Ett slag för mångkultur
I samband med Mosa Sayeds doktorsavhandling om sharia-lagar så har det framförts en del argument, mestadels mot, av skiftande kvalitet. Till exempel så tycker jag inte att Dilsa Demirbag-Sten är så värst övertygande, i Svenska Dagbladet idag.
Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män.
Juridiska fakulteten på Uppsala universitet har uppenbarligen inte sett några problem med att Sayeds slutsatser strider mot grundlagens bestämmelser om alla medborgares lika värde, och om att man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.
Man kan givetvis ha synpunkter på gällande svensk lag och det ligger inom den akademiska friheten att kunna formulera också kontroversiella utsagor. Men eftersom Sayeds avhandling inte gäller juridiska teknikaliteter utan är ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, så borde han kanske ha hänvisats till en annan institution där han hade kunnat renodla de normativa argumenten – en filosofisk eller teologisk institution, till exempel.
Men varför? Det spelar rimligtvis ingen som helst roll för argumentet exakt vid vilken fakultet som avhandlingen läggs fram. Eller har den rättsvetenskapen någon särskild plikt att upprätthålla inte bara gällande lagar, utan också de underliggande värderingarna? Värderingar som inte tycks vara mindre luddig än några andra och som även de kan hittas inom filosofin eller teologin. Det blir ju inte enklare att av att det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att slutsatsen är öppen och att man faktiskt drar slutsatser efter sitt egna arbete, och inte på förhand. Ska man då förvisas för att slutsatserna är fel? Det tycks ändå vara lite sisådär med försvaret för den akademiska friheten, och vill man vara ogin skulle man kunna jämföra med länder med en mer religiöst inspirerad akademi.
Niclas skrev förra veckan om avhandlingen, och presenterade två olika liberala ståndpunkter. Dels den substantiella liberalismen som inte kan acceptera några icke-liberala lagar, och dels den proceduriella där icke-liberalism accepteras om den sker på frivillig basis. Dilsa förespråkar uppenbarligen den förstnämnda versionen, men jag skulle säga att den står på ganska skakig grund om det enda försvaret för den är en hänvisning till grundlagen.
Själv lutar jag mer åt det proceduriella hållet, och ser det mer förenligt med det experimenterande som tillåts ske i ett öppet samhälle. Dagens arvsregler är redan underliga som de är, och inte nödvändigtvis liberala, så varför arv baserade på sharia skulle vara så värst främmande förstår jag inte riktigt.
Dessutom inbillar jag mig att ett samhälle där invandrare har en möjlighet till större grad av egna val, och inte möts av ständiga pekpinnar, är en trevligare konstruktion och kanske enklare leder till integration. Ja, det finns förstås en viss bestämd grund att stå på men jag tänker inte låtsas som att en särskild ordning för arv tillhör den. Och jag finner det inte alltför otroligt att i ett samhälle där idéer tillåts konkurrera så kommer de dåliga att få mindre utrymme.
Saken är den att en sådan ordning inte skulle behöva betyda någon egentlig särlagstiftning (säger jag utan att ha någon egentlig juridisk expertis), utan det borde kunna gå lika bra genom att eliminera de bestämmelser som finns som anger hur arv ska gå till och låta alla att välja själva vilka som ska ärva. T.ex. till hundar, även när det finns barn och barnbarn.
Tags: liberalism, rättsfilosofi
februari 3rd, 2010 at 14.26
Anser att Dilsa Demirbag-Sten har rätt i allt väsentligt i sin debattartikel. Jag anser att vi ska inte ha ngn lagstiftning i sverige som tar hänsyn till religio några familjefrågor. Då kräver snart muslimerna att de ska få slå sina kvinnor och barn innanför familjens väggar. Vill man påverka vad ngn ska få ärva får de göra det genom testamente inom de lagar som idag råder och är utmärkta, finns vissa teknikaliteter avseende tex sambos som kan diskuteras men i det stora hela har vi en bra arvslagstiftning i Sverige. Jag vill slippa att olika religösa falanger försöker få till kränkande behandling av enskilda individer, i det nämnda fallet handlar det ju helt klart om att kränka kvinnor/döttrar vid arvsskiften. Precis som vanligt alltså när det gäller Islam där kvinan alltid får stå tillbaka för mannen. Det är stenålder om något, i alla fall för mig. Det är som med burkan där vissa kvinnor med islamsk tro bär den för att de vill och de må de göra, men burkan/sjalen används i tex Iran och Afganistan för att förtrycka kvinnan, där kan de inte välja bort den. Att då stödja detta genom att bära den här visar på dåligt omdöme. Stöd kvinnans frigörelse från alla dessa otyg inkl. försämrad arvsrätt pga nåt som skrevs för ca 1000-1300 år sedan. Vakna, det är år 2010 nu. /Anders Sehlå
februari 3rd, 2010 at 14.42
Nåja, nu har jag ju inte en så fullt xenofobisk syn på muslimer så jag inbillar mig inte att om man ger dem lillfingret så tar de hela handen. Bara för att man gör arvsrätten liberal så betyder det inte att man ska godta misshandel. Som jag också skriver så behöver det inte ens betyda någon särlagstiftning. Den gällande lagstiftningen är knappast neutral i dagsläget, bröstarvingar har rätt en laglott, och det vore bättre om det ändrades.
