jpg

Alexander Zakharov har också en blogg med posters från Kuba.

Uppdatering:
I Sovjetunionen fanns det förstås en statlig resebyrå, Intourist. Företaget finns än, men är numera privatägt. En vänlig läsare tipsar om ett inlägg hos English Russia med massvis av affischer som skulle locka turister till Sovjet. Här är ett annat inlägg med fler exempel. Tack, Mikael!

Jag har tipsat om utställningen Unrealised Moscow tidigare. Men det var 2,5 år sedan så jag passar på att göra det igen. Här är min favorit. Och av någon anledning kommer jag att tänka på Okhta Center.

Jag har också tipsat om den här, ganska ostrukturerade, sidan förut. Där finns det affischer från Sovjet, Tjeckoslovakien, Polen och Kuba. Och hos Stefan Landsberger finns det exempel från Kina.