Sänd mina rötter regn

Nu är väl inte Ilmar Reepalu den sorten som gör pudlar. Men det kan ju behövas efter de ständiga klavertrampen:

Kritiken mot Ilmar Reepalu har haglat på ledarsidor, debattsidor och bloggar. Senast i onsdags begärde centerpartisten Fredrick Federley att Ilmar Reepalu avgår.

Han utmanade honom på debatt kring antisemitismen ”och det ansvar vi som politiker har att inte låta det fortgå”.

– Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

Kom igen, jag har redan gjort mitt och utökat min kennel.

Per Skedinger har en debattartikel i SvD där han kritiserar TCO:s rapport om LAS och ungdomsarbetslösheten.

På oklara grunder hävdar Engblom att studier som baseras på data från flera länder inte säger något om hur las fungerar – och detta även om Sverige ingår bland de studerade länderna. Han anför inga skäl till varför den svenska arbetsmarknaden för ungdomar skulle avvika från den i alla andra undersökta länder på ett sådant sätt att de negativa effekterna av anställningsskyddet elimineras. Sveriges höga minimilöner och avsaknad av lärlingssystem talar snarare för att de negativa effekterna av las förstärks.

Jag skrev om rapporten här. Samuel Engblom citerade Oskar Nordström-Skans vad man kan kalla för selektivt. ONS fullt rimliga påstående att det inte finns någon förändring av arbetsrätten som kan förklara den ökade ungdomsarbetslösheten tas med. Det efterföljande om att betydelsen av strikt arbetsrätt har ökat med växande minimilöner, med hänvisning just till Skedinger, togs däremot bort.

Uppdatering:
TCO kommenterar på Utredar-bloggen, men det är inte Engblom själv som skrivit inlägget och det säger inget om sakfrågan. I stället handlar det om att ett svar kommer, och de får det att låta som att Skedinger skrev på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv. Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?

Kanske är debatter på väg ut. Det kan ju noteras att någon kommentar från Samuel Engblom (eller någon annan från TCO) angående det där citatet har jag inte fått, varken på det förra inlägget eller idag. Jag är ganska på någon på TCO var här förra gången. Och helt övertygad om att någon av dem läst detta inlägg. Men de har väl för mycket att göra för att slösa tid på att besvara en enkel bloggare.

~

Det här med att regeringen vill pytsa ut tusentals praktikplatser på myndigheter är en underlig historia. Själv hade jag väl inte trott att just myndigheter skulle kunna ta emot så värst många, utan att det mest skulle handla om kommuner och ideella organisationer. Men det är också något underligt med siffrorna som nämns:

I satsningen, ”Lyftet”, skulle 130.000 arbetslösa erbjudas sysselsättning, men i januari hade kommuner och landsting bara accepterat 20 praktikplatser. I stället blir det alltså staten som får ta hand om praktikanterna:

- Vi har gått ut till våra kollegor på alla departement och bett dem att prata med sina myndigheter om att plocka fram hälften av de här platserna, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

När det för ett tag sedan rapporterades om åtgärden så var det 40 000 platser, och 109 tillsatta praktikplatser, som nämndes. Det var 40 000 platser som fördes fram i höstas, men det sades också att det kan ”handla om så mycket som 110 000-130 000 personer.” Var den sistnämnda bedömningen kommer från verkar vara mer oklart.

Vad lär vi oss av det här?

Ny forskning visar för första gången att jämlikhetsbegrepp, att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad, är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning. Det är amerikanska forskare som mätt hur hjärnan reagerar på jämlikhet och ojämlikhet. Det visade sig att det i den mänskliga hjärnan finns ett inbyggt starkt motstånd mot ojämlikhet.

Artikeln finns i Nature, mer info hos Science Daily.

[Colin] Camerer, too, found the results thought provoking. ”We economists have a widespread view that most people are basically self-interested, and won’t try to help other people,” he says. ”But if that were true, you wouldn’t see these sort of reactions to other people getting money.”

