Sänd mina rötter regn

Det är visst tänkt att Riksdagen imorgon ska rösta om ett erkännande av folkmordet i Armenien. Och jag kan inte förstå varför, eftersom det knappast är Riksdagens sak att ta beslut om sådana saker. Nu är det visserligen så att folkmord är en folkrättslig fråga, men det är också en historisk fråga. Därför är det minst sagt lustigt att en av dem som undertecknat motionen också vill avskaffa Forum för levande historia, och det kan ju noteras att också vänsterpartister är drivande i frågan om ett erkännande. Men Vänsterpartiet kanske har ändrat sig i frågan om FFLH.

Däremot är det inte så konstigt att utskottets betänkande i stort sett bara tar upp den folkrättsliga aspekten:

Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden. Enligt utskottets uppfattning är fri forskning, fri tillgång till fakta och fri debatt utgångspunkter för en försoningsprocess som måste komma till stånd på många håll i det gamla osmanska imperiet. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Utskottet välkomnar att utrikesministern framfört synpunkter med denna innebörd till företrädare för den turkiska regeringen.

Detta är strax efter som utskottet noterat att ”ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord”. Men också att ”Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet”, så det tvivelaktiga i statlig historieskrivning finns där. Om än inte som princip.

På SVT Debatt skriver idag Pierre Karatzian från Armeniska Riksförbundet i Sverige att Moderaterna blockerar ett erkännande.

Läser man Utrikesutskottets betänkande 2010:UU09 så framgår det tydligt att ett erkännande av folkmordet 1915 har stöd av en majoritet i Riksdagen. Men Utrikesutskottet väljer ändå att yrka avslag, på bland annat motionen 2008/09:U332 som kräver ett erkännande, med hänvisning till existerande överenskommelse inom Alliansen.

Efter att den rödgröna oppositionen deklarerat att man vid ett regeringsskifte kommer att erkänna folkmordet 1915 skulle det räcka med att stöd från ett borgerligt parti för att få en majoritet i riksdagen redan den 11 mars. Men de särskilda yttranden som har anförts till betänkande visar att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern skulle kunna rösta för ett erkännande om det inte var för existerande överenskommelse under denna mandatperiod.

Lägger man ihop ett och ett så framkommer det ganska tydligt att det är Moderaterna och antagligen UD med utrikesminister Carl Bildt som håller tillbaka ett erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

Fast lite mer komplicerat än så är det nog. Två kristdemokrater, Annelie Enochson och Lennart Sacrédeus, och Folkpartiets Fredrik Malm undertecknade motionen om ett erkännande, och i betänkandets särskilda yttrande nämns det att dessa partier driver frågan.
Vad Folkpartisten och Kristdemokraterna i Utrikesutskottet, som inte är de som undertecknat motionen, skriver är följande:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord.

Centerpartisten Kerstin Lundgren använder samma formuleringar, och lägger till att ”Detta ställningstagande kan därmed inte heller tolkas som ett förnekande av [folkmordet].” Och alla dessa företrädare skriver också att det kan bli en annan bedömning i framtiden.

Att det finns en överväldigande majoritet för ett erkännande är nog högst osäkert. Det verkar inte som att riksdagspolitikerna gått kvinna och man ur huse för att underteckna motionen, och man måste förstås ta hänsyn till vad den där överenskommelsen egentligen säger (och om den tagits fram med folkmordet i Armenien i åtanke) för att avgöra Moderaternas roll. Personligen är jag mest irriterad över att det krävs en överenskommelse för att politiker ska avstå från att besluta om folkrättsliga frågor som också har med historieskrivningen att göra.

Uppdatering:
Sakine Madon skriver på Newsmill att det är skamligt om Sverige inte erkänner folkmordet. Jag håller inte med, och övertygas varken av hennes beskrivning av utskottets yttrande eller argument. Jämför

Alliansen verkar inte vara överens; KD och FP har lagt ett särskilt yttrande där det som ägde rum kallas för folkmord. Att utrikesutskottet inte vill att riksdagen ska erkänna folkmordet står däremot klart, i ett rörigt betänkande radar man upp tomma argument. Ett är att eftersom folkmordet inträffade före 1948 års konvention går det inte att erkänna. Men i så fall skulle Sverige inte heller erkänna Förintelsen som ett folkmord, eftersom Förintelsen begicks innan folkmordskonventionen trädde i kraft.

med

I betänkande 2007/08:UU9 konstaterade utskottet, i likhet med vad som anförts i flera betänkanden tidigare under 2000-talet, att händelserna inträffade vid tiden för första världskriget och innan den nuvarande turkiska staten upprättades. Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. Folkmord betraktas inom modern folkrätt som ett brott som medför ansvar, oberoende om en stat är part till relevanta konventioner eller inte. Folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Andra relevanta juridiska instrument inkluderar stadgarna för tribunalen för Rwanda och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Frågan om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av juridiska instanser. Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.