februari 3rd, 2010 at 14.44
Problemet är inte ditt eget experimenterande, baserat på din egen religiösa uppfattning.
Problemet är när man som Mosa Sayed argumenterar för att upphöja ditt eget experimenterande till gällande lagstiftning, med konsekvensen att likabehandlingsprincipen sätts ur spel.
Likabehandlingsprincipen är ett fundamentalt villkor för den procedurella liberalism du själv förespråkar. Lagen är inte frivillig utan tvingande till sin natur, därför måste den gälla lika.
Bättre då att, som jag föreslår, ta bort regleringen och göra arvet helt fritt. Då kan var och en testamentera bort sin egen kvarlåtenskap på vilket sätt som helst, utifrån vilka principer som helst, utan att lagboken behöver innehålla särlagstiftning.
http://apelsineld.blogspot.com/2010/01/lika-arvsratt.html
februari 3rd, 2010 at 14.55
Jag har svårt att se på vilket likabehandlingsprincipen ställer till det för mig (och den procedurella liberalismen) eftersom jag inte argumenterar för Sayeds förslag utan snarare anser att vi bör ändra arvslagstiftningen så att vilken arvs-princip som helst blir tillåten.
februari 3rd, 2010 at 15.48
Dennis kan alltid hänvisa till Israel, som ju har stora inslag av Sharia i rättsväsendet:
”Not only is sharia law officially recognised by the justice system in Israel in everything regarding the personal status of Muslims, but the judges of the sharia courts are officially appointed by a joint ministerial-parliamentary committee and their salaries paid for by the state. Ironically, this arrangement originates from the days when Britain was the Mandate power in Palestine.
Most matters of personal status, especially marriage and divorce, are ruled in Israel by religious courts. For three religious groups, Jews, Muslims and Druze, there are official, state-appointed courts, who rule on these matters. For Christians, there are private ecclesiastical courts whose rulings are recognised de facto by the civil authorities.
The system began with an Act during the British Mandate, under which all recognised religious groups were allowed to deal with matters such as marriage, divorce, inheritance and adoption in their own courts. After 1948, the system was continued but only in matters of personal status. By law, the sharia courts have exactly the same status as the rabbinical courts.”
http://website.thejc.com/home.aspx?AId=58075&ATypeId=1&search=true2&srchstr=+%2BWhy+%2BIslamic+%2Blaw+%2Bis+%2Bofficial+%2Bin+%2BIsrael+&srchtxt=0&srchhead=1&srchauthor=0&srchsandp=0&scsrch=0
februari 3rd, 2010 at 16.15
Visst kan man förespråka en helt fri dispositionsrätt över sitt arv, är väl eg. mest logiskt att få välja hur det ska fördelas. Tyvärr tror jag dock att vår lagstiftning avseende tex laglotten är viktigare idag än för 30 år sedan beroende på att det hindrar tex muslimer att gynna männen/sönerna på kvinnornas/döttrarnas bekostnad, visst jag förstår invändningarna avseende individens frihet, att själv bestämma över sitt arv osv och huruvida man kan hävda att det i det här avseendet kan försvaras.
Dock hävdar jag att det är bra att vi här har de undantag som finns avseende rätten att testamentera bort ngn. Av den anledningen att det hjälper till att vrida bort just de sjuka värderingar som innebär att mannen skulle vara mer värd än kvinnan.