Still, he says, it’s likely that the reactions of the ”rich” participants were at least partly motivated by self-interest — or a reduction of their own discomfort. ”We think that, for the people who start out rich, seeing another person get money reduces their guilt over having more than the others.”

Det ligger i linje med det som Lars Bergström skrev i en artikel som Marcus tipsade om hos Niclas Berggren.

En sorts experiment som man ofta hänvisar till i dessa sammanhang är så kallade ultimatumspel. Man har då två försökspersoner, X och Y, som får dela på en summa pengar. Spelet består i att X först föreslår hur summan ska delas, det vill säga hur mycket X ska få och hur mycket Y ska få. Därefter ska Y antingen godta eller förkasta X:s förslag. Om Y godtar förslaget får var och en den summa som X har föreslagit. Om Y förkastar förslaget, så får varken X eller Y något alls. Det visar sig att Y oftast förkastar förslag som innebär att han får mindre än 25 procent av pengarna. Av detta har man dragit slutsatsen att ”det gängse antagandet om egenintresse” i ekonomisk teori inte stämmer. (Ty även en mindre summa borde ju vara bättre än inga pengar alls.)

En sådan slutsats förefaller dock alldeles felaktig. Ty ultimatumspelet är här de.nierat i rent objektiva termer – utfallen anges ju i penningsummor – men antagandet om egenintresse i ekonomisk teori syftar närmast på de antaganden om rationellt beteende som görs i spelteori och beslutsteori, och dessa har ingen direkt koppling till objektiva utfall. De handlar i stället om aktörernas subjektiva bedömningar eller värderingar av de objektiva utfallen. Man antar att dessa kan beskrivas av en så kallad nyttofunktion för varje aktör.

Läs hela artikeln, slutsatsen är

Då finns det heller ingen anledning att tro att man inom experimentell ekonomi har lyckats visa att det är något fel på grundläggande postulat inom ekonomisk teori. Vad man har visat är på sin höjd att folk inte enbart bryr sig om pengar. Men det har väl heller ingen trott.

Men det var egentligen Niclas inlägg som jag tänkte hänvisa till. För det är, som han påpekade då, inte uppenbart vilka slutsatser man ska dra. För om man tänker sig att denna genetiska programmering stämmer bättre överens med ett samhälle baserat på små grupper där alla träffas och känner varandra – och inte så bra med dagens samhälle där gemenskapen i bästa fall är föreställd – så kanske man ska vänta med använda detta resultat politiskt. Med andra ord, vår uppfattning om social rättvis kan vara en atavism.

Vi kan väl åtminstone lämna Olof Palme utanför.

Uppdatering:
Henrik Torehammar tog upp det här i Brunchrapporten, och intervjuade Johan Ingerö. Det kändes som det var lite hastigt påkommet. I alla fall så fick Ingerö frågan om den här studien skulle dyka upp i valrörelsen, och det är väl inte helt otänkbart om man också ser till att boken Jämlikhetsanden snurrar runt lite här och där (jag har inte läst den, men dess meriter tycks ju kunna diskuteras). Johan verkade vara mer osäker och nämnde något om det var ett tag sedan sådana perspektiv fanns med, jämförde med skallmätning. Det tycker jag själv var en ganska så stor överdrift, biologismen är snarare ständigt närvarande inom familjepolitiken. Det går väl i princip att peka på vilken konservativ som helst.

Uppdatering 2:
Robert Östling på Ekonomistas kommenterar.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet.

Jag undrar om det är Martin Ingvars kommentar i Vetenskapsradion som de gått efter.

– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien.

Ett ”basalt, inkodat motstånd” skulle väl kunna tolkas på det sätt som Vetenskapsradion gjort.