Påståendet att Folkmordskonventionen inte heller skulle erkänna Förintelsen som ett folkmord är besynnerligt med tanke på att just Förintelsen var anledningen till konventionen kom till.

Man kan också jämföra Sakines

Det råder oenighet bland experter och ”det behövs ytterligare forskning”, är ett annat påstående. Men det finns inga seriösa forskare – historiker och folkrättsexperter – som förnekar folkmordet. Arkiven i varje större europeiskt land innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om att det var en utrotningskampanj som ägde rum under första världskriget. I tidigare riksdagsdebatter har frågan ”Vilka seriösa forskare förnekar folkmordet?” ställts många gånger, utan att få ett svar. Det finns nämligen inget att svara.

med betänkandets

Utskottet vill i likhet med tidigare understryka att det är viktigt att de massakrer som drabbat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs förutom öppenhet också förutsättningslös historisk forskning. Utskottet vill understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Enligt turkiska myndigheter är de osmanska arkiven nu öppna för oberoende forskare. Utskottet vill understryka betydelsen av full öppenhet i alla relevanta arkiv, också i andra länder.

Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet.

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.

Sakine tar över huvud taget inte upp frågan om Riksdagen ska fatta beslut i folkrättsliga frågor, vilket ju alltså var utskottets huvudsakliga invändning. Frågan om historieskrivningen bemöter hon med följande:

”Men ska svenska politiker verkligen ta ställning till historiska händelser?” är en intressant fråga som ställs. Då ska man ha klart för sig att frågan om folkmordet redan är politiserad. I Turkiet riskerar människor fängelse, eller livet som i journalisten Hrant Dinks fall för tre år sedan, för att tala om det. Det är i den kontexten ett markerande ska ses. Att erkänna ett folkmord är inte detsamma som att inte låta folkmordsförnekare eller kritiker att yttra sig. Här har Sverige en sund inställning till yttrandefrihet, som inte minst våra EU-parlamentariker bör sprida till Centraleuropeiska länder.

För det första, att frågan är redan är politiserad är ingen anledning till att man ska delta i det spelet. För det andra är det väl ingen som påstår att ett erkännande skulle hindra andra från att yttra sig. Problemet är, alltså precis som i fallet med Forum för levande historia, att staten sanktionerar en viss syn på en historisk händelse. Det är i princip ingen skillnad från att staten t.ex. sanktionerar en viss religion (som sker i successionsordningen). Man kan diskutera i vilken utsträckning staten kan vara neutral, men det är absolut inte samma sak som att den aktivt väljer att inte vara det.

Uppdatering 11 mars:
Moderaten Gustav Blix svarar på SVT Debatt, låter ganska mycket som det gjorde i utskottets betänkande. Vänsterpartiet har ett pressmeddelande där Hans Linde uttalar sig:

Vänsterpartiet anser att det inte är politikers eller riksdagens uppgift att skriva historia, däremot har vi ett ansvar att förhålla oss till historiska faktum för att offren ska få upprättelse och för att dessa brott inte ska återupprepas.

Man kan självklart förhålla sig till historiska faktum utan att fatta riksdagsbeslut i frågorna, det ena har inte det minsta med det andra att göra. Uppenbarligen är påståendet att riksdagen inte bör skriva historia enbart tomma ord.

Uppdatering igen:
Dilsa Demirbag-Sten har en artikel i Expressen. Jag blir inte så lite förbryllad över det här med att liberaler lägger så stor vikt vid ett riksdagsbeslut, att det är en skam för Sverige om det blir ett nej. I sakfrågan är det förstås irrelevant, det blir varken mer eller mindre ett folkmord för att riksdagen säger sitt. Men det är också knepigt att få ihop med en liberal syn på innebörden av nationen Sverige eller den svenska staten.

Sakine påstår att ett tigande är att ta ställning. Det kan jag inte hålla med om. Särskilt inte om det faktiskt anges varför man inte tar ställning, och ganska så tydligt anger en riktning i sakfrågan.

Expressen är däremot inne på rätt linje i sin ledare.

Och uppdatering ytterligare en gång:
Det blev ett ”ja”. Nu har man alltså ställt sig på Turkiets sida, på så vis att man tyckte att det var något som staten skulle ha en åsikt om. Nötter.

Tags: historia, juridik

This entry was posted on onsdag, mars 10th, 2010 at 09.45 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.