Ett billigt pris för att påverka de människor som kommer från platser där dessa värderingar fortfarande råder. Anser att lagstiftningen verkligen i fråga om detta har en uppgift att fylla. Andra kan ju tycka att jag inte är särskilt liberal i mitt synsätt, måste dock poängtera att det är i ett sammanhang där det är marginellt. Mkt viktigare att vi hjälps åt att sprida de värderingar om lika värde som förhoppningsvis ska råda i vårt samhälle. Anser inte att detta har med xenofobi att göra överhuvudtaget.
februari 3rd, 2010 at 16.42
Per: Intressant, men jag skulle helst inte se några religiösa domstolar.
Anders: Nu är ju det där med lika värde ganska luddigt, som jag anger i inlägget. Och nog finns det tillfälle då en skillnader är i allra högsta grad rimliga. Jag har inga barn och har inga planer på att skaffa några heller, men om jag fick och det visade sig att en blev t.ex. hustrumisshandlare så hade jag helst sett att han blev utan arv. Det är ju inte bara föräldrar som kan ha sjuka värderingar.
Dessutom vill jag nog ifrågasätta på vilket vis lagstiftning gör värderingarna bättre, och dessutom finns det principiella problem med en sådan politik. Har du något förslag på hur man med hjälp av lagen löser problemet att det finns de som tror att om man möjliggör arv enligt sharia så kommer vi också få se legaliserad misshandel?
februari 3rd, 2010 at 17.08
Det behövs ingen ändring av arvsreglerna. Det enda de berörda behöver göra är att låta arvskiftet ske enligt reglerna och sedan göra upp inbördes efter eget skön. Ingen utomstående bryr sig. Dessutom finns redan möjlighet att med testamente förfoga över det man lämnar efter sig. Doktoranden får väl engagera sig politiskt och plädera för sin ståndpunkt. Får hans förslag majoritet i riksdagen blir det som han vill.
Ett problem med särlagstiftning baserad på religiös tillhörighet är, att för att det ska fungera måste nån form av registrering av tillhörigheten göras. Det i sig är betänkligt. Än värre är det om särlagstiftningen blir tvingande. Man kan tänka sig ett fall med till exempel fyra arvingar, tre bröder och en syster, där systern motsätter sig tillämpningen av särreglerna, och på grund av sin religiösa tillhörighet inte kan åberopa de lagar alla andra har tillgång till.
februari 3rd, 2010 at 19.55
Per: Det är en dålig lösning. Den som önskar ge bort pengarna till t.ex. herrelösa hundar får hoppas på att barnen är lika stora djurvänner. Möjligheten att testamentera gäller vad jag vet inte den delen som bröstarvingarna har rätt till, och det är för övrigt en rätt som jag ifrågasätter.
Som jag skriver i inlägget så handlar det inte om en särlagstiftning om dagens icke-neutrala lagstiftning görs neutral på riktigt.
februari 3rd, 2010 at 20.14
Jag delar inte din åsikt. Det finns ingen naturlig rätt för den som är död att förfoga över det han eller hon efterlämnat. Man får se till, medans man lever, att se till att det blir som man vill. Det är inget fel på ärvdabalken. Som jag skrev är det fullt möjligt för arvingar att fritt komma överens vad man gör med det man ärvt. Lagstiftningen är, bland annat genom laglottsreglerna, avsedd att tillgodose alla bröstarvingars rätt. Jag delar alltså inte din uppfattning vad gäller bröstarvingars rätt så som den kommer till uttryck i svensk lagstiftning.
Jag tycker att svensk lagstiftning, och det är ju bara vad just jag tycker, är praktisk. Det som krävs är dock förutseende från den som vill bestämma allt själv. Och det är ju i och för sig inte alltid möjligt när det gäller i vart fall tidpunkten för enskildas frånfälle.
I övrigt är jag nyfiken på om din, som jag uppfattar det, åsikt att den döde helt kan bestämma över det han/hon ägt, även innefattar den därpå följande rätten att göra efterlevande maka/make arvslös?
hoppas du tycker det är ok att jag säger emot.
februari 3rd, 2010 at 20.52
Nej, det finns rimligtvis ingen naturlig rätt att för den som är död. Men jag har precis lika svårt att se bröstarvingars rätt som en naturlig sådan. Det lustiga är att jag tycker att dagens ordning är opraktisk, just med tanke på att döden inte kommer vid en bestämd tidpunkt. Jag ser hellre en möjlighet att testamentera precis som man vill (att göra maka/make arvslös skulle väl kunna vara en möjlighet, fast det kan ju vara någon juridisk knepighet inblandad så jag ska låta det vara osagt tills vidare), och det låter inte otänkbart att det skulle kunna finnas en default-regel, om man missar att skriva testamente, som liknar dagens bestämmelser.