Jag väljer att tolka det som att Björn Forsell lever kvar i en tid då fjolla betydde ”flicka eller kvinna som saknar stadga i karaktär och intellekt”. Då är förstås den manliga hockeyn lika fjollig, hade de haft lite mer stadga i karaktär och intellekt så kanske Tre Kronor hade lyckats vinna mot Slovakien.

Det kan förstås vara ett skämt, men ibland ser man att de mest insnöade bland de konspirationstroende hänvisar till frånvaro av bevis som indikation för att det faktiskt föreligger en konspiration. Att vissa omständigheter inte föreligger trots att de borde göra det visar bara att konspirationen varit framme och städat undan.

Så också inom det svenska rättsväsendet, vad det verkar:

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Maciej Zaremba följer upp förra årets artikelserie.

Niclas gamla inlägg om gnäll över interventionistisk familjepolitik är ständigt aktuell. Alltså, ska vi ha en familjepolitik så får man förstås räkna med att det kommer förslag som man inte gillar.

DN:s huvudledare idag är en utmärkt illustration. De tycker att EU ska ha en familjepolitik, men att det förslag som finns nu är för klåfingrigt. Gränsen för vad som är godtagbar klåfingrighet går uppenbarligen någonstans mellan DN:s ledarredaktion och EU.

Tyler Cowen skrev någon gång om utopier, med just sådan vinkel. Det är svårt att anklaga någon för att ha för utopiska idéer eftersom man kan hävda att ens egna idéer också är utopiska. I slutänden är det den som förespråkar status quo som sitter med trumf på hand. Eller här, de som inte vill ha någon familjepolitik.

Men det är förstås också så att klåfingrighet används i betydelsen ”dåligt förslag”, ett slött sätt att argumentera mot.

Chris Dillow på Stumbling and Mumbling ger tre exempel som visar att ”the state is not a rational force for justice, but rather a means of bullying the vulnerable whilst handing cash over to its favourites.” Ett exempel stod ut lite mer än de andra, jag tror inte att jag hört något liknande förslag i Sverige. Men i en amoklöpande arbetslinje så är det förstås möjligt.

People who inform on benefit cheats could be given a share of the resulting savings to the state under proposals being examined by Labour’s manifesto team.

Det tycks finnas skilda uppfattningar kring om detta är en ”50-årsvinter” eller inte. Och häromdagen hörde jag mina föräldrar spekulera kring när det senast var så mycket snö. Jag tror att de kom fram till att det var någon gång på 70-talet. Själv har jag inget minne av att de tidigare har känt ett behov av att skotta av snön från taket. Men så stor anledning att klaga finns det inte här, även om snöröjningen har lämnat en del i övrigt att önska, fast det kanske beror på att kollektivtrafik i stort sett enbart existerar på morgonen och eftermiddagen. Dessutom är bussar knappast lika känsliga som tåg.

En anledning till att det är lite si och så med kollektivtrafiken är förstås att det skulle vara slöseri med resurser med en mer utbyggd busstrafik under tider när det ändå inte är så många som åker. På samma sätt som det förmodligen är slöseri med resurser att göra sig beredd för exakt alla vintrar. Det betyder förstås inte att planeringen kan skötas hur som helst, ibland verkar det som att aldrig så lite vintersnö kommer som en stor överraskning, men det är inte uppenbart att full beredskap mot den väderlek som råder just nu hade varit en bra idé. Vilket också påpekas av Expressen (nu med länk, jag skyller på samma senilitet som gjorde att jag hällde upp två koppar med kaffe):

I nollvisionens land på jorden kommer det garanterat att utredas mycket noggrant hur liknande kaos ska kunna undvikas i framtiden. Sanningen är dock förstås att naturens makter även i fortsättningen ibland kommer att vara lite mäktigare än vad någon räknat med.

En annan trist sanning är att få saker i livet är gratis. Om vi i hela Sverige skulle investera i transportsystemen för att de ska klara enstaka extrema vinterförhållanden optimalt så innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla dessa miljarder kan i stället användas bättre någon annanstans.

Så det här med att alla skyller på varandra är en sorglig historia.

Uppdatering:
Tony Gustafsson, ”chef för Försvarsmaktens vinterenhets utbildningsavdelning i Arvidsjaur”, säger HTFU.

Man vet att det är ett stort idrottsevenemang när sporten hamnar på ledarsidorna och bidrar till krystade resonemang. Det var åtminstone inte fotboll denna gången, utan (den smått fantastiska) dubbeljakten som triggat igång Expressen.

Marcus Hellner hade kanske inte vunnit alls om det inte hade varit för att ”spänningarna släppte”, som han sade, när han slutade tänka bara på sig själv. Och Johan Olssons bronsmedalj hade inte haft sin särskilda glans om det inte hade varit för Anders Södergrens sena, snubblande, heroiska hjälp.
Och Anders Södergrens understöd hade inte varit lika mycket värt om det inte hade krönts med Hellners och Olssons individuella framgångar.
Ja, ja, det är bara sport.
Men rättvisa förutsättningar, solidaritet och utrymme för individuell virtuositet är värden som väcker djup genklang hos människan, generellt. Och det politiska block som har en vision där dessa värden existerar, i något som liknar jämvikt – det blocket har goda chanser att vinna folkets, om inte kärlek, så dock belöning.

Det är ju ett sätt att se på saken. Men man kan ju tänka sig en annan berättelse.

De svenska kommentatorerna, och även på annat håll vad jag förstått, drog paralleller med cykelsporten. En sport som jag följer och jag vill påstå att jag har hyfsad koll på vad som händer under loppen. Jacob Hård och Anders Blomqvist nämnde det mest i anslutning till att Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp bland förföljarna och drog ner farten, men det är faktiskt något som händer ganska så sällan under cykelloppen. Då och då händer det att enskilda går in på rulle i en jagande klunga och inte lägger ner någon kraft när de hamnar längst fram, på så vis blir jakten mer ryckig. Men det är, inte minst i jämförelse med längdskidåkning, enkelt att ta sig förbi och ta över igen.

Då var det egentligen en annan vanlig förekommenade situation inom cykeln som passar bättre som jämförelse. Sverige hade, förutom att Johan Olsson var i utbrytning, övertaget i den jagande klungan på så vis att det var det enda landet, förutom Kanada, som hade mer än en åkare (rätta mig om jag har fel, kanske glömt bort några) i gruppen. Det är inte helt jämförbart med cykel på så vis att man inom längdskidåkningen inte tjänar lika mycket på att ligga bakom, man får ändå göra en hel del av arbetet. Det svenska övertaget gjorde att Hellner och Södergren kunde överlåta jakten på de övriga, samtidigt som huvudfavoriterna där (hit räknar jag inte kanadensarna som ändå gjorde en bra insats resultatmässigt) inte gärna ville hjälpa fram konkurrenterna. Jag tror nog att Dario Cologna och Lukas Bauer hade kunnat knapra in Olssons försprång, men då hade också Petter Northug fått draghjälp. På så vis var det inte så konstigt att att Johan Olsson fick ett hyfsat försprång, och att ryssen Legkov gjorde ett stort och långt ryck för att komma ikapp. I stället för att gneta ikapp så ryckte han sönder fältet i sin jakt.

Nu hjälpte ju inte det, Marcus Hellner och Tobias Angerer kunde hänga med och Legkov fick den trista fjärdeplatsen.

Så för att hjälpa till med de krystade idrottsmetaforerna så kan man tänka sig att de svenska åkarna mobbade ut de andra, trots att motståndarna var i numerärt överläge så hade Sverige det faktiska övertaget, genom att dels hålla tillbaka dem och dels låta de andra göra grovjobbet. Hålla tillbaka och förlita sig på andra jobb, det är den svenska modellen det.

Men förstås; Hellner, Olsson och Södergren gjorde lysande insatser. Även Richardsson såg bra ut under den tid han kunde vara med ordentligt. Så vi kanske ska sluta med de här fåniga metaforerna i stället, idrotten och inte minst olika sporter bär med sig sin egna logik som inte nödvändigtvis kan eller bör appliceras.

Fast först ska jag klura ut ett sätt att få med Nya Zeeländaren som var uppe och drog under första varvet, för att senare bli varvad.

Via Hax hittar jag den här lustiga historian.

According to a draft regulation drawn up by the European Commission and seen by Reuters, suppliers may be allowed to require that distributors have a ”brick-and-mortar” shop before they can sell online. The proposed rules would replace existing guidelines exempting companies from strict EU competition rules under certain circumstances. Those rules expire at the end of May.

[...]

Brand owners – often in the high-end or luxury segment – say the provision is necessary to stop so-called free riders, competitors who benefit from promotions carried out by brand name companies, shifting stock online on the back of advertising of a brand’s products and services.

Because ”free riders” do not have to pay for the costs of a shop and related overheads, they can frequently offer brand-name products over the Internet at discounted prices.

Jag vet inte om jag håller med Hax tolkning att EU vill stoppa rena E-handelsbutiker. Jag tycker att det låter som att man ändrar en lagstiftning som gör att tillverkare inte kan kräva vad som helst av återförsäljarna, t.ex. att de har ”vanliga” butiker. Varför skulle inte tillverkarna kunna ställa sådana krav redan idag, om det inte fanns något som begränsade möjligheten? För min del låter det som att politiker redan varit framme och försökt främja konkurrensen och nu, efter att andra klagat, mixtrar med lagarna ännu mer.

Som DN skriver så flög en man in med ett flygplan i IRS (motsvarigheten till Skatteverket) i Austin, Texas. Som motiv nämns detta:

Mannen ska ha haft en konflikt med skattemyndigheten och det finns enligt USA:s departement för inrikes säkerhet inga misstankar om att det ska röra sig om ett terroristdåd.

Andra halvan låter lite konstigt, men det beror väl på hur man vill definiera terrorism antar jag. I alla fall så har TaxProf Blog länkar, bland annat till The Tax Foundation:

The details regarding this incident are of course still early, but a manifesto/suicide note has been found that was apparently written by Joseph Stack, the pilot who flew his plane into an IRS building in Austin this morning.

Inside this manifesto is this part pasted by me below where he seems to blame his problems on the Tax Reform Act of 1986, the provisions of which our resident tax lawyer, Joseph Henchman, will discuss in a blog post shortly.

Ursäkta, men ”The suicide pilot’s alleged manifesto evidently cites his outrage at Section 1706 of the Tax Reform Act of 1986, which affected Section 530 of the Revenue Act of 1978 (note, neither are part of the Internal Revenue Code)” låter som något hämtat från The Onion.

Uppdatering 21 februari:
Intressant artikel hos Slate där hans brev analyseras.

…när det dyker upp lustigheter med religiös vinkel i lokalnyheterna. Fast oftast som insändare i tidningen. Idag är en människa som ifrågasätter varför skolan lär ut evolutionsteorin. Alltså inte som på annat håll att det anses att biologilektionerna ska kompletteras (eller var det kompliceras?) med skapelseberättelsen, utan att evolutionsteorin ska tas bort helt och hållet.

Och så argumenteras på det gamla vanliga viset, olika personer citeras. Personer som antingen är irrelevanta (en som sysslar med atomenergi, en journalist/filosof), hänvisar till sannolikhet eller som tas ur sitt sammanhang. Det sistämnda är extra lustigt, eftersom det Darwin-citat som används brukar användas som exempel på quote mining.

Fast allra bäst var avslutningen:

Man övergår plötsligt till teorier och lösa påståenden utan grund som kan liknas vid en blind religiös tro. Låt mig citera en enda bibelvers, romarbrevet 1:20. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Jag börjar tro att jag fallit för Poe’s Law, att det är en humorist som varit framme igen.